Ledare XXIX
Denna ledare behandlar två olika ämnen: 1) den svenska tryckfrihetslagstiftningen (”Varför begränsa tryckfriheten?”), som har skrivits av Margareta Zetterström, samt 2) frågan om vad som sker inom den ryska forskningen (”Vad händer med Rysslands vetenskapsakademi?”) av Lennart Stenflo. Båda författarna är väl bekanta för Förr och Nus läsare. Zetterströms artikel var den 26 mars i år publicerad på sajten Alliansfriheten. Stenflos artikel är nyskriven för Förr och Nu.
1. Varför begränsa tryckfriheten?
Margareta Zetterström
En grundlag ska inte kunna ändras med ett enkelt penndrag. Det ska vara svårt, mycket svårt, att inskränka eller upphäva våra svenska grundlagar. Just därför krävs det också två omröstningar i riksdagen med mellanliggande val för att försvaga den svenska tryckfrihetsförordningen (TF) som ju anses vara en av världens starkaste tryckfrihetsförordningar och någonting att, som svensk, verkligen känna stolthet över.
Ändå utsattes TF för två år sedan för ett ingrepp som innebär en mycket kraftig begränsning av tryckfriheten och informationsfriheten, ett ingrepp som urholkar meddelarfriheten, lägger munkavle på visselblåsare och försvårar för journalister och medier att som ”tredje statsmakt” fullgöra sin granskande uppgift. Detta skedde genom en ny lag om ”utlandsspioneri”, en lag som gör det möjligt att helt enkelt stämpla journalistik som spioneri, som obehörig befattning med hemliga uppgifter eller röjande av hemlig uppgift. Och de hemliga uppgifter som avses är då främst sådant som gäller Sveriges relationer till andra stater eller organisationer.
Den första omröstningen ägde rum i april 2022. Då röstade en majoritet i svenska riksdagen ja till denna lag. Endast Vänsterpartiet röstade mot. Liberalerna lade ner sina röster. Den andra omröstningen ägde rum i november samma år – efter beslutet i maj om att ansöka om svenskt Natomedlemskap och efter valet i september vilket förde den nuvarande, SD-stödda, regeringen till makten. Lagen antogs då med röstsiffrorna 270–37. Endast V och MP röstade mot. Miljöpartisterna hade nu svängt, liksom (fast i motsatt riktning) liberalerna som ”glömt” att de var liberaler och röstade för.
En del riksdagsledamöter som röstade ja motiverade sitt ställningstagande genom att hänvisa till ett så kallat ”försvarlighetsrekvisit”, alltså en skrivning i lagen om att man inte kan dömas för spioneri ifall gärningen i fråga, vad gäller syfte och andra omständigheter, är att betrakta som ”försvarlig”. Men eftersom lagtexten är mycket vag både i fråga om vad som kan stämplas som ”hemliga” uppgifter och vilka syften som kan anses ”försvarliga”, är detta rekvisit knappast särskilt betryggande. Och för övrigt har vi ju redan bestämmelser om tystnadsplikt och lagar som förbjuder spioneri och andra brott mot rikets säkerhet.
Denna nya lag möttes redan från början av starka protester från jurister, journalister och deras organisationer. Men ändå röstades den, trots saklig kritik och välgrundade varningar, igenom under förvånansvärt stor massmedial tystnad och – som det känns – över medborgarnas huvuden eller bakom deras rygg. För jag vågar påstå att innehållet i denna lag och de möjliga effekterna därav fortfarande är ”okänd materia” för de allra flesta i vårt land. Och jag betvivlar att denna begränsning av informations- och tryckfriheten skulle accepteras om alla medborgare fick hela bilden klar för sig.
Samma sak gäller det bilaterala försvarssamarbetsavtal med USA (Defence Cooperation Agreement) som regeringen ingick i december i fjol och som riksdagen snart ska ta ställning till. När Jan Guillou nyligen, i Aftonbladet, presenterade detta avtal och citerade därur, var det säkert första gången många svenskar fick veta att deras land, ”vårt älskade Sverige” som Magdalena Andersson brukar säga, därigenom avstår en stor del av sin nationella suveränitet. Guillou använde uttrycket ”total underkastelse”, alltså en frivillig underkastelse som är mycket mer långtgående än själva det svenska Natomedlemskapet.
Och det är svårt att inte se detta DCA-avtal i ljuset av utlandsspionerilagen. Eller rättare sagt: denna nya lag tycks passa DCA-avtalet som hand i handske.
NOTER
En av Margareta Zetterströms senare texter i Förr och Nu är ”Stendahls romerska promenader”, Förr och Nu nr 2 2022.
2. Vad händer med Rysslands vetenskapsakademi?
Lennart Stenflo
Den legendariske presidenten Vladimir Fortov för Rysslands Vetenskapsakademi (RAS) försökte i det längsta förhindra Vladimir Putins försök att ta kontroll över RAS. Men till slut lyckades tyvärr Putin konfiskera de egendomar som RAS tidigare kontrollerat, och Fortov tvingades därefter avgå som president år 2017.
Något överraskande för mig ersattes Fortov därefter av Alexander Sergeev. Som ung gästforskare hade Alexander för länge sedan (1990) kommit till Umeå universitet dit jag som ämnesansvarig hade inbjudit honom. Under några år skrev vi och andra där ett antal vetenskapliga artiklar med anknytning till plasmafysik [1]. Alexander fortsatte som nästa president Fortovs kamp för oberoende, men även han tvingades slutligen (år 2022) också att avgå och ersattes då av Gennady Krasnikov.
I min bok om Sovjetunionen [2] har jag skrivit en del om Vetenskapsakademin långa kamp för oberoende sedan den grundades i Ryssland år 1724 av Peter den Store. RAS är alltså flera år äldre än Kungl. Vetenskapsakademin i Sverige (KVA) som grundades år 1739. Bland ledamöterna i KVA är det endast den rysk-amerikanske fysikern Roald Sagdeev och jag själv som också är ledamöter i RAS. Själv invaldes jag i RAS år 2006. Vi blir därför ofta tillfrågade om likheter och skillnader mellan akademierna, och vad vi tror om framtiden.
RAS FYLLER ÅR
Den 8 februari 2024 firade RAS sitt 300-års-jubileum med pompa och ståt. Inledningstalare var då Vladimir Putin. Förutom att dela ut priser och andra belöningar och utmärkelser, uttalade han sig även positivt om de utländska ledamöterna i RAS, och utlovade också kraftigt ökat ekonomiskt stöd till RAS. Lite överraskande var det dock att Putin hyllade fysikerna Andrej Sacharov och Vitaly Ginzburg som med största sannolikhet nu hade varit mycket kritiska till Putin. Men de avled ju tyvärr för många år sedan.
KRITIK FRÅN TASS
Vid 300-års-jubileet verkade det som om de flesta ville ha mer samarbete mellan RAS och de utländska akademierna. Men tyvärr finns det i det ryska samhället också ett oroande antal politiker som är fientliga mot oss. I januari 2024 höll sålunda den statliga myndigheten TASS en presskonferens med titeln ”Den ryska filosofins suveränitet”, där bland annat presidenten för Zinoviev Biographical Institute (Olga Zinovieva) påstod att institutet för filosofi inom RAS blivit en tillflykt för förrädare, utländska agenter, extremister, etc. Deltagarna i evenemanget beslutade därför att Ryssland måste utveckla en vetenskaplig politik i enlighet med Putins dekret ”Om andliga och moraliska värderingar” och ”begränsa propagandan för västerländska begrepp”. Men än värre var naturligtvis enstaka ryska debattörers hot att använda atombomber mot vissa av Europas huvudstäder [3].
SLUTSATS
Så vad kommer då att hända med RAS? Eftersom svaret uppenbarligen beror på vad som händer i hela Ryssland från och med nu (den här artikeln skrivs i början av maj 2024) kan ju ingen (inte minst de av våra journalister som har specialiserat sig på Ryssland) ge en tillförlitlig prognos, eftersom till synes obetydliga störningar kan få stora konsekvenser enligt den så kallade fjärilseffekten [4]. Därför hänvisar jag slutligen endast till det gamla kända meningsutbytet mellan ”experterna A och B”.
A: Den kloke är alltid tvivlande. Det är bara dårarna som är säkra på sin sak.
B: Är min herre säker på det?
A: Absolut!
NOTER
[1] Vår första gemensamma publikation var i tidskriften Physical Review, eller mer specifikt A.V. Kim, S.F. Lirin, A.M. Sergeev, E.V. Vanin, and L. Stenflo, Phys. Rev. A, 42, 2493 (1990), och den följdes senare av flera andra publikationer där vi båda samt även professor Gert Brodin i Umeå och forskare i Göteborg var inblandade
[2] Minnen från Sovjetunionen, ISBN 978-91-7459-559-8 (2013); speciellt kapitlet om Rysslands Vetenskapsakademi sid. 28-35. Ett utdrag ur boken publicerades i Förr och Nu, nr 2, 2018.
[3] Exempelvis Rysslands f.d. president Dmitrij Medvedev, (Expressen 2023-04-09).
[4] L. Stenflo, Att befinna sig på fel plats vid fel tid. Förr och Nu, nr. 1, 2019.