Ledare XXII

Ledare XXII: Vart tar den svenska skolan vägen?

Örjan Magnusson

“Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari.”

Sven Delblanc, författare (1931-1992)

Örjan Magnusson har arbetat som journalist. Till hans intressen hör svensk och europeisk historia, politik, språk och litteratur. Frankofil.

Debatten om skolan har pågått länge, inte minst efter den så kallade PISA-undersökningen 2012 då det visade sig att svenska skolelevers resultat i internationell jämförelse fallit kraftigt på bara några år. Skolan ligger högt på listan över frågor som väljarna tycker är viktiga i politiken. Med täta mellanrum får vi veta att andelen elever som går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet fortsätter att vara hög.

I debatten förekommer ord som betygsinflation, segregation, dålig likvärdighet, antidemokratiska värderingar. Den som bryr sig om skolan och vad som händer med det uppväxande släktet, och därmed landets framtid, tycks ha anledning att vara bekymrad.

Något är uppenbarligen ordentligt fel. Åtskilliga försök har gjorts för att reda ut vad problemet egentligen består i och när och hur det uppstod. Ett exempel bland många är SVT:s serie “Vem mördade skolan” som sändes under våren och kan ses på SVT Play.

Och självfallet finns det mer eller mindre övertygande förslag på lösningar, inte minst från politiskt håll.

“Vi fattar ingenting”

Efter att ha läst boken “Svensk skola AB” av Peter Letmark (Mondial, 2022), blir min oro och upprördhet knappast mindre.

Boken inleds med en skildring av hur en elvaårig pojke kommer springande hem från skolan alldeles i början av höstterminen. “Pappa, pappa, allt på lektionerna är på engelska. Vi fattar ingenting”.

Skolan, där pojken går, ägs av en skolkoncern som beslutat att rivstarta en “internationalisering” av undervisningen genom att anställa engelskspråkiga lärare från olika länder. Lärarna ska undervisa på engelska i flera ämnen och kan i många fall inte ett enda ord svenska. Föräldrarna protesterar naturligtvis och tycker att deras barn utsätts för ett experiment.

Skolinspektionen tillsätter en utredning. Under tiden sätter skolan in personal som “stödjer, tolkar eller undervisar” på lektionerna parallellt med de lärare som inte behärskar svenska. Dessutom tycker skolledningen att eleverna kan använda Google translate om de inte hänger med.

Efter hård kritik från Skolinspektionen stoppar till slut skolan det mesta av undervisningen på engelska. Den hade varit för omfattande enligt det regelverk som ändå finns. Skolans ägare, som inte anses olämpliga att driva skola, ger inte upp utan fortsätter med planerna att undervisa på engelska på en annan skola.

Undervisning på engelska i andra ämnen än just engelska är allmänt sett en problematisk företeelse. Det går knappast att hävda att svenska elever lär sig för lite engelska. Det är deras svenska som inte är tillräckligt bra. Flera rapporter har visat att många inte klarar de språkliga kraven i svenska vid högskolan eller på arbetsmarknaden. I en Novus-undersökning från 2020 framkom att unga svenskar kan ha så svårt att uttrycka sig på svenska att arbetsgivare inte vågar anställa dem. “Det är något som påverkar deras möjligheter att få utökat ansvar, kundkontakt och avancera inom företaget”, säger en chef som Letman citerar i sin bok.

Att förlora, eller snarare aldrig erövra, svenska som redskap när man uttrycker sig i akademiska eller yrkesmässiga sammanhang är naturligtvis allvarligt och sorgligt. Orsaken till det är dock, enligt min uppfattning, inte bara anglifieringen av vetenskap, akademi och samhället i stort utan främst att alltfler behärskar det svenska språket allt sämre.

Glädjebetyg

I “Svensk skola AB” finns åtskilliga exempel på hur den nu trettio år gamla friskolereformen på flera punkter inte lett till avsett resultat. Den skulle ju ge “Europas bästa skola”, som dåvarande statsminister Carl Bildt sade när reformen infördes.

I debatten hävdas ofta att friskolorna ger glädjebetyg, det vill säga eleverna får högre betyg än vad deras faktiska kunskaper motiverar. Betygens “innehåll” tunnas ut och betygsinflationen är ett faktum. Det kan bland annat leda till att en elev som gick ut gymnasiet med ett B, det näst högsta betyget, inte blir antagen när hen efter några år söker till högskolan. En annan elev med betyget A, som sökt vid samma tillfälle men direkt efter gymnasiet, blir däremot antagen trots att eleven med betyget B har bättre kunskaper. Betyget är högre men kunskaperna sämre på grund av betygsinflationen.

Orättvisa

I “Svensk skola AB” kan man läsa om en elev som valt att gå på ett gymnasium känt för höga krav och seriös inriktning på kunskap. Hon vill få en god grund för de studier på universitetet som är hennes mål. Undervisningen motsvarar hennes förväntningar.

Efter genomgånget gymnasium känner hon sig väl förberedd för fortsatta studier. Hon får bra betyg men de räcker inte för att bli antagen på universitetet. Först blir hon besviken men sedan går besvikelsen över i ilska när hon inser att hon valt ett gymnasium med högre krav och “mer rättvisa betyg än många andra”. Hon trodde att skolans kunskapsfokus skulle göra henne bättre förberedd för universitet men inser nu att det kanske varit bättre att gå på en skola som inte kräver lika mycket för att man ska få höga betyg. Då hade hon i alla fall kommit in på sin drömutbildning.

Den besvikna och arga gymnasisten skriver efter några månader en debattartikel i en av våra större tidningar. Artikeln ger 30 000 sidvisningar på tio timmar när den publiceras på nätet och mängder av människor berättar att de har liknande erfarenheter.

Konkurrens om fel saker

Friskolorna och dess försvarare hävdar ofta att de fristående skolorna är mer framgångsrika än de kommunala eftersom de har en högre andel elever som är behöriga att gå vidare till gymnasiet.

Detta är en bild som ifrågasätts i Peter Letmans bok. Han hänvisar till Skolverkets rapport “Grundskolebetygens betydelse för resultaten i gymnasieskolan” från 2022 som visar att elever som gått på en friskola klarar sig sämre på gymnasiet än elever med samma betyg som gått på kommunal skola.

Ett av exemplen på detta är elever från den mycket populära Internationella engelska skolan (IES). Elever med höga betyg från en IES-grundskola visar sig ofta klara studierna på svenskspråkigt gymnasium sämre än elever med lika höga betyg som på grundskolan haft lektioner på svenska i exempelvis naturvetenskapliga ämnen. En bidragande orsak tros i detta fall vara att eleverna saknar de svenska orden och uttrycken för grundläggande företeelser. Vet man inte vad arvsmassa eller smörblomma heter på svenska blir det inte lätt när man plötsligt får en lärobok på svenska efter att tidigare ha läst allt på engelska.

Felet är enligt många debattörer att vi mäter betyg istället för kunskaper. Den skola som ger högst betyg blir mest attraktiv i konkurrensen, inte den skola som ger eleverna bästa kunskaperna. Då är det inte underligt att betygen stiger utan att det är kunskapsmässigt motiverat och att lärare pressas av skolledningar att godkänna elever vars kunskaper egentligen är otillräckliga.

Minska betygens betydelse

Att komma till rätta med betygsinflationen skulle sannolikt kräva en kraftig ökning av den externa kontrollen och testerna av skolornas resultat och elevernas kunskaper. De nationella proven skulle till exempel inte längre få rättas av skolorna själva.

Ett annan väg att gå, möjligen i kombination med ovanstående, vore att minska betygens betydelse vid antagningen till högre studier.

I Letmans bok intervjuas Louise Ankarcrona som 1994 var med och grundade stiftelseägda icke-vinstdrivande “Viktor Rydbergs skolor”.

Louise Ankarcrona påpekar att bara något år efter att friskolereformen genomförts kom läroplanen LPO94 som “radikalt ändrade spelplanen” genom att de relativa betygen 1-5 ersattes med G, VG och MVG, alla tre godkända betyg. Anledningen till detta var bland annat att det inte längre skulle vara lika viktigt att räkna ut ett medelbetyg som kriterium för att bli antagen till högre studier. I propositionen om det nya betygssystemet sades att universitet och högskolor från och med läsåret 1993/94 själva skulle få bestämma förkunskapskrav och urvalsmetoder för sina utbildningar.

Om man hållit fast vid detta, menar Louise Ankarcrona, så hade de skolor som var bäst på att förmedla kunskaper också lockat flest elever och konkurrensen skulle inte ha handlat om betygen utan just kunskaper.

Efter valet 1994, då Socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten, försvann tanken att högskolorna skulle sköta antagningen. Istället skulle de nya bokstavsbetygen räknas om till siffror vilka blev avgörande om man blev antagen till högre utbildning.

Kunskapsförmedling är dyrare

Det viktigaste för en niondeklassare och dennas föräldrar är i dagens skolsystem inte att välja ett gymnasium med den bästa kunskapsförmedlingen utan ett gymnasium som ger högst betyg.

Enligt Louise Ankarcrona skulle svenska elever klarat Pisaundersökningarna bättre om kunskap istället för betyg fått vara konkurrensmedel. Hon menar till och med att vinstdrivande aktiebolag inte skulle vara intresserade av att konkurrera på sådana villkor.

“De hade valt andra branscher eftersom det är betydligt dyrare att konkurrera utifrån kunskapsförmedling än utifrån betyg”.

Om detta resonemang stämmer skulle alltså skärpta kunskapskrav med tydliga regler och extern kontroll leda till såväl bättre skolresultat som att de vinstdrivande skolbolagen försvann.

Varför skola?

Peter Letmans bok “Svensk skola AB” ger en bra – och skrämmande – bild av det som ofta kallas “marknadsskolan” och dess effekter på bland annat elevernas prestationer.

Men man behöver inte läsa särskilt många fler böcker, eller för den delen någorlunda följa med i debatten, för att inse att det krävs en hel del mer för att få ett hyfsat grepp om vad det hela rör sig om. Komplexiteten i den svenska skolsystemets uppbyggnad och problem kan verka närmast paralyserande för den som försöker skaffa sig överblick och förståelse. Ett problem döljer ofta ett annat som döljer ännu ett…

Det tycks dock stå klart att skolan behöver förändras så att kunskapsförmedling hamnar i fokus. Ja, många menar att det är just det som är skolans existensberättigande, det vill säga att den lär barnen sådant som människan inte spontant tillägnar sig. Att gå, tala och interagera med andra och en del praktiska färdigheter är sådant vi lär oss spontant och mer eller mindre omedvetet. Läsning, skrivning liksom kunskaper om till exempel historiska skeenden och fysikens lagar måste bibringas oss av dem som kan mer än vi och det är inte alltid helt lustfullt, i alla fall inte inledningsvis. Vi har sedan länge valt att göra detta inom ramen för en institution som kallas skola.

Om skolan inte lyckas med detta sitt primära uppdrag, då är vi illa ute. Enligt flera experter, forskare och debattörer avstår stora delar av skolväsendet av programmatiskt-ideologiska skäl från kunskapsförmedling eller har i varje fall en sådan kunskapssyn att kunskapsförmedling kraftigt försvåras.

Kunskapssyn och pedagogik

I boken “Kunskapssynen och pedagogiken. Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas” av Inger Enkvist, Magnus Henrekson (red), Martin Ingvar och Ingrid Wållgren (Dialogos 2017) går författarna ur olika aspekter till storms mot den konstruktivistiska kunskapssynen, även kallad progressivistisk, postmodernistisk eller kort och gott “flum”.

Denna syn innebär i korthet att kunskap inte är något som kan förmedlas från en person till en annan. Den kan bara byggas (konstrueras) utifrån den enskilda individens erfarenheter, behov och syn på världen. Enligt författarna innebär detta synsätt att ingen objektiv kunskap eller objektiva fakta existerar. Den gamla devisen “kunskap är makt” tolkas då som att all kunskap är en form av maktutövning och att en lärare som försöker överföra kunskap utövar förtryck.

Läraren måste därför ikläda sig en tillbakadragen roll och på sin höjd vara en mentor för eleverna vilka söker kunskap i stort sett helt på egen hand, inte minst via Google och andra “hjälpmedel” på internet.

Grundtanken i “Kunskapssynen och pedagogiken” är att denna syn på kunskap, elever, lärare och undervisning under efterkrigstiden gjort sig alltmer gällande i skolan, skolpolitiken och skolforskningen. Detta “paradigm”, som det kallas i boken, är numera det dominerande.

Utan vetenskapligt stöd

Den konstruktivistiska kunskapssynen, och därmed många av skolreformerna under de senaste årtiondena, saknar enligt de fyra författarna stöd i vetenskapen eller i beprövad pedagogisk erfarenhet.

I det kanske mest intressanta kapitlet i boken hävdar hjärnforskaren Martin Ingvar att den konstruktivistiska kunskapssynen går på tvärs mot vad vi vet om hur hjärna, minne och inlärning fungerar. Han inskärper bland annat vikten av repetition och så kallad överträning. Brist på överträning ger dåliga resultat.

“Sammanblandningen mellan en gammaldags repressiv pedagogik och överträningsmoment har lett till att många av de nödvändiga träningsmomenten tagits bort ur undervisningen”, skriver han.

Annorlunda uttryckt: Det lönar sig att öva och traggla. Detta gäller i synnerhet läsning och läsundervisning, där det inte räcker med att eleven “precis” klarar att ta sig genom en text. Mängdträning är nödvändigt, det vill säga att läsa, läsa och åter läsa. Detta inte minst eftersom nästan allt skolarbete och tillägnande av kunskaper bygger på att man tar till sig innehållet i skriven text utan att behöva anstränga sig med själva läsningen. I varje fall borde det vara så.

I “Kunskapssynen och pedagogiken” får man veta att under ungefär ett decennium från 00-talets mitt var det inte obligatoriskt för blivande lärare, som ska undervisa sju- till nioåringar, att under sin utbildning lära sig hur man lär barn läsa. Många av dem som ska bedöma barns läsförmåga saknar instrument för att göra detta. Inte undra på att läs- och skrivstödjande åtgärder sätts in alldeles för sent.

Pedagogiken och de studieovana

Martin Ingvar påpekar också att stök och bråk, för att inte tala om hot, är ett effektivt hinder mot inlärning. Hjärnan och arbetsminnet upptas då med det som pockar på omedelbar åtgärd, nämligen att sortera ovidkommande stimuli och avvärja fara.

En strukturerad, lärarledd och berättande undervisning är extra viktig för elever från studieovana hem, menar han. För den som värnar om skolans så kallade kompensatoriska uppdrag borde den konstruktivistiska pedagogiken knappast vara något önskvärt.

För min del är det ganska uppenbart att kunskapsinhämtning och pedagogik som initieras och styrs av den enskilda eleven inte är något eftersträvansvärt. Av det bli det ingen jämlik skola som möjliggör klassresor och ger oss dugliga samhällsmedborgare.

I det sammanhanget kan jag inte låta bli att notera att Linnea Lindquist, rektor vid Hammarkullsskolan i Göteborg, helt avfärdar “flum och snömos”. Sådana undervisningsmetoder är helt omöjliga på hennes skola där så gott som inga elever talar svenska hemma. (Intervju i podd med Ledarredaktionen, Svenska Dagbladet, 13 juni 2022).

Demokratin och självcentreringen

De fyra författarna till “Kunskapssynen och pedagogiken” hävdar till och med att det nuvarande pedagogiska “paradigmet” kan utgöra en fara för demokratin. Synen att kunskap, kunskapssökande och undervisning måste vara “relevanta” för den enskilda eleven riskerar att skapa självcentrerade vuxna med bara det snäva egen- och gruppintresset för ögonen och utan känsla för vad som är bra för samhället och helheten.

I en intervju med Svenska Dagbladet säger Magnus Henrekson, en av medförfattarna till “Kunskapssynen och pedagogiken”, att Sverige idag skulle vara ett av Europas fattigaste länder med ett auktoritärt styre om den kunskapssyn och pedagogik som nu råder hade tillämpats redan från slutet av 1800-talet, (podd, Ledarredaktionen, SvD, 29 mars 2022). Han menar också att den klassresa han själv gjort från en uppväxt på östgötska landsbygden till professor i nationalekonomi hade varit omöjlig om han gått i en skola med “flumpedagogik”.

I “Kunskapssynen och pedagogiken” kräver författarna ett närmast totalt omtag i den svenska skolpolitiken så att relativism och subjektivism försvinner. “Detta kräver att läroplaner och skollag skrivs om, att verksamheten i skolan inriktas på inlärning, att eleverna examineras och att lärarutbildningen inriktas på ämneskunskaper och hur denna förmedlas på ett effektivt sätt”, heter det.

Alarmism?

Men är det verkligen så här illa? Är det inte lite väl alarmistiskt? Nja, skulle jag vilja säga. Det är nog så här illa på väldigt många håll, såväl i friskolor som i de kommunala. Men samtidigt finns det motkrafter, motståndsfickor skulle man kunna säga.

Det finns till exempel lärare som lär sig fungerande metoder för läsinlärning eftersom de upplever att de saknar det i sin utbildning. Det finns faktiskt också kommuner som redan från högstadiet i sina egna skolor erbjuder specialklasser för särskilt intresserade och duktiga, inte bara i estetiska ämnen utan även i exempelvis matematik och naturvetenskap. Ett slags smyginförande av den sedan länge avskaffade nivågrupperingen i allmän och särskild kurs, även om det här sker genom separering av en klass istället för gruppvis inom en klass.

Läxor utan hjälp från föräldrarna

Men framför allt finns det lärare som trots allt ägnar sig åt “traditionell” undervisning.

En sådan är gymnasieläraren och skoldebattören Filippa Mannerheim. När man läser hennes bok “Konsten att undervisa. En bok om lärarens hantverk” (Gothia kompetens 2021) förflyttas man till den hårda verkligheten, till den korseld av förväntningar, regler, motsträviga elever, påstridiga föräldrar och oförstående skolledningar som en lärare av idag har att verka i.

Filippa Mannerheim är bland annat hängiven försvarare av läroboken (tryckt på papper) och mycket kritisk till dem som anser att läroböcker “bromsar skolans utveckling”, att de “håller oss kvar i 1800-talet”. Läroböcker är klassutjämnande, menar hon. Bland annat möjliggör de precist utformade läxor som syftar till repetition och inlärning.

I dagens skola ges ofta abstrakt utformade hemuppgifter där eleven med hjälp av digitala “hjälpmedel” ska ta ställning till frågeställningar som knappt ens akademiskt utbildade föräldrar lyckas hitta det efterfrågade “svaret” på. “En läxa ska vara utformad så att alla elever klarar av att göra den utan vuxenstöd”, skriver hon och ger konkreta exempel på hur en sådan läxa kan vara utformad.

Självklart finns det också starka ekonomiska skäl till att inte ge eleverna egna läroböcker. Det är helt enkelt billigare när eleverna själva “söker kunskap”. Att inte behöva köpa in läroböcker är ljuv musik för den kommunledning som måste skära ner i budgeten eller vill satsa på annat. Och minst lika ekonomiskt intressant är det för en vinstdrivande friskola att kunna låta eleverna ägna sig åt sin egen kunskapsinhämtning, gärna med en iPad i ett hörn i en helt klassrumsfri skola.

Kommentar av red: Många av oss förtitalister läste antologin Dikt och Tanke, del I-III i undervisningen i Svenska språket och litteraturen på gymnasiet. Antologin hade sammanställts av Gunnar Tideström och Bernhard Tarschys och framstår än idag som en lysande introduktion till världslitteraturen och den svenska litteraturen. (Foto PO Käll)

Att läsa med öronen

Det kanske mest intressanta och upprörande kapitlet i Mannerheims bok handlar om hur man i den svenska skolan ofta anpassar bort läsande, skrivande och användningen av skriftspråket. Elever, som av olika skäl har svårt att läsa längre sammanhängande text eller skriva korrekt för hand, behöver inte göra det utan får istället lyssna på inläst text. Det är också vanligt att elever slipper anteckna. Det går ju så bra att fotografera det läraren skriver på tavlan.

Naturligtvis finns det ett fåtal elever som har så stora svårigheter att en långtgående anpassning bort från traditionellt läsande och skrivande är nödvändig. Filippa Mannerheim menar dock att detta sker alltför lättvindigt. Man har givit upp när det gäller att ge dessa elever stöd. Kom ihåg att detta är problem som förekommer på gymnasiet! Jag frågar mig återigen vad lärare och skolledningar under dessa elevers grundskoletid velat – och kunnat – göra vad gäller läs- och skrivinlärning.

Men värst av allt är enligt min mening vad man tydligen får höra från många lärare och det Mannerheim kallar den “pedagogiska, akademiska diskursen”.

Några exempel:

“Man lär sig lika bra genom att diskutera och prata som att läsa en text”.

“Information kan lika gärna komma via en film eller en podd.”

“Idag talar vi inte om läsförmåga utan om litteracitet som sociokulturell praktik, där språk inte bara förmedlas och förstås via skriften utan även via tal, bilder, symboler, tecken och musik.”

“Vi läser lika bra med öronen som med ögonen…”

Jag kan inte annat än hålla med Filippa Mannerheim när hon skriver:

“Vi lärare måste sätta det skrivna ordet i centrum för vår ämnesundervisning – som lärare gjorde förr – och arbeta strukturerat och metodiskt med det. Det skrivna ordet bör ha en unik plats i alla årskurser, i alla teoretiska ämnen, inte bara i svenskämnet. Det går nämligen inte att ersätta med något annat. Det skrivna ordet bär tankens djup.”

Vad bör göras?

Frågan är vad kommunledningar, vinstdrivande skolkoncerner och skolpolitiker tycker om att åter verkligen sätta det skrivna ordet och därmed kunskapsförmedling i centrum.

Det skulle kräva förändringar som jag tvivlar på att det politiska systemet är moget att genomföra. Vad som bland annat skulle behövas är en kraftig status- och kvalitetshöjning av lärarutbildningen och en motsvarande höjning av läraryrkets status och tilltro till lärarens kompetens och frihet att utöva sin professionalitet.

För att få en kunskapsskola i världsklass krävs också, om inte ett regelrätt förstatligande, ökad statlig styrning med detaljerade krav på andelen behöriga lärare på skolan, förekomst av skolbibliotek, externa kunskapstester, olika stödfunktioner, läroböcker och klassrum till alla elever. För att bara nämna något.

Höger och vänster

De politiska partierna förefaller ha en alldeles för fragmentarisk och ytlig, rentav okunnig, uppfattning om skolan och dess uppgifter. Företrädare för vänstersidan i politiken talar numera om kunskap och ordning, men har man där verkligen fullt ut frigjort sig från den kunskapsfientliga konstruktivistiska kunskapssynen? Det förekommer till exempel fortfarande krav på att läxor ska förbjudas. Läxor är ju i många ämnen ofta, inte minst vid språkstudier, en förutsättning för effektivt befästande av kunskaper. De är ett viktigt led i så kallad kumulativ kunskapsuppbyggnad, där nya kunskaper byggs på det som eleven tidigare lärt sig och ska komma ihåg.

De vinstdrivande skolorna bör förvisso försvinna. Det är en nödvändig, men långtifrån tillräcklig, förutsättning för återupprättandet av kunskapsskolan. Vad jag önskar mig är en tydlig och övertygande återgång till arbetarrörelsens klassiska bildningsideal. Ja, kunskap ÄR makt!

På den politiska högersidan har man länge, men långt ifrån alltid, kritiserat “flumskolan” och stöket i klassrummen. Här bortser man dock från att den långtgående decentraliseringen av skolan, som började med kommunaliseringen 1989, snarast är en förutsättning för existensen av de vinstdrivande skolor som man i valfrihetens namn försvarar. Man kan undra om det utan den relativistiskt-konstruktivistiska kunskapssynen funnes några vinster att hämta på den marknad som skolan tyvärr blivit. Med “elevcentrerad” pedagogik kan man exempelvis anställa unga oerfarna “coacher” istället för erfarna behöriga lärare. Vad som är billigast torde vara tämligen uppenbart.

Är verkligen medelklassen, och för den delen näringslivet, i längden betjänt av en alltmer obildad och inskränkt tänkande befolkning? “Dagens utbildning är morgondagens ekonomi”, brukar det heta.

Sämre innan det blir bättre

Mina försök att i all ödmjukhet få grepp om den svenska skolan och skoldebatten har gett mig vissa insikter men särskilt optimistisk har jag inte blivit. Vi kommer tyvärr att få vänta ett tag till på de beslut och förändringar som skulle kunna vända utvecklingen i rätt riktning. Politiska blockeringar, okunnighet och prestige lägger hinder i vägen för de nödvändiga reformer som skolan så desperat behöver. Tyvärr måste det nog bli ännu sämre innan det blir bättre.

Källor och Litteratur

Svensk skola AB, av Peter Letmark, Mondial, 2022.

Kunskapssynen och pedagogiken. Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas, av Inger Enkvist, Magnus Henrekson (red), Martin Ingvar och Ingrid Wållgren, Dialogos 2017.

Konsten att undervisa. En bok om lärarens hantverk. av Filippa Mannerheim, Gothia kompetens 2021.

Ovanstående tre böcker fokuserar jag på i min text. Förutom ett stort antal debattartiklar och inlägg på sociala medier har jag dessutom låtit mig påverkas av följande.

Experimentet. Hur den svenska skolan blev en av världens mest avreglerade, av Karin Grundberg Wolodarski. Natur och Kultur 2022.

Vem mördade skolan? TV-serie. SVT 2022.

Poddar om skolan. Ledarredaktionen SvD 2022.