Bertha von Suttner – den märkliga kvinnan som inspirerade Alfred Nobels fredspris

“Any love multiplies any power tenfold.”

Bertha von Suttner, Memoirs

Per-Olov Käll

Konstnären Siri Derkert (1888-1973) fick i början på 60-talet uppdraget att dekorera den nybyggda T-banestationen vid Östermalms torg i Stockholm. Det verk hon åstadkom (det uppges vara 145 meter långt och 3,5 meter högt och bär titeln ”Ristningar i betong”) lät hon fylla med skissartade porträtt av personer hon själv beundrade. En av dessa personer var den österrikiska adelskvinnan, författaren och fredsaktivisten Bertha von Suttner (bild), vars märkliga öde denna artikel handlar om. Hennes 1889 publicerade roman Ned med vapnen! gjorde henne till en av sin tids mest uppmärksammade författare. Som nära vän med Alfred Nobel torde hon ha haft en viktig roll som inspiratör till det fredspris han lät inrätta och som har sitt säte i Oslo. Bertha von Suttner tilldelades själv som den första kvinnan priset 1905. (Hon var den andra kvinna som erhöll ett Nobelpris efter Marie Curie.)

Jag vet inte hur många som idag är bekanta med Bertha von Suttner, men när hon 1889 gav ut sin anti-militaristiska roman Ned med vapnen! (orginalets titel Die Waffen nieder!) blev hon en av Europas mest uppmärksammade och kanske även mest lästa författare. Det är möjligt att romanen inte kan betecknas som ett odödligt mästerverk – vad man nu må lägga in i det begreppet – men inte desto mindre framstår den som lika angelägen och intressant som den var när den första gången utgavs för drygt etthundratrettio år sedan.

DEN UNGA GREVINNAN KINSKY

Bertha von Suttner var en märklig kvinna. Född i juni 1843 i Prag som Bertha Sophie Felicitas, grevinna av Kinsky von Wchinitz und Tettau. Prag ingick på den tiden i det habsburgska kejsardömet Österrike-Ungern och släkten Kinsky var en framstående adelsfamilj, som stigit till grevar under det Trettioåriga kriget och vars manliga medlemmar ett århundrade senare kunde titulera sig prinsar av Det Heliga Romerska Riket. Enligt familjelegenden skulle släktens rötter stå att finna redan ett årtusende tidigare, men hur det är med den saken lämnar vi därhän. Säkert är att när den unga grevinnan Bertha växte upp hade de gamla ärevördiga adelsfamiljerna visserligen alltjämt kvar sina imposanta titlar och upphöjda samhällspositioner – till exempel inom militären och den statliga byråkratin – men hade inte desto mindre förlorat åtskilligt av sin forna glans och inflytande. Framför allt kunde man inte tävla ekonomiskt med den frambrytande kapitalistklassen av bankirer och industrimän. Det hjälpte inte hur mycket man än såg ner på dessa nyrika och obildade uppkomlingar utan anor.

Bertha von Suttners far, som avled innan hon föddes, hade varit generallöjtnant i den österrikiska armén och familjen bodde i det eleganta Kinskypalatset i Prag (bild & [1]). Det låter nog märkvärdigare än det faktiskt var. En generallöjtnant – därtill blott tredje son i sin familj och utan något gods att falla tillbaka på – tjänade inte överdrivet mycket och familjen disponerade endast en mindre lägenhet i palatset. (I palatsets gatuplan hade för övrigt författaren Frans Kafkas far en sybehörsbutik.) Med nöd och näppe kunde man kosta på sig det liv som av tradition anstod medlemmar av den habsburgska eliten. Modern, som ansåg sig vara clairvoyant, gjorde upprepade försök att bättra på familjeekonomin genom att spela på kasinot i Wiesbaden och andra kurorter där familjen brukade semestra, men resultatet av försöken blev bara att änkans förmögenhet minskade ytterligare. Moderns borgerliga bakgrund gjorde att hon aldrig kände sig riktigt accepterad av familjen Kinsky och strax efter Berthas födelse flyttade hon till staden Brno i sydöstra Tjeckien. Ett skäl till detta kan ha varit att hon då kom närmare Wien, där Berthas förmyndare, lantgreve Friedrich Michael zu Fürstenberg-Taikowitz, hade en framskjuten plats vid hovet. Familjen hoppades förmodligen att med hans hjälp få Bertha introducerad i kretsen kring kejsaren.

Trots familjens jämförelsevis blygsamma ekonomiska omständigheter fick Bertha en utmärkt utbildning genom olika privatlärare. Hennes förmyndare besökte hemmet regelbundet och informerade om vad som tilldrog sig i stora världen – alltså vid hovet i Wien. Redan som tonåring lärde sig Bertha att vid sidan av sitt modersmål tyska behärska engelska, franska och italienska. Hon lärde sig även att sjunga och spela piano och ett tag föresvävade det henne att satsa på en karriär vid operan. Därav blev intet. Inte heller lyckades hon få hovet att intressera sig för hennes person. En kort tid var hon förlovad med den mycket förmögne judiske baronen Gustav Heine von Geldern, yngre bror till diktaren Heinrich Heine. Men baronen var drygt trettio år äldre och när hon insåg att hon aldrig skulle kunna älska honom bröt hon förlovningen och återlämnade de dyrbara presenter han skänkt henne. Ungefär vid denna tid, eller kanske något tidigare, tycks hon ha upptäckt sin litterära förmåga och får en novell publicerade i en av Wiens tidningar. Sommaren 1872 förlovar hon sig på nytt, denna gång med en prins Adolf zu Sayn-Wittgenstein-Hohenstein, men denne avlider strax därpå under en resa till Amerika på flykt undan sina fordringsägare. Stackars Bertha verkar ha lika mycket otur med kärleken som modern vid spelbordet.

För att kunna stå på egna ben – och kanske slippa livet som sällskapsdam åt en av allt att döma excentrisk mor – tar hon 1873 arbete som guvernant i en förmögen wienerfamilj. Familjens namn är von Suttner. (Förmögenheten ska omsider visa sig i stor utsträckning bestå av skulder, men man förstod att hålla det ståndsmässiga skenet uppe.) Baron Karl von Suttner har fyra tonårsdöttrar. Dessa förälskar sig genast i sin glada och okonventionella lärare, som undervisar dem i musik, främmande språk och litteratur. Familjen har också en son Arthur, som är sju år yngre än den just anställda guvernanten. Bertha och Arthur förälskar sig i varandra och ingår en hemlig förlovning. För övrigt med de övriga syskonens vetskap, men dessa slår solidariskt vakt runt kärleken. När saken till sist ändå kommer fram gör man klart för Bertha att hon inte kan räkna med att få gifta sig med en så pass mycket yngre familjemedlem. Det passar sig inte. Guvernanten saknar dessutom förmögenhet, något Bertha själv är plågsamt medveten om. Att vara grevinna av ätten Kinsky räcker inte för att bli en baronessa von Suttner.  

Naturligtvis är detta ett svårt slag för Bertha som nu, trettiotre år gammal, åter ser kärleken glida ur sina händer. I desperation planerar hon att flytta till London, börja om på nytt och försöka glömma sin Arthur. I detta läge gör Arthurs mor hennes uppmärksam på en tidningsannons:

En förmögen, högt bildad herre söker språkkunnig dam i mogen ålder som sekreterare och husföreståndarinna.

Arbetsplatsen ligger i Paris, och de efterforskningar som Arthurs mor genomför ger vid handen att personen i fråga heter Alfred Nobel och är en berömd svensk uppfinnare. Den olyckliga Bertha kan nog ha tyckt att det i alla fall lät som en intressant möjlighet och snart har hon och Alfred inlett en livlig korrespondens. Enligt Ingegerd v. Schéele, som ägnat en skrift åt Bertha von Suttner, har denna korrespondens gått förlorad, men Bertha erinrar sig den i sina memoarer [2]:

Han skrev djupsinnigt och kvickt, men i en svårmodig ton. Mannen tycktes känna sig olycklig och vara en människoföraktare, en man med omfattande bildning och djup filosofisk klarsyn. Han, svensken, vars andra modersmål var ryska, skrev lika korrekt och elegant såväl tyska, engelska som franska. [3]

Den kände svenske uppfinnaren av dynamiten Alfred Nobel mötte själv sin blivande sekreterare och hushållerska grevinnan Bertha Kinsky vid tågstationen Gare de Nord i Paris och låter inkvartera henne på ett förstklassigt hotell: Le Grand Hôtel på Boulevard des Capucins i centrala Paris. Arrangemanget sker i avvaktan på att hennes tilltänkta våning i Nobels egen spatiösa bostad på 59 Avenue de Malakoff (numera 74 Avenue Raymond Poincaré) ska hinna iordningställas (bild & [4]). Nobels uppträdande dikteras nog inte enbart av artighet mot en obekant dam. Det är högst troligt att han genom deras korrespondens fascinerats av den tilltänkta sekreterarens rörliga intellekt och intressanta personlighet. När hon bekänner för honom att hon lovat bort sin hand till Arthur hemma i Wien, råder han henne att bryta den till synes hopplösa förlovningen och börja ett nytt liv. Strax därpå beger han sig på en resa till Sverige, där en dynamitfabrik ska invigas. Kung Oscar II har själv låtit kalla på honom.

Under dessa kritiska dagar av ensamhet i Paris kommer Bertha fram till att hon inte kan leva utan sin Arthur och fattar beslutet att återvända till Wien. För att finansiera återresan – inklusive hotellräkningen – säljer hon ett diamantsmycke hon en gång fått av sin förmyndare, den ovan nämnde lantgreven Fürstenberg. Om detta vet Arthur ingenting förrän Bertha oväntat dyker upp i Wien. I hemlighet gifter de sig i kyrkan S:t Ägyd i stadsdelen Gumpendorf i Wien. Endast några få pålitliga vänner är inbjudna.

BARONESSAN VON SUTTNER

Eftersom ingen framtid tycks finnas för de nygifta i Wien – bröllopet torde när det blev känt ha uppfattats som en skandal – övertalar Bertha Arthur att de bör bege sig till Georgien, vid denna tid en del av det ryska imperiet. Steget från Wien till Kaukasus kan te sig långt, men adelsfamiljer utgjorde (utgör?) en slags international, där nätverken av släkt- och bekantskaper kunde spänna över stora delar av klotet. För en österrikisk grevinna var det inte alltför sensationellt att vara bekant både med den ryske tsaren Alexander II och den tyske kejsaren Wilhelm I såväl som med adliga innehavare av slott i Georgien.

De två älskande i exil torde ha seglat nedför Donau, men om detta säger Bertha von Suttner inget i memoarerna. Hon nämner emellertid att de anländer till Odessa vid Svarta Havet och fortsätter över detta hav till Georgien. Omsider bosätter de sig i staden Kutaisi inne i landet, så småningom även i Tbilisi. Vistelsen i Georgien kommer att vara i nio år och de söker efter bästa förmåga att försörja sig på undervisning av den lokala aristokratins barn (musik, språk) och på skriftställeri. Artiklarna de skriver skickar de till hemlandets tidningar, där de ofta publiceras. Livet i Georgien är dock betydligt hårdare och fattigare än de tänkt sig och de har bara råd med en enkel trästuga och sina böcker. Tillvaron försvåras när krig utbryter mellan Ryssland och Turkiet (1877-78). Med ens förlorar stadssocieteten intresset för privatlektioner och Arthur får allt oftare sina artiklar i retur från Wiens redaktioner, där man ansåg honom alltför ryssvänlig. I Österrike höll man på Turkiet.

Bertha von Suttner har skildrat att det var under de svåra, och samtidigt lärorika, åren i Georgien som hon och hennes man genom intensiva teoretiska studier och samtal nådde fram till en gemensam avsky för kriget och vad det gjorde med människorna. För oss kan en sådan ståndpunkt te sig förvånande, närmast självklar. Det bör dock påpekas att vi lever efter makarna von Suttner – och alla de övriga män och kvinnor, som bidrog till utvecklandet av antimilitaristiska idéer. För den som växte upp som grevinna i Wien under mitten av 1800-talet i en miljö som vimlade av officerare, där minnena av Napoleonkrigen alltjämt levde och där kriget närmast betraktades som en naturkraft jämförbar med ett vulkanutbrott – fast ett ärorikt vulkanutbrott – tedde sig saken annorlunda. Personliga konflikter kan som bekant leda till att man bryter med sin familj eller sina vänner. Det är inte så ovanligt. Att däremot bryta med omgivningens bärande idéer och normer – med andra ord den ideologiska och kulturella kontext inom vars hägn man formats – är mycket svårare. Det kan liknas vid att lyfta sig själv i håret.

Efter nio år hade Bertha och Arthur fått nog av livet i Georgien och längtade hem. Till detta kan ha bidragit en ökande känsla av osäkerhet på grund av de tilltagande konflikterna på Balkan – den så kallade Bulgarienkrisen 1885-88 – där Österrike-Ungern och Kejsardömet Ryssland stod på olika sidor. I maj 1885 återvänder de till hemlandet. Den förlupne sonen och hans hustru kunde i triumf fira sitt återinträde i familjen von Suttners hem, ty allt var nu förlåtet. Under sin bortavaro hade de skapat sig egna namn i den litterära och journalistiska världen och stod på egna ekonomiska ben. Berthas svärföräldrar hade lämnat palatset i Wien och flyttat till en billigare bostad: slottet Harmannsdorf i kommunen med samma namn, omkring 3 mil norr om Wien (bild). Där skulle makarna von Suttner bo i sjutton år fram till Arthurs död 1902, då Bertha såg sig tvungen att sälja det.

Ett år efter hemkomsten, 1886, besöker paret von Suttner Paris. Hon återser Alfred Nobel, vilket hon skildrat i memoarerna:

Jag skrev ett meddelande till Alfred Nobel med vilken jag hela tiden hade stått i förbindelse via korrespondens – kanske hade under de elva gångna åren lika många brev skickats mellan oss – för att göra honom uppmärksam på vår närvaro i Paris. Han letade genast upp oss. Jag fann honom oförändrad, utom att han blivit något gråare, men var mer än någonsin uppslukad av sitt arbete och sina uppfinningar. Min Enda [Berthas omskrivning för sin make Arthur; POK] blev mycket intresserad av hans kemiska undersökningar, som han förklarade i detalj med hjälp av sina deglar och andra apparater. Fem dagar senare hade han bjudit oss på middag och gjorde oss även äran att visa sitt hus och sitt laboratorium. Han levde alltjämt fjärran från världen; det enda hus han regelbundet besökte var det som tillhörde Madame Juliette Adam, till vilket han förde oss. [5]

I Madame Adams salong kannstöps det om möjliga framtida krig på ett sätt som upprör Bertha von Suttner:  

Jag hatade sedan länge kriget intensivt, och detta lättsinniga prat om dess möjlighet föreföll mig som en brist på både samvete och sunt förnuft.

Det är efter hemkomsten från Georgien som Bertha von Suttner aktivt engagerar sig i fredsrörelsen. Särskilt intresserar hon sig för Internationella Skiljedoms- och Fredsföreningen (International Arbitration and Peace Association, IAPA). Organisationen hade grundats 1880 av bland andra britten Hodgson Pratt (1824-1907). Denne hade arbetat som kolonialtjänsteman i Indien och blivit övertygad socialist. Den svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (Svenska Freds), som alltjämt existerar, grundades tre år senare av den partilöse liberale andrakammarriksdagsmannen och publicisten Klas Pontus Arnoldson. Denne var född 1844, ett år senare än Bertha von Suttner, och dog två år efter henne (1916). Båda fick motta Nobels fredspris: von Suttner 1905 och Arnoldson 1908. Idén om att lösa mellanstatliga konflikter med hjälp av ett skiljedomsförfarande intresserade i hög grad Bertha von Suttner. Att många av hennes samtida fann en sådan ståndpunkt ”orealistisk” eller ”idealistisk” säger sig självt. Så anser många ännu i denna dag.

NED MED VAPNEN!

Hennes viktigaste insats i fredsarbetet blev förmodligen romanen Ned med vapnen!, som utgavs 1889 av Edgar Pierson i Leipzig efter att ha blivit refuserad av en rad förlag. Några av dessa var dock hederliga nog att erkänna för författaren att de inte våga ge ut boken eftersom den var ”kontroversiell”. Närmare fyrtio utgåvor och ett dussin översättningar av boken ska ha sett dagens ljus. Den första svenska utgåvan kom redan 1890 i översättning av Mauritz Boheman [6]. Den senaste svenska utgåvan, Daniel Martinez bearbetning av Axel Rydstams översättning från 1927 på Baltiska förlaget, utkom 2020 på Sjösala förlag. Bortsett från enstaka korrekturfel är det, såvitt jag kan bedöma, en god översättning av en författare som har ett angeläget budskap och alltjämt förmår tala till oss. Att romanen gjorde intryck på Alfred Nobel är otvivelaktigt, ty i april 1890 skriver han på franska till Bertha von Suttner:

Kära baronessa och vän. Jag har just läst färdigt Ert beundransvärda mästerverk. Man säger att det finns två tusen språk – det är 1999 för många – men det är förvisso inte ett enda, till vilket Ert utsökta arbete inte borde bli översatt, läst och begrundat.

Hur lång tid har det tagit Er att skriva denna underbara bok? Ni får berätta det nästa gång jag får äran och lyckan att trycka Er hand – denna hand av en amason, som så tappert för kriget mot kriget.

Inte desto mindre begår Ni ett misstag genom att ropa ”Ned med vapnen!”, då Ni själv använder Er av dem, och därför att Era – charmen hos Er stil och storslagenheten hos Era idéer – leder och kommer att leda mycket längre än alla Lébel:ar, Nordenfelt:ar, De Bange:ar och alla andra helvetesredskap.

Yours for ever and more than ever

Nobel

Sista meningen på engelska i originalet. Namnen Lébel, Nordenfelt, De Bange syftar på olika slags skjutvapen. Alfred Nobel tycks dock – i likhet med Friedrich Engels – ha lutat åt uppfattningen att vapenteknologin höll på att bli så effektiv att krig i praktiken skulle bli omöjligt. Tyvärr misstog de sig på den punkten.

Även den ryske författaren och pacifisten Leo Tolstoj tog intryck av romanen och skrev uppmuntrande till författaren. Kritikern Georg Brandes menade däremot att hon inte kom med något nytt, åtminstone inget som insiktsfulla människor inte redan visste. Det kan sägas. Men frågan är ändå om den gode danske kritikern inte misstog sig i denna sin värdering.

Jag avser inte här att recensera Ned med vapnen! Inte heller beskriva romanens handling. Den intresserade rekommenderas att gå direkt till verket. Istället ska jag med några citat visa vad som enligt min mening gör att boken känns lika aktuell och tänkvärd idag som när den först publicerades.

Handlingen i romanen utspelar sig mot bakgrund av fyra centraleuropeiska krig:

• I det som kallas det 2:a italienska frihetskriget stod kejsardömet Österrike mot det andra franska kejsardömet under Napoleon III förenat med kungariket Sardinien. Kriget utkämpades mellan den 29 april och 11 juli 1859. Frankrike och Sardinien gick segrande ur konflikten, vilket innebar att Lombardiet-Venetien tillföll kungariket Sardinen och bl.a. Nice Frankrike. Se även [9].
• Dansk-tyska kriget eller det 2:a schleswigska kriget. Kriget, i vilket Österrike tillsammans med kungariket Preussen stred mot Danmark om de syddanska provinserna Schleswig och Holstein, utkämpades mellan den 1 februari och 30 oktober 1864. Danmark led nederlag och tvangs avträda de två provinserna till segrarmakterna.
• Tyska enhetskriget eller preussisk-österrikiska kriget utkämpades mellan den 14 juni och 23 augusti 1866. Kriget avgjordes i praktiken till Preussens fördel genom slaget vid Königgrätz den 3 juli. En följd av kriget blev att det av Österrike ledda Tyska förbundet upplöstes och att den tyska fursten Otto von Bismarck krattade manegen för ett framtida enande av de tyska staterna utan medverkan av Österrike.
• Fransk-tyska kriget utkämpades mellan Frankrike och det av Preussen ledda Nordtyska förbundet tillsammans med bland annat Bayern och andra sydtyska stater mellan den 19 juli 1870 och 10 maj 1871.  Det franska nederlaget – där den franske kejsaren Napoleon III hamnade i tysk fångenskap (han överlämnade sig själv) – fick avgörande betydelse för Europas framtid genom att den segerrike Bismarck i Versailles – en med tanke på ändamålet säreget vald plats! – kunde utropa det enade tyska kejsardömet. I Frankrike gick samtidigt det andra kejsardömet i graven och den statsform som går under namnet den Tredje republiken föddes. Dagens Frankrike brukar betecknas som den Femte republiken.

Dessa krig utkämpades när Bertha von Suttner var mellan 16 och 27 år. Av memoarerna framgår att hon visserligen kände väl till krigen (något som knappast gick att undvika), men knappast intresserade sig för dem. Inom den adliga klass hon tillhörde ansågs krig som något naturligt. I Ned med vapnen! beskriver hon sin ursprungliga inställning [7]:

Min far var general i österrikiska armén och hade kämpat vid Custozza under ”Fader Radetzky”. Pappa dyrkade Fader Radetzky som en gud. Jag överöstes med krigshistorier. Min kära pappa var så stolt över sina upplevelser i kriget och talade med sådan tillfredsställelse om de fälttåg han deltagit i, att jag tyckte synd om var och en som inte ägde sådana minnen. Vilken orättvisa mot kvinnokönet att det är utestängt från detta – det allra storslagnaste hävdandet av den mänskliga heders- och pliktkänslan.

Om jag någonsin hörde talas om kvinnornas strävan efter likställighet med männen – sådant talade man dock lite om i min ungdom och då oftast i hånfull eller ogillande ton – så tolkade jag strävandena efter frigörelse på detta sätt: kvinnan borde ha rätt att bära vapen och gå ut i krig. Hur ståtligt var det inte att läsa om en Semiramis eller en Katarina II? Kvinnliga krigare! Kvinnliga erövrare! [8]

I romanens första del utspelar sig handlingen mot bakgrund av det 2:a italienska frihetskriget 1859. Kriget, där nationella ledare som Guiseppe Garibaldi (1807-82) träder fram, anses ha spelat en viktig roll i Italiens enande men ses i romanen med den hemmavarande österrikiska soldathustruns ögon:

Repa charpi, läsa tidningar, med knappnålsflaggor på en karta följa de båda härarnas rörelser och sedan lösa schackproblem av typen ’Österrike börjar och gör matt i fjärde draget’, flitigt gå i kyrkan och be om skydd för de kära och seger för fosterlandet, inte tala om något annat än de senaste nyheterna från krigsskådeplatserna. Livet tycktes sväva i luften. Utom räckhåll så länge som kriget varade. Allting utom frågan ”När och hur ska kriget sluta” var utan betydelse. Det var knappt verkligt. Man åt och drack. Man läste och skötte sina sysslor. Men allt det där betydde ingenting. Bara en sak betydde något: telegrammen från Italien.

Romanens huvudperson Marta – berättaren – får sedan veta att hennes man stupat i slaget vid Solferino [9]:

”Vi är besegrade”, upprepade min far dystert medan han, slog sig ner vid min sida.

”Alltså har krigets offer offrats förgäves”, suckade jag.

”Dem ska vi känna avund mot. För de vet ingenting om den vanära som precis träffat oss. Men vi ska nog resa oss igen, även om nu, som det heter, fred måste slutas.”

Jag suckade och sa: ”För mig är det visserligen försent…men många andra kommer att bli förskonade.”

Far fnös till svar: ”Du tänker alltid bara på dig och de enskilda individerna. Men i den här saken är det fråga om Österrike.”

”Och består inte Österrike av individer?”

”Mitt barn, en stat lever längre och ett betydelsefullare liv än någon individ. Generation efter generation försvinner, men staten utvecklas ständigt. Den växer till i ära, makt och omfattning. Eller så sjunker den och faller sönder och går under om den låter sig besegras av andra stater. Därför är detta det viktigaste och högsta, som varje individ bör eftersträva och för vilket han alltid bör vara redo att dö: statens bestånd, dess ära och välfärd.”

Jag präglade dessa ord i mitt minne för att samma dag anteckna dem i min röda bok. Jag ville klamra mig fast vid dem, ville att min älskade hade fallit för en stor sak, ville att också min olycka var en del av den stora saken.

Det hör till Bertha von Suttners storhet att hon inte (enbart) ser kriget som ett uttryck för människans oförnuft och grymhet. Ära och tapperhet är inte enbart inbillningsfoster. Men hennes analys är heller inte marxistisk på så sätt att kriget för henne huvudsakligen framstår som ett resultat av motstridiga ekonomiska och klassmässiga intressen. Hon vänder sig mot kriget som idé; som ett improduktivt och irrationellt sätt att lösa mellanstatliga konflikter. Hon trodde på – eller åtminstone hoppades på – idéernas makt.

Man kan beteckna Ned med vapnen! som en pamflett mot kriget. I verkligheten är det en roman med ett budskap, skriven av en litterärt driven författare:

Nu gällde det dock att snabbt underrätta slottets invånare om det hotande ödet. Jag skyndade ut ur biblioteket för att leta rätt på min far och tant Maria. Jag fann dem båda i salongen.

”Preussarna kommer, preussarna kommer!” ropade jag.

”Må djävulen ta dem!” var min fars inte så gästvänliga önskan. Tant Maria uttryckte sig mer passande:

”Jag ska säga till fru Walter att vidta de förberedelser som behövs.”

”Var är Otto?” frågade jag. ”Honom måste vi underrätta och varna. Så att han inte ger luft åt sitt hat mot preussarna och visar sig ohövlig mot slottets gäster.”

”Otto är inte hemma”, svarade min far, ”han gick ut tidigt för att skjuta rapphöns. Du skulle ha sett hur jaktkostymen klädde honom…fantastiskt fint!…Otto kommer att bli en magnifik man. Han kommer att göra mig så stolt!”

Nu hade det blivit liv och rörelse i huset. Snabba steg fyllde rummen. Oroliga röster ekade i korridorerna.

”De är redan här, de kanaljerna!” suckade min far.

Dörren rycktes upp, och Frans, betjänten, rusade in.

”Preussarna!” tjöt Frans i samma ton som när man ropar att en eld var lös.

”De äter väl inte upp oss heller”, brummade min far.

”Men de har någon med sig”, fortsatte Frans med darrande röst, ”en Grumitz-bo. Jag vet inte vem. Han har skjutit på dem. Och vem skjuter inte gärna på ett sådant pack? Men han är förlorad.”

Nu hördes ljudet av hästtramp blandat med sorlet av röster. Vi gick ut i förstugan och såg ut genom fönstren som vette åt gården. I samma ögonblick red ulanerna in på gården och mitt bland dem gick min lillebror Otto. Blek men med en trotsig min.

Efter utgivningen av Ned med vapnen! intensifierar von Suttner sitt arbete för världsfreden. Hon blir en av rörelsens främsta ledande gestalter, reser runt i olika länder, håller föredrag, organiserar konferenser och träffar framstående personer, bland dem USA:s president Theodor Roosevelt. Hon fortsätter sin korrespondens med Nobel och träffar honom på nytt i Zürich. Hon försummar inte att uppmana Nobel, då en av världens rikaste män, att lämna ett bidrag till fredsfrågan. Hennes betydelse för tillkomsten av Nobels fredspris har varit omdiskuterad. En som ingående studerat frågan är den norska författaren och journalisten Anne Synnøve Simensen. I sin bok citerar hon ur det brev Nobel i januari 1893 skriver till von Suttner:

Jag önskar att donera en del av min förmögenhet till en fond som ska lägga grunden till priser som ska utdelas vart femte år (låt oss säga totalt sex gånger, ty om man inte inom en trettioårsperiod lyckas reformera dagens samhälle, kommer vi oundvikligen att glida tillbaka in i barbari) till honom eller henne som på det mest effektiva sättet bidragit till att skapa fred i Europa. [10]  

Citatet visar att Nobel vid denna tidpunkt – han är 59 år gammal och har fyra år kvar att leva – börjat fundera kring sitt testamente. Låt vara att formuleringen ännu är preliminär och skiljer sig från den i testamentet slutgiltiga. Att han finner det angeläget att meddela just Bertha von Suttner denna nyhet är naturligtvis ingen tillfällighet.

Men Bertha von Suttner lyckades lika lite som Alfred Nobel eller andra klarsynta människor, t.ex. den radikala delen av den europeiska arbetarrörelsen, stoppa det storkrig som de såg nalkas. Den 21 juni 1914, en vecka innan skotten i Sarajevo mot det österrikiska tronföljarparet – ett attentat Österrike tar som förevändning för att förklara krig mot Serbien – avlider hon i cancer i sitt hem i Wien.

Månaden därpå bryter helvetet löst.

NOTER

[1] Idag rymmer Kinskypalatset ett konstmuseum som ingår i Prags Nationalgalleri. Museet är inriktat mot landskapsmålningar.

[2] Ingegerd v. Schéele, Fredspristagaren Bertha von Suttner; Vänskapen med Alfred Nobel, (Borås 1988).

[3] Bertha von Suttner, Memoires; The Records of an Eventful Life, vol. I & II (autherized translation, Published for The International School of Peace; Ginn and Company, Boston and London, 1910). Dessa memoarer är högst läsvärda. De två volymerna är på sammanlagt 891 sidor och kan laddas ner fritt på Internet Archive: Memoirs of Bertha von Suttner; the records of an eventful life. : Suttner, Bertha von, 1843-1914. : Free Download, Borrow, and Streaming : Internet Archive

[4] Huset är numera ombyggt men inte alltför olikt som det såg ut på Alfred Nobels tid: 74 Ave Raymond-Poincaré – Google Maps.

[5] Juliette Adam (1836-1936) var en fransk författare, som även drev en litterär och politisk salong. Salongen frekventerades bland annat av liberala politiker som Léon Gambetta. Adams var en utpräglad fransk patriot, för att inte säga nationalist. Hon utgav och redigerade tidskriften La Nouvelle Revue, där även August Strindberg lär ha medarbetat under pseudonym.

[6] Mauritz Bohemans översättning kan fritt laddas ner på Project Runeberg: Ned med vapnen (runeberg.org). Angående romanen se även Bertha von Suttner – Wikipedia .

[7] Alla citat ur Ned med vapnen! är hämtade ur den senaste svenska utgåvan på Sjösala förlag 2020.

[8] Josef Radetzky (1766-1858) var en österrikisk fältmarskalk, som på grund av sin popularitet bland soldaterna kallades ”Fader Radetzky”. Den år 1848 av Johann Strauss d.ä. komponerade ”Radetzkymarschen” är tillägnad honom.

[9] Solferino är en liten kommun belägen i regionen Lombardiet i norra Italien. Slaget vid Solferino den 24 juni 1859 utkämpades på en bred front kring staden och blev mycket blodigt. Såväl den österrikiska hären under Frans Josef I som den fransk-sardinska alliansen under Napoleon III respektive Victor Emmanuel II mönstrade i storleksordningen 130 000 man. När slaget, som slutade med fransk-sardinsk seger, var över hade alliansen Frankrike-Sardinien förlorat omkring 17 000 man i stupade och sårade, den österrikiska hären över 22 000. Både Genevekonventionen och det Internationella Röda Korset anses ha sin upprinnelse i det tragiskt blodiga slaget.

[10] Anne Synnøve Simensen, The Woman behind the Nobel Prize. Bertha von Suttner and Alfred Nobel. Trondheim, 2018. Sid 155.

Redaktionen vill även uppmärksamma läsarna på följande insatser för freden:

Om sajten alliansfriheten.se

Den 19 februari 2015 lanserades sajten alliansfriheten.se. Den var en uppföljning av en antologi som ville visa på hållbarheten i Sveriges traditionella utrikes- och säkerhetspolitik, Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (red: Anders Björnsson och Sven Hirdman, Celanders förlag 2014). Sedan dess har nätutgivningen pågått dagligen med egenproducerat och insänt material jämte länkar till svenska och internationella media, av betydelse för opinionsbildningen på dessa områden. Det är talande och samtidigt beklagligt att debatt och kritiska analyser är mera omfattande och allsidiga i våra närmaste grannländer än i Sverige. Här fungerar alliansfriheten.se som en viktig förmedlare av grundläggande fakta och aktuella ställningstaganden.

Redaktionen

Upprop: Ratificera FN:s avtal om förbud mot kärnvapen!

Kärnvapen dödar massivt, både omedelbart och över tid. Ett kärnvapenkrig skulle hota allt liv på jorden. Även ett begränsat kärnvapenkrig skulle leda till omfattande påverkan på klimat och miljö, utbredd svält, stora flyktingskaror och en kollapsad sjukvård.

Vi minns Hiroshima och Nagasaki. Följderna skulle bli mycket värre eftersom dagens kärnvapen har betydligt större förstörelsekraft. Idag har stormakterna inlett en ny upprustningskapplöpning med kärnvapen samtidigt som den eskalerande klimatkrisen ökar risken för politisk oro och därmed risken för konflikter, krig och kärnvapenkrig.

Krigsretorik ersätter diplomati och samförstånd. Kärnvapentröskeln sänks med tal om nya taktiska, ”små” och ”lokala”kärnvapen. De ”små” kärnvapnen är dock lika förödande som Hiroshimabomben. Om tröskeln till att använda kärnvapen väl passerats är en eskalering oundviklig. Idag deklarerar stormakterna dessutom att de är beredda att tillgripa kärnvapen utan att avvakta ett angrepp. Och risken för ett kärnvapenangrepp av ren olyckshändelse växer.

Historien kan berätta att det ibland varit ytterst nära. Kärnvapenförbudet är ett viktigt led i avveckling av
kärnvapen och en signal som höjer tröskeln för användande av kärnvapen idag. Avtalet om förbud mot kärnvapen, TPNW öppnades av FN:s Generalförsamling den 20 september 2017 och trädde i kraft den 22 januari 2021, 90 dagar efter det att 50 stater ratificerat det. Den 9 juli 2021 är det 55 stater som ratificerat avtalet och 86 som signerat det.

Tyvärr hör Sverige inte till dessa. Sverige var med om att lansera konventionen i FN och har en stark tradition av motstånd mot kärnvapen och tillit till FN. Flera opinionsundersökningar har visat att en stor majoritet vill att Sverige ansluter sig. Det är också klarlagt att TPNW inte strider mot ickespridningsavtalet och det tillhörande Stockholmsinitiativet. Att ickespridningsavtalet är otillräckligt visar det faktum att Storbritannien nyligen beslutade om en ökning av kärnvapenkapaciteten med 40% i stället för en utlovad minskning med 20%.

Vi uppmanar regeringen att snarast signera och riksdagen att ratificera FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.

Ulf Bjereld, Sven Britton, Kajsa Ekis Ekman, Per Gahrton, Elisabeth Gerle, Pär Granstedt, Birgitta Hambraeus
KG Hammar, Merit Hemmingson, Sven Hirdman, Lars-Gunnar Liljestrand, Anneli Martini, Ingela Mårtensson
Harald Nordlund, Stina Oscarson, Thage G. Peterson, Kay Pollak, Arne Ruth, Birger Schlaug, Pierre Schori
Gudrun Schyman, Sören Sommelius, Gunnar Westberg, Mikael Wiehe, Lena Willemark, Jan Öberg, Ruben Östlund
Afrikagrupperna, Artister för fred, eFOLKET, Enhetsgruppen i Helsingborg, Extinction Rebellion Sverige, Falu Fredskör
FIAN-Sverige, FiB/Kulturfront, FiB/Kulturfront, Blekinge, FiB/Kulturfront, Stockholm, FMKK, FMKK, Sundsvall
Dalarnas FN-distrikt, Västernorrlands läns FN-distrikt, Falu FN-förening, Göteborgs FN-förening, Sundsvall-Timrå FN-förening, Folkrörelsen Nej till EU, Framtiden i Våra Händer, Fredens Hus Göteborg, Fredsloppet, Fredsrörelsen i Kungälv
Fredsrörelsen på Orust, Fria pensionärer, Föreningen Fjärde Världen, Föreningen Glokala Sjuhärad, Förr och Nu – Tidskrift, Gotlands Fredscenter, Helgeandssystrarna, Alsike kloster, IKFF Göteborgskretsen, Iraksolidaritet, Jordens Vänner, Jordens Vänner Helsingborg, Klimataktion, Kommentar, tidskrift, Kristna Freds, Göteborg, Kronoberg för fred och alliansfrihet, Kvinnor för Fred, Kvinnor för Fred, Kiruna, Kvinnor för Fred, Skåne, Kvinnor för Fred, Sundsvall, Nej till Nato, Nej till Nato Helsingborg, Nämforsens Kvinnominne, Nätverket Folk och Fred, Proletären FF, Svenska Freds Grupp för en Kärnvapenfri Värld, Svenska Freds, Göteborg, Svenska Freds, Lund-Malmö, Svenska Fredskommittén, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Svenska Präster och Pastorer mot Kärnvapen, Svensk-Kubanska föreningen, Sveriges Fredsråd, Vänstern i Svenska Kyrkan, Ystads Fredsgrupp, Österlens Fredsfestival