Ledare
Till minne av Jan Myrdal
Jan Myrdal gick ur tiden den 30 oktober i år, 93 år gammal. Det är inga överord att säga att han inte endast var en av efterkrigstidens mest inflytelserika svenska författare, en den där gjorde djupa avtryck, kanske i synnerhet inom den generation som föddes åren kring 2:a världskrigets slut. I litterär mening var han faktiskt en av de viktigaste stilbildande författarna inom vår moderna litteratur. En förnyare av svenska språket. Själv lärde jag känna honom i 24-årsåldern i samband med att han tog initiativet till tidningen Folket i Bild/Kulturfront:
-Kom ihåg en sak Per-Olov: tro aldrig på beröm!
Denna artikel syftar inte till att sammanfatta hans märkligt breda och omfattande litterära insats: politiska analyser, djuplodande tänkvärda essäer om konst och litteratur (där klassperspektivet nästan alltid spelar en viktig roll), journalistiska reportage, romaner, dramer, reseskildringar, dagskommentarer, filmer osv. För att inte nämna den offentliga roll han genom alla år tog på sig som ständigt stridbar debattör och föreläsare. Även om jag nog läst det mesta (dock inte allt) av det han publicerade tar jag här endast upp ett par av hans – i mitt tycke – högst originella och ofta förbisedda verk: En Meccanopojke berättar. Anteckningar om ett borgerligt förnuft (1988) samt romanen Karriär (1975). Verk av central betydelse i vår litteratur och idédebatt. POK
Per-Olov Käll
Till slut föll pennan ur mästarens hand.
För den generation jag tillhör – födda strax innan eller strax efter 2:a världskrigets slut – blev Jan Myrdal ett intellektuellt riktmärke, någon man inte kunde undgå att förhålla sig till. I varje fall om man delade hans kulturella, politiska och, vilket mindre ofta framhålls, även tekniska och naturvetenskapliga intressen. Till hans tekniska intressen återkommer jag nedan.
För just mig var han dock ingen självklar utgångspunkt. Uppväxt i ett (lägre) medelklasshem med konstnärliga och litterära intressen hade jag läst böcker som Jean-Paul Sartres Orden, August Strindbergs Tjänstekvinnans son, Eyvind Johnsons Drömmar om rosor och eld, Ivar Lo-Johanssons novellsamling Statarna (del I & II), Gustav Flauberts Madame Bovary, Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, Norman Mailers De nakna och de döda och tagit starka intryck. På radioteatern kunde man ibland höra de klassiska grekiska dramerna, vilka jag fann – och alltjämt finner – enastående. I familjens bokhylla, som i och för sig inte var särskilt omfattande, hittade man Ève Curies biografi över sin mor, Min mor Marie Sklodowska Curie. En dotters intressanta skildring av en världsberömd mor. Senare har jag förstått att mor och dotter inte alltid drog jämnt – vilket låter rimligt. På Dramaten kunde man, om man köpte biljetter genom gymnasiets subventionerade biljettsystem, se Bertolt Brechts ”Herr Puntila och hans dräng Matti” i regi av Alf Sjöberg med Sigge Fürst som Puntila, den unge Thommy Berggren som Matti och Gunnel Broström som Puntilas dotter Eva [1]. Jag har sedan dess sett andra uppsättningar av detta klassiska stycke men ingen Puntila har kunnat mäta sig med den som den f.d. poliskonstapeln Fürst den gången gestaltade på Dramatens tiljor. Den Puntilan var allt en trovärdig en!
Så kan kanske den intellektuella bakgrund i vilken jag formades kort sammanfattas. Några mer uttalade politiska intressen hade jag knappast före sexton-sjuttonårsåldern.
Framåt mitten av 60-talet började det emellertid bli tydligt att det pågick något slags krig i Indokina, i synnerhet i Vietnam. Ett land som var så gott som okänt för mig och mina klasskamrater i Enskede Högre Allmänna Läroverk. (På 60-talet hörde man aldrig talas om turistresor till Thailand eller liknande exotiska platser.) Jag intresserade mig heller inte till en början särskilt mycket för den avlägsna och obegripliga konflikten. Alla vettiga människor höll väl på Förenta Staterna, som hade räddat oss i två världskrig? För övrigt hade jag släktingar på andra sidan och min farmors bror John, som var skräddare, hade emigrerat till det stora landet i väster och deltagit i 1:a världskriget på Förenta Staternas sida. Förresten, var dom inte benhårda kommunister där borta i Asien?
Det bör sägas att denna min ungdoms skepsis mot kommunismen hade något självklart och naturligt över sig. Den var inte ett resultat av politiska diskussioner eller studier. Hemma diskuterades sällan politik. Av tradition höll man på socialdemokraterna och det var inte mer med det. Såvitt jag vet var heller ingen i släkten politiskt aktiv inom något parti.
Ungefär vid denna tidpunkt hade en god vän talat med mig om författaren Jan Myrdal, som nyligen publicerat något slags självbiografisk roman, eller hur man nu skulle beteckna den: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Jag uppfattade titeln som lång och snårig och inte särskilt lättbegriplig. (Vad var egentligen en ”samtida” – en som levde just nu? Det var inte ett ord jag hört hemma.) Min vän talade dock uppskattande om boken. Jag köpte och läste – men nej, jag gillade den inte! Den tycktes skriven på en tungfotad och pretentiös prosa och behandlade konflikter och företeelser, som jag inte riktigt kände igen i mitt eget liv. (Jag skulle snart ändra uppfattning.) Typiskt nog fann jag att de artiklar författarens far Gunnar Myrdal skrev i dagspressen om ekonomiska och politiska frågor passade mig bättre. Jag brukade läsa dem med intresse när jag stötte på dem i DN eller SvD, (eller var det nu var de publicerades). Liberalen Herbert Tingsten, som tidigare hade varit chefredaktör för DN, fann jag också läsvärd. Jag var antagligen ensam i min klass om att ha läst hans memoarer, Mitt liv, i fyra delar. Christina (Kicki) Wehlou, som växte upp i lägenheten under vår i Björkhagen, kom efter studenten att arbeta som uppläsare för Tingsten, när han på ålderns höst var blind och bosatt i Frankrike. Med tiden skulle hon bli barnläkare i New York.
Det som fick mig att börja uppskatta och ta intryck av Jan Myrdal var nog hans Skriftställningar i Aftonbladet och den mycket roliga romanen Jubelvår. Jag läste den utgåva som PAN/Nordstedts publicerade 1968. Den kunde man skratta åt på samma sätt som man skrattade åt ”Ämbetsverket för utbetalande av ämbetsmännens löner” i Röda rummet:
”Slutligen har man därför, utan att någon riktigt kan säga på vilket sätt, enats om att främlingen bör placeras vid adjunkt Ridéns bord. Ett visserligen intellektuellt, men dock stadgat och sobert bord. Matilda har i dag låtit duka fram ett extra kuvert bredvid adjunkt Ridén och på sätt och vis är hon glad över att främlingen är försenad. Nu får han – utan att någon behöver vara ohövlig – en vink om var han har sin riktiga plats både i matsalen och på det matildska pensionatets rangrulla.
När främlingen kommer in i matsalen är han pinsamt medveten om att han kommer försent till middagen. Allas ögon lyfts från faten och ser på honom. Han rodnar i sitt skära runda ansikte och trampar förläget sig själv på tårna när han går ensam och allena runt det stora smörgåsbordet mitt i salen. Han är en känslig ung man. Han står sedan med det fyllda fatet i ena handen, mjölkglaset i den andra och ett sökande oroligt uttryck i ögonen. Han ser sig om efter en ledig plats.”
En text som känns som om den uppstått i skärningspunkten mellan François Rabelais Den store Gargantuas förskräckliga leverne och Honoré Balzacs Pappa Goriot. Inte alltför många författare på svenska språket har förmått nå fram till en lika åskådlig prosa.
I denna artikel tänker jag begränsa mig till att diskutera (”fokusera på” som man säger) två av Myrdals verk som – enligt mitt förmenande – tycks ha hamnat lite vid sidan om åtminstone de svenska kritikernas huvudintresse när det gäller hans arbeten. Vad detta kan bero på (om iakttagelsen är riktig) lämnar jag därhän. Samtidigt är det synd, då dessa verk utan tvivel hör till de verkligt originella och intellektuellt spännande böckerna inom vår litteratur. Alltså böcker som förändrar vår syn på verkligheten och historien. De verk jag tänker på är essän En Meccanopojke berättar. Anteckningar om ett borgerligt förnuft (1988) och romanen Karriär (1975) [2].
En Meccanopojke berättar
Det som under mer än ett halvt århundrade blev den omåttligt populära mekaniska modellbyggsatsen Meccano utvecklades, påpekar Myrdal, av en ”viktoriansk bokhållare vid namn Frank Hornby” (1863-1936). Byggsystemet hade dock sin verkliga storhetstid under decennierna efter 1:a världskriget. Myrdal beskriver utbredningen av Meccano som något av en internationell teknisk scoutrörelse:
”Lekt med Meccano har jag aldrig. Jag var pojke på trettiotalet i en svensk villaförort för högre medelklass väster om Stockholm. Där byggde vi pojkar med Meccano. Det var ingen leksak. Det var ingenjörskonst i miniatyr och ’Meccano-pojkar’ – stod det att läsa i instruktionsboken – ’äro byggare och uppfinnare’. Det hade Meccanos grundare Frank Hornby själv skrivit. Någon som lekt med Meccano har jag aldrig hört talas om.
Vissa pojkar ärvde lådor av sin far eller sin farbror och fick sedan nya uppsättningar till jul och födelsedag. Några fäder byggde också ibland med sina söner. En minns jag som byggde en vävstol med sin son som småsystrarna sedan skulle väva slipsar åt sin far på. Det var en super-modell, sade han. En annan som med maskinbygge i Meccano för oss pojkar demonstrerade utväxlingsförhållanden och hur växellådor fungerade. Han var ingenjör på svenska fläktfabriken tror jag. Han berättade också för oss att om skorstenen var tillräckligt hög och utsuget rätt konstruerat kunde man blåsa ut vilka gaser man ville över en stad utan att det skadade. De drev undan och blev till homeopatisk – jag minns ordet – dos i lufthavet. Så hade han varit med om att bygga anläggningar i Detroit där han arbetat tidigare. För det mesta brydde dessa fäder dock sig inte om att komma in i pojkrummen och prata utan lät sina pojkar bygga med sina väldiga utrustningar i fred och på egen hand.”
Ja, vilka av oss teknikintresserade gossar som växte upp på 50-talet höll inte på med Meccano eller Märklintåg? Jag tror dock inte att vare sig jag eller mina kamrater kände till tidskriften Meccano Magazine. Än mindre uppfattade vi oss som delaktiga i en världsomspännande teknisk scoutrörelse. Det var först genom Myrdals bok jag blev medveten om Meccano-tidskriften, vars förföriskt vältecknade omslag i fyrfärgstryck illustrerar boken. Tidskriften utgavs av förlaget Meccano Ltd. mellan åren 1916 och 1981 och nådde under sin storhetsperiod på 30-talet en upplaga av 70 000. (Alla årgångarna av Meccano Magazine finns numera fritt tillgängliga på nätet [3].)
”Men för andra bland oss pojkar i Ålsten och Nockeby var det lite annorlunda. Våra föräldrar hade högre vyer och tillhörde framtidsfolket. De var moderna och hade andra möbler, sådana som Aalto skapat, och på vita väggar hade de andra tavlor, sådana som Halmstadgruppen målat. De bodde i hus som Merkelius ritat och de träffades för att dansa till riktig jazzmusik på grammofonskivor från Amerika. De läste Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf; diskuterade Jung och Freud och Adler. De åt annorlunda mat med mer salladsblad och råa grönsaker; de drack inte öl och brännvin utan gjorde drinkar; de solbadade utan baddräkter, de gick fotvandringar med ryggsäck och de var trettiotalets nya generation som alltid skrattade när de fotograferades för pressen. De hade också såväl hembiträde för hushållet som utexaminerad barnsköterska för barnen ty det var gammalmodigt med hemmafruar. Kvinnor blev dumma av att gå hemma. De tog frukost på bricka vid sängen. Brickan var från Svenskt Tenn, svart med silvertrådar i och om man tryckte på en försilvrad knapp då fälldes ben ut och brickan blev ett bord. Den var specialritad och hade visats på utställning. Då klockan 7:30 när de väcktes fick de också alla Stockholms morgontidningar på kaffebrickan och hade sedan en timmes telefontid för ingående samtal.”
Jan Myrdal, 20 år äldre än jag, växte upp inom den övre medelklassen i en arkitektritad funkisvilla i Bromma. Som bekant blev hans föräldrar med tiden inte bara internationellt berömda utan tilldelades till och med varsitt Nobelpris. Gunnar Myrdal för sina insatser som nationalekonom (Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som det exakta namnet på priset lyder) och Alva Myrdal Nobels fredspris för sitt nedrustningsarbete inom FN. Den hemmiljö han beskriver har både likheter och olikheter med min egen.
Jazzmusiken, liksom annan modern musik, som mina föräldrar spelade på grammofon vid sina partyn minns jag också. Jag brukade ligga i sängen och lyssna. Särskilt tyckte jag om ”Goodnight, Irene”. Ursprungligen hade denna folksång spelats in av Lead Belly men den version mina föräldrar spelade torde ha varit den som The Weavers hade stor framgång med 1950. En sång som är sentimental på rätt sätt och hos mig alltjämt framkallar en känsla av något som skulle kunna kallas äkta nostalgi.
Vårt första hembiträde hette lustigt nog också Irene och bör ha kommit till oss på den tiden vi bodde på Norra Stationsgatan, ett stenkast från Hagaparken. Irene var en polsk judinna och, sa man, skulle ha kommit till Sverige direkt från ett av Hitlers koncentrationsläger. Troligen med en av Folke Bernadottes vita bussar. Hur länge hon stannade i familjen vet jag inte, men har inget minne av att hon följde med när vi flyttade till Örebro. Jag var då i treårsåldern. Jag vet dock att hon fortfarande höll kontakt med mina föräldrar när vi efter två år flyttade tillbaka till Stockholm. Med tiden kom ett antal hembiträden att avverkas. Någon var tyska och ansåg att man skulle doppa brödet i soppan, när man åt den; någon var en olycklig blondin som blev slagen av sin fästman när de träffades i Sankt Eriksparken; ett senare hembiträde kom från Nässjö och talade en så utpräglad dialekt att jag och min bror hade roligt åt den (bakom hennes rygg).
Myrdal påpekar att på 50-talet hade Meccano i huvudsak passerat sin storhetstid. Inte därför att avancerade mekaniska konstruktioner hade blivit mindre intressanta utan därför att den revolution av elektroniken, som representerades av uppfinnandet av transistorn, möjligen stimulerade vetgiriga gossars nyfikenhet ännu mera än vad Meccano och Märklintåg då förmådde göra. Werner von Brauns V2-raket hade ju också potential för att användas till annat än att enbart bomba oss alla till aska. Erövrandet av rymden, som kombinerade såväl konstruktionen av styrbara raketer, utvecklandet av nya raketbränslen och den nya elektroniken stod för dörren. Den utvecklingen skulle rent tekniskt visa sig långt mer enastående än vad ens en Jules Verne kunnat drömma om.
Karriär
Romanen Karriär, den utkom 1974, har ibland uppfattats som en satirisk skildring av den moderna politiken. Det är nog bara delvis korrekt. Visst har romanen inslag som kan uppfattas som satir och som gör läsningen underhållande. Karriär kan också beskrivas som en nutida brevroman, där de ledande personerna utgörs av socialdemokrater i partiets absoluta toppskikt. De brevväxlar, skriver rapporter eller utgjuter sig i långa monologer under sena kvällar på något ödsligt Stadshotell. I den inledande monologen lägger någon som kallas ”gamle Backman” under en tågresa mellan Göteborg och Hallsberg ut texten för ”Georg”, vänkretsens ”Gugge”. Den senare kan sägas representera ett porträtt av Olof Palme som politikertyp, (inte av den historiska Olof Palme):
”Min dotter är så ruschig. Visst är hon ordentlig; det har hon hemifrån. Vi var alltid mycket noga. Det minns nog Georg. Min hustru ville liksom alltid undervisa. Jag kommer ihåg när Georg var hemma hos oss en gång. Det var just som vi flyttat ut mot Långedrag och villan var helt ny. Georg kan inte ha varit så gammal. Efter maten gick Georg fram för att tacka. Tack så mycket för maten tant, sade Georg. Men min hustru sade: hos oss brukar vi inte ta i hand när vi tackar för maten!
Hon var liksom sådär undervisande hela tiden. Hon menade inget ont med det. Men det är kanske därför som min dotter blivit så ruschig i stället. Det brukar ju gå sådär i sicksack. Så är det väl lite svårare på många sätt numera också. Det är inte lätt att hålla ordning på ett så stort hus. De har ju också bara en enda hemhjälp som kommer till och från. De har inte haft något hembiträde sedan barnen var helt små. Jag känner faktiskt inte någon bland oss som haft råd att hålla sig med ett riktigt hembiträde sedan femtiotalet.”
Att detta inte är satir i egentlig mening framgår ännu tydligare på de föregående sidorna:
”Därför förvånade det mig när Georg sedan visade sig vara socialdemokrat. Tag nu inte illa upp, jag säger som jag tänker jag. Jag menar det inte som Georg kanske tror. Många av mina bästa vänner genom åren har varit socialdemokrater. Det var ju egentligen med vår generation det började ändra sig. Förr hade det ju varit otänkbart. Jag minns första gången jag såg en studentmössa i ett förstamajtåg. Jag blev helt perplex. Jag gick ju i skolan då och det var som om jag fått ett slag i ansiktet. Jag visste ju att det fanns studenter bland dem och jag hade ju hört talas om sådant som Bengt Lidforss men att se två studenter mitt bland arbetarna det var faktiskt riktigt chockerande för en gymnasist på den tiden. Men sedan blev det ju ganska vanligt.”
Men om detta inte är satir – eller ens ironi – vad är det då?
Jan Myrdal har själv påpekat att syftet med Karriär var att låta de fiktiva politiska gestalterna utveckla de idéer som vägleder dem men på ett litterärt tydligare sätt än de själva vanligen förmår. Man kan säga att romanen tar det politiska livets oundvikliga dubbelhet på allvar och låter oss se hur de agerande själva brottas med denna dubbelhet och söker bemästra den. På den politiska estraden uppträder aktörerna med masker, dessa växlar från en tid till en annan, men syftet med maskeraden är att nå fram till lösningar på samhällets problem. Vad vi än må tycka om olika politiker måste dessa ta sitt ansvar.
När Karriär skrevs pågick IB-affären för fullt. FiB/K-journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt hade dömts till fängelse för spioneri. Dessutom rasade alltjämt Vietnamkriget. Även om president Nixon och utrikesminister Kissinger vid denna tidpunkt torde insett att USA inte kunde vinna och förberedde en ”ärofull fred”. Denna ärorika avslutning krävde dock åtskillig blodspillan innan den kunde anses bärgad och julen 1972 hade Olof Palme gjort sitt berömda uttalande mot bombningen av Hanoi från radhuset i Vällingby. Såvitt mig bekant ett av mycket få uttalanden av en svensk politiker som fått världshistoriskt genomslag.
De blodiga internationella konflikter och radikala politiska stämningar som utmärkte 70-talet återspeglas i romanen. Karriär kan idag läsas både som ett tidsdokument och en djuplodande essä om den europeiska efterkrigspolitiken. Då, i mitten på 70-talet, var knappast diskussionen om Tysklands återförening aktuell. Minnet av det av Bismarck år 1871 under Preussens ledning enade Tyska Riket, som efter 2:a världskriget delats i ett östligt DDR och en västlig förbundsrepublik (Bundesrepublik Deutschland, vilket också är namnet på dagens Tyskland), tycktes endast existera som ett slags dåligt samvete i nationens undermedvetna. Något man inte talade om i vare sig öst eller väst. I Karriär tar dock den något tvetydige DDR-diplomaten Karl Zweiling upp frågan. (Kanske tvetydigheten även återspeglas i namnet Zweiling.) Georgs långa rapport från den europeisk konferens där han mött Zweiling är ett av romanens centrala avsnitt. Off the record anförtror DDR-diplomaten Zweiling den svenske regeringsrepresentanten:
”Nu efteråt var det helt tydligt att varken Förenta Staterna eller Sovjetunionen önskat en tysk återförening. Det borde vara möjligt att vara överens om detta. Som tysk hade han själv faktiskt i det längsta velat ha en återförening. Men inte en erövring från väster. Och han visste att han kunde tala för alla de europeiska regeringarna; ingen i Europa hade velat att det västtyska kapitalet skulle få stärkas med hela DDR. Det var realiteterna. Det demokratiska och fredsälskande Tyskland som skulle vara neutralt och ha goda förbindelser med alla grannfolk trodde ingen i hela Europa på. De polska kamraterna hade på sin tid talat mycket uppriktigt med den franska regeringen om detta. Det hade hans regering varit lika informerad om som vi andra. Och allt tal om vapenbröder-klassbröder till trots visste man ju i Berlin likaväl som i Warszawa eller Paris att det bara var de sovjetiska truppernas närvaro i Polen som hindrade regeringen i Warszawa att återställa sin gamla allians med Paris och bryta vapenbrödraskapet med Berlin.”
Och Zweiling utvecklar sitt resonemang ytterligare:
”Som de ser det kan Oder-Neisse-gränsen vara en fredsgräns blott så länge Tyskland förblir odelat. Från vår sida, sade Karl Zweiling, vet vi mycket väl att stabiliteten för vår östgräns verkligen garanteras blott av att sovjetarmén har sina trupper på polsk mark och tvingar detta land av galna adelsmän till en klok politik. Det kan låta cyniskt, sade han, men realiteterna är nu en gång sådana. Europa är som ett mödosamt uppbyggt korthus. Rubba ett kort och allt faller samman. Det är därför den europeiska säkerheten kräver gränsernas absoluta orubblighet. Gränser får lika lite ifrågasättas som jungfru Marie mödomshinna får ifrågasättas av troende katoliker.”
Och vidare:
”I den västliga pressen såg han ofta att Tysklandsfrågan skylldes på Stalin. Det trodde han inte. I och för sig hade han ju en gammal klockarkärlek till Stalin. Man kunde inte som ung tysk antifascist och kommunist ha genomlevat kriget på sovjetisk sida i Sovjetunionen utan att för alltid stämplas av en nästan religiös känsla av respekt för Stalin. Han förstod att vi inte kunde inse detta. Men även under den mörkaste tiden hade han mitt i allt elände och mitt
i all hunger och i den värsta köld då han kunde höra fascisternas artilleri vid fronten helt nära huvudstaden dock känt en oerhörd styrka vid att veta att i Kreml satt Stalin vid sitt arbetsbord. Vad Chrusjtjev hade sagt om Stalins svagheter på tjugonde partikongressen hade han faktiskt aldrig trott på. Själv hade han bara en gång talat med Stalin. Det var på nittonde partikongressen och Stalin hade passerat honom i korridoren och sagt: ’Så? Den unge tyske kamraten talar ryska. Det är bra! Fortsätt med det!’ men det var ju bara sådant där löst prat som politiker måste komma med.”
Det var genom resonemang som dessa som jag själv på 70-talet blev övertygad om att en tysk återförening sannolikt var historiskt oundviklig. Fast jag naturligtvis inte kunde veta när den skulle inträffa. Ännu i mitten av 80-talet brukade jag för säkerhets skull tillägga att jag inte visste om den skulle ske under min livstid.
Sommaren 1989 landade oväntat en tysk segelbåt vid bryggan på vår lilla ö i Roslagens skärgård, där vi dåförtiden brukade hålla till. Båten ägdes, visade det sig, av ett gift par Griete och Wolfgang och hade fått fel på motorn. De behövde hjälp med att hitta ett varv som kunde reparera den. Det blev några dagars trevlig samvaro i väntan på att reparationen skulle bli klar. Wolfgang bjöd på tysk öl i segelbåten och min hustrus morbror bjöd Wolfgang på hembränt på verandan. Jag minns idag inte om jag frågade våra tyska gäster om hur de såg på möjligheten av en eventuell tysk återförening. Omöjligt är det inte, ty jag hade under några varma sommardagar just läst Klaus Manns fascinerande självbiografi Vändpunkten som kommit i en nyutgåva [4].
Hur som helst inbjöds vi av Griete och Wolfgang att besöka dem i deras hem i Wilhelmshaven följande sommar. Vår dotter Agnes var då fyra månader och låg nedbäddad i en bärbar säng i baksätet på bilen.
–Nej, sa våra tyska vänner, när vi besökte er hade vi ingen aning om att muren skulle falla bara några månader senare. Vi blev totalt överraskade.
Vad som sedan skedde under 1990 var att DDR i praktiken uppgick i BRD. Kanske hade Gorbatjov fått löfte om västliga krediter mot att han drog tillbaka de sovjetiska trupperna från östra Tyskland?
Återföreningen skedde till viss del på generösa ekonomiska villkor. Den icke-konvertibla östtyska valutan löstes in mot D-marken i ett 1:1-förhållande, (upp till ett belopp av 4000 DM per person). Å andra sidan drabbades många medlemmar av det östtyska kommunistpartiet av yrkesförbud i det nya utvidgade BRD. En del av dem hade tidigare kämpat mot nazisterna och var nu åter stämplade som fiender till staten. Denna gång av en stat som bekände sig till demokratin [5].
Det forna DDR må ha upplösts och absorberats i förbundsrepubliken för trettio år sedan, men den som idag reser i de två delarna av Tyskland kommer inte undan en känsla av att landet alltjämt är delat i mental mening. Östtyskarnas bitterhet över en förlorad social trygghet motsvaras av västtyskarnas ointresse för sin östliga landhalva.
Karriär är en innehållsrik roman. Ett intressant stycke är där Torsten, som haft en framgångsrik karriär inom de internationella organisationerna men nu – när han inte längre kan hoppas på att erövra posten som generalsekreterare i FN och därför dragit sig tillbaka till sin representationsvåning i Paris där han bygger en modelljärnväg på vinden – påminner Georg om hur de i sin ungdom hade besökte författaren Karl Gustav Ossiannilsson i dennes hem:
”Minns du när Hans tog oss med till Ossiannilsson sommaren 1943? Minns du hur det luktade över landsvägen när vi cyklade fram? Gud vet hur Hans kommit på Ossiannilsson. Han var ju den mest bortglömda av alla bortglömda svenska författare då. Han var inte ens riktig nazist. Ingen hyllade honom. Han var inte som gamle Heidenstam varit. Men Hans hade ju hittat honom. Och Hans korresponderade med honom. Jag undrar hur det kom sig att Hans kunde korrespondera med dem alla när han gick på gymnasiet. Varför svarade de? Av hövlighet?
–Vi satt i trädgården och drack vinbärssaft och Ossiannilsson hällde i glasen. Hans frågade honom om han lämnat socialdemokratin för att han upplevde sig själv som han skildrade Mirabeau i sin dikt och Hans skanderade:
Jag hör era viskningar: ”Traître!”
Skrik ut det med dundrande röst!
och Hans fortsatte under det att gamle Ossiannilsson hoppade upp med saftglaset i handen och stod studsande på gräsmattan:
Jag lydde ej takten av pinnen:
ett folk som en kung blir tyrann.
Mitt parti var mitt vett, mina sinnen,
mitt parti var en självständig man.
–Det är en historisk dikt, sade Ossianilsson, en dikt utan djupare personligt underlag. En dikt som däremot har mera av mig själv heter Gracchernas moder. Kan ni den? Det var som ridderlig kämpe för andras rätt jag högg in vid arbetarnas sida.
Hans satt i trädgårdsstolen och såg road ut. Minns du det? Är det inte lite efterrationalisering, sade han. Men Ossianilsson blev då helt stilla och slog ut med högerarmen och talade till oss som vore vi en nation:
–Jag uppfattar icke den politiska utvecklingen från sekelskiftet och till denna stund såsom något glädjande eller ens stort och omvälvande. Det finns något som heter tyngdlag också för människornas del och det är inte naturenligt att de människor som av det naturliga urvalet försatts till samhällets botten blott och bart genom egen sammanhållning och andras överdrivna medkänsla förflyttas till maktens höjder att handskas med saker som de inte gärna kunna begripa på ett sätt så att kulturen synes på väg att gå under.
Sommarhimlen var hög över honom och han sköt fram hakan och bockskägget vippade och han avbröt Hans när denne sökte svara och han fortsatte att tala till oss som om vi vore en hel eftervärld.
–Vad har ni läst av min penna efter Barbarskogen? Ingenting tycks det. Och så dömer ni ändå som ni gör – och såsom ungdomar antagligen alltid döma en sextioåttaåring med en produktion på ungefär hundra bokvolymer alla artiklar oräknade.
–Mina förfäder, sade han, tillhörde alla fyra gamla riksstånden: bönder, borgare, präster och adel, men däremot icke lönearbetarklassen. Det var icke för min sjuka mor jag slogs. Jag ville arbetarnas frigörelse till full medbestämmanderätt i samhället vid sidan om de övriga stånden. Därför var jag i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Men jag ville aldrig industriarbetarklassens övervälde över alla andra.
–För Voltaire har jag en tid hyst en viss sympati men aldrig för Rousseau vars brist på människokännedom tyvärr alltjämt får påverka sociala rörelser och även personer av vilka man kunde vänta sig bättre. Det att jag visat sundare omdöme och i tid gjort min gensaga mot en fördärvlig utveckling har visserligen inneburit att jag gått miste om den större personliga framgång som annars nu skulle stått mig till buds. Detta betyder för mig ganska ringa.”
Flamma stolt mot dunkla skyar,
likt en glimt av sommarens sol
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol.
Du som sjunger, när du bredes,
som vår gamla lyckas tolk:
solen lyser! Solen lyser!
Osv
Jan Myrdal definierade sig själv som ”i någon mening kommunist” [6]. Han kunde sin Marx, Lenin och Mao på sina fem fingrar. Men han tvekade aldrig att samarbeta med folk som själva såg sig som utpräglat borgerlig höger, så länge han upplevde att man var eniga om att slå vakt om nationen (den svenska flaggan!) och demokratin. Också i detta är han förebildlig.
NOTER
[1] Det har ofta påpekats att Brecht fick uppslaget till sin pjäs av den finländska författaren Hella Wuolijoki (1886-1954) hos vilken Brecht och Helene Weigel vistades som inbjudna gäster sommaren 1940. Wuolijoki hade också skrivit ett utkast till pjäsen.
[2] Romanen Karriär finns fritt tillgänglig inom Projekt Runeberg på länken: http://runeberg.org/karriar/
[3] Meccano Magazine : Free Texts : Free Download, Borrow and Streaming : Internet Archive
[5] Den amerikanska historieprofessorn Catherine Epstein har skrivit en intressant bok om de östtyska kommunisternas skiftande öden, The Last Revolutionaries. German Communists and Their Century (2003).
[6] Formuleringen ”i någon mening kommunist” tror jag att han använde när han medverkade i ”Gäst hos Hagge” på Liseberg (?) 1986. Programmet finns dock inte tillgängligt vare sig på SVT:s Öppet arkiv eller YouTube.