Ledare 

 

SPLITEN I CIVILSAMHÄLLET, SOLDARITETEN I MEDBORGARSAMHÄLLET

 

Vad menas med ”civilsamhället” och vad räknas – respektive inte räknas – dit? Publicisten och historikern Anders Björnsson diskuterar frågorna i denna artikel.

 

anders björnsson

 

Civilsamhället är en ofta brukad oklarhet. Till denna oklarhet brukar räknas föreningslivet, men knappast näringslivet. Allt som inte tillhör den offentliga, lagligt reglerade makten hör uppenbarligen inte dit. Det är tveksamt om religiösa sammanslutningar ska anses ingå i civilsamhället: den svenska lutherska kyrkan var trots allt en statskyrka under många hundra år fram till 1999, och landets katoliker lyder under påven, en absolut monark i främmande land, en suverän stat.

Det händer att statsmakten som sådan delegerar vissa offentliga funktioner till exempelvis intresseorganisationer, som arbetslöshetsförsäkringen. Blir dessa organisationer mindre ”civila” då?

Tanken tycks vara att det civila samhället består av grupper som inte styrs av den offentliga makten, såsom regering, riksdag och myndigheter. Men verksamheten där sker till betydande delar med hjälp av offentliga ekonomiska medel – så är det med den frivilliga bildningsarbetet. Också de politiska partierna, representerade i valda församlingar, är statliga eller kommunalt finansierade till den grad att man får se dem som statsorgan och motsvarande. De föreningar som inte uppbär bidrag av det allmänna förefaller att leva på lånad tid. I vitala hänseenden är den demokratiska maktutövningen i ett land som Sverige korporativt organiserad. Politik bedrivs både i myndighetsform och genom samverkan med det så kallade civilsamhället och givetvis också med  maktgrupperingar som inte är företrädda där.

Frågan är förstås om politisk makt alltid behöver utövas genom staten. Förr talade man om utomparlamentariska aktioner – och de kunde åstadkomma en hel del på det rent politiska planet: svensk diplomati och utrikespolitik påverkades för ett femtiotal år sedan av Vietnamrörelsen, vilket historikern Gunnar Åselius har påmint om i en aktuell, prisbelönt bok. För ett tag sedan vurmades det för NGO:er, tills man fann att långt ifrån alla var så non-governmental som eventuellt önskvärt vore. Mycket frivilligarbete, till exempel i bostadsrättsföreningar, måste idag vara certifierat för att det ska vara riktigt accepterat av omvärlden. Företagsekonomen Bengt Jacobsson uppgav för drygt tio år sedan att det 2006 i Sverige fanns 9 215 certifieringar enbart för så kallade företagsnära tjänster. Med samma utveckling som hittills skulle man 2016 vara uppe i cirka 30 000 certifieringar; oklart vad siffran är år 2020. Sammanhängande därmed har utvärderingar av även icke-offentlig verksamhet spritt sig som en löpeld. En annan företagsekonom, Lena Lindgren, har myntat termen ”utvärderingsmonstret”.

Sådana här utvecklingar innebär att distinktionen mellan civilt, med Wikipedias förvisso något obetänksamma men ändå belysande ord ”en del av samhället där människor hjälper varandra utan inblandning av staten”, och icke-civilt blir suddig. (Och detta alldeles bortsett från att termen ”civil” ibland får stå som motsatsen – men därför inte i motsättning – till ”militär”; jfr civilförsvar, som det givetvis i sig är en av den offentliga maktens primära uppgifter att trygga.) Vad ”civil” också signalerar är – olika grader av – fragmentisering. I civilsamhället, som vi känner det, sker organisering på grundval av olikheter, i fråga om intressen och inriktningar. I ett medborgarsamhället däremot förväntar man sig någonting annat: likhet trots olikheter, alltså jämlikhet i ordets klassiska betydelse, där individuellt skaplynne kommer till fullt uttryck utan att kuvas av gruppegoism, ståndsskrankor eller påbjuden trångsynthet.

I dagens Sverige, med så många kulturella influenser och så stor differentiering avseende etnicitet, språk, religion, även ålder, skulle det behövas en diskussion om det moderna medborgarsamhällets innebörder. Det har anmärkts att tillskrivna kollektiva identiteter – vad är en upplänning, en invandrare, en alkoholist eller en sexslav? – paradoxalt nog tenderar att underminera tilltron till helheter, till det som borde vara gemensamt. Moral blir i denna identitetsjakt inte summan av individens enskilda avgöranden utan underställs normerande värdegrunder, svåra att dra sig undan. Det är inte självklart att sådant skapar handlingskraftiga medborgare; det kan tvärtom fostra människor i in- och underordning, en auktoritetsbundenhet som inte går att rucka på med de medel och metoder som står till rättsstatens förfogande. Klanen är inte bara statens utan också medborgarens fiende, en tes som flera bidrag till en relativt färsk forskarantologi ger uttryck för. Centralmaktens desintegration är både ett premodernt och ett postmodernt fenomen.

Lars Trädgårdh, historiker och en av dem som medverkar i antologin Klanen, har pekat ut tre händelser som underminerat sammanhållningen i den svenska nationalstaten: den segregerande friskoleformen, den allmänna värnpliktens upphävande och etermediernas avtagande roll som public service-institutioner. Det finns säkert andra utvecklingar som har pekat i samma riktning. Sammanhållning förutsätter, som den nyligen bortgångne finlandssvenske essäisten med mera Leif Salmén har påpekat, en föreställning om solidaritet. Solidaritet är någonting annat än lojalitet, lydnad, underkastelse. Solidaritet uppkommer när man har överlagt inom regelverkets ramar och enats om beslut som går att fördra, och den kan även förändra dessa ramar. Det är så reformer föds och tar sig fram. Medborgarsamhället skyddar sig självt; det behöver inte beskydd. Det ruckar inte nödvändigtvis på hierarkier, men man tar varandra i handen efter en tuff förhandling.

Det föreställda civilisamhället går på tvärs mot all gemenskapsanda. Där byggs det murar, inte i rent fysisk bemärkelse: mentala murar. Särartstänkande uppmuntras och frodas. Det är inte längre åsikten som skiljer utan tillhörigheten. Man bygger bastioner. Rasifiering befrämjas, glorifieras. Det vore fel att reducera denna manifesta eller upplevda verklighet till förekomsten av hederskulturer. Jag hävdar bestämt: normstyrningen i ett demokratiskt samhälle måste vara av sådant slag att alla kan ansluta sig till den. Att brottslighet faller utanför står klart. Och det måste finnas ett rum för avvikelser, variation, improvisation – som berikar bland annat därigenom att det gör normgivningen tydligare och samtidigt i positiv mening diskutabel. Den handlar om processer, en ständigt omförhandlad kanon av bud och förmaningar. ”I min Faders hus äro många boningar”, som det står i det kristna evangeliet (Joh. 14:21). Det handlar således om att resa och vårda ett hus, inte om att gräva ner sig i skyttegravar.

Medborgaren alltså – inte endast väljaren, klienten, intressenten, kunden. En gränsöverskridare. Olof Palme talade om Sverige som en studiecirkeldemokrati. Folkrörelsearvet alltså. Det går knappast att hävda att detta förvaltas särskilt väl av vår tids platser för ”kommunikativt handlade” (Jürgen Habermas), de sociala medierna. Ty om studiecirkeln premierade den tålamodsprövande reflektionen, utlöser nätet alltför ofta förhastade reflexer, tanklösa framstötar, gärna kränkande, ogrundade påhopp. Det ovidkommande träder i förgrunden, det blir mindre plats för väsentligheter men också för det udda och det förbisedda. Den politiska kulturen har blivit extremt utlevelsepräglad, samtidigt hårdslimmad. Man tycker om identiteter, inte pluraliteter.

Civilsamhället är, enligt min mening, odugligt som metafor för ett arbete som siktar till en demokratins fortgående förnyelse. Det splittrar och spränger. Vi har behov av någonting annat, något som fogar samman, som på sitt sätt kan göra rådande klass- och inkomstskillnader uthärdliga. Ett växande antal så kallade tankesmedjor är knappast lösningen – dessa är i allmänhet ideologiskt belastade, starkt profilerade, exkluderande. Går det att hitta plattformar som inte gynnar demagoger och vettvillingar? Hur bryta sig ut ur det kommersiella opinionsbildningsövertaget? Låt diskussionen få bli svaret på frågan, som det kunde stå i gamla protokollsböcker.

Litteratur

 

Per Brinkemo & Johan Lundberg (red.), Klanen. Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige. Stockholm: Timbro 2018.

Bengt Jacobsson, ”C som i certifiering”, i Anders Björnsson & Björn Rombach (red.), Tidens tecken. Stockholm: Santérus 2007.

Lena Lindgren, Utvärderingsmonstret. Lund: Studentlitteratur 2006.

Leif Salmén, ”Svaret är solidaritet”, i Nils-Erik Forsgård (red.), Demokratins öde. Helsingfors: Förlaget 2017.

Lars Trädgårdh, ”Nationalstaten är vägen framåt”. Göteborgs-Posten 15/4 2016.

Gunnar Åselius, Vietnamkriget och de svenska diplomaterna. Stockholm: Santérus 2019.