Den pågående Coronaviruspandemin har i likhet med tidigare pandemier i historien överrumplat oss och vi vet inte med någon rimlig grad av säkerhet vare sig hur länge den kommer att vara eller hur den kommer att påverka samhällets långsiktiga utveckling. I detta nummer av Förr och Nu söker vi med konkreta exempel belysa hur katastrofer i allmänhet – och pandemier i synnerhet – har gjort avtryck inom litteraturen (”Pandemier och litteratur” av Per-Olov Käll), konsten (”Katastrofer, förgänglighet och visioner om räddning” av Anne Lidén) och politiken (”Coronaviruset och civilisationen” av Diana Johnstone). 

Pandemier och litteratur

Per-Olov Käll

På våren 1918, innan 1:a världskrigets kanoner ännu tystnat, blandade sig en ny spelare i leken – en som dock hade egenskapen att vara osynlig för blotta ögat och av den medicinska vetenskapen så småningom skulle betecknas som influensavirus av ”typ A, subtyp H1N1”, mera känd som spanska sjukan. Namnet har gett intrycket att den världsomspännande epidemin (pandemin) skulle ha haft sitt ursprung i Spanien, vars kung Alfonso XIII insjuknade svårt men överlevde. Intrycket är dock en synvilla. I verkligheten anses smittan, vars ursprung är omtvistat, ha spridit sig från Frankrike till Spanien men krigsledningarna i Frankrike, Storbritannien och Tyskland undertryckte nyhetsrapporteringen om farsoten medan journalistiska rapporter däremot kunde sammanställas i det i kriget neutrala Spanien. Den spanska sjukan, som under ca. två år svepte fram i tre vågor, var en katastrof som knappast stod världskrigets våndor efter. Till skillnad från den pågående coronaviruspandemin var det i första hand yngre människor som drabbades och försök att beräkna dess omfattning har resulterat i uppskattningar att mellan 1 till 5 procent av den dåvarande mänskligheten – knappt 2 miljarder människor – dog. I Sverige dog mellan åren 1918-1920, enligt den officiella statistiken, 37 573 personer i sjukdomen, ungefär 0.6% av befolkningen.

År 2005 publicerades den fullständiga DNA-koden för viruset som låg bakom spanska sjukan. Man hade då lyckats isolera det ur vävnader från personer som 1918 avlidit i sjukdomen. Bara fyra år efter denna viktiga publicering dök ett nytt virus av samma otrevliga typ upp: svininfluensan.

Jag tillhör den generation som föddes strax efter 2:a världskriget och för min föräldrageneration var erfarenheterna från detta krig rimligen en grundläggande upplevelse. När de efter kriget kunde resa ut i igen gick resan till London och Paris. Också det en stor händelse och jag har i min ägo några svart-vita fotografier som visar de två unga svenskarnas besök i de stora europeiska metropolerna. Mina morföräldrar och min farmor (min farfar träffade jag aldrig) hade genomlevt båda världskrigen, och det hände att de talade om dessa tider. Som barn upplevde jag förstås att de talade om saker som hade hänt för mycket länge sedan, men numera – när jag passerat 70-årsstrecket – är det inte längre så.

Första världskriget? En fingerknäppning bort.

Andra världskriget? Det har precis slutat.

Särskilt min farmor minns jag brukade jämföra situationen för en ensamstående mor – hon var sömmerska – under det 1:a och 2:a kriget. Medan under det 1:a kriget hungern ibland kunde knacka på dörren var, menade hon, organisationen med matkuponger och annat mycket bättre under det 2:a. Jag kan dock inte påminna mig att man i mitt barndomshem någonsin talade om spanska sjukan, trots att åtminstone mina morföräldrar och min farmor rimligen borde ha känt till folk som råkat illa ut i pandemin. Fram till nu har den spanska sjukan varit i stort sett utsuddad – eller kanske snarare förträngd – ur folkminnet.

Digerdöden

I början av år 1341 återvände den unge författaren Giovanni Boccaccio från Neapel till Florens, den stad som hade sett honom växa upp och i vilken han kanske även var född 28 år tidigare som oäkta (troligen) son till köpmannen Boccaccino di Chellini. Vem hans mor var är inte känt. Den unge mannen hade av allt att döma omsider hittat rätt i sitt liv. Från att från början ha sökt gå i sin fars fotspår och tagit arbete i en bank, hade han uttråkad av denna syssla efter ett antal år bytt spår och inlett studier i kanonisk rätt, alltså den lagstiftning som kyrkan använder sig av för att reglera sin inre verksamhet. Men inte heller juridikstudierna hade passat honom. Gradvis hade han kommit till insikt om att hans rätta håg stod till poesin och litteraturen.

Några år senare, år 1348, anländer digerdöden till Florens. Det var vid denna tid, eller strax efter, som Boccaccio påbörjade vad som i eftervärldens ögon framstår som hans magnum opus, Decamerone. Det är dock oklart om Boccaccio vid denna tidpunkt alltjämt vistades i Florens eller om han hade gjort som verkets ”berättare”, sju kvinnor och tre män, alla från de övre samhällsskikten, vilka dragit sig undan farsoten till en säkrare plats i närheten av staden Fiesole, där man ostört kunde njuta av livets goda och underhålla varandra med dagliga berättelser. Decamerone har kallats för världslitteraturens första novellsamling. Verket består av hundra från varandra fristående berättelser, som dock knyts samman av vissa för dagen bestämda teman. Titeln syftar på att historierna berättas under tio dagar, två veckor minus lördagar och söndagar.

Digerdöden, i form av böldpest, anses ha uppstått i centrala eller östra Asien. Den spred sig längs Sidenvägen och nådde halvön Krim vid Svarta havet år 1347. I staden Kaffa (numera Feodosija) på Krim hade genuesarna en viktig handelsstation. Vid denna tidpunkt var staden under belägring av den mongoliska hären Gyllene horden som leddes av Kiptsjak khan Jambeg. Trots att staden försvarade sig tappert var det en tidsfråga innan man skulle tvingas kapitulera. Då slog digerdöden oväntat till i ockupationshären, soldaterna dog som flugor under svåra plågor och härföraren Kiptsjak khan Jambeg tvangs ge order om reträtt. Men smittan, som spreds med råttor – de egentliga smittobärarna var löss som uppehöll sig i råttornas päls (men även i pälsen hos andra gnagare liksom hos katter och hundar), och dessa var i sin tur infekterade med sjukdomens verkliga agens, den stavformade bakterien Yersinia pestis – hade redan trängt in i staden [1]. De genuesiska handelsmännen flydde i panik till sina skepp och hissade segel. Men råttorna fanns ombord och när tolv genuesiska fartyg i oktober 1347 anlöpte hamnen i Messina på Sicilien inleddes en snabb spridning av pesten på den europeiska kontinenten. I januari 1348 hade den nått Marseille och i mars påveresidenset Avignon. I Paris beräknas halva befolkningen, runt 50 000 människor, ha dukat under. I augusti 1349 nådde den Norge och året efter Sverige och Finland. Den samtida krönikören Marchione di Coppo Stefani i Florens skrev:

”Invånarna hann inte med mycket annat än att bära döda kroppar till begravning. Många dog utan att ha biktat sig eller mottagit de andra sakramenten.” [2]

Den första kompletta översättningen av Decamerone till svenska genomfördes av Christoffer Eichhorn och utkom 1914 [3]. Eichorns svenska är dock påtagligt föråldrad och senare översättningar har varit starkt förkortade och således ofullständiga. Det är därför mycket glädjande att en komplett nyöversättning av det litteraturhistoriskt betydelsefulla verket nyligen genomförts av ögonläkaren och översättaren Paul Enoksson (1923-2015). Då jag inte kan italienska kan jag inte jämföra med originalet, men jag vill ändå framhålla att jag upplever Enoksson svenska språkdräkt som ett litterärt mästarprov. Språkligt ter sig översättningen lika genomlyst och klar i linjen som en målning av renässansmästaren Botticelli. Det gör läsningen smått magisk. Enoksson avslöjar hemligheten bakom sin metod, när han i förordet skriver:

”Meningarna i Decamerone har en latininfluerad syntax. De är långa och innehåller ofta en rad bisatser. Tung är emellertid stilen endast i översättning med bibehållen syntax. Lyssnar man på en skolad italienares uppläsning, frapperas man av hur smidigt originaltexten fortfarande flyter. Berättarstilen ter sig lika lysande som på 1300-talet.”

Svenska språket lämpar sig sällan för alltför långa och invecklade meningar. Enoksson har insett detta och har såvitt jag förstår sökt dela upp Boccaccios långa italienska meningar i kortare satser. Därmed får den svenska prosan luft under vingarna och texten flyter med lättheten hos svalans flykt.

Berättelserna i Decamerone ramas historiskt och mentalt in av den fruktansvärda farsoten. Digerdöden utgör den mörka fond mot vilken de ömsom sedelärande, ömsom uppsluppet underhållande – inte minst erotiskt – berättelserna utspelar sig. I ett inledande kapitel skildrar Boccaccio denna bakgrund genom en redogörelse av pestens härjningar i Florens:

”Jag säger alltså att trettonhundrafyrtioåtta år hade förflutit efter den lyckosamma inkarnationen av Guds son, när den förnämliga staden Florens, som överträffade alla andra italienska städer i skönhet, drabbades av den dödliga pesten till följd av himlakropparnas inflytande eller Guds rättmätiga vrede över de dödliga, för våra onda gärningars skull och till vår bot och bättring. Pesten hade börjat i Orienten några år tidigare, där den skördat otaliga liv. Den gick från plats till plats och spred sig olyckligtvis västerut. Mot denna farsot hjälpte intet förnuft eller mänskligt förutseende. Staden rensades från en mängd avskräde av särskilt utsedda tjänstemän, alla sjuka förvägrades inträde i staden och många föreskrifter gavs för att man skulle slå vakt om människors hälsa, allt förgäves. Lika fåfäng var den ödmjuka åkallan som fromma människor, inte en gång utan många, riktade till Gud under processioner eller på annat sätt. Från tidig vår det nämnda året visade pesten sina förfärliga verkningar på ett märkligt sätt. Den uppträdde inte som i Orienten, där näsblödning alltid var ett säkert tecken på oundviklig död. Både hos män och hos kvinnor visade den sig först som bölder i ljumskar eller armhålor. Några av dem växte och blev stora som ett vanligt äpple, andra som ett ägg, några var stora, andra små och folk kallade dem ’pestbölder’. Från de båda nämnda ställena började dessa dödliga ’pestbölder’ snart sprida sig och slumpmässigt uppträda överallt på kroppen.” (sid 28)

Numera vet man att pestsmittan uppträdde i tre olika former: som böldpest (den form Boccaccio beskriver ovan), blodpest (som tog sig uttryck i svarta fläckar på kroppen, se nedan) och lungpest. Medan dödligheten i böldpest anses ha legat på mellan 50-80 procent, var dödligheten i de två senare formerna i det närmaste 100 procent, det vill säga alla som smittades dog. Boccaccio visar att man redan på medeltiden hade klart för sig att sjukdomen uppvisade olika former:

”Senare ändrade sjukdomen karaktär och tog hos många formen av svarta eller blygrå fläckar på armar, lår och alla andra delar av kroppen, stora och få hos några, små och tätt placerade hos andra. För de drabbade var dessa fläckar ett lika säkert tecken på kommande död som ’pestbölderna’ tidigare hade varit och fortfarande var.

Mot denna farsot föreföll läkarnas råd och läkemedlens kraft utan verkan och värde. Till följd av sjukdomens natur eller okunnigheten hos dem som gav vård (till de välutbildade hade nämligen sällat sig en mängd män och kvinnor som inte hade en aning om medicin) och som inte visste vad sjukdomen berodde på och därför inte kunde ge något lämpligt botemedel, inte bara tillfrisknade få utan nästan alla dog på tredje dagen efter det att de nämnda tecknen visat sig. Somliga dog hastigare än andra och de flesta utan föregående feber eller andra symptom.” (sid 28f)

Boccaccio ser på världen med en realists blick. Det gäller också för berättelserna i Decamerone, vilka han säkert inte hittat på själv – i varje fall inte alla hundra – utan hade samlat på sig under åren. (Han kunde med Beppe Wolgers ha sagt att han fått dem från ”olika håll”! Man vet att liknande historier har påträffats i franska, italienska, spanska och latinska källor men även från fjärran länder som Indien, Mellersta östern med flera platser [4].) Men hans sätt att berätta dem på, den omsorgsfulla språkliga disciplinen, humorn, intresset för människans passioner och konflikter och den eviga frågan vilken moral en god människa bör tillämpa härrör säkert från honom själv. De svar Boccaccio ger på dessa filosofiska frågor ter sig för oss förbluffande naturliga och självklara, men var det inte på hans egen tid. Själv lär han på äldre dagar – då hans intresse för den kristna religionen ökade – till och med tagit avstånd från ”lättsinnet” i sina tidigare skriverier. Som tur är motsatte han sig inte publicering av sitt verk och så sent som på 1370-talet – Boccaccio avled 1375 – bearbetade han Decamerone till den bok vi idag känner.

Boccaccio lever i en tid då Bibelns ord och symboler är levande realiteter som genomsyrar människornas vardag från födelse till död. De sju kvinnor och tre män, som är verkets berättare, är inte bara är fiktiva gestalter utan personer som Boccaccio själv kan ha känt, även om han gett dem andra namn för att, som han säger, skydda deras identitet. Men deras antal, 7 = 3 + 4 samt 3, anses också ha en symbolisk innebörd. De sju unga kvinnorna antas representera de tre Gudomliga dygderna (Tro, Hopp, Kärlek) plus de Fyra kardinaldygderna (Klokhet, Rättrådighet, Måttfullhet, Tapperhet). De tre männen å sin sida anses representera Platons klassiska tredelning av själen i Förnuft, Ande och Begär.

Nu behöver man inte känna till detta för att läsa Boccaccios mästerverk med behållning. Hans berättelser talar för sig själva. Boccaccio vinnlägger sig också om att vara pedagogisk genom att inleda varje berättelse med en kort sammanfattning, ett ”abstrakt” som vi säger numera. Berättelsen om den vackra unga kungadottern ”Alatiel” inleds till exempel med följande resumé:

”Sultanen av Babylon sänder en av sina döttrar som hustru till kungen av Algarve. Till följd av en rad missöden råkar hon i händerna på nio olika män på skilda platser under en följd av fyra år. Slutligen återförs hon till fadern som oskuld och beger sig på nytt till kungen av Algarve för att bli hans hustru.”

Hur det än förhöll sig med den sköna Alatiels oskuld slutar berättelsen lyckligt. Det kungen av Algarve inte visste led han inte heller av.

”En abbedissa stiger hastigt upp ur sin säng för att överraska en av sina nunnor, som har anklagats för att ha en älskare i sängen. Själv har hon en präst hos sig och i mörkret sätter hon hans knäbyxor på huvudet i tron att hon tagit sitt dok. När den anklagade får se detta och gjort abbedissan uppmärksam på det, klarar hon sig och får i ro vara tillsammans med sin älskare.”

Det är inte svårt att förstå att Decamerone snabbt blev ett populärt verk och även fick många efterföljare. Här ska endast två av dessa verk omnämnas vilka tillhör världslitteraturen. Den engelska poeten, diplomaten, filosofen och vetenskapsmannen Geoffrey Chaucer (ca. 1343-1400) var samtida med Boccaccio, om än trettio år yngre. Hans diktcykel The Canterbury Tales (sv. titel Canterburysägner, övers. Harald Jernström) anses påverkad av Decamerone, som det liknar till strukturen genom att vara uppdelad i ett antal fristående (24) berättelser, huvudsakligen i poetisk form. Huruvida Chaucer läst Boccaccios bok och rent av träffat denne personligen är omdiskuterat. Canterburysägnerna räknas som ett av det medeltida Englands viktigaste litterära verk och anses ha bidragit till den engelska litteraturens utveckling genom att Chaucer skrev på folkspråket, inte på latin.

Drottning Margareta av Navarra (Margareta av Angoulême, 1492-1549) var gift med kung Henrik II av Navarra och var en av sin tids ledande franska kulturpersonligheter. Vid sitt hov samlade hon författare, vetenskapsmän, filosofer och andra lärda. Inspirerad av Decamerone skrev hon en likartad samling berättelser L’Heptamérone (sv. titel Heptameron, övers. Holger Petersen Dyggve). Boken är underhållande och tänkvärd på ett sätt som erinrar om Decamerone men är ett självständigt arbete och inte en upprepning eller ett plagiat. Kanske var det hennes mål att verket i likhet med Decamerone skulle omfatta hundra berättelser, men hon sägs ha avlidit medan hon ännu arbetade med den åttionde.

NOTER

[1] Bakterien Yersina pestis, som låg bakom digerdöden, identifierades 1894 av den schweiziske läkaren Alexandre Yersin (1863-1943). Med tillgång till dagens antibiotika som streptomycin, kloramfenikol m.fl. preparat hade digerdöden kunnat stoppas, men i mitten på 1300-talet hade mikroskopet ännu inte uppfunnits (det skulle dröja ytterligare två och ett halvt sekel) och mikrobernas värld var ännu okänd för medeltidsmänniskan. Yersina pestis förekommer alltjämt i ett flertal länder, bland annat i USA, Demokratiska republiken Kongo, på Madagaskar osv.

[2] Karsten Alnæs, HISTORIEN OM EUROPA – Uppvaknandet 1300-1600, övers. Urban Andersson, Albert Bonniers Förlag 2004, sid 51.

[3] Första delen av Eichorns översättning finns tillgänglig på projekt Runeberg: http://runeberg.org/decameron/1/

[4] https://en.wikipedia.org/wiki/The_Decameron