Ledare XII
Den 11 november
Per-Olov Käll
I Frankrike är den 11 november en helgdag, l’Armistice, till åminnelse av det vapenstillestånd som den dagen år 1918, alltså för lite drygt hundra år sedan, undertecknades i en järnvägsvagn tillhörig den franske marskalken Ferdinand Foch i Compiègneskogen, en ort belägen ungefär nio mil nordöst om Paris. Undertecknandet avslutade de öppna krigshandlingarna i det 1:a världskriget. (Att det snart skulle följas av ännu ett visste man inte då.) Stilleståndsavtalet slöts mellan å ena sidan segrarmakterna i den så kallade ententen – i huvudsak Storbritannien, Frankrike och Ryssland – och det nederlagsdrabbade Tyska Riket å den andra. Strax därpå inleddes de fredsförhandlingar som ett halvår senare resulterade i den numera illa beryktade Versaillesfreden. Namnet var en följd av att förhandlingarna delvis skedde i Spegelsalen i slottet Versailles, där också undertecknandet av fördraget ägde rum den 28 juni 1919, på dagen fem år efter de ödesdigra skotten i Sarajevo.
Att den dåvarande konseljpresidenten (som den franska regeringschefen kallades på den tiden) Georges Clemenceau hade valt ut Spegelsalen hade sina skäl. Det var tänkt som en något senkommen revansch för att den tyske kanslern Otto von Bismarck i just denna sal nästan ett halvsekel tidigare, i januari 1871, låtit utropa det förenade kejserliga Tyska Riket efter att i en framgångsrik militär offensiv förödmjukat den franske kejsaren Napoleon III (officiellt betraktad som Napoleon I:s nevö) genom att ta honom till fånga. I verkligheten överlämnade sig kejsaren själv till de preussiska trupperna, erkännande sitt militära nederlag varpå dessa genomförde en stram preussisk militärparad genom Paris. Det var det av den franska överheten illa skötta försvarskriget mot Preussen som blev den tändande gnistan till det folkliga uppror vi känner under namnet Pariskommunen och som under sin korta existens från den 18 mars till den 28 maj 1871 skakade om Europa. Men om den franska krigsmakten uppträtt defaitistiskt mot Bismarcks blåuniformerade trupper sparade man inte på kulor eller krut i striden mot de underlägset beväpnade kommunarderna. Pariskommunen dränktes i strömmar av blod.
Närmare trettiotalet länder var på olika sätt involverade i fredsförhandlingarna. Likväl fanns det två länder som – trots att de i högsta grad var berörda – inte tilläts delta. Dels Ryssland, som under Lenins ledning hade dragit sig ur kriget redan i mars 1918 genom att i Brest-Litovsk sluta fred med Tyskland, Österrike-Ungern, det Osmanska riket och Bulgarien; dels Tyska-Riket självt, som ställdes inför ett färdigförhandlat fördrag utan att ges annan möjlighet än att acceptera det.
Vilket var Versaillesfredens innehåll?
Fredsfördraget (inklusive de tillägg som tillkom i april 1921) ålade Tyskland att betala ett krigsskadestånd av 132 miljarder guldmark [1]. I 1921 års valutakurs motsvarade det 33 miljarder US-dollar, vilket kanske motsvarar runt 430 miljarder US-dollar idag. Av beloppet skulle 52% tillfalla Frankrike, den nation som skadats mest av kriget. Fördraget stipulerade att betalningen skulle utgå med en halv miljard dollar per år plus ett belopp i guldmynt eller i varor motsvarande 26% av Tysklands export. Dessa summor hade det dåtida Tyskland knappast möjlighet att betala utan mycket stora uppoffringar. Paradoxalt nog kunde man därigenom i betydande utsträckning undandra sig att betala över huvud taget. Det är en historiens ironi att Tyskland i slutänden genom sina aldrig återbetalade lån från omvärlden, (bl.a. från amerikanska banker – Hitler rustade i stor utsträckning på kredit), i verkligheten drog in mer pengar än man tvingades betala ut i krigsskadestånd.
Än värre var att Versaillesfördraget tvingade Tyskland att erkänna att man ensamt bar ansvaret för krigsutbrottet. Därmed blev fördraget – som Talleyrand kanske skulle ha sagt – till vad som var värre än ett brott, nämligen ett misstag. Bakgrunden till det första världsomspännande imperialistiska omfördelningskriget har diskuterats – och diskuteras fortfarande – bland historikerna. Men föreställningen att hela skulden låg hos Tyskland är en orimlig förenkling. Det är i själva verket segrarens sätt att tala om för den besegrade att:
–Där fick du så du teg!
Det tyska tigandet blev som vi vet kortvarigt. Bläcket från undertecknandet hade knappt hunnit torka förrän diverse demagogiska gaphalsar framträdde på den politiska scenen. Dessa gaphalsar hade dessutom erhållit den betydande politiska fördelen att kunna peka på Versaillesfredens alla orättvisor och lögner.
Frågan är om den tyske kejsaren Wilhelm II var så värst mycket mer (eller, om man så vill, mindre) krigisk än sina kusiner på den ryska (Nikolaj II) eller brittiska (George V) tronen. Och vad beträffar den franske utrikesministern Théophile Declassés spelade upprördhet över Wilhelms påpekande att sultanen Abdelaziz av Marocko borde anses som regent över en suverän stat, var det inget annat än ännu ett schackdrag i det stora spel som ledde fram till kriget. Frankrike hade – lika litet som de andra imperialistiska staterna – någon moralisk företrädesrätt till kolonier i Afrika.
Det är möjligt att Wilhelm II som personlighet var mer bombastisk än sina kolleger. Hans uppskattning av skurrila skämt (om folk som gjorde i byxorna och där kejsaren själv skrattade hjärtligt åt sina lustigheter) ansågs opassande. Men hans betydande konstintresse verkar ha varit av ett tämligen normalt slag för furstar av hans rang.
Men hallå där! Fick vi inte i skolan lära oss att det var den knappt tjugoårige bosnisk-serbiske nationalisten Gavrilo Princip, som genom sina revolverskott i Sarajevo mot den österrikiske tronföljaren ärkehertigen Franz Ferdinand av ätten Habsburg-Lothringen och dennes gemål i ett morganatiskt äktenskap, hertiginnan av Hohenberg Sophie Chotek von Chotkowa und Wognin, som kom att utlösa kriget? Enligt detta synsätt kom kriget som en blixt från klar himmel. Europa, åtminstone dess välmående överklass, dansade och log som bäst under La Belle Époque [2]. Konsterna och arkitekturen (i jugendstil) blomstrade. Och bara undantagsvis var älskarinnan på dåligt humör. Just i denna lyckliga tid drabbas man av ett oförutsett krig på grund av en fanatisk nationalistisk terrorist.
I och för sig var bondgrabben Gavrilo Princip (1894-1918) en allvarligt sinnad och litterärt beläst yngling, som drömde om Balkans pånyttfödelse inom ramen för en jugoslavisk stat. För att uppnå detta försökte han och hans meningsfränder använda sig av terrorvapnet. Paradoxalt nog skulle de få historiskt rätt. I spillrorna av det habsburgska riket bildades 1918 Kungariket Jugoslavien, som 1945 under ledning av Josip Broz Tito ändrade statsskicket till republik. Jugoslavien skulle komma att bestå i drygt åttio år. Den 28 juni 2015, på dagen 101 år efter skotten i Sarajevo, restes i Belgrad en staty över Princip, som i Serbien åtnjuter hjältestatus, (åtminstone i vissa kretsar).
Uttalande av sådana som Bismarck, Friedrich Engels och svensken Sven Hedin vittnar om att insikten om ett stort krig ”låg i luften” långt innan det faktiskt utbröt. Att dessa personer hade mycket olika åsikter om hur det kommande kriget, som allt tydligare kastade sin skugga framför sig, skulle gestalta sig är självklart. Att konflikten mellan Tyskland och Frankrike av tradition utgjorde ett centralt tema var nog de flesta överens om. I verkligheten blev 1:a världskriget långt mer ödeläggande och de politiskt-historiska konsekvenserna långt mer vittgående än de flesta – möjligen med Friedrich Engels som undantag – anade.
Till de tyskar som intellektuellt brottades med kriget hörde det litterära brödraparet Heinrich och Thomas Mann (1871-1950 respektive 1875-1955). De växte upp i en förmögen och kultiverad köpmansfamilj i Lübeck. Huset (”das Buddenbrookhaus”) är numera ett museum [3]. Som litterärt brödrapar skilde sig bröderna Mann påtagligt från till exempel de parisiska bröderna de Goncourt, Edmond och Jules (1822-96 respektive 1830-70). Medan de senare samarbetade även rent litterärt – vilket idag inte framstår som en fördel beträffande de romaner de författade tillsammans – var bröderna Mann påtagligt olika i temperament och länge även i politisk inställning. Huruvida ”lillebror” Thomas kände ett behov av att revoltera mot sin äldre brors radikala och frankofila hållning, i synnerhet dennes motvilja mot den underdånighet Tysklands Kleinbürgerlichkeit visade det wilhelminska kejsardömet (tidlöst formulerad i romanen Der Untertan, Undersåten, 1918), vet jag inte. I varje fall kände Thomas Mann ett starkt behov att i det pågående kriget försvara sin ”tyskhet”, vilket resulterade i den omfångsrika essän Betrachtungen eines Unpolitischen, publicerad 1918 och nyligen översatt till svenska av Per Landin och Urban Lindström, En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, Stockholm 2012, 613 sidor). Jag ska här kortfattat diskutera syftet med Manns bok som jag uppfattar det. Att jag personligen finner boken pratig och tungläst kan lämnas därhän. Översättarna Landin och Lindström har gjort en viktig kulturinsats genom att överföra denna något besynnerliga – men historiskt-ideologiskt viktiga och, inte minst, synnerligen ambitiösa – text till svensk språkdräkt.
Som motto för boken sätter Mann ett citat av Goethe: ”Jämför dig! Se vad du är!”. Den jämförelse Mann avser är den mellan å ena sidan den ”tyska”, den germanskt protestantiska och ”vilda” nordeuropeiska ”anden” och den medelhavsbaserade latinska, klassiskt civiliserade, rationella och litterärt orienterade sydeuropeiska. Med Manns egna ord:
Enligt min mening är civilisationen inte bara något som har med tanken och intellektet att göra, utan snarare och rentav är det intellektet i egen hög person – intellektet i betydelsen förnuft, moral, tvivel, upplysning och slutligen upplösning, medan kulturen däremot innebär den konstnärligt organiserande och uppbyggande, livsuppehållande och livsbejakande principen. (Sid 187f, orden i fetstil är kursiverade i originaltexten).
Den Thomas Mann som skriver detta är i fyrtioårsåldern och är redan, särskilt genom den stora släktkrönikan Buddenbrooks: Verfall einer Familie från 1901 (Buddenbrooks: en familjs fall; sex gånger översatt till svenska, första gången 1904) en internationellt erkänd författare. Om ungefär femton år (1929) ska han tilldelas Nobelpriset. Men den fyrtioårige Manns försök att mitt under brinnande världskrig konstruera en gränslinje mellan ”konst” och ”intellekt” är, enligt min mening, en lika tveksam som farlig ideologisk övning. Egentligen är det samma typ av demarkationslinje som den brittiske författaren och fysikalkemisten C.P. Snow i mitten på 50-talet drog upp mellan de ”två kulturerna”, the sciences and the humanities (vetenskapen och humanismen). Men medan Mann ser konsten som den ”uppbyggande” och ”livsbejakande” principen ser Snow vetenskapsmännen (”the scientists”) som de som är progressiva och framstegsinriktade, medan de ”litterära intellektuella” är tillbakablickande. Den enkla sanningen är nog att klokskap såväl som dårskap kan existera på ömse sidor om denna artificiella gräns.
Thomas Manns ärende med Betrachtungen tycks dock vara ett annat än ett rent filosofiskt. Det pågår ett krig och han vill framhålla att även det av sina fiender (Frankrike, England, Ryssland) så obarmhärtigt kritiserade Tyskland har rätt att vara patriotiskt och att själv definiera och slå vakt om sina nationella intressen. Det pågående kriget uppfattar han som nämnt som en ”kulturkamp” mellan två olika europeiska ”temperament” eller ”traditioner”, en germansk protestantisk och en annan som har sina rötter i den klassiska världen och i upplysningen. Det är inte endast de beväpnade soldaterna som i en blandning av ursinne och dödsskräck rusar mot varandra; över det öronbedövande stridslarmet tycks en hegelsk Världsande driva trupperna framför sig i jakten på en antites. Då detta är utgångspunkten är det inte förvånande att en stor del av boken, rättare sagt hela boken, handlar om Manns försök att definiera och särskilja vad som är specifikt för den tyska anden. Redan tidigt i boken deklarera han:
När jag på följande sidor framför åsikten att demokratin, att själva politiken är främmande och skadlig för tyskt väsen; när jag betvivlar eller bestrider att politik är Tysklands verkliga mission, sker inte detta i den – personligt och objektivt sett – löjeväckande avsikten att väcka mitt eget folks avsky för realiteterna eller att få det att vackla i tron på sina rättmätiga världsliga anspråk. Jag medger att det är min djupa övertygelse att det tyska folket aldrig kommer att älska den politiska demokratin av det enkla skälet att det inte kan älska själva politiken, och att den beryktade ”överhetsstaten” för det tyska folket är och förblir den bäst lämpade och anpassade och även den statsform som folket i grund och botten vill ha. (sid 44)
Nu ska det sägas att Mann efter krigsslutet snart kom att överge åsikten att demokrati var något för tysken ”onaturligt”. De bittra politiska konflikterna inom Weimarrepubliken, inte minst mordet på utrikesminister Walter Rathenau i juni 1922, ledde honom till att öppet ta ställning för den demokratiska republiken. Denna hållning förstärktes givetvis av nazisternas politiska uppmarsch och 1933, strax efter Hitlers maktövertagande, gick Thomas och Katia Mann och deras två äldsta barn Erika och Klaus i exil. Thomas och Heinrich Manns verk hörde till de som brändes i de nazistiska bokbålen och 1936 fråntog regimen honom hans tyska medborgarskap. Han skulle återfå det först 1946.
Att Thomas Mann under 1:a världskriget önskade vara en god tysk patriot är inte mycket att säga om. Kanske inte heller om att han – genom att välja att se kriget som en konflikt mellan olika nationella traditioner och ”mentaliteter” (Mann använder ordet Geist) – får anledning att utförligt brodera över temat ”tyskhet” kontra ”fransk upplysning”. Men det är svårt att undgå känslan att denna ambitiösa dissektion av tysk respektive fransk mentalitet rymmer ett drag av självbedrägeri. Ty kriget var ju inte ett uttryck för Wilhelm II:s eller Raymond Poincarés olika personligheter. Mann formulerade de grundläggande politiska drivkrafterna bakom kriget tydligare i en artikel i Svenska Dagbladet den 11 maj 1915:
Voro icke alla intresserade af kriget? Ryssland ville vinna Konstantinopel och öppet haf, Frankrike återeröfra de förlorade provinserna, England slå den tyska konkurrensen till marken, och alla tillsammans hängåfvo sig åt det innerliga hoppet att oskadliggöra Tyskland. Allt det där var icke möjligt utan krig. Tyskland ensamt hade icke behof af kriget för att gå sin väg fram.
Ja, kriget var ett krig mellan imperialistiska stater om makt och inflytande. Det av Bismarck skapade Tyska Riket var en ny och hungrig stat i Europas mitt som i kraft av sin militära makt och industriella potential krävde sin plats vid bordet och att de gamla makterna makade åt sig. Vilket de senare inte hade någon lust med. Att kriget handlade om olika filosofiska principer var en ren idealisering som alla sidor hedrade sig själva med.
NOTER
[1] William Shirer, The Collapse of the Third Republic; An Inquiry into the Fall of France 1940. New York, 1969.
[2] https://www.youtube.com/watch?v=LUlOWmTFbVY
[3] Heinrich und Thomas Mann Zentrum, Mengstraße 4, 23552 Lübeck
