Ledare
En flykting från Tyskland
av Per-Olov Käll
I mitten av april 1940, drygt en vecka efter Hitlers ockupation av Danmark och Norge i vad som kallades Operation Weserübung, anlände en tysk flykting med sitt sällskap till Finland. Flyktingen, som hette Bertolt Brecht och var fyrtiotvå år gammal, hade lämnat sitt hemland Tyskland redan 1933 och bland annat bott sex år i Danmark samman med sin hustru skådespelerskan Helene Weigel. Därefter hade de tagit sig till Sverige, där de kom att bo i närmare ett år i ett hus på Lidingö utlånat av skulptören Ninnan Santesson.
I Finland sammanfattade Brecht sin situation i en kort dikt [1]:
På flykt undan mina landsmän
har jag nu kommit till Finland. Vänner,
som jag igår inte kände, har ställt ett par sängar i
ett prydligt rum. I radion
hör jag avskummets segerrapporter. Nyfiket
granskar jag världsdelens karta. Högt uppe i Lappland
vid det Norra ishavet ser jag alltjämt en liten dörr.
I Tyskland benämndes de som flydde undan Hitlers regim för emigranter. Till dessa hörde förutom paret Brecht-Weigel ett stort antal internationellt kända personligheter och antinazister som Albert Einstein, författarbröderna Heinrich och Thomas Mann, författare och kulturpersonligheter som Erich Maria Remarque, Joseph Roth, Nelly Sachs, Peter Weiss, Stefan Zweig, Kurt Weil, Marlene Dietrich – för att nämna några få. Om detta sätt att etikettera de flyende skrev Brecht dikten Om beteckningen emigranter:
Alltid fann jag det namn man gav oss falskt:
emigranter.
Det heter dock utvandrare. Men vi
utvandrade inte av egen fri vilja
och valde oss ett annat land. Inte heller
vandrade vi in i ett land för att stanna där, om möjligt för gott.
Istället flydde vi. Fördrivna, bannlysta.
Vi sökte oss inte ett nytt hem, endast asyl i det land
som tog emot oss.
Rastlösa håller vi oss så nära gränsen som möjligt,
inväntande dagen för återvändandet, observanta på den minsta förändring
på andra sidan gränsen, ivrigt intervjuande varje nykomling
utan att vare sig glömma eller prisge något
och också utan att förlåta något av det som skett, ingenting förlåta.
Ack, ögonblickets tystnad bedrar oss inte! Vi hör
skriken
från deras läger ända hit. Är inte vi själva
nästan som ryktet om de missgärningar som tagit sig
över gränsen? Envar av oss
som går där genom mängden i trasiga skor
vittnar om den skam, som nu befläckar vårt land.
Men ingen av oss
kommer att stanna här. Det sista ordet
är ännu inte sagt.
Det finns en del skrivet om Brechts vistelse i Sverige. Även han själv kommenterade det i sin dagbok, som jag strax återkommer till. Innan han och Helen Weigel flyttade till Lidingö bodde de en tid i ett hus på Bastugatan 22 på Södermalm i Stockholm, nästan exakt mitt emot det hus där Ivar Lo-Johansson bodde, (där idag Ivar Los museum ligger). I den bitvis mycket intressanta essäboken Till en författare berättar Ivar Lo att han 1939 råkade på Brecht på gatan:
”Jag visste då inte mer om honom än att han var en tysk flykting. Jag visste heller inte då mycket om vad Brecht skrivit. Sällan eller aldrig gick jag på teater men ’Tolvskillingsoperan’ hade jag dock sett.
Han var liten och tunn och såg asketisk ut klädd i en gammal illa medfaren regnrock av den typ som då brukade kallas ghandiskynke. Han hade glasögon och en stickande blick bakom dem och en lustigt spetsig näsa. Bastugatan var vid den tiden en arbetar- och artistgata med gamla träkåkar och trasiga röda plank. Det var en fattig gata och att vara simpelt klädd väckte där inget uppseende.” (sid 96, [2])
Ivar Lo skriver uppskattande om Brecht. Han betraktar honom – för övrigt korrekt – som en borgarson, som övergett sin klass och politiskt ställt sig på proletariatets sida:
”Bert Brecht var av borgerligt ursprung. Fader var disponent i Augsburg och sonen bedrev i sin ungdom akademiska studier. Han var inriktad på att bli läkare. Men han kom tidigt att intressera sig för de revolutionära rörelserna och räknades som student till ’borgarvänstern’. Brecht är intressant inte bara för sin tids Tyskland utan för de intellektuellas inställning till arbetarna och socialismen överhuvudtaget.” (sid 90)
Ivar Lo påpekar att Brecht inte var en arbetarförfattare, i varje fall inte i samma mening som gällde för honom själv och hans svenska generationskamrater. Författare som hade växt upp inom arbetarklassen och sällan eller aldrig fått del av någon högre utbildning. De var autodidakter, som hade lärt sig det litterära hantverket genom läsning av klassikerna och inte sällan tillägnat sig främmande språk genom vistelse i andra länder. Ivar Lo uppger till exempel att han lärde sig franska under en period som byggnadsarbetare i Frankrike på 20-talet [3].
Dessa författare kom under några korta decennier runt 1930-talet att skapa en för Sverige nära nog unik litteratur: arbetarförfattarnas litteratur. Det är anmärkningsvärt att så många av de verk denna författargeneration producerade – bland dem Gustav Hedenvind-Eriksson, Dan Andersson, Martin Kock, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Harry Martinsson, Josef Kjellgren, Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Artur Lundkvist, Rudolf Värnlund, Jan Fridegård, Maria Sandel, Allan Eriksson med flera – ännu i dag kan läsas med stor behållning.
Nu var nog Brecht mer känd i Sverige än Ivar Lo uppfattat. I sin dagbok skriver Brecht den 23 april 1939, (observera att Brecht mycket otyskt avstår från att använda versaler):
”reser till stockholm på grund av krigsfaran. visa arrangerat genom svensk socialdemokratisk kommitté (branting, ström etc) mot [att jag ger; POK] en föreläsning vid stockholms studentteater. ruth [Berlau; POK] tar hand om tryckningen av SVEDENBORGS DIKTER i köpenhamn på subskriptionsbasis… [4]”
På Lövstigen 1 på Lidingö i ett hus som revs i början på 70-talet (platsen är ihågkommen genom en minnestavla [5]), kom Brecht och Weigel att omges av en vänkrets av kulturellt verksamma svenskar, bland dem konstnären Siri Derkert, författarna Arnold Ljungdahl, Pär Lagerkvist och Johannes Edfeldt, skådespelerskan Naima Wifstrand samt revyförfattaren och teaterdirektören Karl Gerhard. Med den sistnämnda diskuterade Brecht en gemensam produktion, som dock aldrig realiserades [6].
Man vet att Brecht var intensivt sysselsatt med bland annat verket Mutter Courage på Lidingö och kanske fann det litterärt banbrytande dramat där sin slutliga form. Brechts biograf och översättare Herbert Grevenius uppger att det var Naima Wifstrand som föreslog honom att använda Runebergs Lotta Svärd som förebild till mor Courage, marketenterskan som ”älskade kriget vadhelst det gav” [7].
Enligt vad Brecht 1947 uppgav i förhöret inför den amerikanska senatens utskott för ”oamerikansk verksamhet” (House Committee on Un-American Activities) var han aldrig själv medlem i kommunistpartiet, trots att hans politiska övertygelse utan tvivel var marxistisk och kommunistisk [8]. Men Brecht var ingen ortodox kommunist. Om sig själv skrev han i en dikt att han var en kille man inte kunde lita på och det gällde nog också hans ideologiska hemvist. På Lidingö följer han intensivt med i dagspolitiken.
Den 1 september 1939 inleds det Andra världskriget genom Hitlers anfall på Polen. Just denna dag befinner sig Thomas Mann med hustru Katia och dottern Erika i Stockholm med anledning av att en internationell Penkongress då skall ta sin början. Kongressen inställs på grund av krigsutbrottet men Mann och Brecht träffas vid en lunch arrangerad i Stockholms stadshus. Det var två författare som politiskt och personlighetsmässigt stod långt från varandra och knappast kan ha hyst några varmare känslor för varandra. Men i farans stund insåg de vikten av att hålla sams. I dagboken noterar Brecht denna dag:
1 sep 39
”mitt på dagen lunch för thomas mann i stadshuset (ström, borgmästaren, ljungdal, edfeldt, matthis). mann är moståndare till SSSR:s stöd för hitler [den s.k. Molotov-Ribbentroppakten; POK]. erika mann, hans dotter, finner pakten logisk och begriplig, men är emot synsättet att den främjar fredens sak.”
Lunchen på Stockholms stadshus passerade inte obemärkt i den svenska litteraturhistorien. I Eyvind Johnsons roman Krilon själv förekommer följande passus:
”De kom in i restaurangen och satt vid ett bord och hon kunde äta en liten smula. Jag är inte klok, sa hon, det är svårt för mig – och hon började gråta igen. De var för sig själva i ett hörn, han böjde sig fram och skyddade henne.
Längst inne satt ett stort sällskap, och han kände igen några ansikten. Stadsfullmäktiges ordförande Fredrik Ström gav en lunch, det var kanske på Stockholms stads vägnar. Det var ett tjugotal personer, han kände igen flera författare. Där är den svenska författarföreningens ordförande Marika Stiernstedt, sa Krilon till Isabelle. Hon har varit mycket i Frankrike, hon har släktförbindelser med Polen. Den där borta är författare, och den där är författare, och den där med det mörka, snaggade håret är Bert Brecht, han som skrivit Tolvskillingsoperan, du vet – Dreigroschenoper – L’Opéra à quatre sous! tu sais! Han som sitter bredvid fru Stiernstedt är Thomas Mann.
Jag vet vem det är, sa hon.”
Tre dagar efter lunchen i stadshuset noterar Brecht i dagboken:
5 sep 39 (tisdag)
”jag var ganska övertygad att engelsmännen skulle backa i sista minuten. men churchill verkar ha motsatt sig det. nu är frågan huruvida de verkligen kommer att utkämpa ett krig. maskineriet kommer förmodligen att bli mycket svårt att sätta i rörelse. hitler kommer snart att ha etablerat ett fait accompli i öster, vid vilken tidpunkt de [England] när allt kommer omkring kommer att förhandla. juridiskt sett råder fred i polen och folket strider, medan i väst krig har deklarerats och fred råder.”
Det Brecht observerar är inledningen på den period som kom att kallas för ”låtsaskriget” (the phoney war, der Sitzkrieg, la drôle de guerre på respektive engelska, tyska och franska). Följande dag tillägger han:
”spökligt, detta krig som inte utkämpas…den svenska pressen har fortfarande inte nämnt ett ord om det faktum att i väst inte ett enda skott avfyrats.”
Låtsaskriget skulle pågå till den 9 maj 1940, då tyska trupper invaderade Luxemburg för att fyra dagar senare överrumpla Frankrike genom att korsa floden Meuse vid staden Sedan i Ardennerna. Ett fåtal veckor senare var Frankrikes öde beseglat, (se även http://www.forrochnu.se/nar-frankrike-brot-samman/).
Beträffande Molotov-Ribbentroppakten skriver Brecht den 9 september:
”[…] den rysk-tyska pakten har naturligtvis orsakat stor förvirring hos proletariatet överallt. kommunisterna hävdade omedelbart att den [pakten] bidrog till freden på grund av sovjetunionen och därför skulle respekteras. strax efteråt – några få timmar efteråt – utbröt naturligtvis kriget, och hitler framhöll i stora appeller att pakten hade möjliggjort för honom att leda landet mot [P]olen… [Sovjetunionen] kommer i världsproletariatets ögon bära på det hemska stigmat av att ha hjälpt och underblåst fascismen, kapitalismens vildaste element och det mot arbetarna mest fientliga. jag tror inte mer kan sägas än att [Sovjet]unionen räddade sitt skinn till priset av att det lämnade världsproletariatet utan lösningar, hopp och hjälp.”
Idag kan vi tillägga att Molotov-Ribbentroppakten gav Sovjetunionen ett tillfälligt, förmodligen nödvändigt andrum i krigsförberedelserna. När Hitler den 22 juni 1941 inledde sitt anfall mot Sovjetunionen (drygt 4,5 miljoner man längs en nära 300 mil lång front) tog han inte desto mindre Stalin med överraskning. Men vid den tidpunkten var Brecht på väg över havet mot Kalifornien.
Även om av självklara skäl diskussionen om den politiska världsutvecklingen spelar en framträdande roll i Brechts anteckningar under hans tid på Lidingö kastar han här och var ner kommentarer av mer litterär karaktär.
16 jan 40
”diskuterade lagerkvists [pjäs] SEGER I MÖRKER. den svenske mystikern och symbolisten går rakt på gränsen för verkligheten och naturalismen i detta stycke. ’demokratin’, förkroppsligad av en statsminister som avskyr våld, och som överväldigas av förvirring när han tvingas använda våld i självförsvar. under alltsammans finns folkets utbredda fruktan för militären och osäkerheten om den senares inställning till demokratin. pjäsen är rent fenomenologisk, den återger på ett oprecist, lyriskt sätt vissa situationer som utvecklas till primitiva ordväxlingar om politiska paroller.”
29 jan 40
Den 17 april 1940 lämnar Brecht Sverige:
”till finland med båt, lämnande bakom mig möbler, böcker etc. låssmeden som tar de böcker ingen annan vill ha. på båten den unga änkan för vilken fartyget stannar, så att hon kan klättra ombord uppför stegen från ett isflak. i tullen i åbo kvinnan som rekvirerar soldater för att bära hennes packning. en fyrrading till tombrock för att hjälpa honom att sälja några fler bilder.” [9]
NOTER
[1] Nedan originaltexterna till de av mig översatta dikterna av Brecht. Översättningen granskad av professor Elke Schweda vid Linköpings universitet.
Auf der Flucht vor meinen Landsleuten
Auf der Flucht vor meinen Landsleuten
Bin ich nun nach Finnland gelangt. Freunde
Die ich gestern nicht kannte, stellten ein paar Betten
In saubere Zimmer. Im Lautsprecher
Höre ich die Siegesmeldungen des Abschaums. Neugierig
Betrachte ich die Karte des Erdteils. Hoch oben in Lappland
Nach dem nördlichen Eismeer zu
Sehe ich noch eine kleine Tür
Über die Bezeichnung Emigranten
Immer fand ich den Namen falsch, den man uns gab:
Emigranten.
Das heißt doch Auswandrer. Aber wir
Wanderten doch nicht aus, nach freiem Entschluss
Wählend ein andres Land. Wanderten wir doch auch nicht
Ein in ein Land, dort zu bleiben, womöglich für immer
Sondern wir flohen. Vertriebene sind wir, Verbannte.
Und kein Heim, ein Exil soll das Land sein, das uns da
aufnahm
Unruhig sitzen wir so, möglichst nahe den Grenzen
Wartend des Tags der Rückkehr, jede kleinste Veränderung
Jenseits der Grenze beobachtend, jeden Ankömmling
Eifrig befragend, nichts vergessend und nichts aufgebend
Und auch verzeihend nichts, was geschah, nichts verzeihend.
Ach, die Stille der Sunde täuscht uns nicht! Wir hören die
Schreie
Aus ihren Lagern bis hierher. Sind wir doch selber
Fast wie Gerüchte von Untaten, die da entkamen
Über die Grenzen. Jeder von uns
Der mit zerrissenen Schuhn durch die Menge geht
Zeugt von der Schande, die jetzt unser Land befleckt.
Aber keiner von uns
Wird hier bleiben. Das letzte Wort
Ist noch nicht gesprochen.
[2] Ivar Lo-Johansson, Till en författare, Déjavu Publicerings AB, 2012.
[3] 
Även om det är riktigt att kalla arbetarförfattarna för autodidakter, finns det naturligtvis ingen människa som är till hundra procent självlärd. Där den högre statliga utbildningen på grund av ekonomiska skäl – ibland kanske även av ett kulturellt motstånd i hemmiljön – framstod som stängd fanns under hela 1900-talet i vårt land kompensatoriska utbildningsmöjligheter i form av Hermodskurser, folkhögskolor och för de som hade oturen att drabbas av den utbredda folksjukdomen lungsot sanatorierna. De senare utgjorde viktiga bildningsanstalter, där både kroppen och kulturen vårdades.
[4] De av mig översatta citaten är hämtade från den engelska utgåvan av Bertholt Brecht Journals 1934-1955, Bloomsbury, London 1993, 556 sidor. Georg Branting (1887-1965) var en svensk advokat, riksdagsman och son till Hjalmar Branting. Fredrik Ström (1880-1948) en svensk författare, redaktör och riksdagsman. Både Georg Branting och Fredrik Ström spelade framträdande roller inom den svenska socialdemokratin. Ruth Berlau (1906-1974) var en dansk skådespelerska, författare, regissör och fotograf.
[5] Minnestavlan på Lövstigen 1 på Lidingö:
[6] Arnold Ljungdal (1901-1968) svensk författare, översättare och marxistiskt orienterad filosof. Hans bok Marxismens världsbild (1947) spelade en viktig roll för introducerandet av marxismens historiefilosofi för den svenska “68-generationen“. Ljungdal, som hade en fil. lic. från Lund, arbetade som bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek och var även verksam som socialdemokratisk politiker. Pär Lagerkvist (1891-1974) svensk författare var bosatt nära Brecht och Weigel på Lidingö. Lagerkvist skrev poesi, romaner och dramatik och belönades 1951 med Nobelpriset i litteratur. Bland romanerna kan nämnas Gäst hos verkligheten (1925), Själarnas maskerad (1930), Dvärgen (1944). Ledamot av Svenska Akademien. Johannes Edfeldt (1904-1997) svensk lyriker och översättare. Ledamot av Svenska Akademien. Henry Peter Matthis (1892-1988) svensk författare, översättare, skandinavist och folkhögskolelärare. Erika Mann (1905-1969) tysk skådespelerska, journalist och författare, dotter till Thomas och Katia Mann. Rapporterade tillsammans med brodern Klaus från spanska inbördeskriget. Under Andra världskriget i exil i USA men återvände tillsammans med föräldrarna till Europa (Schweiz) i början på 50-talet. Naima Wifstrand (1890-1968) svensk skådespelerska, operettsångerska och regissör. God vän med Bertolt Brecht och medverkade bl.a. i Tolvskillingsoperan, Señora Carrars gevär och Den kaukasiska kritcirkeln.
Eyvind Johnson (1900-1976) svensk romanförfattare med arbetarbakgrund, en av det svenska litterära 1900-talets främsta modernister. Bland verken kan nämnas Romanen om Olof, 1-4 (1934-1937), Krilontrilogin (1941-1943), Drömmar om rosor och eld (1949). Nobelpriset i litteratur 1974. Ledamot av Svenska Akademien.
[7] Herbert Grevenius Brecht – liv och teater, Sveriges Radio (903) 1964. Nog känner man i Runebergs strofer om Lotta Svärd nedan igen Brechts Mutter Courage, ständigt lika förhoppningsfull om nya affärer även om hon i Brechts mer osentimentala gestaltning befriats från den runebergska hurtfriskheten:
—
Hon älskade kriget, vadhelst det gav,
Mot-, medgång, fröjder, besvär,
Och de gråa gossarne höll hon av,
Och därför var hon oss kär.
Och om någon med Svärd vid hans fana stått,
Var han säker att ej bli glömd;
Åt sådana mätte hon fullare mått,
Och för den skull blev hon berömd.
Så följde hon trogen och käck armén,
Varthelst på sin marsch den kom,
Och där skotten smällde och kulan ven,
Där var hon ej långt bakom.
—
Källa: http://runeberg.org/fstal/2d.html
[8] Se t.ex. https://www.youtube.com/watch?v=GkiqGxD4CZ8
[9] Hans Tombrock (f. 1895, d. obekant) tysk konstnär, tecknare och grafiker.