Vad är folkets kultur? Om Sven Hedin och August Strindberg

av per-Olov käll

För några år sedan ropade jag på en öländsk bondauktion in boken Sven Hedin som tecknare. Då jag var ensam budgivare fick jag den fina foliovolymen för endast 50 kr. Boken utkom 1964 i samband med hundraårsminnet av Hedins födelse och utgåvan var resultatet av ett samarbete mellan Sven Hedins Stiftelse (som idag förvaltas av Kungliga Vetenskapsakademien) och Generalstabens Litografiska Anstalts Förlag (numera ägt av Liberkoncernen). Sammanställningen av Hedins teckningar gjordes av Gösta Montell och Folke Holmér [1].

Sven Hedin avled 1952 och det har inte gått de 70 år, som krävs för att hans verk ska bli fritt tillgängligt, men jag tar mig ändå friheten att återge ett uppslag ur boken. De två porträtten visar vilken skicklig tecknare Hedin var. Och trots hans politiska förvillelser – för att uttrycka sig milt – finns det, vad jag kan uppfatta, inget inslag av etniskt främlingskap i dessa asiatiska porträtt. Det är två människor som avbildas.

Två porträtt av Sven Hedin av invånare i staden Leh 1906. T.v. Jankit 20 år, t.h. Radjan av Stok.

Sven Hedin (1865-1952) hör utan tvivel till de gestalter som förtjänar epitetet ”kontroversiell”. Detsamma kan sägas, om än inte i samma mening, om hans sexton år äldre litterära kollega och intellektuella motståndare August Strindberg (1849-1912). Hedin och Strindberg hör till de svenskar som – tillsammans med Carl von Linné – ägnas de längsta artiklarna i engelska och tyska Wikipedia. Ett mått så gott som något på deras internationella betydelse. (I min utgåva av Encyclopedia Britannica, 15:e editionen, 1991, är dock artikeln om Strindberg längre än de om Linné och Hedin tillsammans. I svenska Nationalencyklopedins inbundna upplaga, som utkom mellan 1989-1996, ägnas Linné och Strindberg ungefär lika stort utrymme medan artikeln om Sven Hedin är något kortare.)

I den stora offentliga debatt som är känd under namnet Strindbergsfejden [2] kom de två att ställas mot varandra. Striden inleddes i april 1910 genom att Strindberg i Afton-Tidningen gick till angrepp mot de ”nationellas” kult av Karl XII med artikeln ”Faraon-dyrkan”. Några veckor senare, den 13 juli, vänder han sig i samma tidning direkt mot Sven Hedin med en kort artikel med titeln ”En Svensk Karta över Lop-nor och Tarimbäckenet”. Lop-nor är en sjö i Xinjiang i nordvästra Kina vilken numera uppges vara uttorkad. I artikeln redogör Strindberg för hur han 1879 i Linköpings stiftsbibliotek upptäckt en karta upprättad av underofficeren vid artilleriet Johan Gustav Renat under dennes långvariga fångenskap 1716-33 i Kalmuckien. Kartan utgavs ett par år senare genom Strindbergs förmedling av Ryska Geografiska Sällskapet. Den kritiska meningen i den korta artikeln lyder:

”Härav framgår att Prschevalskij icke var den första Europé som reste till Lop-nor och Hedin inte var den första svensken.” (JSF, sid 144 [2])

Sex dagar senare, den 19 juli, svarar Hedin i Dagens Nyheter. Svaret är avvaktande och samtidigt något ironiskt i tonen:

”Men har Renat verkligen SJÄLF varit vid Lop-nor? De båda legender på hans karta som af Strindberg särskildt framhållas tyda snarare på upplysningar och hörsagor. ’I denna skog finnes Willda Kameler’. Öster om Ebi-nor finnas inga skogar, och om det är något de vilda kamelerna avsky, så är det skogar eller i allmänhet terräng där de lättare äro utsatta för faror. Det intressanta i den korta satsen är emellertid att en europé, och därtill en svensk, för 200 år sedan hade reda på de vilda kamelernas tillvaro.” (JSF, sid 174)

Hedins replik är utförlig och ger, även för den som inte kan de geografiska detaljerna, intrycket att Strindberg eventuellt kan ha fel:

”Strindberg har orätt i att tro att Renats karta kan LÖSA tvisten mellan Prschevalskij och Richthofen. Den tvisten löstes definitivt genom min resa 1900-1901.” (JSF, sid 175)

Men redan dagen innan Hedin svarar i DN går Strindberg till generalangrepp med artikeln ”Upptäckar-Humbug”. Det är nu tydligt att den geografiska sakfrågan för Strindberg är underordnad den politiska – Sven Hedin som representant för en nationellt tyskvänlig och reaktionär överhet:

”-Har Hedin upptäckt några nya länder?

-Nej!

-Varför ska nationen samlas vid landgångar och perronger när han kommer sättande?

-Fråga! Det finns ju människor, som på ett obegripligt sätt omge sig med en skräckregering och under stark betäckning av sammanflätade intressen, uppnå en ställning, att ingen törs på dem.” (JSF, sid 164)

Några dagar senare, den 22 juli, svarar Hedin på det nya angreppet, ”Strindbergs asiatiska horisont”, även nu i DN. Han vidareutvecklar sina argument varför han inte tror att artilleristen Renat varit vid Lop-nor. Han åberopar sig på Ryska Geografiska Sällskapets bedömning att vissa ofullkomligheter hos kartan tyder på att svensken själv inte kan ha besökt området. Att det inte roar Hedin att stämplas som humbug är förståeligt och han går till ett rasande motangrepp:

”Strindberg vet nog en hel del, men det är en sak han inte vet – hut. Han vill inbilla okritiskt folk att han söker efter sanningen. I hans artikel finns icke en rad som är sanning, allting falskt eller med jesuitisk lumpenhet förvrängdt. Han skäller och gläfser som om det gällde att störta Jerikos murar. I den ena tidningen ljuger han hänsynslöst, i den andra predikar han evangelium för folket. Han är som den kinesiska svalan, som bygger bo af sin egen saliv.” (JSF, sid 226)

Den ömsesidiga fiendskapen mellan Strindberg och Hedin fick båda att skjuta rejält över målet. Den oförsonliga polemiken resulterade dock i texter, vilka ett drygt århundrade senare alltjämt har ett avsevärt läsvärde.

Hedin och Strindberg kom från en liknande social bakgrund. Borgerlig medelklassmiljö. Hedins far var stadsarkitekt i Stockholm och det är möjligt att det hemmet kunde uppfattas som snäppet ”finare” än Strindbergs, vars far var ångbåtskommissionär. Men båda grabbarna ur borgarklassen tog studenten (Hedin i Beskowska skolan på Engelbrektsgatan på Östermalm; Strindberg i Stockholms Lyceum på Regeringsgatan på Norrmalm) och både var intresserade av främmande språk.

Den verkliga skillnaden mellan dem tycks ha legat i temperamentet. Medan den unge Strindberg är rastlös och vantrivs och aldrig lyckas slutföra sina akademiska studier tycks Hedin livet igenom känt sig väl hemmastadd i sin ombonade borgerliga miljö. Han avlägger en filosofie-kandidatexamen i Uppsala och blir tjugosju år gammal filosofie doktor vid Universitetet i Halle i Tyskland [3]. Någon hemmasittare är han verkligen inte. Tvärtom är han en nyfiken världsresenär, som söker äventyret i fjärran öknar och städer. Strindberg ska snart upptäcka att han har ordet i sin makt och blir Sveriges största författare och en förnyare av vårt språk.

 

Från 1935 till sin död 1952 bodde Sven Hedin i detta hus på Norr Mälarstrand 66 i Stockholm. Han delade med två systrar de översta tre etagevåningarna. Foto: Michael Gaebler [Källa: public domain ]

 

 

 

Beträffande den kartografiska frågan är det sedan länge klarlagt att Strindberg hade fel och Hedin rätt. Men var det verkligen Lop-nor striden gällde? En sjö som nästan inga svenskar hört talas om. Strindbergsfejden, som kan sägas ha pågått fram till Strindbergs död i maj 1912, polariserade det intellektuella Sverige. Den radikala samtiden, inte minst de som kallade sig Ungsocialister och som 1908 brutit sig ur Brantings SAP, entusiasmerades av Strindbergs angrepp på etablissemanget och slöt i allt väsentligt helhjärtat upp på hans sida. Det märkliga inträffar då att även om Strindberg hade fel i sak, visade hans angrepp att han hade bedömt Hedin korrekt rent politiskt [4].

I februari 1914, på tröskeln till det första stora världskriget, är den tyskvänlige Hedin aktiv i F-båtskampanjen och skriver tillsammans med löjtnanten Carl Bennedich det tal som Gustav V håller inför de bönder som marscherat upp på borggården på Stockholms slott. Ett kvartssekel senare ska han i sin egenskap av Adolf Hitlers gode vän framträda som (enda) internationella celebritet på 1936 års Berlinolympiad med ett tal ”till ungdomen”. Hedins politiska farlighet – han var förvisso varm Tysklands-vän men kan inte betecknas som nazist eller antisemit – har diskuterats av bland andra Jan Myrdal [5], Hedins levnadstecknare Eric Wennerholm [6] och Axel Odelberg [7].

Sven Hedin och Adolf Hitler hälsar på varandra vid OS i Berlin 1936. Okänd fotograf. [Källa: Public Domain]

När det gäller Strindberg är hans betydelse för den svenska litteraturen och vårt nationella kulturella medvetande obestridligt. Man kan nästan inte föreställa sig en modern svensk litteratur utan verk som Röda rummet, Hemsöborna, Giftas, En dåres försvarstal, Tjänstekvinnans son, Bland franska bönder, Svarta fanor osv. Tillsammans med den banbrytande dramatiken med dramer som Mäster Olof, Dödsdansen, Fröken Julie, Ett drömspel, Spöksonaten, Fadren, Oväder med flera talar Strindberg på ett märkligt direkt sätt till oss här och nu [8]. Med Sven Hedin å andra sidan måste man handskas med försiktighet. Politiskt utgjorde han ett direkt hot mot svenska folket. Men om man är medveten om detta – och så att säga desarmerar honom intellektuellt – framträder han som den ofta intressanta och läsvärda berättare han var:

”Det är i början av april 1895. Efter många växlande öden har jag kommit fram till Jarkent-darja och lägrar i en by, Merket, på dess högra strand. Åt öster utbreder sig öknen Takla-makan ända fram till och långt förbi Khotan-darja, som strömmar mot norr. Avståndet till Khotan-darja är nära trettio mil, och jag har beslutit att med fyra tjänare och åtta kameler samt ett tillräckligt vattenförråd korsa öknen för att lära känna dess utseende och egenskaper.       

Det tog tid att bli färdig med allt, och bördorna voro tunga. Vi hade proviant för ett par månader, ris och bröd, mjöl, socker, te och konserver. Vi hade vinterkläder, pälsar, filtar och mattor, ty vi ämnade fortsätta till Tibet sedan. I mina kistor lågo instrumenter, fotografiapparater, plåtar, böcker, kartor och en mängd andra saker nedpackade. Beväpningen utgjordes av tre bössor och sex revolvrar med ammunition, och i fyra behållare av järn hade vi vatten för 25 dagar.” [9]

Det är synd att dagens unga backpackers inte haft tillfälle att läsa Hedin innan de ger sig ut i världen med sina tungt lastade ryggsäckar. Men de har aldrig hört talas om honom!

NOTER

[1] Gösta Montell (1899-1975) var etnograf och författare och deltog i Hedins expedition till Centralasien 1929-33. Folke Holmér (1903-1987) var konsthistoriker och författare. Arbetade för Nationalmuseum och var 1950-69 intendent vid Liljevalchs konsthall på Djurgården.

[2] En fyllig sammanställning av Strindbergsfejden (465 debattinlägg, 1082 sidor) genomfördes av Harry Järv och utgavs 1968 i två volymer på Bo Cavefors Bokförlag. Volymerna betecknas här JSF.

[3] Hedins doktorsavhandling beskriver Irans högsta berg Demavend. Avhandlingen på 34 sidor trycktes 1892 och har titeln Der Demavend nach eigener Beobachtung, (ung. Demavend ur egen observation).

[4] Debattens hårda ord behövde inte nödvändigtvis ha motsvarat debattörernas verkliga känslor för varandra, även om de sakfrågor som avhandlades förvisso var verkliga. Staffan Rune som publicerat en förtjänstfull och välskriven genomgång av Strindbergs kartografiska intressen och konflikten med Hedin (Strindbergs asiatiska horisont, Lychnos 1975-1976, sid 157-209) berättar om ett tidigt möte mellan Strindberg och Hedin:

”De [Strindberg och Hedin] kom aldrig att närmare lära känna varandra. En gång träffades de personligen på en middag hos Sven och Hanna Palme [statsminister Olof Palmes farföräldrar; min anm.] 1891. Det är Hedin själv, som på sin ålders höst har skildrat deras möte. Hans porträtt av Strindberg är icke färgat av deras forna gräl och flera av Strindbergs förtjänster framhålls, t.ex. de kulturhistoriska forskningarnas patriotism. Men självfallet påpekar han också Strindbergs överdrivna påståenden under den bittra polemiken. Under middagen var allting lugnt.” 

[5] I Sidenvägen. En resa från Höga Pamir och Ili genom Sinkiang och Kansu, Stockholm 1977, skriver Myrdal beträffande Sven Hedin:

”Visst hade han [Hedin] varit tyskvänlig också under första världskriget. En mörkman. Strindberg visade upp det draget hos honom. Martin Koch, K. G. Ossiannilsson och andra hade hånat honom: självupptagen, reaktionär, tyskvän. Men åtminstone för oss som var femton 1942 var det skillnad på tyskvänner från 1915 och Hitler-vänner från 1942. Men Sven Hedin var båda.

Om Hitler segrat hade Hedin tillhört det Nya Europas herrar. Maurice Bardèche, Robert Brasillach, Céline, Pierre Drieu La Rochelle, Knut Hamsun, Sven Hedin; många andra. Nog skulle Hitler och Goebbels kunnat ha instiftat en europeisk akademi! Den som tror att nazisternas och fascisternas konst och vetenskap var dålig bara för att den var dålig är farligt naiv. Naiv då han inte kan ha läst och studerat vad han talar om; farlig då han kan komma att dra fel slutsatser om fascismen i det ögonblick han sedan upptäcker att det finns stor fascistisk konst och vetenskap”, http://runeberg.org/siden/, sid 322.

[6] I förordet till sitt urval av Sven Hedin-texter SVEN HEDIN. Asiatiska äventyr, Bonniers 1980, 240 sidor, skriver Eric Wennerholm om Hedins politiska hållning:

”En annan sak, och en allvarlig sådan, var Hedins godtrogenhet och hans avsaknad av kunskap i aktuella såväl inrikes- som utrikespolitiska frågor. Därvidlag var han amatör, och politiska amatörer, därtill med världsrykte, är ett farligt släkte.” 

[7] Axel Odelberg, journalist och författare, har demonstrerat ett genuint intresse för Sven Hedin i flera välskrivna böcker: Äventyr på riktigt. Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin, Norstedts 2008, 620 sidor; Vi som beundrade varandra så mycket. Sven Hedin och Adolf Hitler, Norstedts 2012, 335 sidor; och Med kungen som verktyg. Historien om försvarsstriden, borggårdskrisen & Sven Hedin, Norstedts 2014, 239 sidor.

[8] Dödsdansen, skriven år 1900, hör till de av Strindbergs dramer som hela tiden lyckats fånga både svensk och internationell publik. Det är också en makalös pjäs, som både ger uttryck för den svartaste pessimism och samtidigt säger att människorna inte är alltigenom fördärvade och onda. Försoning och hopp är också möjliga. För egen del har jag i särskilt gott minne Ragnar Lyths uppsättning 1980 för TV-teatern med Keve Hjelm som Edgar och Margaretha Krook som Alice. Även Torbjörn Ehrnvalls TV-uppsättning 1996 med Jan Malmsjö och Marie Göranzon gjorde ett starkt, närmast bländande intryck. Exempel på internationella uppsättningar av Dödsdansen hittar man på https://en.wikipedia.org/wiki/The_Dance_of_Death_(Strindberg_play) ,

[9] Ur Från pol till pol, del I, Stockholm 1911, sid 167. Den expedition, vars inledning Hedin beskriver, slutade i katastrof. Alla deltagarna utom Hedin själv och hans trogne tjänare Islam Baj dukade under i öknen. Man hade totalt underskattat behovet av vatten och proviant.