Recension 

Skvaller och felaktigheter – men ändå läsvärt

 

Marianne Fors är pensionerad lärare i svenska och franska. På den tiden Förr och Nu var en papperstidskrift (1970-talet och framåt) var hon länge tillsammans med Lars Andrée ansvarig för tidskriftens recensionsavdelning. De två redigerade 1992 ett temanummer om Jean-Paul Sartre. Marianne Fors har ett långvarigt intresse för fransk kultur och utgav 2009 boken Ett år med systrarna Beauvoir (Förlaget Tintomara). I denna recension diskuterar hon den förra året utgivna studien av Sten Andersson, Vi två är ett. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid, (Karneval förlag, 2019).

Marianne Fors

 

 

Jean-Paul Sartres namn förknippas väl mest med existentialismen och Simone de Beauvoir är mest känd för sitt verk Det andra könet. Det har skrivits många böcker om dem, i många länder, om deras sätt att leva och deras tänkande, och efter deras död på 1980-talet har deras respektive adoptivdöttrar gett ut en hel del material. Sylvie Le Bon-de Beauvoir är fortfarande i livet men Arlette Elkaïm-Sartre är död sedan 2016.

Förra året utkom här i Sverige Vi två är ett. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid. På nästan 800 sidor får vi följa Sten Anderssons grävande i Sartres och Beauvoirs göranden och låtanden. Det är en på många sätt intressant bok, men den innehåller också väldigt mycket spekulation och märkliga påståenden, och jag skulle vilja ge några exempel.

Sten Andersson påstår (sid. 137) att Sartre sov tillsammans med sin mor ”ända tills han var i förpuberteten” och drar sedan utifrån det slutsatsen att han nog fick ”klänga på hennes kropp ganska intimt /…/”! Om Simone de Beauvoir skriver han till exempel att hon ”ständigt grät och beklagade sig”! Det finns åtskilliga exempel på den här typen av lösa spekulationer, som framställs som om de vore sanningar. Det som Sten Andersson skriver om vissa av Åsa Mobergs tankar (sid. 369) borde han ha tänkt på själv: ”Visst får man spekulera, men det måste finnas någon rimlig grund.”

En annan sak som är väldigt irriterande är hur Andersson med hjälp av ordval ibland får oss att se något annat än det som är/var. Att Sartre och Beauvoir hade kärlekshistorier med unga kvinnor är välkänt, och även att de kunde bete sig okänsligt och kanske grymt mot vissa av dem, men när man omtalar dessa som ”småflickor” leder det tanken till flickor i förpuberteten eller yngre.

Den största invändning jag har mot boken är hur Andersson läser Simone de Beauvoirs romaner som om de vore dokumentära skildringar. Han skriver (sid. 404) att det inte ”skulle vara omöjligt att läsa deras böcker som både skönlitterära eller filosofiska texter och nycklar till deras liv”. Det är inte en orimlig tanke att författares verk påverkas av deras liv, men Sten Andersson går mycket längre än så. Ett av många exempel (sid. 23): Françoise i romanen Den inbjudna är för Sten Andersson inte romanpersonen Françoise utan Simone de Beauvoir, och Pierre är ingen fiktiv figur utan den verkliga Sartre. I ett samtal i romanen säger Elizabeth till Françoise att sexuell trohet är löjligt och Françoise svarar att hon inte alls känner sig som en slav för att hon är trogen mot Pierre. Om detta skriver Sten Andersson att ”Simone försvarar här både sin egen oskuldsfullhet /…/ och Sartres många snedsprång”, alltså inte Françoise och Pierre utan Simone och Sartre!

Det är roligt att Simones syster, konstnären Hélène de Beauvoir, omnämns i boken (sid. 166). Det stämmer att Simone uttrycker sig väldigt elakt om systern i dagböcker och brev, men hon stöttar henne också på olika sätt. Däremot är det inte sant att Hélène ”fick barn”; hon och hennes man skaffade inga barn. (Jag har haft tillfälle att träffa och intervjua Hélène vid ett par tillfällen och skrivit om henne i min bok Ett år med systrarna Beauvoir.)

1964 utkom romanen Oäktingen av Violette Leduc. Leduc tillhörde kretsen kring Beauvoir och Sartre och Simone skrev ett förord till boken. Sten Andersson nämner att Leduc var förälskad i Simone, och sedan skriver han (sid. 644): ”Om man får tro Simone själv var hon inte intresserad av något lesbiskt förhållande med Violette, vilken hon elakt kallade ’Den fula kvinnan’ bak hennes rygg, men vars skönhet hon försöker upphöja till modehusens nivå i det nämnda förordet.” Att påstå att en människa är ful är inte snällt, men det kan vara bra att ha i minnet att det var

Leducs egna ord om sig själv. Att Beauvoir skulle ha talat om Leducs skönhet i bokens förord är totalt fel. Vad man kan läsa där är att Simone motsäger Violette Leducs ord om att hennes fulhet (alltså Violettes) ska komma att isolera henne ända tills hon dör. Simone påpekar att det inte stämmer och nämner det intresse Leduc väcker hos många, bland annat stora modehus. Men det har inget med skönhet att göra. Läser man några rader längre i förordet ser man att vad Beauvoir skriver är att Violette Leducs fulhet inte har isolerat henne, fulheten har inte styrt hennes öde men har fått bli en symbol för det.

Det finns hur mycket som helst att uppröras över i Vi två är ett men trots det läste jag med intresse alla sidorna – Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre är spännande personer och Sten Andersson ger glimtar från deras uppväxt och ungdom och visar vilken central roll de kom att spela, inte bara i Frankrike. De stod i centrum i det filosofiska, litterära och politiska livet under ett femtiotal år under 1900-talet – och det ger Sten Andersson många exempel på i sin innehållsrika bok. De vågade vara obekväma, de stelnade aldrig i sitt tänkande och de är fortfarande aktuella. Men visst kan man undra hur Sartre och Beauvoir kunde ge alla intervjuer och föreläsningar, delta i alla möten, göra alla resor och framför allt skriva allt de skrev, om de ägnade så mycket tid till att knulla runt och om de mer eller mindre alltid var påverkade av alkohol eller droger, såsom det framställs i boken.