Kommentar

Laïcité – grunläggande i Frankrike, mindre känt i Sverige

av Julien Hach

 

Den växande religiösa mångfalden ställer många länder i Europa inför utmaningar. Frågan om hur en fredlig samlevnad mellan olika religiösa grupper bör organiseras i ett öppet och pluralitiskt samhälle är föremål för konstanta och livliga politiska debatter skriver Julien Hach, fransk jurist bosatt i Sverige, i detta inlägg.

I ett land som Frankrike utmanas den gamla principen om åtskillnad mellan religion och stat – laïcité [uttalas laisite] – av en ny religiös aktivism som betonar med jämna mellanrum den enskilda troendes rätt att utöva sin tro och traditioner i alla sammanhang. Det handlar såväl om krav och önskningar från det muslimska samfundet (om att t.ex. få bära slöjan i offentliga skolor) som det så kallade försvaret av Frankrikes kristna arv från en del folk på högerkanten.

I Sverige är synen på laïcité ”à la française” präglad av mycken skepsis och en hel del missförstånd. Inte sällan beskrivs principen som föga kompatibel med de grundläggande rättigheterna om åsiktsfrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Lagen om förbudet mot alla iögonfallande tecken på religiös tillhörighet i franska skolan som antogs år 2004 väckte till exempel stark kritik. Trots att lagen i fråga var i linje med Frankrikes högsta förvaltningsdomstols gamla rättspraxis, enligt vilken skoleleverna kunde förbjudas att bära religiösa symboler som kunde innebära proselytvärvning anklagades plötsligt Frankrike för att glömma bort personlig valfrihet och att ägna sig åt en både onödig och överdriven jakt mot det muslimska samfundet. Förbudet mot heltäckande slöja på offentliga platser, (som i själva verket grundade sig på säkerhetsskäl och allmän ordning), liksom det så kallade ”burkiniförbudet” (som ogiltigförklarades av högsta förvaltningsdomstolen efter bara några dagar) framhölls som ytterligare bevis på att ”laïcité” höll på att löpa amok. Frankrikes ”sekularsim” hade ett diskriminerande och provocerande innehåll, som helt enkelt luktade gammal kolonialism. Inte konstigt att muslimer reagerade med våld, fick man till och med läsa efter dådet mot tidningen Charlie Hebdo.

Laïcités kritiker i Sverige verkar inte särskilt bekanta med den viktiga juridiska skillnaden som finns i en demokrati mellan rätten att tro eller inte tro (som är en absolut rättighet) och rätten att utöva sin religion, vilken enligt nationella grundlagar liksom internationella konventioner mycket väl får inskränkas genom lag och under vissa förutsättningar. I artikel 9.2 i Europakonventionen föreskrivs att friheten att utöva sin religion får underkastas

”sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

De som nuförtiden försvarar elevers rätt att skylta helt fritt med sin tro åberopar sig alltså på en obegränsad rättighet till en fri religionsutövning, som inte finns någonstans.

Förespråkarna för en absolut religionsfrihet verkar också vara ovetande om de starka historiska och filosofiska förklaringarna till varför den franska Republiken har valt att stå både utanför och ovanför (alla) religioner. Att religionsutövning i Frankrike underkastas större inskränkningar generellt i det offentliga rummet – och till och med inom den privata sektorn – beror nämligen på den franska uppfattningen om jämlikhet som ärvts från 1789. Enligt de franska revolutionärerna kunde jämlikheten enbart förverkligas genom individernas emancipation från alla traditionella ideologiska band och möjliggöra deras integrering i en och samma kollektiva gemenskap, som skulle överbrygga alla andra – nationen.

Genom att natten mellan den 4 och 5 augusti 1789 avskaffa feodalismen och medfödda privilegier markerade den nyutropade Nationalförsamlingen en tydlig brytning med den gamla samhällsordningen, där fransmännen underkastades olika lagar beroende på vilket stånd de tillhörde eller i vilken provins de bodde. Den 26 augusti antogs den historiska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, som förklarade allas likhet inför lagen och att den enda legitima lagen kommer från Nationens representanter [1].

 

 

 

 

 

 

”1789 års Deklaration om Människans och Medborgarens Rättigheter”, av Jean Jacques François Le Barbier (1738-1826). Musée Carnavalet, Paris. [Källa: Open domain]

Begreppet nation som enande princip innebar dock något mer än enbart juridisk jämlikhet; den innefattade också en gemensam värdegrund starkt påverkad av upplysningsidéerna. Nationen i revolutionär bemärkelse utgör utan tvekan en form av assimilationsprojekt, där individen förväntas underordna sina gamla lojaliteter till stånd, religion och lokal tillhörighet för att uppgå i ett nationellt ”broderskap” grundat på gemensamma sekulära värderingar och individuella rättigheter.

I det nya samhällsprojektet ansågs dessutom ingen annan auktoritet än Nationens representanter vara legitim att utöva politisk makt. Det fanns ingen plats för särgrupper, mellanmakter eller Stat i staten. Artikel 3 i deklarationen fastslår nämligen att

”All suveränitet härstammar från Nationen. Ingen sammanslutning eller individ kan utöva någon auktoritet som inte kommer direkt från Nationen.”

Nationens representanter har med andra ord monopol på nationens politik.

På så sätt skapades den grundläggande dualistiska maktstrukturen, som än idag genomsyrar det franska samhällsbygget: den mellan en offentlig sfär där nationens representanter leder kollektivet, och en privat, eller ”civil”, sfär där medborgarna utövar sina individuella rättigheter. I denna modell har den offentliga sfären den överordnade funktionen medan religiösa uppfattningar, liksom alla kulturella och etniska skillnader, hänvisas till den privata sfären och alltså inte gäller i den offentliga sfären.

Utgångspunkten att alla franska medborgare först och främst är fransmän och att ingen individ eller gruppering kan åberopa sig på någon särskild kulturell identitet för att tillskansa sig politisk makt uttrycktes tydligt av greven Stanislas de Clermont-Tonnerre när han under debatten kring judarnas rätt till medborgarskap förklarade inför Nationalförsamlingen i december 1789: ”Judarna måste förnekas allt som en särskild nation men garanteras allt som individer” [2]. Revolutionärernas vägran att erkänna gruppidentitet i politiska sammanhang och betoningen av medborgerlig sammanhållning är än idag ständigt närvarande i fransk politik.

Kyrkans politiska underordning tedde sig i detta sammanhang som oundviklig. Den 2 november 1789 bestämde nationalförsamlingen att kyrkans gods skulle förklaras tillhöra Nationen, och den 12 juli 1790 trädde prästerskapets civilförfattning i kraft. Prästerna blev från och med nu statsavlönade ämbetsmän och blev tvungna att avlägga ed om att respektera staten framför kyrkan. Samtidigt erkändes religionsfriheten för alla medborgare [3].

Artikel 10 i deklarationen anger att ”Ingen skall antastas på grund av sina åsikter, inkluderande hans religiösa övertygelse, förutsatt att deras uttryck inte stör den allmänna ordningen såsom fastställts i lag”.

NOTER

[1] Det råder viss oklarhet om exakt datum. Vissa källor anger att deklarationen om människans rättigheter antogs den 27 augusti 1789. Det bör påpekas att deklarationen tillhör Frankrikes gällande Grundlag, den så kallade bloc de constitutionnalité som åsyftar alla principer som har rang av grundlag fast de inte direkt nämns i själva Konstitutionen från 1958. Bloc de constitutionnalité skapades av Conseil Constitutionnel, den franska motsvarigheten till Supreme Court i USA, när domstolen granskade lagen om aborträtten 1971.

[2]  “Il faut tout refuser aux Juifs comme nation et tout accorder aux Juifs comme individus.” Greve Stanislas de Clermont-Tonnerre, född 1757 i Pont-à-Mousson, död (mördad) i Paris i augusti 1792, var en fransk officer och politiker. Anhängare av konstitutionell monarki, vilket kan ha bidragit till hans våldsamma död drygt ett år efter Ludvig XVI:s och dennes gemål Marie-Antoinettes flykt från Paris och den därpå följande arresteringen i Varennes i juni 1791.

[3] Inte alla präster var villiga att svära eden. För detta riskerade de under den så kallade Terrorn dödsstraff (giljotinering). Litterärt har detta skildrats av Honoré de Balzac i novellen ”En episod under Terrorn” (Un épisode sous la Terreur, publicerad 1842).

Illustration av Eugène Lampsonius (pseudonym för Eustache Lorsay, 1822-1871) till Balzacs novell.