La Famille – en hemlig och märklig parisersläkt
Julien Hach
Julien Hach är en på Öland bosatt fransman, ursprungligen från Lyon. Han medarbetar regelbundet i Förr och Nu, i synnerhet med artiklar om Frankrikes historia och nutid. (Nr 2 2017, Nr 3-4 2017, Nr 1 2018, Nr 2 2019, Nr 1 2020, Nr 2 2020, Nr 2 2021, Nr 1 2022, Nr 2 2022)
Av en slump gjorde en fransk släktforskare en häpnadsväckande upptäckt för sex år sedan, när han försökte ta reda på om det i Paris fanns ”riktiga” parisare – alltså invånare vars rötter sträcker sig långt tillbaka i tiden i den franska huvudstaden. Genom att kolla upp alla barn som var födda samma decemberdag 2017 i Paris kunde han till slut hitta ett enda barn vars båda föräldrar samt fyra mor- och farföräldrar var födda i Paris. Men sedan visade det sig att samma barns 8 gammelmormors och gammelfarfars föräldrar också var födda i huvudstaden. Sensationellt nog gällde det även för de sistnämndas samtliga föräldrar och mor- och farföräldrar. Bland barnets 64 anfäder i 7 generationer fanns det bara 5 som hade fötts någon annanstans än i Paris. Till slut kom forskaren underfund med någonting som fick honom att studsa: barnets samtliga förfäder kom från samma stadsdel (i 11:e och 20:e arrondissementet), ibland till och med från samma gata (rue de Montreuil). Och inte nog med det, de bar dessutom ofta samma efternamn!
I vissa förlossningskliniker i just sydöstra Paris hade man sedan länge noterat att vissa kombinationer av efternamn dök upp lite väl ofta bland föräldrarna. Så mycket mer som dessa drog uppmärksamheten till sig med ovanligt regelbundna besök och därtill visade en extrem artighet. Och vissa skollärare i östra Paris tyckte det var lustigt med dessa närbesläktade tolvbarnsfamiljer, om vilka det för övrigt bara fanns gott att säga: barnen var synnerligen väluppfostrade, glada om än lite tystlåtna. När de blev bjudna till klasskamraternas födelsedagskalas ville de aldrig komma.
Det blev först med en artikel i tidningen Le Parisien sommaren 2020 som ”La Famille” – här benämnd Familjen – existens uppdagades. Då fick allmänheten kännedom om detta hemliga samfund av tre till fyra tusen släktingar med åtta olika efternamn, de flesta bosatta i närheten av faubourg Saint-Antoine och Place de la Nation i Paris. Alla är direkta ättlingar från två män, Jean-Pierre Thibout (1762-1836) och Francois Havet (1759-1842) [1], två av de sista representanterna av en utdöende kristen rörelse härstammande från jansenismen [2]. 1819 svor de två männen en ed att väva samman sina familjers öde genom att gifta sina barn med varandra. Sedan dess hade Familjen levt som ett inåt slutet parallellsamhälle mitt i Paris innerstad, med egna riter och berättelser, avskärmad från omvärlden genom strikt endogami [3].
Kunde det vara så att en incestuös sekt hade klarat sig under radarn under tvåhundra år mitt i smeten i Paris? Böcker och artiklar publicerades där Familjen utmålades som en församling av inavlade fyllon, som döper sina barn i badkar fyllda med rödvin. Men redan tre år tidigare hade regeringen låtit tillsätta en utredning, som hade kommit fram till att Familjen inte riktigt föll under rubriceringen ”sekt”. Trots vissa inslag av tvång, systematiska kusingiften och en bisarr esoterism (ockultism) sysslar inte medlemmarna av Familjen med någonting brottsligt eller uppenbart samhällsfarligt. Barnen går till skolan. De vuxna har jobb och betalar skatt. Inga planer på kollektivt självmord, ingen ekonomisk utpressning, inte heller någon guru eller ens någon hierarkisk struktur. Och framför allt ingen form av proselytism, det vill säga rättrogenhet. Det enda sättet att vara med i Familjen är att födas in i den. Och ja, det kunde i vissa avseenden till och med se ut som om gruppen mest höll sig för sig själv för att upprätthålla ett slags idylliskt och gammaldags byliv präglat av stor solidaritet och festlighet.
Mirakulösa läkningar på 1700-talet
Vid slutet på 1720-talet inträffade påstådda mirakulösa läkningar på Saint-Médards kyrkogård i Paris, vid diakonen Francois de Paris grav. Diakonen var en frontfigur i den parisiska jansenismen, en reformrörelse inom den katolska kyrkan på 1600- och 1700-talet som betonade Guds allmakt och läran om predestinationen (att den gudomliga nåden endast tillkommer de utvalda). Vid graven drabbades sjuklingar av spektakulära konvulsioner och blev sedan botade från alla möjliga åkommor. Kyrkogården invaderades snart av hängivna janseniter från hela Paris, vilka var övertygade om att konvulsionerna var Guds gärning och därmed ett tecken på att de högre makterna stod på deras sida trots påvens fördömande av jansenismen. Dessa kom snabbt att kallas ”les convulsionnaires”, på svenska kan det kanske översättas med ”de konvulsiviska” eller ”konvulsionärer”.
Efter att hovets läkare skickats till platsen och dragit slutsatsen att alltihopa bara var en stor bluff beordrade kungen, Ludvig XV, att kyrkogården skulle stängas och förbjöd konvulsionsrörelsen 1732. Några ”konvulsionärer” från Saint Médard fängslades utan rättegång i Bastiljen efter att Kungen utfärdat ett så kallat ”lettre de cachet” (sigillbrev). Men några konvulsionärer fortsatte att mötas hemligt i källare, salonger och vindsvåningar i östra Paris för att hålla ockulta seanser. Under dessa utförde sällskapet så kallade ”kärleksfull vård” på de krampdrabbade medlemmarna, oftast kvinnor. Denna vård kunde exempelvis innebära att man med all kraft drog den utvaldas spända lemmar eller att denne blev bankad på med en tillräcklig tjock bibel. Den krampdrabbade medlemmen hamnade då i ett slags transtillstånd och framförde apokalyptiska profetior som tolkades som Guds ord. Konvulsionärerna började utveckla en egen lära som huvudsakligen handlade om den annalkande tidens ände, då Jesus Kristus skulle återkomma och vända sig till det hebreiska folket för att återupprätta en sann kristendom. Ett tusenårsrike skulle därpå inträda, då Gud skulle låta ”konvulsionärerna” härska över jorden tillsammans med judarna medan gojerna – icke-judarna – skulle förpassas till evig förbannelse.
Bröderna Bonjour
På 1770-talet spreds den konvulsionära rörelsen till provinserna och landsbygden. I byn Fareins i provinsen Dombes fyra mil norr om Lyon utmärkte sig bröderna François och Claude Bonjour med utövandet av brutala ”frälsningspass” under vilka Andens gåvor frambringades på frivilliga medlemmar genom att dessa plågades med hjälp av hammare, spikar, stubbar och svärd. Dessa ”samtal med änglarna” kunde sluta i rena blodbad. 1787 korsfäste Francois Bonjour själv en av sina trosfränder, en händelse som förde honom till fängelset. Själasörjaren släpptes dock ut bara fyra år senare tack vare det politiska tumult som då rådde i landet. Den 4 december 1791 anlände Bonjour till det revolutionära Paris i sällskap med två gravida älskarinnor och bosatte sig på rue de Montreuil i östra delen av staden. Den katolska kyrkans fall året innan, samt hans återfunna frihet, ingöt hos prästen den starka övertygelsen om att tiden nu var inne för konvulsionärernas slutgiltiga seger mot de falska kristna. En seger där han själv naturligtvis var kallad att spela en avgörande roll.
Ett fåtal trogna konvulsionära parisare samlades kring Bonjour och hans två gravida ”fruar”. Bonjours son Élies födelse bara en vecka efter det franska kungadömets fall den 10 augusti 1792 firades av den lilla gruppen som ännu ett tecken av eskatologisk karaktär. Élie välkomnades av ”bonjouristera” som den nya Messias och dyrkan av det så kallade barnhelgonet blev hädanefter kärnan i Bonjours religion. Detta skapade splittringar inom medlemmarna, liksom inställningen till Napoleon Bonaparte som Bonjour jämförde med den persiske kungen Kyros den store, vilken i antiken hade befriat judarna från fångenskapen i Babylon.
Bonjours ”heliga” familj och några av hans anhängare arresterades den 21 januari 1805 av Fouchés polis och deporterades till Schweiz. Enligt arresteringsrapporten fanns det då cirka hundra dyrkare av det ”heliga barnet” i huvudstaden. Trots att den religiösa rörelsens medeltida esoterism knappast rimmade med de samtida upplysningsidéerna visade det sig att några ”bonjourister” hade aktivt deltagit i revolutionen. Jean Fialin hade till exempel varit sekreteraren i en av Paris mest extrema jakobinska sektioner, och Jean-Jacques Drevet var en inflytelserik tidningsutgivare under direktoriet. Många av bonjouristerna var dessutom frimurare.
När familjen Bonjour tilläts återkomma till Frankrike 1811 verkade prästens intresse för religiösa ting ha tynat bort. Den tjugoårige Élie Bonjour valde snart att överge karriären som helgon för att istället gifta sig med dottern till en rik tafthandlare. Han blev med tiden en framgångsrik entreprenör, deltog i de revolutionära händelserna 1830 och nämns av sin bekant Victor Hugo i romanen Samhällets olycksbarn (Les misérables).
”Bonjouristerna” verkade alltså genomleva sina sista dagar, när François Bonjours gamla portvakt, Jean-Pierre Thibout, satte sig vid ett bord i en krog på rue Saint-Maur (på gångavstånd till kyrkogården Père Lachaise) för att diskutera de konvulsionäras framtid med sin likasinnade vän François Havet. Att profeten Élie hade lämnat gruppen i sticket för att bli affärsman var tydligen inte skäl nog för dem att själva lägga ner sin verksamhet. Dessa två familjefäder envisades med tron på att de tillhörde de utvalda, som den sanne Messias en vacker dag skulle uppenbara sig inför. De två männen ingick då eden att fortsätta under den konvulsionära tron och lovade att alstra nya generationer av utvalda genom att få sina barn att gifta sig med varandra. När de lade varsitt myntstycke på bordet för att besegla det heliga löftet, lär de ha upptäckt till sin stora förvåning att ett tredje myntstycke redan låg bland alla tömda vinflaskor. Ett tveklöst tecken på Guds välsignelse! Sex andra familjer skulle sedan ansluta sig till Thibout och Havet för att bilda det som omsider kom att kallas för Familjen.
Avslöjas för allmänheten under covidpandemin
Efter att Familjens existens hade avslöjats för den stora allmänheten i början av coronapandemin, valde vissa medlemmar att träda fram i media för att avvärja rykten och kritik, som hade riktats mot den märkliga gruppen. Daniel Sanglier, framgångsrik konstsmed i stadsdelen Marais, blev en av de som intervjuades av tidningen Paris Match. Andra som valde att tala ut offentligt hade varit avhoppare eller blivit bannlysta på grund av en förbjuden kärlek till en ”gentil” (”hedning”). På så sätt fick allmänheten ta del av berättelser inifrån den hemliga rörelsen.
De gamla konvulsionsritualerna har för länge sedan blivit ett minne blott. Av den ursprungliga religionen har man behållit handskrivna psalmer, som man ska bära på sig i vardagen och kunna utantill, en fullständig avsky för katolicismen (att besöka en kyrka är strängt förbjudet) samt idén att man tillhör Guds utvalda flock. Vissa medlemmar verkar fortfarande bekänna sig till rörelsens ursprungliga millenarism och tror på fullt allvar att dagen är nära då Élie Bonjour ska återkomma till rue de Montreuil 53. Församlingen saknar prästerskap: varje familjefar ansvarar för gudstjänsten och bibelundervisningen till sina barn. En gång i veckan samlas man i hemmet för att tillbe Gud genom att under flera timmar läsa högt texter från 1700-talet. Släktens döda har brukat läggas i fattiggravar i kyrkogården Thiais utan begravningsceremoni och enbart i närvaro av manliga medlemmar. Kropparna tas alltid om hand av samma begravningsbyrå på boulevard Voltaire.
”Onkel Auguste”
Det påstås att de riktlinjer som vägleder Familjens tillvaro instiftades 1892 av ”onkel Auguste”, Paul Augustin Thibout, ättling till Jean-Pierre. Levnadsreglerna tillämpas av medlemmarna med varierande noggrannhet. Farbror Auguste uppmanade männen i familjen att välja ett yrke som innebar en underordnad position, företrädesvis ett manuellt sådant. I Familjen finns det således gott om arbetare och hantverkare. Men idag blir man också designers eller ingenjörer, till och med akademiker. Många gifta kvinnor är hemmafruar men några arbetar. En före detta medlem blev i alla fall en välkänd revisor: Claire Thibout arbetade som butler för arvtagerskan till L’Oréal, Liliane Bettencourt, och blev 2013 förstasidesstoff i Frankrike när hon avgav vittnesmål om att Sarkozy tagit emot illegala kampanjbidrag från den då dementa miljardärskan. Det är för övrigt strikt förbjudet att arbeta inom rättsväsendet eller vården, ty enbart Gud kan döma och bota människorna. Den moderna läkekonsten betraktas med skepsis av traditionalisterna i Familjen, vilka brukar avböja fosterdiagnostik och vacciner. Barnen går till skolan men hämtas av föräldrarna så fort klockan ringer och är sällan med på några skolutflykter. Hemundervisningen, som enligt onkel Auguste var att föredra, är vanlig men långt ifrån systematisk. Det har också skrivits att de flesta medlemmarna saknar körkort, inte röstar och enbart bär en klädsel med anspråkslöst utseende. Samt att de helst inte köper egendom. Det sägs också att de aldrig tar lån från banken utan vänder sig till Familjens välgörenhet.
Familjens slutna kollektiva liv dominerar medlemmarnas vardag. ”Man möts varje kväll vid klockan 19. Man spenderar helger och semestrar tillsammans. Att vara för sig själv är uteslutet, liksom att tänka själv. Man går aldrig till någon hednings hem”, vittnar en avhoppad medlem i tidningen Paris Match under pseudonymen Alfred. Umgänget med ”les gentils” (hedningarna) förekommer inom nödvändighetens gränser. ”Det finns några som öppnar sina hem för ’de andra’. Men detta får helst inte bli en vana”, bekräftar en annan medlem i dokumentären på BFMTV. Varje helg träffas man i parken bois de Vincennes för en stor picknick, och varje första lördagen i månaden möts männen i café Taillebourg för en lång blöt kväll.
Förbrukningen av alkohol verkar vara en främjad vana inom Familjen. ”Barnen dricker redan i fjortonårsåldern. När det är fest kan de kröka Kir i timmar och de vuxna blir bara glada”, säger Alfred. Alkoholen tillskrivs av vissa medlemmar heliga egenskaper och framför allt den att framkalla profetior. ”En gång var jag så full att jag började babbla i sömnen. Jag höll på att bli familjens nya profet!” skrattar Alfred. Högtiderna är många. Den viktigaste är ”Bönornas fest” som firas till minne av Thibout och Havet beslut att skapa Familjen. Upp till tusen medlemmar träffas i kommunen Villiers-sur-Marne 15 km öster om Paris i familjens samlingslokal, Farbror Augustes gamla hus, ”les Cosseux” (Skalen), som numera ägs av en representant av en av de åtta grenarna av familjen. ”Ja, det var mycket trevligt. Någon så gemytlig stämning har jag aldrig fått uppleva sedan”, berättar en avhoppad medlem i en dokumentär om Familjen som visades på TV-kanalen BFMTV.
Enda lagen: att likt resandefolket bevara oss själva genom endogami
Men gruppens viktigaste lag är den som gäller kusingifte. ”Att bevara oss själva genom endogami precis som resandefolket är den enda lagen vi har”, förklarar en av medlemmarna i samma dokumentär på BFMTV. Den sista veckan i augusti skickas de äldsta tonåringarna till en campingplats i Houlgate, en liten kommun vid Normandies kust, där de ska träffa sin själsfrände bland tiotals kusiner. Man gifter sig i tjugoårsåldern och vigseln förrättas av brudens far. Man skaffar många barn. Preventivmedel är förbjudna. Även om kusinerna avråds från att gifta sig när inavelsgraden överskrider 12% har alla dessa kusingiften med tiden lett till en stor del missbildningar och abnormiteter. Flera medlemmar av släkten lider av det ytterst sällsynta Blooms syndrom.
De franska myndigheterna har idag koll på Familjen. Den statliga enheten MIVILUDES, som övervakar potentiella sekteristiska kultrörelser, har i flera rapporter ställt sig tveksam till huruvida barnens rättigheter till vård och utbildning tillämpas till fullo inom rörelsen. Dock utan att kunna fastställa att något brott någonsin begåtts. De få före detta medlemmarna som valde att uttrycka sig offentligt verkar i alla fall hysa en samfälld nostalgisk syn på sin uppväxt inom Familjen. En ung kvinna under pseudonymen Valentine bröt med familjen 2012 men valde trots detta att vara med i TV-dokumentären för att dementera rykten om pedofili som kommit i svang. Hon förklarar: ”I Familjen är man aldrig ensam. Familjen är som en liten by. Det är den bästa beskrivningen jag kan ge. Man behöver inte oroa sig för någonting. Du får hjälp vad som än händer. Behöver du hjälp med att flytta så står 200 personer vid dörren redo att bära lådorna”. Och journalisten Suzanne som ägnat en bok om Familjen skriver : ”De förenas av en otrolig stark solidaritet. De hjälper varandra med boenden, jobb och alla möjliga besvär i vardagslivet. Det skapar ett betryggande skydd och en stark tillhörighetskänsla.”
Visst är det fascinerande att Thibout och Havets skapelse, grundad på tron att man snart ska få uppleva tidens slut, inte bara har genomlevt två världskrig utan verkar ha alstrat en församling som erbjuder sina medlemmar en tillvaro befriad både från rädslan för morgondagen och ensamhet.
NOTER
[1] Om dessa personer se följande länkar (på franska): Francois Havet och Jean Pierre Thibout.
[2] Inom den katolska kyrkan var jansenismen en trosriktning, som hade sin utgångspunkt i biskopen Cornelius Jansen (1585–1638) i staden Iepern i västra Flandern i Belgien. I motsats till renässansens och upplysningens humanism betonade jansenismen Guds allmakt. En av anhängarna var filosofen och matematikern Blaise Pascal (1623-1662).
[3] Endogami (ingifte) är traditionen att man endast gifter sig inom den egna gruppen.