Konsten att vara en dålig förälder
– en antimoralitet
Jan Käll
En person – det spelar ingen roll vem – fick frågan:
”Har det varit viktigt för dig att vara en bra förälder?”
Den tillfrågade tänkte efter. Dröjde med svaret. Dröjde rentav onaturligt länge.
Svarade sedan:
”Nej.”
Jag respekterar den hållningen.
Inte heller jag har ambitionen att vara en bra förälder. Jag hade kanske en gång en sådan ambition. Men inte längre…
Jag står i dörren till min sons rum. Jag skriker på honom. Det är rent otroligt hur han kan reta upp mig. Det beror mindre på vad han säger än vad han inte säger. Han bara sitter där. Med ansiktet bortvänt. Eller rättare sagt: med blicken fortsatt fäst vid skärmen på sin dator.
Det är som om orden jag kastar mot honom inte betyder någonting. Det är som om han inte hör dem.
Det är svårt att beskriva de känslor som min sons beteende framkallar hos mig. Jag famlar efter ord. Det enda som kommer för mig är… maktlöshet… Så banalt det låter. Det gör mig bara än mer rasande.
Jag skäller på honom för allt han skulle ha gjort men underlåtit att göra.
Ett filmklipp flimrar förbi. En man som sitter tillsammans med andra män i ring i en gymnastiksal. Ett gruppterapeutiskt samtal. Mannen säger att han på jobbet är världens trevligaste och artigaste person, men att han så fort han kommer hem och möter sina barn förvandlas till ett gastande och skällande monster.
Är det en sådan person jag blivit?
Naturligtvis var filmen amerikansk.
Titeln har jag glömt.
Mors ord blixtrar till i bakhuvudet.
”Barn har ingen skyldighet att älska sina föräldrar. Men föräldrar är skyldiga att älska sina barn.”
Jag har dock en bestämd minnesbild av att hon sedan, med något lägre röst, tillade:
”Eller i alla fall låtsas att de älskar dem.”
Vilka känslor har jag egentligen för individen som sitter där framför sin dator, illuminerad av bildskärmens kalla, blåaktiga sken?
Jag förstår honom inte. Jag förmår inte tränga igenom den mentala bubbla som han tycks befinna sig i.
Det är de digitala enheternas fel. Det är så jag ser det. De har tagit över hela hans tillvaro. Telefonerna, surfplattorna, datorerna, teve-spelen. Ofta har han tre i gång samtidigt. Två enheter med spel och en med videoklipp. Min röst dränks i en kakafoni av elektroniskt genererade ljud.
Jag har försökt få honom att läsa. Jag har burit hem högvis med litteratur i alla möjliga genrer. Till ingen nytta. Böckerna står olästa i hans bokhylla. Jag säger det åt honom.
”Varför kan du inte ta och läsa något i stället? Du har massor med böcker här.”
Han svarar inte.
Jag säger till mig själv att min situation enbart är ett uttryck för varje föräldragenerations dilemma, det vill säga att uppleva sina barn som missledda av tidens dumhet och som ointresserade av de stora och relevanta frågorna. Men i nästa ögonblick inser jag att sådana tankar bara är plattityder.
Vad vill jag egentligen? Vad är det jag begär av min son?
Lydnad och respekt?
Ja.
Är det allt?
Ja, jag tror det är allt.
Jag kräver ingen kadaverdisciplin. Jag begär ingen ständig givakt. Jag talar inte till honom genom rappande ordergivning. Allt jag begär är ett visst mått av lydnad och respekt.
Men han visar mig varken lydnad eller respekt. Han behandlar mig som om jag inte fanns. De få gånger han låter sina ögon vila på mig är det som om han ser rakt igenom mig.
Min son upptar alltmer av mina tankar. Jag grubblar över hur jag ska förhålla mig till honom, vilken attityd som är den mest effektiva. Jag grubblar över hur jag ska få honom att foga sig.
Men han fogar sig inte. Det slår fel varje gång jag kliver in genom dörren till hans rum. Han visar mig ingen respekt. Han ignorerar mig. Han tiger mig till tystnad. Efter bara några få sekunder blir jag stående mållös.
Vad är det för fel jag gör?
Jag tänker på mitt förhållande till min egen far. Där finns inga likheter med mitt förhållande till min egen son. Jag skulle aldrig ha drömt om att uppträda mot min egen far såsom min son uppträder mot mig.
Jag respekterade min far. Jag lydde hans minsta vink. Jag var livrädd för honom.
Men hos min son finns ingen rädsla.
Borde det inte vara en källa till stolthet?
Borde jag inte peka på min son och till andra människor säga:
”Titta här vad vår uppfostran har åstadkommit. En fri och självständig ung människa som inte tar order av eller böjer sig för någon.”
Vad är det som hindrar mig från att inta den hållningen?
Jag vet svaret. Det som hindrar mig är att det vore en omöjlig ståndpunkt. En naturvidrig ståndpunkt. Det vore att visa prov på en stötande undergivenhet.
Men vad är det som får mig att se det på det sättet?
Min hustru förhåller sig till en början mer avvaktande till vår sons beteende. Hon säger att det är en fas och att det kommer att gå över.
Jag säger att jag hoppas att hon har rätt.
Men successivt dras även min hustru ner i samma malström av desperation som jag själv. Vår sons beteende förändras inte. Det fortsätter. Det eskalerar.
Jag rycker till och vaknar upp. Det är mörkt i rummet. Jag famlar efter mobiltelefonen på nattduksbordet. Klockan är 02.30. Jag vrider på huvudet. Jag ser att min hustru inte ligger på sin plats bredvid mig i sängen.
Sedan hör jag hennes röst. Jag förstår att hon står i dörren till vår sons rum. Jag hör henne säga:
”Vet du vad klockan är? Och du sitter fortfarande och spelar. Du har inte gjort något annat på hela dagen. Du har inte ens varit utanför ytterdörren.”
Jag hör min sons målbrottsmörka stämma svara henne. Men jag hör inte vad han säger. Jag låter mitt huvud sjunka tillbaka ner på kudden.
Efter en stund återvänder min hustru till sängen. Jag hör på hennes andning att hon är uppriven. Jag önskar att det var något jag kunde säga, att jag på något sätt kunde lugna henne. Men jag vet inte vad jag ska säga.
I stället låtsas jag sova.
Naturligtvis talar vi med varandra om vår son. Ämnet går inte att undvika. Det är alltför påtagligt. Min hustru och jag är heller inte några främlingar för varandra. Tvärtom har vi en djupgående känslomässig och intellektuell gemenskap. Vi har också en samsyn kring problematiken med vår son.
Ändå kan vi inte, trots långa och intensiva diskussioner, finna några hållbara strategier. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska förhålla oss till vår son.
Jag ser alltmer sällan till honom. När jag kommer hem från arbetet är dörren till hans rum stängd. Jag hör dämpade ljud tränga ut därifrån. Jag knackar på och trycker ned dörrhandtaget. Dörren är låst från insidan.
Jag knackar igen. Jag ropar genom dörren.
”Kan du vara snäll och öppna?”
Tystnad.
Jag väntar.
Jag hör en stol skrapa mot golvet. Sedan steg som långsamt närmar sig dörren. Nyckeln vrids om och dörrhandtaget trycks ned. Genom en smal springa ser jag min sons ena öga stirra på mig. Han säger inget. Han bara stirrar på mig.
”Hur är det?” säger jag.
Med ett väsande och utdraget tonfall säger han:
”Nazer.”
Jag vet inte vad detta nazer betyder eller står för.
”Hur gick det i skolan?” säger jag.
”Nazer”, säger han.
”Har du några läxor?” säger jag.
Han skakar på huvudet.
Vi står tysta ett slag. Sedan säger jag:
”Får jag komma in?”
Han svarar inte. Bara ögat i dörrspringan som stirrar på mig.
Jag sätter foten mot dörren och trycker den inåt. Till en början håller han emot på andra sidan. Jag säger:
”Kan jag inte få komma in?”
Till slut släpper han dörren och återvänder till sin plats framför datorn. Han sätter på sig sitt headset och återupptar sitt spelande.
Jag står ett slag och ser på honom. Sedan frågar jag:
”Vilken tid kom du hem från skolan?”
Han svarar inte.
Jag upprepar frågan.
Han lyfter headsetets ena hörlur från örat och säger:
”Va?”
Jag upprepar min fråga.
Han svarar:
”Öhh –”
Han fullföljer inte meningen. Han tystnar, till synes uppslukad av spelet.
Jag väntar ett slag.
Han säger inget ytterligare.
Jag går ut i köket och tittar på kylskåpsdörren där hans schema är upphängt med små röda magneter.
Enligt schemat slutade han strax efter klockan två. Jag går tillbaka till hans rum. Jag står ett slag i dörren och ser på honom. Han spelar. Han ägnar mig inte en blick. Jag är inte säker på att han är medveten om att jag står där och tittar på honom. Efter ett slag säger jag:
”Du har spelat i fyra timmar. Det börjar bli dags att avsluta.”
Han svarar inte. Han fortsätter att spela. Då och då säger han något till sina medspelare i headsetets mikrofon.
Jag säger:
”Tar du och avslutar spelet?”
Han svarar inte. Han bevärdigar mig inte med en blick. Han brister i skratt åt något som hans medspelare säger i headsetet.
Jag säger:
”Nu får du ta och avsluta.”
Han svarar inte. Han fortsätter att spela.
Jag säger:
”Hör du vad jag säger?”
Han svarar inte.
Jag höjer rösten en aning.
”Hör du vad jag säger?”
Han fortsätter att spela.
Jag tar ett steg in i rummet. Jag säger:
”Om du inte avslutar så blir jag tvungen att göra det åt dig.”
På ytan är situationen fortfarande lugn. Men egentligen är den redan utom kontroll.
Var kommer denna aggressivitet ifrån? Var kommer styrkan ifrån? Jag hör stolsbenen skrapa mot golvet. Han tornar upp sig framför mig. När jag sträcker ut handen mot hans dator griper han tag om min handled och skjuter min arm åt sidan. Jag känner hur blodflödet till min hand stoppas. Det lågar ur hans ögon. Han säger:
”Vad gör du för något?”
Jag rycker loss min hand ur hans grepp. Han stirrar stint på mig. Jag viker undan med blicken. Jag säger:
”Det är dags att avsluta.”
Han svarar inte.
Jag vänder mig om och lämnar hans rum.
Jag hör hur han stänger dörren bakom mig. Jag hör nyckeln vridas om i låset.
Är det våld som krävs för att återställa ordningen i mitt sönderfallande hem?
Jag måste erkänna att tanken föresvävat mig. Att den föresvävat mig mer än en gång. Jag måste också erkänna att den inte varje gång varit förenad med en känsla av motvilja. Nej – upprepade gånger har jag velat slå. Jag har velat slå honom. Jag har stått i dörren till hans rum och skrikit åt honom och jag har tänkt att det vore en befrielse att få slå honom. Njutningsfyllda bilder av hur mina knutna nävar träffar hans huvud och kropp har rusat genom mitt medvetande.
Men jag har varje gång lagt band på mig.
Naturligtvis. Våld är uteslutet. Sådant får aldrig förekomma. Det förstår var och en som är vid sina sinnens fulla bruk.
Dessutom finns det fysiska svårigheter med våldsanvändning. Jag vet inte hur en sådan kraftmätning skulle utfalla. För några år sedan skulle det inte ha varit några problem. Men numera…
Jag och min hustru sitter vid frukostbordet.
Jag säger:
”Ska han inte gå upp snart?”
Min hustru reser sig från bordet och går in i vår sons rum. Jag hör hennes röst.
”Nu börjar du skolan om trettiofem minuter.”
Hon kommer tillbaka till bordet och sätter sig.
Jag ser på henne och säger:
”Var han uppe?”
Hon skakar på huvudet.
Vi fortsätter att äta vår frukost under tystnad. Det går ytterligare några minuter. Sedan reser jag mig från bordet och går in i vår sons rum. Han ligger fortfarande i sängen. Han har täcket uppdraget över huvudet. Han rör sig inte. Jag säger:
”Nu är det mindre än en halvtimme kvar till du börjar skolan.”
Han rör sig inte. Jag väntar några sekunder. Sedan går jag ut ur rummet samtidigt som jag säger:
”Nu vet du. Nu får du ta dig upp bäst du kan. Men om du inte går upp snart kommer du att komma för sent till skolan.”
Jag stänger dörren till hans rum bakom mig och återvänder till frukostbordet.
Min hustru ser på mig.
Hon säger:
”Var det nödvändigt att stänga dörren?”
”Vad ska jag göra då?” säger jag.
Min hustru reser sig och går bort och öppnar dörren till vår sons rum. Sedan återvänder hon till frukostbordet.
Vi fortsätter att äta under tystnad.
Några minuter senare vrider min hustru på kroppen och ropar i riktning mot vår sons rum:
”Nu är det tjugo minuter kvar till du börjar skolan.”
När det är tolv minuter kvar till skolan ska börja dyker han upp vid frukostbordet. Varken jag eller min hustru säger något till honom. Den djupa tallriken, skeden, paketet med flingorna och mjölkförpackningen står redan framställda vid hans plats. Han sätter sig ned och häller upp flingor och mjölk och slevar i sig samtidigt som han tittar på sin mobiltelefon.
”Nu börjar skolan om åtta minuter”, säger jag.
Han slevar i sig den sista skeden och går ut med tallriken i köket.
”Borsta tänderna”, ropar min hustru efter honom.
Trots att det är vinter och kallt ute vägrar han att sätta på sig en ytterjacka. Han säger att han inte fryser.
Jag försöker tala honom till rätta. Men när jag märker att det inte tjänar något till ger jag upp. Då tar min hustru vid. Hon förklarar för honom att det inte är bra för hälsan att vistas utomhus med för lite kläder på sig när det är kallt, att man kan bli sjuk. Han svarar inte. Han har luvan på sin hoodie uppdragen över huvudet. Hans ansikte ligger i dunkel. Ur dunklet stirrar hans ögon på henne. Jag hör på min hustrus röst att hon får allt svårare att behärska sig. För att undvika att situationen eskalerar säger jag:
”Nu börjar du om fyra minuter.”
Vår son vänder sig om och lämnar lägenheten, utan ytterjacka.
Min hustru och jag blir stående i hallen och ser på den stängda ytterdörren. Jag sträcker ut handen för att lägga den på hennes axel. Men hon viker undan från min hand och återvänder till frukostbordet.
Jag står i dörren till hans rum. Han ligger på rygg på sängen. Han spelar tevespel. Han har huvan på sin hoodie uppdragen över huvudet. Utanpå huvan har han sitt headset. Det skarpa, röda ljuset från LED-lamporna han har fäst kring kanterna på teveapparaten sticker mig i ögonen.
”Har du några läxor?” säger jag.
Han skakar på huvudet.
”Är du säker?” säger jag.
Han svarar inte.
Det plötsliga raseriet ger mig en oväntad fördel. Huvudsakligen beror det på att han är oförberedd på min framryckning in i rummet. Han hinner inte resa sig från sängen innan jag är över honom. Jag sitter gränsle över honom och pressar hans armar ner i madrassen med mina knän. Han kränger och rycker med kroppen för att komma loss. Men han kommer inte loss. Jag har honom i ett fast grepp.
Jag lutar mig fram intill hans ansikte och säger:
”Nu ska du lyssna på mig.”
Han flinar.
Mitt raseri stegras ytterligare. Jag skriker i ansiktet på honom.
”Du kan flina hur mycket du vill! Det spelar ingen roll! Du kan flina hur mycket du vill så länge du gör som jag säger!”
Då börjar han skratta. Högt och ljudligt. Han ser inte på mig. Han vrider huvudet åt sidan och skrattar.
Det rycker i armarna på mig. Jag knyter nävarna. Inombords säger jag om och om igen till mig själv:
”Inte slå. Inte slå.”
Min son skrattar. Allt högre och ljudligare. Det är ett rungande skratt.
Jag reser mig upp och lämnar hans rum. Jag ser mig inte om.
Det är då, medan ljudet av hans skratt ännu ekar genom lägenheten, som jag bestämmer mig för att överge min ambition att vara en god förälder.
Det är då jag bestämmer mig för att bli en dålig förälder.
Men vad definierar en dålig förälder?
Frågan är inte så enkel som den först kan verka.
Det är givet att en förälder som slår sina barn måste anses vara en dålig förälder. Men att bruka våld är uteslutet. Det tänker jag inte göra.
Men hur ska jag gå till väga?
Hot?
Även det finner jag tveksamt eftersom hot utgör en form av psykologiskt våld. Antagligen vore det också kontraproduktivt. Jag har ett bestämt minne av att vid något tillfälle ha hört någon säga:
”Vad är barnuppfostran annat än en lång räcka av hot om uteblivna förmåner?”
Alltså skulle hoten riskera att enbart bli ännu en uppfostringsmetod. Men jag har inte längre någon ambition att uppfostra min son! Jag har bestämt mig för att vara en dålig förälder! Vad det än konkret kan tänkas innebära så kan det i vart fall inte under några omständigheter innebära att medvetet vidta åtgärder av uppfostrande karaktär.
I brist på uppslag resulterar mitt beslut att bli en dålig förälder i att jag drar mig undan och tiger. Följden blir att tystnaden och avståndet mellan mig och min son växer. Vi kommer och går i lägenheten som vanligt, men oberoende av varandra. Emellanåt sitter vi tillsammans vid frukost- eller middagsbordet. Jag tilltalar honom inte. Jag ägnar honom inte en blick. Han behandlar mig på motsvarande sätt.
Det gör mig inget.
Jag har avsagt mig alla anspråk på lydnad och respekt.
Jag ligger på sängen i mitt och min hustrus sovrum. Jag kopplar av efter arbetsdagen. Jag läser. Min hustru är inte hemma.
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur min son kommer in i rummet.
Jag fortsätter att läsa. Jag lyfter inte blicken från boken. Min son ställer sig vid sängens fotända och ser på mig.
Jag måste lägga band på mig för att inte höja blicken och se på honom. Jag kan inte längre koncentrera mig på texten i boken.
Till slut säger han:
”Du –”
Jag svarar inte.
Han ska få smaka på sin egen medicin. Han ska få känna på hur det känns att bli behandlad som luft. Jag bedömer att det är ett handlingssätt som ligger i linje med min ambition att vara en dålig förälder.
Min son säger:
”Jag undrar en grej –”
Jag låtsas fortsatt koncentrerad på min läsning.
Han står tyst ett slag. Jag anar hur han plockar med fingrarna på fållen på sin tröja. Sedan säger han:
”Jag undrar om jag kunde få lite pengar.”
Hans fräckhet känner inga gränser.
Jag svarar inte.
Han står väntande kvar.
Jag tänker inte ge honom något svar. Jag tänker inte ens skänka honom en blick.
Men han gör det svårt för mig. Han tar tag i min ena fot. Han skakar den lätt.
”Hördu –”
Jag svarar inte. Jag låtsas fortsatt koncentrerad på min läsning.
Han upphör att skaka min fot. Men han håller fortfarande mina strumpbeklädda tår i ett lätt grepp.
Jag låtsas fortsatt koncentrerad på min läsning. Min tystnad kommer att tvinga honom att lämna sovrummet med oförrättat ärende. Inte en stavelse kommer att passera över mina läppar.
Han börjar återigen att skaka min fot. Först lätt. Sedan alltmer kraftfullt.
”Hördu –”
Skakningarna i foten fortplantar sig upp genom min kropp och får boken i mina händer att darra. Jag kan inte längre urskilja texten på sidorna. Ändå låtsas jag fortsatt koncentrerad på min läsning.
Han skakar min fot allt våldsammare. Han säger:
”Hördu –”
Till slut går det inte längre. Det går som svallvågor genom sängen. Hela min kropp skakar.
Jag far upp till sittande. Jag slänger ifrån mig boken på golvet. Jag ser på honom med lågande blick. Min röst snärtar ut som ett piskrapp.
”Vad är det?”
Han ser på mig. Hans blick förefaller helt lugn.
”Kan jag få lite pengar?” säger han.
Jag vrålar ut mitt svar.
”Varför skulle jag ge dig pengar?”
”För att jag ska köpa en grej.”
Jag vrålar igen.
”Varför skulle jag ge dig pengar? Kan du ge mig ett enda skäl till att jag skulle ge dig pengar?”
”För att jag vill köpa en grej”, säger han.
Jag reser mig upp från sängen. Jag skriker:
”Aldrig.”
”Varför?” säger han.
”Det vet du själv”, skriker jag.
”Nej”, säger han.
Jag lämnar rummet.
Jag står i köket. Jag stödjer händerna mot diskbänken. Jag försöker kontrollera min andning.
Han tvingar ut mig ur mitt eget sovrum. Han tar över mer och mer. Men några pengar tänker jag inte ge honom. Aldrig!
Sedan slår det mig. Att ge råd. Att ge dåliga råd. Det måste anses ligga i linje med ambitionen att vara en dålig förälder.
Han har återvänt till sitt rum. Jag ställer mig i dörren. Han sitter framför datorn.
Det visar sig att det är godis och läsk han vill ha pengar till. Jag uppmanar honom att gå ner på snabbköpet och stjäla det han vill ha. För första gången på länge släpper han datorskärmen med blicken och ser på mig när jag talar med honom. Jag säger att det är både lätt och riskfritt att stjäla i snabbköpet, särskilt om man använder sig av självbetjäningskassorna. Jag säger att jag ofta gör det själv.
Han ser på mig med forskande ögon.
Jag säger:
”Så om du vill ha något så är det bara att gå ner och stjäla det.”
Jag säger:
”Sådana saker är det bara onödigt att betala för. Det är det nästan ingen som gör. Affärerna räknar med att folk stjäl sådant. De har tagit höjd för det i prissättningen av sina övriga varor.”
Han ser på mig med forskande ögon.
Jag säger:
”Är det ingen av dina kompisar som har sagt det? Jag menar, det är ju allmänt känt.”
Det är till min hustru de ringer. Det är hon som får komma och hämta honom i den lokal som väktarna disponerar i tunnelbanan. Min hustru berättar för mig att han grät när hon kom. Hon säger att han satt ensam på en stol i ett kalt betonggrått rum och grät. Även om jag inte visar det så fyller det min hustru berättar mig med glädje. Det är segerns sötma. Det är ett steg på vägen i min ambition att bli en dålig förälder. Kanske är det också, i förlängningen, ett steg på vägen i att få min son att foga sig.
Min hustru berättar att snabbköpet, på grund av vår sons ringa ålder och eftersom det var första gången han ertappades, valt att inte polisanmäla snatteriet.
Sedan säger hon att vår son på vägen hem berättade för henne att det var jag som uppmanade honom att stjäla.
Jag blir överrumplad av vändningen.
Min hustru ser på mig.
”Är det så?” säger hon.
Jag nekar.
Hon granskar mig med blicken.
Jag möter hennes ögon utan att vika undan. Jag anar att hon inte tror på vad jag säger.
Hon säger:
”Varför sa du åt honom att gå till snabbköpet och snatta?”
Jag förnekar att jag uppmanat honom att snatta.
Hon säger:
”Du har blivit så konstig på sista tiden.”
Jag har inte berättat för henne om mitt beslut om att bli en dålig förälder. Jag har inte heller för avsikt att berätta det för henne. Det är en fråga mellan mig och min son.
Hon säger:
”Jag förstår mig inte längre på dig.”
Jag svarar inte.
Min hustru gaddar ihop sig med vår son. Tillsammans korsar de mina planer och omintetgör mina möjligheter att vara en dålig förälder. Min hustru ger vår son det han behöver i form av pengar och annan hjälp. De utesluter mig ur familjesystemet. Jag har inte längre någon funktion att fylla.
Men jag tänker inte backa. Jag tänker inte ge upp min ambition.
Tystnaden i vårt gemensamma hem blir alltmer kompakt.
Jag grubblar. Jag vänder och vrider på begreppet dålig förälder. Jag försöker kartlägga dess samlade innehåll, alla de möjliga handlingsalternativ det kan tänkas innefatta. Jag sitter kvar på arbetet till långt in på kvällarna och funderar. Jag gör upp listor som jag sedan gång på gång reviderar. Min hustru ringer. Hon säger:
”Vad håller du på med? Varför kommer du inte hem? Vad är det med dig?”
Jag svarar inte.
Till slut återstår det bara ett enda ord på min lista. Det ordet är våld. Det är, i den rådande situationen, mitt enda återstående alternativ. Alla andra vägar är avskurna. Jag tittar ännu en gång på listan. Det ensamma ordet står där.
Våld.
Jag packar ihop mina saker och lämnar arbetet.
Jag kommer hem tidigare än vanligt. Det första jag ser när jag kommer in i lägenheten är dörren in till min sons rum. Den är stängd. På vägen hem har jag funderat över olika tillvägagångssätt. Jag har funderat över användningen av eventuella tillhyggen. Men jag har bestämt mig för att inte använda mig av något sådant. Jag har bestämt mig för att bara gå in i hans rum och ta det som det kommer.
Jag tar av mig skorna och ställer ifrån mig väskan. Jag går genom hallen. Jag hoppas att hans dörr inte är låst. Jag lägger handen på dörrhandtaget. Jag trycker ner det. Dörren går upp. Det första jag får syn på är en flicka. Hon sitter på mattan på golvet. Min son sitter på sängen. De spelar teve-spel tillsammans.
De ser bägge upp och möter min blick. Flickan ler mot mig och nickar en hälsning.
Sedan återgår de till teve-spelet.
Jag blir stående med handen på dörrhandtaget och stirrar på dem. Flickan har jag aldrig sett tidigare. Hon är i samma ålder som min son. Hon har axellångt, rakt hår och tandställning.