Recension

KODNAMN ONKEL – om spioneriet i Sverige under andra världskriget

av anders björnsson

Erika Schwarze, Kodnamn Onkel. Den kvinnliga spionen som avslöjade nazisterna i Sverige. För- och efterord av Jan Bergman. Stockholm: Lindh & Co 2018. 232 s. ISBN 9789177793878

Stockholm var en farlig stad under andra världskriget. Där spionerades och där likviderades. Det officiella Sverige byggde upp ett underrättelsenät som kom att bestå efter krigsslutet. Som neutral stat hade Sverige att ta hänsyn till olika parter. Särskilt viktiga var givetvis kontakterna med ett krigförande Finland och med de ockuperade grannländerna Danmark och Norge. På olika sätt var Sverige inringat av Tyskland – angriparstaten – under större delen av kriget. Ännu när det stod klart för de allra flesta, också för tyskarna själva, att Hitler skulle förlora kampen om överhöghet i Europa, fruktade man i Sverige en tysk invasion, antingen söderifrån eller över norska gränsen. Den anpassliga neutralitetslinjen navigerade i ett landskap fullt av fällor och förräderier. Till oss sökte sig inte bara agenter för främmande makt utan också flyktingar undan tyranniet som behövde skydd.

Alla krigförande utnyttjade Sverige för sina intressen. De betalade angivare, informatörer, infiltratörer, konspiratörer. Den svenska säkerhetstjänsten måste och förmådde uppbåda de yppersta krafter, civila, militära, polisiära, för att få reda på vad de höll på med. Den behövde knäcka koder, upparbeta läckor, dölja identiteter. Samtidigt var man tvungen att upprätthålla ett sken av opartiskhet, anständighet, beredvillighet, rentav generositet. Utgångspunkten var att man inte kunde lita på någon; dubbelagenter var inget okänt fenomen i den svenska huvudstaden. Inte heller kunde utländska säkerhetstjänster som opererade i Stockholm nödvändigtvis lita på sina egna medarbetare – det hände att sympatier och lojaliteter skiftade över en natt. Av samma skäl var samarbeten med andra länders underrättelsetjänster vanskliga företag.

Erika Schwarzes (1917-2003) bok Kodnamn Onkel är en vittnesutsaga om denna tid, nedskriven i efterhand och åtskilligt tillrättalagd. Hon kom som ung och frånskild kvinna via Oslo till tyska legationen i Stockholm på Hovslagargatan mitt emot Kungliga slottet vid nyåret 1942. Hon var språkkunnig, närde konstnärsdrömmar, talade norska med lätt tysk brytning, och hennes uppgift blev att vara kontorist på Abwehr, en del av den tyska militära underrättelsetjänsten (kontraspionaget), som inrymdes i legationsbyggnaden. Efter en tid flyttade denna avdelning därifrån till en lägenhet på Nybrogatan, nära Östermalms torg. Tillsammans med en manlig kollega, till professionen tandläkare, hade hon att klippa uppgifter om Tyskland i den svenska pressen och förmedla dem till Berlin. Hon hade också ett visst ansvar för kurirpost och kodad rapportering. Hitlerregimen tyckte hon intensivt illa om, och när Abwehr infogades i den politiska polisen (Gestapo), föll alla hennes illusioner. Desto mer, tycks det, njöt hon av friheten, lyxen, allehanda nöjen på krogar, varuhus, i borgarvåningar, kort sagt i miljöer där ransonering av varor inte var något problem för en person med diplomatisk status i Sverige och med gott utseende. En gång i sin tidiga tjänstgöring var hon oförsiktig i en penningtransaktion till en svensk informant och hotades av utvisning, men hon hade tursamt nog vid det laget blivit bekant med en svensk underrättelseofficer som räddade henne kvar i landet.

Med honom och några av hans kolleger inledde hon ett omfattande samarbete. Hon avslöjade koder, memorerade hemliga meddelanden; hon kunde dricka en manlig överordnad under bordet och få honom att försäga sig och sedan föra budskapet vidare till sina svenska förbindelsemän. Dessa fyllde hon med respekt, för att inte säga beundran. Efter att ha insjuknat i tuberkulos lyckades hon undvika hemtransport, få operationen utförd på Betaniastiftelsens sjukhus i Stockholm, och därefter gick hon under jorden. När kriget var över, hade hon inga större svårigheter att få stanna kvar i landet (till skillnad från en kvinnlig arbetskamrat som tog livet av sig för att inte bli utvisad). Hon skaffade sig en ny yrkesutbildning, gifte sig med en svensk ingenjör och blev sju år efter kriget svensk medborgare. Här i landet förblev hon, och här gjorde hon sina minnesuppteckningar. Som Frau Wendt var hon känd under kriget; sitt flicknamn Schwarze återtog hon så småningom, men omgift blev hon Larsson.

Den trettiosexåriga Erike Schwarze som nybliven svensk medborgare 1953. [Källa: Minnenas jornal]

Boken utgavs i en första utgåva 1993, medan hon ännu levde. Efterordet hade skavanker, som nedvärderade Schwarzes insatser, menar Jan Bergman, filmare och forskare, som för några år sedan utkom med en bok om de kvinnliga svenska kontoristerna på den så kallade C-byrån (Sekreterarklubben, 2015), där Schwarzes kontaktpersoner fanns. Han har nu försett hennes skrift med en ny, nödvändig historisk inramning. Det är inte fråga om en källkritisk edition, och texten vidlåder samma osäkerhet i detaljer och personkarakteristiker som all minneslitteratur. Man får ta den med ett par nypor salt, och man får tänka sig att sådant som har varit extra besvärande för författarinnan inte har slagits upp särskilt stort av henne. Vad som känns äkta är således inte repliker, inte heller kronologi (framställningen är tämligen fragmentarisk), men däremot den atmosfär hon levandegör av misstänksamhet, missförstånd, fientlighet (att bli identifierad som ”nazisthora” efter det tyska krigsnederlaget!). Samtidigt är Kodnamn Onkel en fin ministudie i överlevandets och galanteriets dubbla och inte alltid särskilt ädla konst, ett trovärdigt vittnesbörd om hur djup bitterhet inte lyckas ta makten över en människa som vill någonting med sitt liv.

Under sin tjänstgöring i Abwehr belönades Erika Schwarze av den nazistiska staten med Järnkorset – den utmärkelsen slängde hon i Nybroviken när allt var över, uppger hon i boken. Någon belöning av den svenska staten lär hon inte ha fått.

Jan Bergman, Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget. 2015, Norstedts, 380 sidor, ISBN 9789113091075