Kanonerna på Ängudden
Novell av Jan Käll
1.
Det var under vår tredje sommar på Tunabergshalvön som vi lärde känna den pensionerade artilleriöversten Gunnar Bergkvist.
Gunnar Bergkvist var bofast i Hummelvik. Han hade sjötomt och egen brygga. Men båt åkte han inte längre, även om det låg en drygt sex meter lång Askeladden förtöjd vid bryggan.
”Knäna är för dåliga numera”, sa han. ”Kan inte komma i och ur ordentligt. Men barnbarnen brukar använda båten, när de är här, vilket i och för sig inte är särskilt ofta.”
Det var en torsdag i slutet av juni som vi första gången träffade Bergkvist. Det var i kön till fiskrökeriet i Hummelvik. Det var han som tog kontakt med Maria och mig. Han stod bakom oss i kön och överhörde vårt samtal.
Maria och jag hade precis varit ute på Ängudden för första gången. Vi var fortfarande uppfyllda av intrycken. Vi talade hänfört om uddens dramatiska miljö och om den vidunderliga utsikten över det öppna havet. Det var då Bergkvist sträckte fram huvudet mellan våra axlar. Både jag och Maria ryckte instinktivt till inför sensationen av att se ett huvud långsamt sväva in mellan oss. Bergkvist log så att båda de välvårdade, porlinslika tandraderna syntes.
”Ja, visst är det en fantastisk plats”, sa han med sin sträva, melodiska röst.
”Vi kommer precis därifrån, det var första gången vi var där”, sa jag, alltjämt ryggande inför det svävande huvudet.
Bergkvist fortsatte att le. Hans tunna, förgyllda glasögonbågar blänkte i solskenet och från de klotrunda ögonen graviterade ett helt landskap av fina rynkor upp över pannan och längs sidorna av huvudet där det snaggade, silvergråa håret tog vid. På den grinande, uppdragna överläppen satt, likt ett summeringsstreck, en smal stubbmustasch.
”Jag vet en hel del om den platsen – om ni är intresserade”, sa Bergkvist.
Så kom det sig att vi bara en kort stund senare satt på Gunnar Bergkvists veranda och blickade ut över havsviken. Bergkvist hade varit vänlig nog att under den tid vårt besök varade upplåta utrymme i sitt kylskåp för det halvkilo rökt laxfilé som vi köpt i fiskrökeriet. Bergkvist själv hade köpt rökt ål. Den skar han nu vid bordet upp i väl tilltagna portionsbitar som har serverade direkt från skärbrädan.
”Jag tänkte att vi tar det lite enkelt så här”, sa han.
Sedan försvann han in i huset några ögonblick och återvände med en flaska brännvin, tre snapsglas av kristall och en rulle hushållspapper. Medan han slog i glasen sa han:
”Det är en fantastik ål de tillreder i rökeriet, kanske den bästa jag någonsin ätit, och jag har ätit en hel del rökt ål i mina dagar. Skål!”
Vi höjde våra glas. Vi såg solreflexerna från den krusade vattenytan bryta sig i glasens fina kristallprismor. Vi förde glasen till läpparna, tippade nackarna bakåt och stjälpte i.
Bergkvist burrade upp sig och frustade av välbehag. Sedan blottade han sitt porslinslika garnityr och grep sig an ålen. Varken jag eller Maria var överdrivet förtjusta i ål, men av artighet tog vi varsin bit. Bergkvist var redan inne på sin andra. Nu reste han sig och slog nya snapsar i glasen och deklamerade:
”Dylik föda fodrar starka drycker. Skål!”
Vi drack igen.
Bergkvist riste i kroppen och betraktade leende det tomma glaset i sin hand.
”Det var den första fråga jag ställde till en representant för släkten Johansson”, sa han. ”Det är länge sedan nu. Det var för övrigt första gången jag köpte ål i rökeriet, vilket var strax efter att jag bosatt mig här ute. Det var till pappan till några av fiskarna som är verksamma nu för tiden jag ställde frågan. Han är död sedan länge. Jag frågade nämnde Johansson om det passade med brännvin till ål. Frågan var naturligtvis menad som ett skämt. Men jag tror inte att Johansson förstod det. Han mötte nämligen min fråga med en förvånad, för att inte säga en direkt oförstående uppsyn. Jag log för att understryka skämtsamheten i min fråga. Men gubben Johansson slog ner blicken, räckte över paketet och mumlade något jag inte uppfattade. Sedan vände han ryggen till och försvann in i rökeriets dunkel.”
Bergkvist skrattade.
”Det var ju ett ganska misslyckat försök till skämt, och jag måste erkänna att jag kände mig en aning besvärad när jag gick därifrån. Som nyinflyttad i en liten by som Hummelvik vill man ogärna börja med att göra sig impopulär hos den dominerande släkten. Jag tvekade både en och två gånger att gå till rökeriet den följande torsdagen. Men till slut tog jag mod till mig. Jag tänkte att det var bättre att ta tjuren vid hornen, när jag ändå skulle komma att bo här. Alltså gick jag dit och intog min plats i den lilla kön. När det blev min tur stod jag återigen öga mot öga med gubben Johansson. I hans ögon kunde jag inte se något tecken på igenkänning. Det enda han sa var: ’Ja, tack?’ Jag beställde mina två ålar. Han hämtade dem, vägde och slog in dem i tidningspapper och sa hur mycket jag var skyldig. Jag betalade och han räckte mig paketet, fortfarande utan någon som helst antydan om vad som utspelat sig mellan oss en vecka tidigare. Men när jag vände mig om för att gå hörde jag honom, med uppenbart roat tonfall, säga: ’Det passar förresten med brännvin till.’”
Bergkvist skrattade igen.
”Jag kan försäkra er att jag var både lättad och lycklig när jag gick därifrån med mitt paket instucket under armen. Ända sedan den dagen har jag stått på den bästa fot med släkten Johansson. Och tro mig, det är av högsta vikt att stå på god fot med dem om man vill ha en dräglig tillvaro här omkring. För det är släkten Johansson som regerar halvön.”
Bergkvist ville återigen fylla på våra glas, men både jag och Maria lade handen över i en avböjande gest. Bergkvist gjorde en lika omedelbar som elegant reträtt.
”Ni har rätt. Klockan är bara två på eftermiddagen. Ni får ursäkta mig, jag rycktes med, av det trevliga sällskapet. Ni får inte tro att jag sitter här och dricker brännvin varje dag.”
”Det tror vi inte heller”, sa Maria.
”Hur som helst så måste ni låta mig bjuda er på middag någon dag”, sa Bergkvist. ”Jag skulle ju berätta för er om Ängudden, men jag har inte sagt ett enda ord om den. Det är en intressant historia, som dessutom är nära förknippad med mitt eget yrkesliv. Hur länge stannar ni här i sommar?”
Vi sa att vi nog, bortsett från kortare perioder då vi var tvungna att vara i Stockholm, skulle bli kvar sommaren ut.
Bergkvist log älskvärt och sa:
”Så bra. Då ses vi snart igen. Jag hör av mig.”
2.
På kvällen en vecka senare satt vi återigen på Bergkvists veranda. Den här gången som middagsgäster. Till förrätt bjöd Bergkvist på rökt ål.
Bergkvist fattade sitt snapsglas och sa med deklamatorisk stämma:
”Sörmland! Denna blandning av skog och odlingslandskap, där man kan vandra på en smal grusväg mellan vetefält, och samtidigt på vardera sidan om vetefälten se barrskogen stå tät, samtidigt som man känner havsbrisen fläkta ansiktet och fylla näsborrarna med lukten av härsknande tång.”
Han höjde glaset.
”Skål för Sörmland! Ett koncentrat av Sverige.”
”Skål”, sa Maria och jag.
Vi drack.
Bergkvist sa:
”Vi börjar om igen. Vi tar upp tråden där vi slutade sist. Jag infriar det löfte jag då gav. Alltså: Ängudden. Ni förstår, det var inte jag som valde Hummelvik, det var Hummelvik – och Ängudden – som valde mig. Jag blev stationerad här, som artilleriofficer, med ansvar för batteriet på Ängudden. Jag antar att ni såg bunkrarna?”
Varken jag eller Maria hade lagt märke till bunkrarna. Men Bergkvist ursäktade vår bristande uppmärksamhet.
”De är ju plomberade numera förstås. De är inte så lätta att upptäcka. Man måste veta var man ska leta. Nästa gång ni går dit ska jag följa med och visa er dem.”
Bergkvist försvann in i köket för att hämta huvudrätten. Det visade sig vara inkokt lax med potatis och skarpsås.
”Det är en av mina få paradrätter”, sa Bergkvist medan han började lägga för på våra tallrikar.
Han sa:
”Jag menar ju med bestämdhet att inkokt lax måste serveras med skarpsås. Men jag är naturligtvis medveten om att det finns de som med samma bestämdhet menar att inkokt lax måste serveras med örtagårdssås. Till exempel var min numera framlidna hustru av den uppfattningen. Trots ett fyrtio år långt äktenskap lyckades vi aldrig nå någon riktig enighet i den frågan.”
Bergkvist avslutade serveringen under tystnad, som om ett sorgligt minne kommit över honom. Han satte sig ner. Rättade till besticken intill tallriken. Sedan sa han:
”De små striderna i livet kan vara nog så viktiga.”
Maria frågade:
”När var det din fru gick bort?”
”Det är drygt tio år sedan”, sa Bergkvist.
Det blev tyst ett slag.
Sedan sa Bergkvist:
”Tiden läker alla sår.”
Jag sa:
”Var det inte Stig Dagerman som skrev att det inte är sant att tiden läker alla sår?”
Bergkvist log svagt.
”Men Dagerman talade om att förlora ett barn i en trafikolycka. Jag tror han skrev den där berättelsen på uppdrag av Trafiksäkerhetsverket. Jag kommer ihåg när den publicerades första gången. Min hustru var 77 år gammal när han gick bort. Den typen av sår läker med tiden.”
Jag var en smula imponerad av att Bergkvist kände till både Dagermans novell och omständigheterna kring dess publicering. Jag delade också hans uppfattning att det var en kvalitativ skillnad mellan att förlora ett barn och en hustru i hög ålder.
”Nej, varsågoda och hugg in då”, sa Bergkvist.
Laxen var aningen överkokt, men skarpsåsen var god.
Bergkvist sa:
”Ni förstår, min uppfattning är att det som ger skarpsåsen företräde framför örtagårdssåsen är att den på ett smakmässigt sofistikerat sätt bryter av mot den inkokta laxens milda smak.”
Både Maria och jag höll med, även om ingen av oss provat alternativet med örtagårdssås. Men skarpsåsen var verkligen mycket god. Den bröt, precis som Bergkvist sa, av mot den milda laxen på ett ”smakmässigt sofistikerat sätt”. Dessutom passade det väl kylda Rieslingvin som Bergkvist serverade mycket bra till.
Till efterrätt bjöd Bergkvist på baklava, starkt kaffe och venezuelansk rom. Baklavan hade han köpt färdig inne i Nyköping. Han berättade att han då och då brukade göra små upptäcktsfärder i de olika invandrarbutiker som numera fanns i stan.
”För att vidga mina vyer en smula”, sa han. ”Sedan min kära hustru gick bort har det inte varit mycket bevänt med bakningen i hushållet. Det var hon som förestod den detaljen.”
Han fattade en baklava mellan tummen och pekfingret, blottade sina porslinslika tänder och bet i den frasiga degen.
”De här är faktiskt inte så tokiga. Det är en palestinier som öppnat ett bageri i Nyköping där han gör alla möjliga sådana här bakverk.”
Jag smuttade på rommen. Den var söt och mild.
Bergkvist sa:
”Ur politisk synvinkel är jag inte särskilt förtjust i Venezuela, men de är duktiga på att tillverka rom.”
”Den var verkligen god”, sa jag.
”Verkligen”, sa Maria.
Sedan lade hon till:
”I vanliga fall tycker jag inte ens om rom.”
”På samma sätt är det med Kuba”, sa Bergkvist. ”Fantastisk rom, men en avskyvärd politisk regim.”
*
Dagen hade varit het. Även kvällen var varm. Eftersom det fortfarande var ljust när vi avslutat middagen föreslog Bergkvist att vi skulle gå ut till Ängudden.
Vi gick ut på den lilla skogsvägen som löpte på baksidan nedanför Bergkvists fastighet. Vi gick längs vägen mot Ängudden. Bergkvist hade en vandringsstav att stödja sig på. Han sa att han en gång i tiden skurit den från ett enbärsträd på Ängudden.
Han sa:
”Ju mer jag tänker på det desto mer av mitt liv är knutet till den där udden. Hur många gånger har jag inte gått den här vägen? Dagligen i trettio års tid! Och flera gånger fram och tillbaka varje dag.”
Vägen steg en aning. Vi såg åter havsviken till höger om oss och ännu en fastighet. Bergkvist pekade med staven.
”Det är ett fackförbund som äger den fastigheten. Jag tror de hyr ut den till höjdarna i organisationen. Det ligger ett fint hus alldeles ute på klippan, men man ser det inte härifrån.”
Vi fortsatte. Stigningen blev brantare. Bergkvist stannade upp och pekade med sin stav på en halvt övervuxen vägbom vid sidan av vägen.
”Det är den gamla vägbommen. Den reste vi den 17 juni 1964. Då hade ett fyraårigt hemligt anläggningsarbete just avslutats. All känslig utrustning transporterades hit nattetid under sträng bevakning. Men från och med den 17 juni 1964 var batteriet en del av krigsorganisationen. Då reste vi vägbommen. Varje gång vi höll övning var bommen nedfälld och bevakad av militär personal med skarpladdade vapen. Då var allt tillträde till udden förbjudet.”
Vägbommen var täckt av flagnad rödfärg. I dess bakre ända satt en stor cementklump. Bergkvist förklarade.
”Som ni ser är den konstruerad med en tyngd så att den lätt kan höjas och sänkas.”
Bergkvist betraktade vägbommen.
”Det är många år sedan den sist var nedfälld”, sa han.
Vi fortsatte längs vägen. Vi hade återigen tät skog på båda sidorna omkring oss. Till höger, alldeles intill vägkanten, sträckte sig ett kärr inåt skogen.
Bergkvist sa:
”Även själva vägen har börjat växa igen. Numera liknar den mer en stig. Men här körde vi med jämna mellanrum stora lastbilar fram till slutet på åttiotalet. Det kan man knappt föreställa sig längre.”
Skogen omkring oss blev glesare. En svag bris letade sig fram mellan trädstammarna och träffade våra ansikten med en lukt av hav. Några minuter senare kom vi ut på Ängudden och det öppna havet sträckte ut sig framför oss. Havet var lugnt. Nästan spegelblankt. Sikten klar ända bort till horisonten.
Bergkvist stannade upp och drog med djupa drag in luften i lungorna.
”Underbart”, sa han.
Han vände sig mot mig och Maria.
”Trots att jag varit här så många gånger är det fortfarande samma sensation.”
Bergkvist fortsatte ut på udden. Vi följde efter honom. Efter ett slag stannade Bergkvist upp och pekade på marken framför oss.
”Här stod den.”
På berget var en rund, lätt konvex cementplatta gjuten. Den var kanske två meter i diameter. Dess yta var alldeles slät.
”Det var här den stod”, upprepade Bergkvist. ”Vårt öga ut mot havet.”
”Vad var det som stod här?” sa Maria.
”Radarantennen så klart”, utbrast Bergkvist, som om frågan varit överflödig, eller rentav dum.
Men ögonblicket därpå återtog han sin vänliga och förbindliga ton.
”Typen av radar kallades PA-39/A. Tillverkad i England, av Decca. Den var specifikt tillverkad för att användas tillsammans centralinstrumentet som stod nere i bergrummet här under.”
”Finns det rum här under?” sa Maria.
Bergkvist sken upp.
”Ja visst. Det är omöjligt att upptäcka utifrån, men här under våra fötter finns nästan tusen kvadratmeter bergrum. Gångar och rum. Ett fullt utrustat komplex som rymde ett helt kompani. Vi kunde vara självförsörjande i trettio dagar avseende livsmedel, el och ventilation. Vänta ska jag visa er.”
Bergkvist tog sig smidigt och säkert nedför sidan av den branta klippan. Maria och jag hade fullt sjå att hålla jämna steg med honom. Bergkvist stannade först längst ut på kanten av klippan. Han pekade med staven på marken omkring sig.
”Här stod två av de tre kanonerna. Den tredje var placerad på andra sidan udden. Det var Boforskanon m/57. Kaliber 7,5 centimeter. Med en effektiv räckvidd på tretton kilometer. De var byggda och installerade enligt isbergsprincipen, det vill säga det var bara en liten del av kanonen som syntes ovan jord. Det enda som syntes var den skyddande pansarkupolen och eldröret. Kupolen kunde stå emot både kemiska stridsmedel och kärnvapen.”
Bergkvist var full av entusiasm. Han gestikulerade medan han talade.
”Under oss är det en tolv meter djup brunn, med en diameter på två och en halv meter. Kanonen upptog hela det utrymmet. Var och en av de tre pjäserna fordrade en bemanning på sex personer. En pjäschef, en riktare, en laddare, ett ammunitionsunderbefäl och tre som langade ammunition och fyllde på magasinet. Vi kunde få i väg upp till 25 skott i minuten med var och en av pjäserna. Tillsammans med batteriet på Femörefortet i Oxelösund och det vid Arkösund utgjorde vi Spärrbataljon Bråviken. Och jag kan ärligt säga er att vår gemensamma och samordnade kapacitet skulle ha gjort det tämligen svårt för en angripare att iscensätta ett anfall på det här kustavsnittet.”
Bergkvist tittade ner på den skrovliga, med cement och stenkross sammanfogade plomberingen av pjäsbrunnen under våra fötter. Han tycktes absorberad av minnesbilder. Han sa:
”Det var verkligen en praktfull pjäs.”
Maria och jag stod tysta.
Bergkvist pekade med käppen över kanten där klippan störtade ner i havet.
”Om ni böjer er försiktigt över kanten kan ni se skottgluggarna på kulsprutevärnen”, sa han.
Maria och jag böjde oss försiktigt fram över kanten. Vi såg ytterkonturerna av de i bergssidan insprängda bunkrarna och de med vitaktig cement tilltäppta skottgluggarna.
”Även de är förstås sedan länge plomberade”, sa Bergkvist.
Han blickade ut över havet. Ute i farleden stävade ett grönmålat lastfartyg på väg mot Oxelösund.
Bergkvist sa:
”Här har ryssen härjat med jämna mellanrum sedan 1700-talet. Strandhugg och nedbrända gårdar. Och på den tiden, jag menar i mitten på sextiotalet, när jag som nybakad officer påbörjade min tjänst här på Ängudden, trodde både jag och mina kollegor att det bara var en tidsfråga innan ryssen skulle komma igen.”
Bergkvist fortsatte att visa oss runt på udden. Han beskrev vad som fanns nere i berget under våra fötter. Han pekade ut var mässen och köket och logementet låg. Han beskrev ingångens luftslussar och desinficeringsduscharna som skulle användas om soldater kommit i kontakt med gas på utsidan.
”Jag önskar verkligen att jag kunde ta er med ner och visa er på plats”, sa han.
Både Maria och jag log mot honom.
”Det hade varit spännande”, sa Maria.
”Men tyvärr är ju hela anläggningen sedan länge igenombommad, borta, fylld med sten”, sa Bergkvist.
”Det hade varit roligt att se det inifrån”, sa jag.
”Tänk att här nere har jag kommit och gått och arbetat i stort sett varenda dag i trettio års tid”, sa Bergkvist. ”Och nu finns det inte längre kvar. De är knappt man kan se att det ens funnits något här. Den är en märklig känsla.”
Maria tog upp mobiltelefonen ur fickan och kontrollerade tiden.
”Klockan börjar bli mycket”, sa hon.
”Ja, det börjar bli mörkt”, sa Bergkvist.
Vi gick tillbaka. Vi tog adjö av Bergkvist vid hans hus och fortsatte sedan vägen bort till fiskrökeriet och gick upp på landsvägen. Syrsorna spelade intensivt. Vi gick längs landsvägen medan mörkret föll på. Det var en dryg kilometer att gå bort till dalen där vi hade vårt hus.
”Han pratar mycket”, sa jag.
”Han är ensam, han har behov av det”, sa Maria.
”Det har du nog rätt i”, sa jag.
”Man kan alltid lyssna med ett halvt öra”, sa Maria. ”Låt honom prata. Han behöver det.”
3.
Det var en kväll i juli och Bergkvist hade ringt och frågat om vi ville komma över på en grogg. Vi satt på hans veranda och drack gin och tonic.
Bergkvist höjde sitt glas och log sitt porslinslika leende och sa:
”Vet ni vad ni är?”
Varken Maria eller jag förstod vad han syftade på.
Bergkvist sa:
”Ni är mina sommarvänner.”
Sedan sa Bergkvist att sommarvänner var den bästa sortens vänner eftersom det är sådana vänner som man bara träffar och umgås med under en del av året.
”Och på så sätt hinner man inte tröttna på varandra”, sa Bergkvist.
Efter två groggar tog Bergkvist oss återigen med till Ängudden.
Han gick framför oss på skogsvägen som ledde upp till udden. Han gick långsamt, stödjande sig på sin vandringsstav av enbärsträ. Det märktes att han var aningen berusad. Efter en stund började han tala.
”Per Albin var en jävla förrädare. Günther däremot, han ville Sverige väl. Han var inte bara, till skillnad från Per Albin, intresserad av makten. Och framför allt: Günther förstod värdet av att stå upp för vårt brödrafolk. Han ville att vi skulle stå upp för Finlands sak.”
Bergkvist stannade upp och vände sig mot oss.
”Det var ett förbannat svek att vi inte gjorde det. Ett oförlåtligt svek.”
”Men om vi hade gått in på Finlands sida hade vi riskerat att angripas av Sovjetunionen”, sa jag.
”Än sen då?” nästan snäste Bergkvist. ”Är det egna välbefinnandet alltid den överordnade principen? Ska man aldrig hjälpa en nödställd? Även om det kan medföra obehag för en själv.”
”Det fanns väl också en risk att vi skulle hamna på Tysklands sida i kriget, om vi gjorde gemensam sak med finnarna”, sa jag.
Bergkvist fnyste. Han vände sig om och fortsatte att gå. Men han fortsatte att tala.
”Det var ju inte Per Albin Hansson som höll Sverige utanför kriget, det var Günther. Det var Günther som drev igenom de nödvändiga eftergifterna gentemot tyskarna. Det var Günther som såg till att konfiskera alla tidningar som tryckte artiklar som tyskarna inte gillade. Även om det kanske inte egentligen betydde något vad en tidning i Sverige skrev så var tyskarna ändå väldigt känsliga för sådant. De lade ju väldigt stor vikt vid propaganda.”
Bergkvist stannade återigen upp och vände sig om mot oss.
”Det är för övrigt det som retar mig mest med Socialdemokraterna. Att de så tidigt slutade med att propagera för sina idéer. Så fort de hade säkrat makten slutade de med propagandan, som om den inte längre behövdes. Det är ju fullständigt idiotiskt. Är det vid något tillfälle som propagandan behövs är det när man erövrat makten. Se på amerikanarna. De har förstått det där. Ända sedan slutet på kriget har de överöst världen med sin propaganda.”
Bergkvist gick vidare på skogsvägen jämsides med oss.
”Det är så man måste arbeta. Idéerna är viktiga. De måste hamras in i skallen på folk. Tro nu inte att jag är särskilt förtjust i socialdemokratiska idéer, det har jag aldrig varit, snarare tvärtom. Men även motståndarens idéer behöver man, om inte annat för att definiera sig själv gentemot. Men sossarna bara regerade, i övrigt teg de. Det har alltid retat mig. Och eftersom sossarna var så mäktiga tvingades de andra partierna ta efter. Nu tycks ingen av dem längre ha någon ideologi. Det är bara teknokrater och spakdragare hela bunten. Visst pratar de ibland om ideologi, men det låter alltid så fruktansvärt ihåligt.”
4.
Det visade sig att Bergkvist hade en drygt tjugo år äldre halvbror som gjort karriär inom säkerhetspolisen.
”Han är död nu sedan många år”, sa Bergkvist.
Sedan sa han:
”På den tiden hette det förresten inte säkerhetspolisen, utan Allmänna säkerhetstjänsten.”
Vi hade återigen promenerat upp till Ängudden.
Vädret var vackert men havet var oroligt. Vinden låg på hårt och det gick vita gäss ute på farleden. Bränningarna slog mot klippan nedanför våra fötter.
”Havet är glatt idag”, sa Bergkvist.
Bergkvist berättade att hans äldre halvbror precis efter kriget hade lett jakten på en högt uppsatt nazistisk underrättelseofficer i Sverige.
”Det utspelade sig i skuggan av baltutlämningen. Den tyske underrättelseofficeren rymde från lägret där han satt internerad. Jag tror det var någonstans i Skåne. Det var runt årsskiftet 1945/46. Alltihop var mycket hemligt. Vad jag förstår är det i stora delar ännu okänt för den bredare allmänheten”, sa Bergkvist.
”Hur gick det för den tyska officeren, fick de tag i honom?” sa jag.
”Han blev skjuten på gränsen till Norge, av en kvinnlig rysk prickskytt”, sa Bergkvist.
Sedan berättade Bergkvist att han aldrig haft någon närmare kontakt med sin äldre halvbror, dels på grund av den stora åldersskillnaden, dels på grund av att de växt upp i olika familjer.
Bergkvist sa:
”Dessutom tog min bror i sin egenskap av statstjänsteman sekretessen på största allvar. Han berättade egentligen aldrig om sitt yrke och vad han varit med om i tjänsten. Han gjorde en fin karriär. Slutade som generaldirektör för säkerhetspolisen. I jämförelse framstår min egen karriär som ganska misslyckad.”
”Du var väl ändå en högt uppsatt militär, det är väl inte så illa?” sa Maria.
Bergkvist vände sig mot Maria.
”Vad vet du om militära grader?”
Maria var tvungen att erkänna att hennes kunskaper om militära gradbeteckningar var begränsade.
Men Bergkvists fråga var varken ovänlig eller insinuant. Snarare uppgiven. Han log mot Maria.
”Det är inte gradbeteckningen det handlar om”, sa han. ”Det är fråga om ett mycket större och djupare misslyckande.”
5.
Sommaren fortskred i makligt tempo. Det var långa, slöa och händelselösa dagar i värmen. Vi badade i havet, arbetade i trädgården, läste. Mycket mer var det inte. Förutom våra möten med Bergkvist förstås.
Bergkvist antingen ringde eller kom promenerande förbi med sin vandringsstav av enbärsträ.
Inte sällan gick vi ut till Ängudden. Dels för den dramatiska utsiktens skull, dels för att det där fläktade skönt i värmen.
Högst upp på klippan, intill den gjutna rundeln där radarantennen tidigare stått, fanns en bänk att sitta på.
Där satt Maria och jag och Bergkvist och tittade ut över havet och hur vågorna i skumkaskader bröts mot skären närmast land.
Bergkvist sa:
”Som sagt: vi trodde att det bara var en tidsfråga, innan ryssen skulle komma. Det var den allmänna uppfattningen ända sedan krigsslutet, att Sovjet skulle försöka lägga både Sverige och Norge under sig. Finland hade de ju redan mer eller mindre kontroll över.”
Bergkvist tystnade några ögonblick. Såg ut över havet. Sedan fortsatte han.
”Och vi här ute i kustlinjen var den yttersta försvarslinjen. Det var vi som först skulle se dem komma. Det var vi som skulle stoppa dem, eller i vart fall avsevärt fördröja deras landstigning. Det var något djupt fascinerande med det, att vara den sista utposten. Jag gick hit upp varje kväll efter arbetet. I praktiken gick jag bara hem för att äta middag och umgås en stund med familjen. Sedan tog jag kikaren med mig och gick tillbaka hit upp. Jag stod här och spanade ut över havet. Jag föreställde mig alltid att anfallet skulle ske på natten, eller i alla fall efter mörkrets inbrott. Jag hade kikaren tryckt mot ögonen och svepte fram och åter över den mörka vattenytan. Många gånger tyckte jag mig se något. Formationer med gummibåtar, fulla med hukande soldater, ubåtstorn, små jagare, rentav simmande grodmän. Ni förstår, när man befinner sig ensam här mitt i natten – det är lätt att inbilla sig att man ser saker som egentligen inte finns. Synen och hjärnan spelar en spratt. Var vädret dåligt gick jag ner i fortet till pojkarna som hade vakttjänst. Satt där och pratade med dem. Berättade om hur det var förr i tiden och så. Ja, ni vet, sådant som äldre människor pratar med yngre människor om. Vi hade tur med våra värnpliktiga. Det var nästan alltid bara bra folk som kom till oss. Det gällde för övrigt även de stamanställda. Det var en bra arbetsplats. En fin sammanhållning. Jag saknar den fortfarande.”
Bergkvist tystnade igen. Han slöt ögonen och vände ansiktet mot solen. Han var tyst en lång stund. Jag började undra om han somnat. Men plötsligt slog han upp ögonen igen och fortsatte att tala. Han sa:
”Men till slut började min hustru att klaga. Med all rätt får jag lov att säga. Jag hade förlorat mig i det. Jag hade blivit besatt av de nattliga spaningarna. Jag hade inte märkt det själv. Det skedde stegvis. Först var det någon gång i veckan, sedan ett par, tre. Till slut var det varenda dag, även på helgerna. Jag lovade att bättra mig. Jag lovade att gå upp till udden på kvällar och nätter bara någon gång då och då. Men det höll inte länge. Jag låg i sängen och vred mig av och an. Det enda jag kunde tänka på var att jag skulle gå miste om att se dem komma. Några veckor senare var jag tillbaka på udden varje natt med min kikare, maniskt spanande timme efter timme. Det blev rentav värre än tidigare. Jag slutade nästan helt att sova. Jag blev hålögd och tappade vikt. Det slutade med att min hustru gav mig ett ultimatum. Hon sa åt mig att antingen slutade jag med mina nattliga besök på udden eller så skulle hon lämna mig.”
Bergkvist tystnade.
Efter ett slag sa Maria:
”Slutade du med dina besök på udden?”
Bergkvist knep ihop läpparna. Såg ner. Skakade på huvudet.
”Jag förmådde inte”, sa han med låg röst.
”Och din hustru?” sa Maria.
Bergkvist nickade.
”Lämnade hon dig?” sa Maria.
Bergkvist nickade igen.
”Hon tog barnen med sig och flyttade till en lägenhet i Nyköping”, sa han.
Maria och jag satt tysta. Vi visste inte vad vi skulle säga. Bergkvists berättelse om hur han övergetts av sin hustru hade haft en något chockartad inverkan på oss bägge. Inte för att det var något särskilt upprörande med en skilsmässohistoria. Nej, chocken kom sig snarare av att det Bergkvists nu berättat fick det mesta han tidigare sagt om sin hustru att framstå som högst motsägelsefullt, för att inte säga helt obegripligt. Maria och jag förblev tysta.
Till slut sa Maria:
”När hände det? Jag menar, när var det din fru lämnade dig?”
Bergkvist skakade på huvudet.
”Det är länge sedan, på 70-talet”, sa han.
Maria sa:
”Men då var ni väl inte gifta i fyrtio år, som du sa förut?”
Bergkvist såg ned i marken, sa:
”Nej, vi var kanske inte det. Men vi hade en fortsatt bra kontakt.”
Varken Maria eller jag ställde några ytterligare frågor. Inte ens om de gemensamma barnen ställde vi några frågor.
6.
Det blev augusti. Vi satt ännu en gång på bänken på Ängudden.
Bergkvist sa:
”De tre batterierna som ingick i Spärrbataljon Bråviken lydde formellt under Stridsgrupp Bråviken. Den var bemannad med personal ur Vaxholms kustartilleri och hade sin stabsplats i en bunker under kyrkan i Oxelösund. Vid ett eventuellt fientligt anfall mot Oxelösund skulle kyrkan sprängas i luften, eftersom den utgjorde ett alltför tydligt mål för fienden.”
Bergkvist skrattade till.
”Sprängmedlen avsedda för det ändamålet förvarades ända in på 90-talet i ett dolt kassaskåp i sakristian. Församlingens kyrkoherde var tvungen att gå kurser så att han vid behov kunde vara behjälplig med att placera ut sprängmedlen på rätt platser i kyrkobyggnaden. Det kan låta roligt så här i efterhand, men faktum är att det var ett tecken på något mycket värdefullt, nämligen att hela samhället arbetade tillsammans, för rikets försvar. Jag menar, vem bryr sig idag om rikets försvar, förutom de som har betalt för att göra det? På den tiden fanns det något som sedan försvann… Jag vet inte… En samförståndsanda kanske…”
Bergkvist hade fått något drömmande i blicken.
”Det var vid en bra tid jag kom till Ängudden. Det var vid en tid då man hade börjat förstå betydelsen av ett kustförsvar. Och när jag sedan befordrades till batterichef hade betydelsen av kustförsvaret blivit än större. Nya operativa studier visade att ryssarna kraftigt utökat sina resurser att luftlandsätta amfibiska stridsfordon. Med sådana trupper skulle de kunna skära av Oxelösunds hamn och sedan använda den för att lossa tyngre militär utrustning för en invasion. Kom ihåg att Oxelösund är en djuphavshamn med stor kapacitet. Under kriget ansåg Churchill den så viktig att den borde sprängas, för att förhindra leveranser till tyskarna. Vi visste att ryssarna hade förmågan att anfalla oss utan några stora, röjande förberedelser. Vi visste att invasionen kunde ske plötsligt, som en blixt från klar himmel. Följden av ett sådant blixtanfall skulle naturligtvis bli att vi inte skulle hinna vidta några omfattande mobiliseringsåtgärder. Det var därför nödvändigt att kunna bjuda ryssarna ett så kraftigt motstånd som möjligt redan vid kusten och förhindra att de över huvud taget lyckades inleda en invasion. Det var med andra ord en tung börda som vilade på våra axlar. Femörefortet i Oxelösund var förstås den i särklass största anläggningen. Fortet här på Ängudden var betydligt mindre. Och även om våra respektive förmågor i stor utsträckning var överlappande var vart och ett av batterierna utrustade för att kunna operera tämligen självständigt och oberoende av varandra. Jag gav trettio år av mitt liv till det här batteriet.”
”Det är en lång tid”, sa jag.
”Det var en bra arbetsplats”, sa Bergkvist.
Vi såg ut över havet. Vinden friskade i. Bränningarna vräkte sig mot skären.
Efter ett slag sa Bergkvist:
”Det är klart att man ibland funderar på om det var värt det. Men det gäller väl alla yrken antar jag.”
”Så är det nog”, sa jag.
Bergkvist blev plötsligt upprörd.
”Man måste förstå situationen som den var då! Hur upphetsad stämningen var. Ryssarna och Warszawapakten intensifierade sina övningar i vårt närområde. Dessutom blev deras övningar alltmer omfattande. Det förekom upprepade ryska kränkningar av svenskt territorium. Sedan den där galne sovjetiske politiske officeren som gjorde myteri och kapade sin jagare och gick mot Gotland. Och glöm inte heller den grundstötta ubåten i Karlskrona skärgård. U-137. Den måste till och med ni komma ihåg. För att inte tala om alla ubåtsjakter som följde på den. De måste ni ju vara gamla nog att minnas. Hårsfjärden etcetera.”
Maria och jag nickade. Vi mindes bägge de vuxnas spända ansiktsuttryck när bilderna av de svenska krigsfartygen och de detonerande sjunkbomberna rullade på teveskärmarna.
Bergkvist sa:
”Och däremellan hade Sovjetunionen invaderat Afghanistan. Jag menar, det fanns alltså goda skäl för oss att tro att en sovjetisk invasion av Sverige var nära förestående. De som nu i efterhand utmålar den svenska militären som galna rysshatare har fel. Vi hade en solid grund av underrättelseuppgifter till stöd för vår uppfattning. Vi fyllde en viktig uppgift. Vi var den yttersta utposten.”
Bergkvist tystnade.
Varken Maria eller jag sa något.
Bergkvist var tyst en lång stund. Sedan sa han:
”Men i slutet av 80-talet började de sovjetiska aktiviteterna att avta. Det stora övningarna upphörde nästan helt och hållet. Och i december 1988 höll Gorbatjov sitt stora tal i FN där han deklarerade den ensidiga sovjetiska nedrustningen. Året därpå drog sig Sovjetunionen ut ur Afghanistan och sedan dröjde det inte särskilt länge innan allt brakade samman. Ja, det där känner ni ju till. Våra politiker var naturligtvis inte sena att dra nytta av situationen. De satte omgående i gång med att skrota försvaret, inte minst kustförsvaret. Samtliga försvarsanläggningar längs kusten här tömdes och plomberades, förutom Femörefortet som bevarades som museum. Ända sedan dess har tanken varit att vårt kustförsvar ska skötas av ett antal amfibieregementen.”
Bergkvist fnysskrattade.
”Det är naturligtvis skrattretande. Det är samma sak som att inte ha något kustförsvar. Det är samma sak som att lämna dörren öppen för inkräktare.”
7.
Det var torsdag och vi hade, i vanlig ordning, räknat med att stöta på Bergkvist i kön till rökeriet i Hummelvik. Men Bergkvist var inte där. Efter att vi köpt vår rökta lax hängde vi kvar en stund intill rökeriet för att se om han skulle dyka upp. Det gjorde han inte. Faktum var att vi varken sett till eller hört av Bergkvist på närmare en vecka. Det var därför vi bestämde för att gå bort till hans hus för att se om han var hemma.
”Tror du det kan ha hänt något?” sa Maria på vägen dit.
”Jag vet inte”, sa jag.
Bergkvist satt på verandan iförd en japanskinspirerad morgonrock och tofflor. Han drack grogg. Framför honom på bordet låg dagens tidning, alltjämt prydligt hopvikt och oläst.
”Hej”, sa Maria på lite avstånd, ”vi ville bara se hur det var med dig.”
Bergkvist såg upp. Hans blick var simmig och slö. Han höjde handen och vinkade mot oss.
”Det är fint med mig”, ropade han.
Det hördes på hans röst att han druckit en del.
Maria stannade upp och vände sig mot mig.
”Ska vi verkligen gå upp på verandan?” sa hon med låg röst.
”Blir det inte konstigt om vi vänder om nu?” sa jag.
Vi gick upp på verandan.
”Sätt er, kära vänner, sätt er”, sluddrade Bergkvist.
Vi satte oss.
”Ni får inte tro att jag brukar sitta här och dricka på förmiddagarna”, sa Bergkvist.
”Det tror vi inte heller”, sa Maria.
Bergkvist frågade om han fick bjuda på något. Men Maria sa att det inte behövdes.
”Säkert?” sa Bergkvist.
”Säkert”, sa vi.
”Har jag sagt er att ni är mina sommarvänner?” sa Bergkvist.
”Det har du”, sa Maria.
”Ni ska veta att jag är väldigt tacksam för att jag har fått lära känna er”, sa Bergkvist. ”Det har varit en stor källa till glädje för mig. Men det har också varit smärtsamt.”
Maria och jag växlade en hastig blick.
”Det har väckt minnen till liv”, sa Bergkvist. ”Minnen som jag kanske helst sett att de förblivit glömda.”
Maria och jag växlade en hastig blick.
Bergkvist tog av sig glasögonen. Han gned med tummen och pekfingret över näsroten. Han sa:
”Vet ni vad det värsta är?”
Maria och jag satt tysta.
Bergkvist sa:
”Det är inte mitt misslyckade äktenskap eller mitt misslyckade sociala liv – för även mitt sociala liv är misslyckat. Inte heller är det att inget av det jag ägnat mitt yrkesliv åt längre finns kvar.”
Bergkvist gjorde en paus.
Sedan sa han:
”Det värsta är att ryssarna aldrig kom.”
Maria och jag satt tysta.
”Vad är det för en soldat som aldrig får utkämpa ett krig? Kan en sådan person ens kalla sig för soldat? Vad skulle det tjäna till, all denna utbildning och alla dessa övningar? Vad skulle de tjäna till om vi aldrig fick praktisera dem i skarpt läge?”
Bergkvist tystnade. Han andades häftigt. Sedan satte han i gång igen.
”Jag menar: tänk på det. En militär, en soldat, som aldrig kommer längre än till skjutfältet. Det är som en elev som aldrig går ut skolan. Som en snickare som aldrig gör annat än arbetsprover.”
”Vi får väl ändå vara tacksamma för att vi inte hamnat i krig”, sa Maria.
Men Bergkvist hörde henne inte. Han var alltför upprörd. Han nästan skrek.
”Vad är en sådan människa? Kan en sådan människa ens kallas för en människa?”
Bergkvist gjorde min av att resa sig. Men hans knän ville inte riktigt göra tjänst, eller så var han alltför berusad. Jag och Maria var tvungna att resa oss och gå runt bordet och stödja honom på varsin sida för att han skulle kunna resa sig. När Bergkvist stod upprätt räckte Maria honom vandringsstaven av enbärsträ som låg på verandagolvet bakom hans stol.
”Tack”, sa Bergkvist.
Han höll med båda händerna om vandringsstaven. Han ansiktsuttryck var allvarligt och han liksom svajade lätt från sida till sida. Det var först nu jag insåg hur pass berusad han var. Efter ett slag sa han:
”Nej, man kanske skulle gå in och klä på sig.”
Han vände sig om och började långsamt och försiktigt gå mot de uppställda verandadörrarna. Men innan han nådde fram stannade han upp och vände sig om mot oss och sa:
”Förresten, det slog mig, det är kanske på samma sätt som för soldaterna i kejsaren Hadrianus armé. Ni vet väl vad man säger om kejsaren Hadrianus?”
Det visste varken Maria eller jag.
Bergkvist sa:
”Det sägs att han höll sin armé i så perfekt skick att den aldrig behövde användas.”
Bergkvist sa:
”Men å andra sidan vet jag inte om man kan säga att den svenska armén någonsin varit i perfekt skick.”
Bergkvist blottade sina porslinslika tandrader i ett leende.
”Jag behöver nog lägga mig och vila ett slag. Kom ihåg att jag är en gammal man.”
Han försvann in i dunklet innanför verandadörrarna. I några sekunder hörde vi hur spetsen på hans vandringsstav taktfast slog mot golvet inne i huset. Sedan dog ljudet bort.
”Han har nog gått och lagt sig”, sa jag.
”Det är nog lika bra”, sa Maria.
Vi blev stående ytterligare en liten stund på verandan för att se om Bergkvist skulle komma tillbaka. Det gjorde han inte.
Vi gick ut på vägen nedanför Bergkvists fastighet. Vi fortsatte bort mot fiskrökeriet där medlemmarna av familjen Johansson höll på att avsluta för dagen. Vi gick upp på landsvägen och fortsatte bort mot dalen. När vi kommit halvvägs började det regna.
