Proletärförfattarna

Josef Kjellgren och brobyggarna – arbetets och kamratskapets författare  

Anne Lidén

 

 

I serien om proletärförfattare och arbetarlitteraturens pionjärer i Sverige presenteras två texter av diktaren och författaren Josef Kjellgren (1907-1948). Dikten Arbetsrytm är hämtad från hans debut i samlingen Fem unga 1929. Från hans kollektivroman Människor kring en bro 1935 om bygget av Västerbron i Stockholm kommer ett utdrag ur första kapitlet. [Bild 1]

 

 

Josef Kjellgren växte upp på Södermalm nära Högalidskyrkan och Pålsundet tillsammans med barndomsvännerna Erik Asklund och Rudolf Värnlund. I denna artikel ges en kortfattad bakgrund till Josef Kjellgrens författarskap, politik och arbete, hans sjö- och reportageresor och tbc-sjukdom. På 1930-talet bodde han i ett skrivartorp på Mörkö, sin barndomsö  där han skrev om Västerbrons brobygge och arbetsplatsens miljö, arbetarna och deras familjer. Efter den ståtliga invigningen av Västerbron på hösten 1935 gavs boken ut, blev en stor succé och prisbelönad. Året efter skulle dock tbc-sjukdomen från tonåren åter bryta ut och Josef Kjellgren tvingades till en mångårig vistelse på det norrländska jubileumssanatoriet Österåsen. (Om Österåsens sanatorium se även min artikel om Gun Kessles konst i Förr och Nu nr 4 2018.) Ofta bunden till sjuksängen kunde han dock fullfölja sin stora romansvit om sjöfolkets villkor, Smaragden, innan sin förtidiga död 1948.

 

Från Mörkö till Hornstull

Det var på Näslandet i Mörkö socken i den sörmländska skärgården som Josef Kjellgren växte upp, en skärgårdsmiljö präglad av fiske och sjöfart. Fadern var skeppare och ofta på resor, medan modern skötte hemmet med sex barn och fisket tillsammans med farfadern. Sina minnen från skärgården har han senare gestaltat i böckerna Äventyr i skärgården 1941-42. [Bild 2].

När han var sex år flyttade familjen till Stockholm. De bosatte sig vid Hornstull på Södermalm, på Heleneborgsgatan i ett område mellan Högalidskyrkan och Pålsundet vid Långholmen. Här gick han i Maria folkskola 1914, året för första världskrigets utbrott. I grannkvarteren bodde skolkamraten Erik Asklund (1908-1980), som skulle bli hans närmaste författarvän, och den lite äldre Rudolf Värnlund (1900-1945). Asklund har i En kille från Hornstull 1968 beskrivit en svår uppväxt med undernäring och arbete som springpojke. Södermalm var de fattigas stadsdel där träkåkarna och arbetarkasernerna mest rymde svält, bristsjukdomar och elände, arbetslöshet och slit. Han berättar om deras kamratskap, hur de spelade fotboll, fiskade och badade i Pålsundet, men även om pojkligor som slogs och stal mat för att överleva. I tonåren drabbades Josef Kjellgren och hans äldsta syster av tbc och de vistades på Söderby sanatorium, där systern tragiskt avled. Som så många andra ”lungsotare” kom sjukdomen att prägla hela hans liv.

 

I området vid Hornstull fick Josef Kjellgren tidigt pröva på flera arbeten som kajutvakt och springpojke, maskinelev på yllefabrik och eldare på sjukhus, allt mellan perioder av arbetslöshet. Andra världskrigets slut gav plats för fredlig produktion. Hans äldre bröder arbetade på traktens stora arbetsplats, Bergsundsstrands Varv och Mek. Verkstad, vilket gjorde att han kände väl till arbetsvillkoren i denna fabriksmiljö. Här byggdes ångbåtar och passagerarfartyg, skärgårdsbåtar och fraktfartyg likt dem som fadern styrde i kanaler och längs kusten. [Bild 3]. På nära håll kunde han sålunda inte bara följa stora nya tekniska stålprojekt utan också arbetarnas kamp för bättre villkor i fackföreningen. På 1920-talet tillverkades stålbalkar till både Håverudsakvedukten i Dalsland och den nya klaffbron, Liljeholmsbron, vid Hornstull. När denna bro öppnades 1928 för spårvagnstrafik kunde de södra och västra spårvägarna förenas, och Hornstull blev en livlig trafikplats. Samma år började bygget av en ny bro, Västerbron, som skulle förena trafiken mellan Södermalm och Norrmalm. Likt fadern hade dock bröderna valt att mönstra på och bli sjömän. Josef Kjellgren skulle senare själv göra flera reportageresor i efterkrigstidens Europa och skildra sjömännens arbetsvillkor och livet till sjöss, dock under kortare törnar. Hans första resa 1929 gick tillsammans med vännen Erik Asklund till Paris. [Bild 4, 5]

Debut som diktare och författare

Erik Asklund har vidare berättat om sin och Josef Kjellgrens gemensamma berättarglädje och skrivintresse under ungdomstiden. Vid konfirmationstiden fick de möjlighet att skriva kåserier och berättelser för medlemsbladet i Mariasalens pojkförening. Så småningom började de skicka berättelser till tidningar och förlag, som dock ofta refuserades. De kunde följa reportage om strejker, uppror och krig, om ryska revolutionen, litteratur och film, och de anslöt sig till Clarté. Deras äldre kamrat Rudolf Värnlund som redan publicerat flera böcker uppmuntrade honom att fortsätta skriva. Josef Kjellgren gjorde intervjuer, skrev reportage och dikter, och 1927 fick han in en artikel i Socialdemokraten. Genom Erik Asklunds försorg fick Josef Kjellgren inbjudan att publicera sina dikter i antologin 5 unga som publicerades av Albert Bonniers förlag 1929. [Bild 10] Den inledande dikten ”Arbetsrytm” presenteras nedan. Senare fick han möjlighet att ge ut två egna diktsamlingar, Fyrsken och Occident, på förlaget Natur och Kultur 1930-1931. Tomas Nydahl diskuterar hans dikter om skönhet och natur, fabriksmiljö och arbete och om kvinnor i artikeln ”Josef Kjellgrens naturlyrik och kvinnogestalter” i Förr och Nu 1980:1 (s. 58-61). Kjellgrens naturlyrik ska ses som ”en maning till revolt mot miserabla arbetsvillkor”, hur han vill lyfta in själva solen in i smedjor och fabriker. Arbetarkollektivets drömmar och upplevelser gestaltas i hans dikter.

 

Bygget av Västerbron 1928-1935

Det planerade bygget av Västerbron vid samma tid skulle innebära en total förändring av deras barndoms stadsdel, skriver Erik Asklund. Från att ha varit en stillsam gata med hyreskaserner förvandlades Långholmsgatan till en ”dånande trafikled” för genomfartstrafiken, den första förbifarten runt Slussen och Gamla Stan (Asklund 1968). På klipporna där de lekt, fiskat och badat skulle det gjutas ett brofäste 1932. Uppdraget att bygga de nya nitade stålbalkarna till Västerbron hade dock inte gått till Bergsundsstrands Varv och Mek. Verkstad utan till det närliggande Ekensbergs varv i Gröndal. [Bild 6].

 

 

Boken Människor kring en bro 1935 och dess tillkomst

År 1931 hade Josef Kjellgren med familj och syskon återvänt till barndomens Mörkö, nu till ett sommartorp i Sandvik med två hus, där hans syster planterat en syren som hon hämtat från Hornstull. Detta år gifte han sig med barndomsvännen och modisten Dagny Lundegård (1909-1989), som också gav ut en roman. Här kunde han fiska och skriva. Torpet Sandvik hörde till de så kallade ”syrentorpen” och i ett närliggande torp vid Fagersvik bodde Erik Asklund (Askander 2003). Senare hyrde Ivar Lo-Johansson torpet i Suss, vilket han skildrat i boken Författaren 1957. I Hölö på fastlandet hade Harry Martinsson och Gustav Sandgren sina skrivartorp. Till skillnad från de stadsfödda författarna var Josef Kjellgren barnfödd i denna skärgårdsmiljö. Hölö-Mörkö hembygdsförening har gjort en författarkarta över arbetarlitteraturens ”syrentorpare”.

På Sandvik kunde Josef Kjellgren på 1930-talet arbeta koncentrerat med boken Människor kring en bro. Han gjorde grundliga undersökningar i flera år av byggets dokumentation och intervjuer med arbetare och ingenjörer. Erik Asklund skildrar i ”Minnets broar” hur han följde arbetet med boken (Asklund 1968):

”Han gick grundligt tillväga. Jag följde honom dag för dag under hans arbete, för han låg i hård tävlan också om att få ut boken samma höst som bron invigdes. Och den kom också ut på hösten samma år. Till det grundliga förberedelsearbetet hörde en serie fortlöpande utdrag ur vad han kallade för arbetsjournaler, vilka han privat anförtrodde mig hade kostat honom den största mödan; att ur tillgängliga papper från arbetsledningen göra utdrag till en fyllig och saklig, men ur litterär synpunkt tämligen torr arbetsbeskrivning, kanske den enda i sitt slag i svensk skönlitteratur.”

I denna presentation av Josef Kjellgren vill jag återknyta till Folket i Bild Kulturfronts antologi Våra författare 1974. Agneta Pleijel berättar om hans roll som ”Socialreporter och kollektivskildrare”, både när det gäller brobygget och om den senare romansviten Smaragden 1939-48, som bygger på en sjöolycka hösten 1927 då ångaren Tryggve gick under (Pleijel 1974 s. 120-135). Ur boken Människor kring en bro har hon valt ett utdrag om själva broinvigningsfesten hösten 1935. För att göra skildringen mer allmängiltig har Kjellgren nämligen förlagt brons öppnande till en regnig dag i oktober månad istället för november, alltså inte ett historiskt protokoll. I centrum för hans skildring står arbetarkollektivets alienation inför dem som nu strömmade in över bron, samhället som tog den i besittning med spårvagnar och bilar. Finklädda och sysslolösa betraktade de flaggspelet, kungens högtidliga invigning, lyssnade till tal och hurrarop.

”Här stod vi hela klungan av varvsarbetare uppskjutna mot broräcket och såg helt säkert lite bortkomna ut”. —”Den bro vi byggt, hade växt oss själva över huvudet”. –”Denna bro, detta jättekast över ett brett vatten, var inte endast något som vi hållit på att arbeta med, var inte endast vår egendom som vi svurit och svettats över, nu tillhörde den tusen och hundratusen andra människor”. —”Vi hade gjort vårt”.

Hans bok Människor kring en bro blev en prisbelönad stor succé och innebar ett stort genombrott som författare, och den blev främsta svenska kollektivromanen inom folkbildningstraditionen. [Bild 8] När boken om bron var färdig hade dock Josef Kjellgren åter givit sig ut på reportage i Europa med sjöresor till England och Kanada, vilket sedan resulterade i böckerna Skott i vattenlinjen 1936 och Themsen flyter förbi 1937.

På Österåsen

Våren 1936 bröt dock ungdomens tbc ut på nytt och han tvingades till en mångårig vistelse på jubileumssanatoriet på Österåsen vid Sollefteå. Tack vare överläkare Helge och Eva Dahlstedts stora satsning på konst och kultur som rehabilitering fick han stöd i skrivandet. Att solidaritet och manligt kamratskap står i centrum för hans diktning framgår av dikten Feberkurva 1938:

De kommer till mig igen, de kommer åter,

de utgjuter sitt blod i feberns dunkla snår,

Många mäns styrka rinner redan genom mina ådror,

många mäns hjärtan ger mitt eget hjärta kraft,

Tveksamt fortsätter det att slå- tveksamt, fortsätter ändå.

Jag föddes på nytt- ej av kvinna.

Jag är icke en, jag är många, jag är tusenden,

jag är alla de okända som gjutit sitt blod för en

människas skull.

Under tolv år som svårt lungsjuk kunde Josef Kjellgren trots sin svaghet färdigställa den stora romansviten om sjöfolkets villkor, Smaragden, som kom ut 1939 när andra världskriget brutit ut. [Bild 9] Sven Vallmark har skildrat honom i sängen på isoleringsrummet ”med den digra manuskriptpacken med utkast och ofullbordat invid huvudgärden” (Lindgren 1976). Josef Kjellgren bidrog med artiklar till patienttidningen Vi och Ni och gav uppmuntran till unga författare som Sven O. Bergkvist. Under kriget skrev han här även om sina barndomsminnen i ungdomsböckerna om skärgårdens äventyr 1941-42.

Romansviten Smaragden, Guldkedjan och Kamratskap mellan män vilken utkom åren 1939-1947. Den handlar om ”S/S Smaragden”, en uttjänt gammal lasttramp med svensk besättning som 1938 är på väg hem från Teneriffa till julfirande hemma. Europa är på randen till ett nytt världskrig och de har tagit ombord judiska flyktingar från Nazityskland  i Kiel. I november förliser dock det illa utrustade skeppet i en svår höststorm på Östersjön, några undkommer i en livbåt men efter en veckas mardrömsfärd överlever endast en sjöman. Den fjärde och avslutande delen Nu seglar jag utkom posthumt efter Josef Kjellgrens förtidiga död 1948. Hans skildring av besättningens svåra villkor i fartygets klassamhälle och hur de offras för rederikapitalets girighet är enligt Pleijel på många sätt lysande. Samtidigt med sjöromanerna skrev han flera kritiska artiklar med krav om förändringar för sjömännens villkor, vilka fick stor betydelse för deras arbetsvillkor (Nilson 2014, s. 477-84). Efter Josef Kjellgrens död utkom hans Samlade skrifter i flera band 1950-51.  Han ligger begravd i Högalidskyrkan.

Västerbron och tidens Meccano-lådor för pojkar

De stora broar som har konstruerats och byggts har fascinerat människor i alla åldrar, särskilt stålbroar har stått i fokus ända sedan Forth Bridge i Skottland invigdes 1890. Vid tiden för Västerbrons byggnation på 30-talet väckte Meccanos bygglådor ett starkt intresse hos pojkar i många länder. Jan Myrdal har förutom En Meccanopojke berättar 1988 även skrivit katalogen Meccano – Ingenjörsvetenskap för gossar, till den utställning med Meccanomodeller som Sveriges Järnvägsmuseum visade i Gävle 2005 (Myrdal 1988; 2005). Myrdal berättar om sin egen tid som Meccanopojke från 7-16 års ålder och om denna tids Meccanolådor. När bygget av Västerbron startade 1928 kostade en låda 4 kr och 75 öre vilket var alldeles för dyrt för en arbetarfamilj, det var mer övre medelklass som kunde köpa till sina teknikintresserade pojkar. Många av brobyggena i bilderna i Meccano magazine på 1930-talet påminner om Västerbrons väldiga nitade stålbalkar, som säkerligen inspirerade många pojkar till egna brobyggen och till entusiasm för teknikens framtid. Omslaget till Josef Kjellgrens ungdomsbok mitt under kriget, Nya äventyr i skärgården 1942, har en bild med flygplan som liknar omslagen till Meccanos pojktidningar.

Några röster om Josef Kjellgrens författarskap

I sina memoarer om arbetarförfattare i Tröskeln 1982 ger Ivar Lo-Johansson en mångsidig och kritisk bild av Josef Kjellgren, som ”en sjöfolkets författare” (s. 123-130). Kritiken handlar främst om att han romantiserat maskiner och sjömännens ”heroiska arbetslag” och att han skapat en påhittad myt av sitt liv. Ivar Lo vänder sig även starkt emot en orealistisk sexualiserad kvinnobild hos gruppen 5 unga, vilken han betecknar som ”gängse pubertetsdrömmar”. Kurt Aspelin instämmer i kritiken av Kjellgrens uppdiktade självbiografiska uppgifter, i sin recension av litteraturforskaren Gerd Kvarts avhandling Arbetsglädje och gemenskapstro 1972 som behandlar Människor kring en bro (Kvart 1972; Aspelin 1973). Däremot lyfter Aspelin fram Kjellgrens betydande verk och förtjänster som helhet i den ”episka realismens verklighetsfiktion”. I Människor kring en bro skildras kvinnornas villkor i familjen, men det är männen som står i centrum. Kvinnor förekommer enligt Nydahl endast undantagsvis i hans dikter (Nydahl 1980). Man kan även konstatera att hans maka Dagny sällan omnämns i berättelserna om honom.

På 1960- och 70-talet fick intresset för arbetarlitteraturen ett uppsving i samband med radikaliseringen, de många strejkerna och kampen mot rationalisering och nedläggningar. Skildringarna i Människor kring en bro och Smaragden hade, som Agneta Pleijel 1974 skriver, fått en ny aktualitet och texterna blev på sätt ”samtida”.  Hon framhåller att både Sture Källberg och Jan Myrdal har uppgivit honom som en förebild för sina rapportböcker. För sjömansskildrare som Stig Sjödin och Ove Allansson har han haft en stor betydelse. Idag nära femtio år senare har Josef Kjellgrens författarskap åter fått en ökad uppmärksamhet i nyare forskningslitteratur och vid symposier om svensk och nordisk arbetarlitteratur, bland annat i Magnus Nilssons forskning (Landström 2016; Nilsson 2014, 2017). Peter Forsgren framhåller Kjellgrens internationella solidaritet och globala perspektiv, medan Per-Olof Mattsson lyfter fram hans programförklaring (Forsgren 2020; Mattsson 2016). Den nya arbetarlitteraturens återkomst på 1990-talet har haft 1930-talets guldålder som förebilder. Josef Kjellgrens samlade böcker har nu givits ut i nya digitala utgåvor av bland annat Saga Egmont förlaget och i Litteraturbanken finns många av hans texter tillgängliga digitalt. I förhållande till Ivar Lo-Johansson, Harry Martinsson och Eyvind Johnson får han dock inte sällan en mer undanskymd roll, och i webbsidan med svensk litteraturhistoria nämns han inte alls i raden av arbetarförfattare. (litteraturhistorien.se)

Min egen läsning av Josef Kjellgrens Människor kring en bro för mig tillbaka till min egen uppväxt i ett höghusområde i varvsstaden Uddevalla på 1950- och 60-talet. Det stora varvet dominerade staden och jag kunde följa det spännande bullriga bygget av väldiga stålfartyg för farlig oljefrakt, där svetslågornas sken lyste i vinterskymningen. I grannfamiljerna slet kvinnorna på sjukhus och textilfabrik, där jag fick pröva mitt första jobb, medan männen arbetade i den farliga arbetsmiljön på varvet. Trots sina tunga jobb ville många fortbilda sig i teknik och språk. Min far som höll extra kvällsundervisning i engelska för arbetarna, talade alltid med beundran om deras kamp för bildning. Min bror blev skeppsbyggare men tvingades arbeta utomlands när varven i Sverige lades ner, bland annat i Kina. Jag fick också uppleva hur de små varven längs kusten tvingades till nedläggning, vilket ledde till svåra tragedier i varvsfamiljerna. Liknande tragedier nämner också Josef Kjellgren när det gäller brobyggets slut och rivningen av arbetarbarackerna: ”Det var värst för kvinnorna”.

Man kan jämföra invigningen av Västerbron för 85 år sedan med detta års stora broinvigning i Stockholm, den så kallade ”Guldbron” vid Slussen, en stålkonstruktion som färdats över halva jordklotet med specialfartyg från en stor mekanisk verkstad i Kina. En svensk arbetarförfattare idag skulle få stora svårigheter att kunna skildra tillkomsten av denna bro med samma närvaro och förtrogenhet med arbetsmiljö och människor som Josef Kjellgren. 

Litteratur

Askander, Mikael (2003). Modernitet och intermedialitet i Erik Asklunds tidiga romankonst. Acta Wexonia nr 29/2003. Växjö university Press. Växjö.

Asklund, Erik (1948). ”Kommentar Om Josef Kjellgrens död”. BLM årg 17 1948

Asklund, Erik (1950). ”Josef Kjellgren – kamratskapets diktare”. BLM nr 8:1950.

Asklund, Erik (1968). En kille från Hornstull. Rabén & Sjögren.

Aspelin, Kurt (1973). Rec. av Gerd Kvarts avhandling (1972). Arbetsglädje och gemenskapstro. En studie i Josef Kjellgrens författarskap till och med Människor kring en bro 1935. Samlaren. Tidskrift för för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årg 94 1973

Ekberg- Ortler, Annika (2012). ”Syrentorparna på Mörkö”. Hölö – Mörkö Hembygdsförenings årskrönika år 2012.

Forsgren, Peter (2020). ”Bärare runt världen / bärare av tunga bördor’ – Josef Kjellgren och den internationella solidariteten” Abstract. Symposierapport. Nordisk arbeiderlitteratur VII. Internationale perspektiver og forbindelser. Nordarb- Symposium 9-10 dec. 2020, Malmö. (https://nordarb.mau.se)

Kvart, Gerd (1972). Arbetsglädje och gemenskapstro. En studie i Josef Kjellgrens författarskap till och med Människor kring en bro 1935. Avhandling. Litteraturvet. Inst. Göteborgs universiet (duplic).

Landström, Rasmus (2016). Vad är arbetarlitteratur? Föredrag vid kritikerseminarium i Lillehammer. (pdf)

Landström, Rasmus (2020). Arbetarlitteraturens återkomst. Verbal förlag.

Lindgren, Rune (1976) Josef Kjellgren, den ”litteräre fackföreningssekreteraren”. (s. 14-15) Status 1976:9.

Mattsson, Per Olof (2016). ”Konstruktionen av en svensk arbetarlitterär tradition”. (s. 19-34) I Agrell, Beata mfl. ”Inte kan jag berätta allas historia?”. Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur. LIR.skrifter nr 5. Mölndal 2016.

Myrdal, Jan (2005). Meccano- Ingenjörsvetenskap för gossar. Utställningskatalog till utställning  på Sveriges Järnvägsmuseum 24 mars -31 augusti i Gävle 2005.

Nilson, Tomas (2014). ”Fiktion, hierarki och havets hårda arbete. Skönlitteratur som källa till maritim historia”. Historisk tidskrift nr 134:3 2014.

Nilsson, Magnus (2017). The Making of Swedish Working-Class Literature. In: Lennon, J. and Nilsson, M. (eds.) Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives. Pp. 95–127. Stockholm: Stockholm University Press. DOI: https://doi.org/10.16993/bam.e. License: CC-BY.

Nilsson, Magnus (2014) ”En ny generation – en förnyad tradition? Klasspolitiska strategier i samtida svenskspråkig arbetarlitteratur”. Svenska litteratursällskapet. Samlaren. Tidskrift för forskning om svensk och annan nordisk litteratur Årg134: 2014.

Pleijel, Agneta (1974). ”Josef Kjellgren. Socialreporter och kollektivskildrare”. Våra författare. Kulturfront förlag. Stockholm.

Valda texter av Josef Kjellgren

Urvalet av Josef Kjellgrens texter i denna artikel har gjorts av Per-Olov Käll. Texten från Människor kring en bro är hämtad från Litteraturbanken.se.

Svensk Litteraturhistoria. (https://litteraturhistorien.se/de-svenska-arbetarforfattarna.html)

Josef Kjellgren som lyriker:

”Arbetsrytm”  (ur antologin Fem unga, 1929)

Ännu innan allt hunnit vakna efter nattens dvala –

ännu när gryningen omger oss ligger de första kolsäckarna

stadigt på våra skuldror.

 

Låt oss hälsa de stora mornarna med uppslitande arbete,

mornar då luften är hög och lätt med dunkelblå horisonter.

 

På bärarställningarna:

våra smidiga fötter löpande fram och tillbaka,

oupphörligen, oupphörligen –

åtta man i arbete – ?

åtta man i tävlan – !

 

Å, denna morgon som andas nattens kyla på våra pannor –

som eggar blodet att brinna i våra ådror!

Och dessa karlar:

smutsiga, sotiga  kroppar badande i svett,

näverbruna skuggor i allvarliga, sluta ansikten –

de löper fort med bördorna,

snabbt och lätt som viga apor.

 

Solens gyllenröda flammor,

middagens kvävande hetta,

koldammets frostiga skyar –

vi arbetar,

vi tävlar – !

 

II

Vi bär uppåt,

högt!

 

Under oss:

landgångarna som rusar neråt

och kolpråmarnas svarta djup.

 

Vi arbetar här uppe i sol och ljus.

Blodet dånar i våra pulsar,

dunkar hårt vid tinningarna

som ville ådrorna explodera –

kvickare valsar vi fram och tillbaka,

en hel dag med tungt arbete!

Ursinnigt

vill vi pröva våra vilda, svällande krafter.

Berusade

känner vi våra unga kroppar vackla under bördorna.

 

Vi är unga jättar som i tidernas morgon bollar överlägset

med världar.

Röda strimmor dansar gäckande framför våra pupiller –

vem i gänget lägger av?

Ingen – ?

Finns det inget vi segnar på knä för –

å, finns det ingen centnertyngd för oss!

 

III

Kom,

låt oss gå till dagens arbete,

skrattande, sjungande.

 

Kamrater,

våra kroppar skall vara som spända strängar, vibrerande

av glädje,

dagarna gäckande visor, vilka dansar framför oss på lätta fötter.

Låt oss inte kasta bort timmarnas ljusskimrande pärlor,

låt arbetet vara en sång med väldiga, dagslånga rytmer.

 

När solen kränger sin purpurröda kappa över oss,

vinscharna slutat att gnälla,

koldrögar och baskar (*) är undanstuvade,

då står vi

trötta

sotiga

svettiga

runt vaskpytsarna.

 

Men framför oss har vi

hela kvällen, som skrattar hängivet, mjukt emot oss –

(*) En drög är ett slags kälke. Bask torde här syfta på ett slags kar.

 

Josef Kjellgren. Utdrag ur romanen Människor kring en bro, 1935

 

Måltidsrasterna använde vi till att berätta hi-
storier. Men det var inga lustiga anekdoter, inga
kvicka vitsar eller fyndiga ordlekar. Nej, något så-
dant låg inte för oss. Så gott som alla var vi ju
män som sett lite av världen, som visste vad den
gick för och som trodde oss förstå något av det
som vi upplevt. Vi hade vår grundliga erfarenhet
bakom oss. Och den var förvisso mer värd än ett
bullrande skratt eller en lättköpt lustighet. Koppar-
Pelle till exempel, sedan han gästspelat en tid i
Belgien (ty de belgiska verkstäderna är ju både de
första och sista lärlingsskolorna för varje verklig
järnarbetare), hade han jobbat som gjutare i Auck-
land. Det var ett friskt liv bland friska människor.
Nya Zeeland behövde folk på den tiden och allt ar-
bete betalades hyggligt och humant. Koppar-Pelle
for tillslut därifrån med hundratretton pund på fic-
kan. Han for till Europa, till Skåne. Och hans glada avsikt var att erövra den lilla staden Malmö
med sina aucklandspund. Men detta gick ju natur-
ligtvis inte, trots att han var en relativt rik man som
kom från en främmande världsdel. I stället eröv-
rade Malmö snart nog Koppar-Pelles pengar. De
sköna sedlarna blåste bort för Sundets alla växlan-
de vindar. Och en vacker dag stod han där på ga-
tan med två tomma händer som ett nyfött barn.

Han var tvungen att gå upp på Kockums kontor
och visa sina papper. Och det var sannerligen ar-
betsbetyg som dugde att sätta under ögonen på
vilken ingenjör som helst. Koppar-Pelle erhöll gi-
vetvis en anställning. Det var så ordnat på den ti-
den: man hade verkligen användning för män som
kunde något, som till fullo behärskade sitt yrke.
Och från Kockums verkstäder hade han så små-
ningom kommit upp till oss.

— Vem tror ni kunde stanna i Malmö, när man
vet att Stockholm finns, brukade Koppar-Pelle säga
ibland. Han knep då ihop sina små bruna ögon
på ett slugt och hemlighetsfullt sätt.

Dessa ord blev nästan till ett ordspråk bland
oss som samlat sig här på denna larmande verk-
stad, på detta avsides belägna utkantsvarv. Vem
kunde stanna i Malmö, i Auckland eller i Essen så
länge det fanns möjligheter att försörja sig på en
plats som denna?

Och vi kunde göra frågan utan att förhäva oss,
utan att orden blev falska eller tomma. Ty det var
en sällsam blandning män som satt här och under-
sökte matboxarnas innehåll under middagsrasten.
Det var gjutare, skeppsplåtslagare, maskinarbetare,
nitare och nagelsmeder. Men vad vi än arbetade
med eller var specialiserade på, begagnade vi oss
uteslutande av järnet och elden. Vi var allesammans
dess tjänare och herrar, även om vi använde skif-
tande medel att omforma det efter vår vilja. Och
hade vi inte så gott som alla, från Koppar-Pelle till
Svetsar krokig, flackat runt lite var stans med vårt
verktygsknyte under armen. Vi hade gått från plats till plats, gjutit en motorbädd, en propeller,
några tusentals stekpannor eller ett par dussin an-
tika urnor. Vi hade sett olika städer, olika arbets-
platser och prövat andra förhållanden. Vi hade alla
en släng av gjutarereumatismen eller den helt van-
liga verkstadsischiasen, dessa ofrånkomliga yrkes-
sjukdomar som sticker in en knotig hand på varje
arbetsplats, kramar hårt och obarmhärtigt till om
någon lem för att sedan behålla sitt säkra grepp till
livets slut. Därför hade vi också rätt att säga i lik-
het med Koppar-Pelle: — Vem tror ni kunde stanna
i Malmö, när man vet att Stockholm finns! Vem
kan stanna i Auckland eller i Essen, när man kan
vara här? En plats där man kan sitta i lugn och ro
och jämföra sina erfarenheter under middagstim-
men, medan man är trygg i medvetandet om att
ha hustru och hem alldeles utanför varvsportarna.
Hustru och hem: denna granitvall som det är gott
att förskansa sig bakom då allting annat slås sön-
der och bryts ner.

Och det vi berättade var som sagt inget kort,
lustigt eller kvickt. Vi gjorde oss god tid med hi-
storierna medan vi långsamt tuggade på våra smör-
gåsar. Det var skönt att vila ut på orden, att samla
tankarna och låta dem omsorgsfullt belysa en hän-
delse som låg långt tillbaka i tiden och rummet.
Koppar-Pelle hade sitt från Australien. Svetsar kro-
kig bidrog någon sällsynt gång med sina amerika-
erfarenheter, det var boardinghouseupplevelser och
larmande arbetsbilder från Hobokens vidsträckta
hamnområde (— från detta liv hade han hastigt
spottats över till hemlandet, kutryggig och snedhöf-tad som en mexikansk guanobärare —). Och vi
andra kunde ju alltid sticka mellan med någon epi-
sod från våra vandringar i Europa, från Bergen,
Aachen eller Bern. Även för de många bland oss
som aldrig arbetat någon annan stans än just här,
för dem som vuxit upp och lärt sig yrkets finesser
bland släggor och slagghögar, bland traverser och
tippvagnar i denna utkant, kunde dessa historier ha
ett visst intresse. Det gav ett större perspektiv på
det som de själva varit med om. Och huvudsaken
var att tiden gick medan de tunga kolgaserna sakta
lade sig till ro i alla hörn och skrymslen. Snart nog
skulle automatsvarvarna och borrmaskinerna trum-
ma ut sina segerrika signaler; snart nog skulle de
vertikala planhyvlarna långsamt sätta sig i rörelse
och forma ut ännu en motorcylinder under ståleg-
garna. — Och snart nog spydde kupolugnarna ut
sitt nästa uttag av kokande mangan och vi skulle,
hetsade till det yttersta, springa med de hundrakilos-
tunga järnskänkarna mellan oss och portionera ut av
den flammande och flytande massan. Därför var det
bäst att under tiden berätta om andra platser där
samma krävande arbete skett under liknande for-
mer.

 

1. A. Andersson, den vänsterhänte nitaren som
   var en levande fruktan och förskräckelse för varje
   försumlig nagelgrabb, J. A. Andersson, kallad Jaan,
   hade nyligen avslutat en berättelse från Middles-
   brough. Den handlade om stålverkstäderna där, om
   kolet och kolgruvorna. Ty Jaan hade en gång för
   längesedan, redan före 1914, vandrat genom Eng-land som puddlare. Denna erfarna järnarbetare ha-de ett lustigt sätt att berätta. Det skedde långsamt               och tvekande, liksom var han rädd för det han ville           säga och länge satt och vägde varje ord. Och allt           vad han sade var uppblandat med många kraftiga   svordomar. Men när han tillslut fullbordat en me-                 ning, då han äntligen avslutat en episod, stod det   skildrade klart och tydligt framför oss, skarpt av-gränsat från allt annat vi hört från sådana ställen.

Denna gång hade Jaan i minnet dykt ner i en kol-
gruva. För många av oss var ju detta ingen ny
plats, inget sensationellt besök. Men Jaans tvek-
samma och trevande ord förmedlade ändå till slut
något alldeles nytt. Vi kände den fuktiga kylan,
den kvävande, syrefattiga värmen som alltid om-
sluter kroppen i ständiga växlingar nere på botten
av ett berg; vi kände draget av de våta luftström-
marna och trycket av de explosiva sumpgaserna;
vi hörde det avlägsna rasslet av korpar och skyfflar;
vi såg de glåmiga gruvlyktorna som blinkade och
glimmade långt borta i det dammfyllda mörkret; vi
förnam de dova dynamitskotten, det lätta klappret
av hästarnas hovar, de skarpa smällarna av stål och
järn under de fullastade vagnarnas färd från bryt-
ningsplatsen fram till våghuset. Allt var som det i
verkligheten är och går till, men ändå fick vi genom
Jaans långsamma berättelse en ny uppfattning av
tidigare erfarenheter. Här satt vi på bänkar och
pallar i det skumma omklädnadsrummet, här åt vi
våra smörgåsar, drack vår mjölk, medan vi tänkte
på och även framför oss såg den långa skaran av
gruvarbetare som trötta och smutsiga går hemåt i nattmörkret med sina davyslampor dinglande i nä-
varna. Även vi lämnade varvsområdet efter dagens
slut och gick upp mot barackerna med utkramade
kroppar, även vi var arbetare. Ja, vi var det helt
och fullt. Men ändå, när vi satt och lyssnade till
Jaans ord, kände vi oss på något sätt i trygghet, i
lugn och ro. Vi hade allting ordnat för oss. Vi ha-
de vårt arbete, vi hade våra hem. Somliga hade
kanske till och med en motorbåt eller en koloni-
stuga. Det var deras söndagsnöje. Den glans och
glädje som det samlade arbetet skänkte åt deras
fristunder. Ja, allting befann sig på sin rätta plats.
Staden låg som en skyddande sköld bakom våra
ryggar. Vi arbetade i en av dess utkanter. Vi tog
vår dagliga bärgning ur elden, ur järnet. Endast den
absoluta olyckan kunde rycka brödet ur våra hän-
der. Och vår känsla av sällsam säkerhet växte med
tanken på dessa gruvarbetares förhållanden. Vem
av oss hade inte sett dem och deras familjer? Åt-
minstone hade vi alla läst om deras desperata strej-
ker, om deras förtvivlade strider mot makter som
var omöjliga att besegra. Deras öden regerades av
slumpen och spekulationen. Själva hade vi åtmin-
stone något att säga till om, något att bestämma.
Vi hade vår mångåriga yrkeskunskap, vår fasta
styrka i en obrottslig gemensamhetskänsla.

Diversearbetaren Albin Ström var den första som
gjorde en anmärkning:

— Det är inte människorna som lider värst i det
här fallet. Arbetarna har ju fria händer, dom kan
göra som dom behagar!

Jaan tuggade långsamt fram några ord. Hans ansikte var svart och tänderna glimmade vita un-
der den ovårdade mustaschen:

— Nå, du kanske inte har varit nere i nån gruva,
du har kanske inte legat inklämd i en trång flöts
och arbetat med korpen ovanför huvut?

John Gammal, den ljushårige kranmaskinisten
med sitt öppna, ärliga franciskusansikte, bet av sin
smörgås, tuggade, svalde och sade stillsamt:

— Arbetat har vi väl fått göra lite till mans. Det
slipper nog ingen ifrån, hur han har det ställt i öv-
rigt!

Nagelsmeden Lagergren begagnade naturligtvis
tillfället till ett uppriktigt beklagande. Reumatismen
slet och högg med vassa vargtänder i Lagers alla
lemmar. Och han ansåg det alltid vara sin plikt att
meddela omgivningen detta faktum:

— Du har rätt, Jonne, alldeles förbannat rätt.
Arbetat har man nog fått göra tills man varit stöpt
i sot ända upp till halsen.

— Men under vilka omständigheter, och med vil-
ket resultat?

När Jaan sade detta på sitt flegmatiska och oef-
terhärmliga sätt: ”— Men under vilka omständig-
heter och med vilket resultat? —”, tänkte vi nog
allesammans hur bra vi i grund och botten hade
det, och vi tänkte kanske också på hur allting var
flytande och osäkert utanför det larmande varvsom-
rådet. Vi slogs med elden och järnet, men vi gjorde
det med friska krafter och i obesegrat trots. El-
den behärskade vi och järnet formade vi efter vår
vilja. Ibland kanske det kunde hända en olycka
och någon ur vår krets fick bäras bort till ambu- lansen eller bårhuset. Vi kom länge ihåg hans an-
sikte, hans minne levde bland oss och de ord han
yttrat fick alltid en viss betydelse. Men riskerna
var vi medvetna om, och olyckan kunde drabba
vem som helst under ett ögonblick av ouppmärk-
samhet. Det ingick så att säga i våra anställnings-
villkor. I varje verklig verkstadsarbetares yrkes-
uppfostran. Man hade tur. Eller man hade otur.
Den saken kunde lika lite ändras på som konturerna
av den stjärnbild under vars tecken man händelse-
vis var född.

Under några sekunder satt vi och tänkte på de
engelska kolgruvearbetarna. Vi såg deras bleka
ansikten framför oss, deras böjda kroppar: deras
liv behärskades av något som var av större och
djupare betydelse än den tillfälliga olyckshändelsen.
Och Herbert Zetterkvist, den tjugusexårige svet-
saren, sade till Jaans förnöjelse:

— Nej, ett sånt jobb var nog det sista man hop-
pade på!

Men mannen Ström gav sig inte. Han hade sitt
huvud för sig och funderade alltid över sådant som
inte låg närmast till hands:

— Människorna har i mer eller mindre grad sej
själva att skylla. Dom kan ju göra vad dom vill,
både det som är slugt och galet. Men jag tänker
på hästarna —

Vi blev inte så häpna som det såg ut när vi stir-
rade upp bakom våra matsäckskorgar och unica-
boxar: Albin Ström tillät sig att rätt så ofta över-
raska med sina underliga reflexioner. Det hade vi
efterhand blivit vana vid.

John Gammal begärde ändå en förklaring:

— Vad menar du?

Och någon annan tillade:

— Hästarna?

— Människor och djur är väl inte samma sak?

— För tusan hakar!

Albin Ström log lite. Det såg nästan ut som en
ursäkt. Och han sade:

— Ja, just hästarna! Arbetarna kan ju försvin-
na från platsen om de har lust. Eller de kan tvinga
sig till bättre betalning. Men hästarna! Tänk på
de blinda hästarna djupt nere i gruvorna!

Lager mumlade förargat:

— Bosch och blånor, ett sådant snack! Vad kän-
ner egentligen en gammal kamp? Absolut ingen-
ting! Nej, inte ett förbannade dugg!

Kranmaskinisten stoppade in ännu en bit smörgås
i munnen och sköljde ner den med en klunk mjölk:

— Det där är förstås också en sida av saken.

Acke Ågren sade snopet (— det var han som

nyss högst förargat utropat ”— för tusan hakar — !”):

— Ja, man tänker ju inte på hästar, då det är tal
om människor.

Och Jaan tillade erkännsamt:

— Du kanske har rätt, Albin. Jag har sett deras
skumma ögon och jag har känt deras utmärglade
kroppar under mina händer. Arbetarna kan ju ta
sitt pick och pack och försvinna. Men hästarna —

(— Var Jaan ironisk nu, eller menade han all-
var —?)

Gamle gubben Silverhök skakade långsamt på
sitt grå huvud. Hans vita skägg låg som en kvast över bröstet, och de blanka mässingsringarna i öron-
snibbarna dallrade lätt. Han var en gammal man
och hade lång erfarenhet av livets många vansk-
ligheter. Därför var han dömd att ge uttryck för
en tanke som var klok och förståndig. Gubben
Silverhök sade endast:

— Det är mångt och mycket som är alldeles för
djävligt svårt här i världen.

Han strök långsamt med sin smutsiga, darrande
hand över det gråvita skägget. Tyst och tankfullt
likt en munk av de ortodoxa bekännelserna.

Men som var och en kunde vänta, rusade Knut
Ivar Eld genast upp till protest; det skedde alltid på
ett häftigt och impulsivt sätt:

— Om arbetarna verkligen tröttnar och ger upp,
om de tar sitt pick och pack och går, vart ska de
sen ta vägen? Vart? Ingenstans, helt enkelt! Dom
är lika stängda nu som under Chamberlains tid.
Vad hjälper det sedan att Mac Donald kommit upp
i smöret?

Sådan var han, nitaren som släggat samman tu-
sentals bottenplåtar, den talangfulle dragspelsvir-
tuosen Knut Ivar Eld. Han kunde aldrig låta sig
nöja med det som var eller låta ett ord stå oemot-
sagt. Han kände sig alltid tvingad att ställa obe-
hagliga frågor och dra upp klara linjer; en hetsig
mötestalare och slagfärdig fackföreningsdebattör.

Albin Ström var lugn som vanligt, nästan blid:

— Av vad jag kunnat förstå har Mac Donald haft
att välja mellan sin plikt och sin övertygelse. Han
valde plikten!

Knut Ivar Eld fnyste upphetsat:

— En underlig slags plikt där tories sitter kvar
med oinskränkt makt medan proleterna stampas
djupare ner under flitigt åberopande av imperiets
stora sak!

Och därefter tillade han hastigt:

— Nej, kom aldrig och gör en jämförelse mellan
ett dragdjurs ställning och en människas. Det måste
finnas någon skillnad!

Vi andra sade ingenting. Vi behöll vårt ja eller
nej för oss själva. (— Jaan log i alla fall på ett
belåtet sätt under sin smutsiga mustasch, men inte
heller han sade någonting —). Ty både Jaan och vi
andra visste att Albin Ström och Knut Ivar Eld
aldrig kunde förenas annat än då de kom tillsam-
mans med sina musikinstrument. Den ene talade
alltid på ett förälskat sätt om blommor och djur.
Den andre begagnade så gott som all sin lediga tid
till att sätta sig in i Marx’ och Lenins skrifter. En
av dem ville idyll, den andre eruption. Men båda
gick de här nere i sotet och smutsen. Och båda äl-
skade att tillsammans med Acke Ågren och Kalle
Klack drömma sig bort i en brokig slöja av toner.
Så var det.

(— Dessutom kan sägas att Knut Ivar Eld var
rödhårig och fräknig. För sitt utseendes skull och
med tanke på det lättrörliga i hans temperament,
brukade vi ibland helt enkelt stjälpa upp och ner på
hans namn och kalla honom för eld i var knut —).

Och därefter började Koppar-Pelle att berätta en
historia från Belgien. Ty middagsrasten var inte
slut ännu.
— En gång för många herrans år sedan arbetade
jag några månader i Gent. Det var på en rätt stor verk-
stad. Vi var femtisju man och tre ingenjörer allt som
allt. Jag hade förresten specialiserat mej på att gjuta
aluminiumplattor. Det var ett rätt roligt jobb till en
början. Men så småningom tröttnade jag natur-
ligtvis. Det var faktiskt inte något annat än plat-
tor från morron till kväll. Och till slut stod jag inte
ut med arbetet vid sorteringsmagneten längre. Jag
måste ut på stora verkstan igen, jag måste ligga på
knä och krypa framför sandmallarna och jag måste
stöpa gjutflaskorna fulla av järn, annars hade jag
kreverat på kuppen. Och jag gick också en vacker
dag in till överingenjören och sa åt honom: ”— Nu
kan jag det här, nu får ni ge mej ett nytt jobb!”
Överingenjören satt inne på kontoret och bläddrade
bland en massa papper och ritningar, då han hört
mitt ärende, småskrattade han åt mej och sa: ”— Ni
var den konstigaste kropp jag träffat på, för några
veckor sedan kunde ni ta ner himmel och jord för
att få komma in till aluminiumgjutningen!” Och
jag svarade: ”— Men då ville jag lära mej jobbet,
jag ville komma underfund med hur det gick till.
Nu känner jag alltsammans, det är inget nytt läng-
re: sortera, smälta, stöpa; sortera, smälta, stöpa!
Det är en arbetsordning som man snart kan utan-
till!” Han bara stirrade på mej och jag måste ge
honom en förklaring: ”— Det begriper väl ingen-
jörn att man inte kan hålla på med dag ut och dag
in i hela sitt liv. Det är ett alldeles för enkelt jobb
för en utlärd gjutare!” Han sa: ”— Högfärdig
också, eller hur?” Jag sa: ”— Nej, jag är inte högfärdig,  jag vill bara ha ett annat jobb!” Och då satte han igång då med en sån där ramsa som alla belgisare gör när de blir         upprörda över något:

”— Allsmäktigegudihimlenshögahöjdvadärnidåegent-
ligennöjdmedmänniska?” Och jag svarade som san-
ningen var: ”— Jo, jag är nöjd om jag får komma
ut på verkstan och göra några ordentliga bitar!”
Han sa: ”— Eftersom ni är så enträgen ska ni väl
få börja på med att gjuta paraplyställ igen.” ”— Helst
inte”, sa jag. ”— Jag kunde förstå att ni skulle op-
ponera er, vad vill ni då?” ”— En riktigt
rejäl bit, en propeller eller något sådant!” In-
genjörn rörde om bland sina papper. Han sa: ”— Jo,
ni är just en av den rätta ullen!” Och jag: ”— För
det förstår väl ingenjörn att när man kan sitt jobb
så vill man inte gå och plocka med vad som helst!”
”Jag förstår fullkomligt, ni är en missnöjd krabat!”

Men han kanske inte menade så mycket med vad
han sa, för jag fick verkligen börja på med en pro-
pellergjutning. Och det är ju ett jobb som man
kan trivas med, man gör det inte på samma gång
som man snyter sej. Men jag slutade i alla fall några
veckor efteråt. Och det gick till så här: på verkstan,
där det fanns en hel del utlänningar, arbetade också
en polack. Det var en liten torr och uttorkad gubbe
som nästan drunknade i en vanlig overall. Men han
var vig och smidig som en apa och kvick i käften av
bara tusan. Vi hade mycket tillsammans, han och
jag. Och det kom sej av att vi bodde på samma
härbärge ute i stan. Om kvällarna brukade vi sitta
tillsammans nere på kafét och dricka en skonare
öl eller två. Bierabend, som tysken säjer. Det var det bästa sätt på vilket vi kunde slå sönder några
långa timmar. Och då brukade han ibland berätta
om hur han hade det hemma i Polen, i Warschau.
Ni vet, alla sådana där små obetydliga minnen som
så lätt förstoras upp när man kommer utanför hem-
landets gränser. Polacken berättade alltså om War-
schau och jag för min del gjorde naturligtvis mitt
bästa av Stockholm. Så gick kvällarna där i Gent.
Vi satt för det mesta inne på härbärgets kafé po-
lacken och jag, vi drack några stövlar öl och drog
våra historier för varandra. ”— Du förstår”, bru-
kade han säga och peka med tummen upp mot kafé-
taket, ”jag kan ibland ligga vaken däruppe om nät-
terna och längta alldeles vansinnigt tillbaka till
Polen. Det låter underligt, eller hur, att en så gam-
mal karl som jag, som ändå varit med om en hel
del, inte kan frigöra sej från vanlig hemlängtan.
Ibland misstänker jag att det inte är till Warschau
jag vill komma, utan att jag helt enkelt önskar vara
tillbaka i den tid då jag verkligen levde där. Jag
vill vara ung igen, jag vill leva om mitt liv. Och det
är förstås alldeles omöjligt!” Och en annan gång
sa han när vi tillräckligt länge suttit och vecklat ut
våra minnen för varandra: ”— Visserligen har jag
ett bra jobb här i Gent, men jag håller ändå på
att spara ihop för en resa till Polen. Det skulle vara
ganska gott att ännu en gång få ströva genom det
larmande Marszalkowska, att få mata duvorna på
Stare Miasto; att ännu en gång få sitta under pilbus-
karna på stranden och se hur solen glimmar över
Weichsel!”

På det sättet fick vi en hel del ihop. De långa kvällarna förenade oss och förmågan att kunna lyss-
na till varandras ord. Jag har redan sagt att polac-
ken var ovanligt vig och spänstig, trots att han re-
dan hade åldern inne. Till hans göromål hörde att
hålla till uppe i taket och smörja alla axelledningar,
traverser och transmissioner. Och var det något som
någon gång kom i olag uppe under taket, så var
polacken den förste som skulle upp och ordna till
rätta. Han hade vanan att klättra. Och säkerhe-
ten. Men så en gång när han var uppe och ordnade
med en detalj vid kopplingsskivorna, råkade han
halka i spilloljan som samlat sej på stålbalken. Ifrån
taket störtade han handlöst ner i en skopa nyutta-
get järn. Det gick blixtsnabbt. Bara en blå flam-
ma. Och i samma ögonblick blev det tyst över hela
verkstaden. Dödsstilla. Endast kokseldarna brann
och dånade som vanligt inne i ugnarna. Vi stod där
sexti man och höll andan. Och ingen av oss kunde
göra något.

Nej, vi kunde inte göra någonting annat än ordna
med en ordentlig begravning. Järnet fick kallna och
gå ihop i sin skopa. Och ett par dar därefter körde
vi hela klumpen på en lastautomobil ut till begrav-
ningsplatsen. Den vägde över femhundra kilo. Vi
var tjugu man som bar järnet den korta biten från
automobilen till graven. Och ändå fick vi ta i så
det kändes både i armar och ben. En tyngre lik-
kista har väl knappast burits över en kyrkogård.
Prästen lade dit de tre skovlarna mull och läste
sin ritual. Därefter kastade vi blommor över jär-
net. Sedan var det ingenting mer. Polacken fick
aldrig göra resan till sitt hemland, han fick aldrig komma till Warschau eller ännu en gång se ut över
Weichsel. Själv slutade jag straxt efteråt, det kän-
des lite obehagligt att gå där i Gent och inte ha nå-
gon att tala med. När jag begärde mina papper och
min avräkning, sa överingenjörn: ”— Ni kommer
aldrig att kunna bli något, ni tröttnar och ger upp
alldeles för lätt inför ett arbete!” Han förstod inte
att det egentligen var för polackens skull jag ville
försvinna. Och jag sa naturligtvis ingenting. Men
det är inte så lätt att glömma en människa som va-
rit den enda man umgåtts med en längre tid. Även
om hon för alltid försvunnit i ett halvt ton kokande
järn.

Koppar-Pelle tystnade. Och han skakade på skuld-
rorna som om han axlat av sig en tung börda. Även
vi andra satt tysta. Det fanns ingenting att säga.
Knut Ivar Eld kunde möjligtvis ha anmärkt på den
prästerliga välsignelsen vid graven. Sådant snack
var inte riktigt värdigt en proletär som stupat på
sin post. Eld sade emellertid ingenting, han tyck-
tes fundera på någonting annat. Och Albin Ström
kanske satt och tänkte på den underliga kombina-
tionen: blommor över järnet. Det måste ha varit
en ovanlig begravning.

Strax därpå blåste för övrigt varvsvisslan. Vi res-
te oss en efter en och ställde undan våra matsäcks-
boxar. Så var också den här måltidsrasten förbi och
det var återigen tid att övergå till arbetet. Det var
mörkt och mulet utanför fönstren. Alla lampor in-
omhus brann mitt på dagen. Bortom norra fartygs-
slipen skymtade smedjan. Någon hade slagit upp
dess dörr på vid gavel. Kolelden glimmade djuprött inne i dunklet. Där vid ässjan skulle Lager stå
och svinga sin slägga och svära över reumatismen.
Kanske han hade all anledning. Ty februarivinden
snodde snålt kring alla knutar. Och yrsnön svepte
fram som en kastad piska genom luften. Svärmen
av duvor inne på maskinverkstaden satt hopkrup-
na sida vid sida uppe på de sotiga takbjälkarna.
Deras bröstfjädrar var utblåsta och yviga. Och de
blinkade slött med sina runda röda-vita ögon. Det
var inget väder för duvor att vara ute i. Knappast
för människor heller.

Och visslan blåste också klockan fem. Vid dagens
slut. Varvet låg svart och sotigt bakom oss. Mar-
kernas snö lyste blåvit i februarieftermiddagens dun-
kel. En lång mörk armé som tveksamt lämnade sitt
arbete. Våra gemensamma steg föll tungt som
stenar mot den frusna marken. Och högst uppe på
den branta backens krön låg våra hem: längorna av
låga och bräckliga träbaracker som slöt sig likt
snäckor om det mångfaldiga livet inom de tunna
väggarna.

Konkreta iakttagelser – I Detta år omfattade Stockholms hamnområde vattnen i Mäla-
ren innanför en linje från norra stranden av Karlbergskana-
lens västra mynning genom Ulvsundasjön till Tranebergslan-
dets östligaste udde, därifrån utefter stranden till Tranebergs-
kajen samt vidare genom sundet mellan Stora och Lilla Es-
singen till Gröndalslandets nordligaste udde, Skanstull och
Sicklaslussen; i Saltsjön innanför en linje från Hästholmens
östligaste udde till och omkring Fjäderholmarna, därifrån ge-
nom Lilla Värtan fram till och längs med Ålkistekanalen samt
genom Norra Brunnsviken till Stallmästaregården. Inom detta
område, 10 kilometer i genomskärning, fanns detta år 35 fär-
digbyggda broar, 3 stycken under arbete, och en vilken ännu
endast skisserats på ingenjörernas pappersrullar. De färdig-
byggda broarna voro just då: — Beckholmsbron, Danviksbron,
Djurgårdsbron, Djurgårdsbrunnsbron, Lilla Essingebron, Sto-
ra Essingebron, Karlbergsbron, Kastellholmsbron, Kungsbron,
Lidingöbron, Liljeholmsbron, Långholmsbron, Södra och Norra
Norrbro, Pålsundsbron, Reymersholmsbron, Riddarhusbron,
Riddarholmsviadukten, Munkbrotorgets gatubro, Hebbes bro,
Riksbron, sammanbindningsbanorna över Norrström, Riddar-
holmskanalen, Söderström, S:t Eriksbron, Skansbron, Skepps-
holmsbron, Slussbron, Stadshusbron, Stallkanalsbron, Trane-
bergsbro, Vasabron, Ålkistebron, Årstabron. Intressanta är
även siffrorna på broarnas sammanlagda längd, varje enskild
bros höjd över vattenytan, genomfartsbredden mellan valven,
medelvattendjupet och så vidare. Om man det året stod i hör-
net av Karlavägen och Skepparegatan befann man sig i den
matematiska medelpunkten av Stockholms hamnområde: lika
långt ut till alla gränser. Miljoner ton gods av olika slag och
hundratusen människor med skiftande avsikter färdades dag-
ligdags över de trettioåtta sammanbindningsbanorna. De som   utfört sprängningarna för betongcylindrarna och sammansvet-
sat båghalvorna, kände i ryggens tyngd värdet av varje land-
fästes förankring.

Stockholm är en stad som växer, som ständigt spränger sina
nya gränser. Dess broar hade det året en gemensam längd av
närmare en och en halv mil och den sammanlagda höjden över
vattenytan utgjordes av 3,379 meter.