Om Jon Fosse
Nobelpristagare i litteratur 2023
Stina Ekblad
Stina Ekblad är född i Finland, utbildad i Danmark och har sedan 1987 varit anställd på Dramaten. Hon har medverkat i ett stort antal filmer och är ofta verksam med recitation av lyrik. Hon har även sammanställt en diktbox med klassisk svensk poesi i uppläsning av 130 skådespelare. 2020 utgav hon en memoar utgående från dikter som varit betydelsefulla för henne, ”Här brusar strömmen förbi”.
Foto: Göran Segeholm
Jon Fosse är översatt till fler än fyrtio språk. Författarskapet sträcker sig över genrerna och innefattar förutom dramatik även prosa, lyrik och essäistik. Han belönades 2015 med Nordiska rådets litteraturpris. Jon Fosse är född 1959, uppvuxen i Strandebarm på det norska Vestlandet, och skriver på nynorska.
Titel: Fyra pjäser
Författare: Jon Fosse
Förlag: 10TAL Bok
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 397
ISBN: 9789187838033
Jag spelade rollen som ”Den första kvinnan” i Jon Fosses pjäs ”Flicka i gul regnjacka”, i regi av Gunnel Lindblom och i Marie Lundquists vackra översättning, på Dramaten hösten 2009. Det var min första och hittills enda Fosseroll. På första sidan i mitt manuskript har jag skrivit, slarvigt, i blyerts: UT med det INRE.
UT med det INRE. Jag förstår vad jag menade. Fosse lockar med inåtvändhet och själfullhet, ja det är hans lockbete, och många skådespelare nappar: vi älskar att få sjunka inåt och dyka djupt i undertextens hav, ibland så djupt att vi aldrig kommer upp igen. Vi är automatiskt övertygade om att sanningen finns på bottendjupet. Där ligger den och värker, och vi är själslivets spårhundar, tränade i konsten att identifiera dolda budskap. Vi uppsöker djupet, dit ner måste vi i allt vad vi gör, men om vi alltför beredvilligt låter oss sjunka finns ju risken att vi drunknar. Fosse inbjuder till drunkningsdöden. – Ack, att våga stanna kvar på den lätta, tunna ytan och samtidigt känna djupet dra och kalla! Det är en konst. Den konsten måste man kunna när man spelar Fosse. Utan yta är djupet ointressant. Finns djupet alls utan yta? Fosse glimmar på ytan. Han vågar vara på ytan, medan vi skådespelare dyrkar djupet. Djupt ner, inåt, måste vi, det är klart, men sen – upp, och ut med det vi funnit!
”Vi är i vårt liv, nu.” har jag skrivit på ett annat ställe i manuskriptet. Ja, är vi inte alltid det? Men Fosse är sällsamt nära i nuet. Så glest han skriver. Vilka enkla ord han använder! Här, jag, inte, så, vi, men, väl. Så svårt att inte bara helt enkelt äta upp de där små orden. Eller falla i den andra fällan: att bli utmejslande, pränta varje ord som vore de dekret. Det är ju riktiga levande människor som möts i hans pjäser, inte förkunnare, men det går inte att slarva sig till någon sorts vardagsprat. Man måste våga lyfta fram varje ensligt ord som ett litet smycke. Försiktigt. Inte putsa det, bara visa: såhär ser det ut, såhär låter det, såhär bär jag det i min kropp: detta lilla oansenliga vardagsord.
Jon Fosse, 2020. Foto: Tom A. Kolstad. (Creative Commons Attr.)
Det känns osökt att se Fosses manuskript som partitur och det är roligt att få vara ett instrument och spela efter hans noter. Paus – kort paus – lång paus. Ibland måste det gå snabbt, känner man, för att pauserna ska få den verkan de bör ha. Ibland måste man gå emot dem, ignorera dem. Då uppstår oväntade krockar, gärna humoristiska. Oftast är de helt rätt. Fosse är tonsättare, han sätter toner till våra vanliga vardagliga liv, han använder vårt vanliga vardagliga språk och låter det klinga som vi aldrig hört det klinga förr. Det elegiska, det såkallat poetiska, som i själva verket inte är poetiskt, bara tunt och grunt och statuariskt, det måste man borsta av sig. Man måste söka och våga söka en vanlighet. Kant, tagg. Något raskt och strävt. En energi. Ibland bjuda motstånd, vara en tydlig kropp. Inte måla, mässa, sjunga fram de ljuva hemlighetsfulla replikerna, snarare bita i dem, som vore de skrivna av Strindberg. Då upptäcker man ju också humorn. Fosse är rolig.
Och bilderna. De känns så lätta och flyktiga. Det gäller att hålla ihop dem, så de inte flyter ihop som en akvarell med för mycket vatten i penseln. Det gäller att upptäcka dem, friskt, varje gång man säger dem. Inte tynga dem med känslor och uttryck. Inte rama in dem. ”Det är bara en bild men den är fylld av något”, säger Den andre mannen. En skådespelare som spelar Fosse bör också vara ”fylld av något”. Våga erbjuda sin egen sköra själ till beskådande. ”Jag är här (kort paus) men jag är liksom ändå inte här.” Avvaktande. Varse? Nära varat, alltså närvarande. Precis som i livet.
Varje pjäs innehåller en klar och stark berättelse, men den är ofta vid första anblicken dold och måste lockas fram. Skådespelaren vill veta varför, vill ha en handling, en riktning och en mening. Fosse verkar vid första anblicken inte alls intresserad av sådana viktiga oväsentligheter, men det upptäcker man snart att han ändå är. Fast han ger oss en stor frihet att hitta allt dethär själva och vara dramats medskapare. Det är roligt att läsa Fosses pjäser, men de är verkligen skrivna för skådespelarnas kroppar och röster. De är poesi för levande kroppar. De ska spelas. Att spela Fosse är att våga erkänna att poesin finns som ett kroppsligt konstaterande. Fosses pjäser är dikter med händer och fötter, ansikten och röster. Fosses pjäser är dikter som rör sig. Dikter med kropp. Skådespelaren har alltid sin kropp med sig, den är inte något som bara råkar följa med. Den är inte bara ett bihang till vårt själv, den bär upp själva självet. Det är viktigt att förankra Fosseorden inte bara i fantasin och nervsystemet, utan i blodomloppet, muskulaturen och benstommen. Inte bara cerebralt, också köttigt. Står det ”finstämt” i recensionen har man gått fel. Eller också, vilket är lika troligt, saknar recensenten ord. För hur beskriver man Fosse? Jag famlar själv och vänder åter till de där blyertsorden på första sidan i mitt manuskript: UT med det INRE.
Pjäsen slutar alldeles öppet: kort paus, lång paus, ganska lång paus, sista ordet är ”eller”. I mitt manus har jag skrivit på sista sidan: ”Tid & Rum. ATT vistas där viktigare än VARFÖR.”
Men det går inte att spela tillstånd. Att tro att Fosse skildrar tillstånd är att gå fel. Han berättar om den rörelse som driver oss framåt och där finns skådespelarnyckeln, i rörelsen, att det händer så mycket i det till synes händelselösa. Det är inte stillestånd eller stiltje, det är passion och skri, fast hemlighållet. Språket rör sig. Djupt inne i pjäserna rör sig de största frågorna av alla, dem om livsmeningen. Ut med dem. UT med det INRE!