Jan Fridegårds liv och författarskap

Jan Fridegårds liv och författarskap

Mats O Karlsson

Mats O Karlsson är född 1943 i Lit i Jämtland i en skogsarbetarfamilj med nio barn. Efter 7-årig folkskola började han arbeta i skogen med sin far. Efter några år började han studera på skogs- och lantmannaskola, folkhögskola och han tog studenten 1965 på Hvilans specialgymnasium i Åkarp för lantbruks-, skogs- och mejeristuderande. Han blev jägmästare på Skogshögskolan 1969. Sedan 1965 är han bosatt i Enköping. Efter ett par anställningar som jägmästare blev han 1985 socialdemokratisk politiker på heltid med tre år i riksdagen och 18 år som landstingsråd i Uppsala läns landsting. I Jan Fridegårdsällskapet är han ordförande sedan 2006. Tillsammans med Aase Fridegård Penayo skrev han 2017 Minnesboken om Jan Fridegård.

Barndomen

Jan Fridegård föddes den 14 juni 1897 i statarfamiljen Johansson på Hjulsta säteri i Enköpings-Näs socken i södra Uppland. Han var näst yngst i syskonskaran på sju och han fick namnet Johan Fridolf men kallades Fride. Sina första publicerade dikter och noveller i mitten på 1920-talet undertecknade han med pseudonymen Fride Johannesson eller Fride J-n. På den tiden var det regeringen som godkände ändring av familjenamn och den 4 september 1930 bifölls Jans begäran om ändring till släktnamnet Fridegård.

Fride växte upp i statarmiljöer på landsbygden som omger staden Enköping. De första sex åren på en större bondgård i Gåde i Boglösa socken och därefter på Katrinedals herrgård i Övergrans socken. Statarlivet var ofta materiellt fattigt med stora familjer i dåliga bostäder. Statarbarnen fick tidigt börja hjälpa till med enkla sysslor. Jan var vallpojke till ungdjur och sinkor redan som 7-åring. När hans mor blev sjuklig och inte längre orkade mjölka de 10 – 15 kor som föll på hennes lott tre gånger om dagen fick Jan som 14-åring ta över det ansvaret. Det var ofta ett villkor för statarnas anställning att hustrun skulle mjölka. Detta tvång kallade Ivar Lo Johansson ”den vita piskan”.

Trots den materiella fattigdomen fick Jan en inre styrka med sig från barndomen tack vare föräldrarnas starka personligheter. Mor Anna Lovisa tillskrivs citatet: ”Fattig men stolt, hövlig mot alla, men krusar ingen”. Jan stod sin far Johan Alfred mycket nära och han är förebild till ”From” i flera av Jans romaner. Han beskrivs som en ”vardagsfilosof” som ställde frågan: ”Vad är en människa? Knappt en flugskit heller. Om hundra år är ingen av oss mer än en hög ben. Det gäller fattig som rik.” Själv brukade Jan sammanfatta sin barndom: ”Jag är tacksam för mitt barndomshem. Fattigdomen var stor, men frisk som en motvind”.

Skolgång

Jan gick sex år i folkskolan i Övergran där han visade begåvning och sinne för svenska språket. Han kände redan då en längtan att bryta sig ur föräldrarnas begränsande miljö och yrkesval. En väg för fattiga pojkar var att ta värvning. Jan gjorde det och var dragon på Kungl. Lifregementet i Stockholm under tre år, 1915-18, där han slutade som vice korpral. I betyget från korpralskolan fick Jan de högsta betygen i uppförande och i modersmålet men ett streck i räkning. I vitsordet efter de tre åren hette det ”att han under tjänstetiden sig väl skickat”. Inom sig lämnade han det militära med svåra minnen av förtryck och pennalism. På grund av en mindre förseelse tillsammans med några andra slutade det för Jan med att militärdomstolen avkunnade en dom på åtta månaders fängelse på Långholmen. Han har skildrat detta i romanen Äran och hjältarna.

Någon mera formell skolgång tillkom inte statarsonen. Resten var livets hårda skola. En veckas sommarkurs 1928 på Wiks folkhögskola i ABF:s regi blev värdefull för Jan. Där fanns rektorn Sven Kjersén som var kunnig litteraturvetare och recensent som Jan kände till. Han tog därför med sig ett knippe dikter. Sista dagen på kursen vågade han visa dem för Kjersén som gav några omdömen; ”För ordrik med tanke på det magra innehållet” och en annan ”Bärs upp av en äkta inlevelse”. I ett bidrag till elevförbundets Wik-tidningen skrev Jan på 40-talet: ”En, som jag senare förstått, alldeles riktig kritik.” När rektor Kjersén avled 1951 skrev Jan en uppskattande nekrolog med rubriken ”Min första kritiker”.

Ungdomsåren

En person som kom att betyda mycket för Jan var sadelmakaren Johan Leonard Andersson i Ängesta i Breds socken. Han kom en månad varje år till Katrinedal för att se över, laga och tillverka de seldon som behövdes för det hästdrivna jordbruket. Där mötte han 1912 statarpojken Fride Johansson som han såg var lite annorlunda och intresserad av fornfynd och historia. Sadelmakaren var en av Riksantikvarieämbetets ombud som i Jan fick en intresserad åhörare och elev. Jan blev senare i livet själv ombud och god vän med riksantikvarien Sven B F Jansson. Sadelmakaren blev en livslång vän till Jan och hans familj och gudfar till båda barnen, Aase och Stefan. Jan hade lyckan att själv upptäcka två fornfynd – en ristning i en häll i Täby och en runsten i kyrkogårdsmuren vid Åkerby kyrka. På äldre dar uttryckte han som en dröm att han, om möjligheterna funnits, skulle velat bli arkeolog.

En annan person som gav positiv uppmärksamhet på hemorten var kantorn i Övergran Karl Hagberg. När sockenkyrkan skulle få en ny orgel 1929 tyckte Jan att vid invigningen borde en kantat framföras och han erbjöd sig skriva texten. Invigningen blev en framgång och Jans text trycktes i ortens tidning. När prosten avtackade alla medverkande i kyrkan underlät han dock att nämna Jan vid namn utan sa bara ”den församlingens son som skrivit den stämningsfulla kantaten vi nyss lyssnat till”. Det förstärkte minnet och tyngden av det epitet som godsägare Silfverhielm gett Jan – ”den sämsta karln i socknen” – när han kom hem och sålde tidningen Brand och inte ville gå i föräldrarnas fotspår och bli statare.

En tredje person som bör nämnas är den kände folkbildaren Carl Cederblad i Uppsala. Han startade 1928 undersökningen ”Ljus och skuggor över svenska bygder”. Avsikten var att undersöka det folkliga bildningstillståndet i Sverige. Jan fick uppdraget att beskriva sin hemsocken Övergran. Till ledning för medarbetarna utarbetade Cederblad ett formulär som i 16 punkter systematiserade de frågor som var av intresse för undersökningen. Jan gjorde det så bra att han fick både beröm och ekonomisk ersättning.

Ett 1920-tal med både skugga och ljus

Efter åren i det militära som slutade på Långholmen blev 1920-talet ett decennium med fortsatt motvind. Jan provade många olika arbeten som avlöstes med perioder av arbetslöshet. Han var konduktör på Stockholms spårvägar, fabriksarbetare på Siverts kabelverk och han var maskinmjölkare på gårdar i Sörmland. Han behöll kontakten med föräldrarna i Övergran. Alla syskonen mindes faderns ord när de blev utfösta som vuxna för att stå på egna ben ”om det blir för djävligt, så kom hem”. Jan tog på sig faderskapet till Hilma Anderssons barn 1924, även om han tvivlade på om han var den rätte bland flera tänkbara. När han inte skötte underhållsbidraget dömdes han till ett år på arbetsanstalt 1926 – 27. Barnavårdsnämnden med hjälp av fjärdingsmän krävde in och bevakade honom för dessa bidrag ända till i början av 40-talet. Då räckte inkomsterna av hans författarskap till slutbetalning av fordringarna.

Trots de svåra och osäkra yttre omständigheter blev 20-talet ändå det decennium då Jan mötte litteraturen i all dess rikedom. I Enköping, där han arbetade och vistades några år, upptäckte han IOGT-biblioteket där han läste allt! Föreståndare för biblioteket var Mauritz C Axelsson som mot regelverket tillät att Jan fick låna många böcker varje gång. Axelsson var även redaktör för den nystartade radikala dagstidningen Enköpings Nyheter. När han lärt känna Jan tog han in nyhetsnotiser från Övergran men även hans dikter. Hans första publicerade dikt Röster infördes den 28 april 1925. Ett betydelsefullt steg för en blivande författare. Den tidningen bar Jan med sig i innerfickan länge. Under de följande två åren fick han ett 30-tal dikter införda, några även i konkurrenten Enköpings-Posten.  Detta uppmuntrade och stärkte Jans ambitioner. Han fick 1926 i Stockholm kontakt med och började sälja den syndikalistiska tidningen Brand. Den var en samlingsplats för flera av de unga arbetarförfattarna. Jans självbiografiska roman En bonddrängs väg till Långholmen publicerades som följetong. Brand hade inte resurser att betala honorar men Jan hittade några andra tidningar bl.a. Såningsmannen som betalade små arvoden.

Jan gjorde flera försök att få en bok antagen hos olika förlag under andra halvan av decenniet med idel refuseringar som resultat. Tidens förslag med förlagsredaktören Karl-Johan Rådström visade till sist intresse för diktsamlingen Den svarta lutan och den kom ut 1931. Rådström motiverade utgivningen med att han såg att Jan hade förmåga att utveckla sitt skrivande och att han behövde få boken antagen för att fortsätta. Den är Jans enda diktsamling och blev ingen kritiker- eller försäljningssuccé. Men den första boken betydde förstås mycket för självkänslan.

”Riktig” författare med romaner 1933 och 1935

Anders Alebys antikvariatsbokhandel på Klarabergsgatan var i likhet med Brands redaktion en ”träffpunkt för allsköns bohemer, poeter, artister, anarkister”. Det var även Jans stamställe under åren i slutet av 20-talet och början av 30-talet. Jan fick även hjälp av Aleby att öppna ett eget antikvariat på Linnégatan 34 i Stockholm hösten 1930. Ekonomiskt blev den ingen framgång men han fick tid att läsa många böcker. Dessvärre drog han på sig den fruktade lungsjukdomen TBC i den osunda källarlokal där antikvariatet var inrymt. Han hade nämligen även sitt natthärbärge i den. Författarkollegan Erik Asklund hittade honom våren 1934 svårt medtagen på gatan i Stockholm och hjälpte honom till Sabbatsbergs sjukhus där han efter en period blev botad.

Det var i de stora ryska författarnas verk som Jan fann sin egen realistiska stil och motivkretsen för sina första romaner. Han höll Maksim Gorkij som den främste i skildringarna av luffare, pilgrimer och vanligt folk. Jan skriver i Här är min hand 1942: ”Det fanns sådana starka och enkla människor här också, men såvitt jag visste, hade ingen skrivit böcker om dem. Min mor och far var sådana ryska gestalter och många andra hade jag träffat i mitt bottenliv. Men inte hade jag tänkt på att de var värda ett eget kapitel. Och nu började jag så småningom stirra mot horisonten efter ett nytt ljus igen. Kanske jag var en av dem som skulle ge de stora tysta bottenskiktet röst.”

Jans första roman En natt i juli kom ut 1933 på Bonniers förlag. Den handlar om en lantarbetarstrejk i Uppland. Bland annat blir en strejkbrytare ihjälslagen. Den fick hyfsad kritik och flera gav lovord för både hans realism och humor. Samma år utkom Ivar Lo Johansson med Måna är död och Moa Martinson med Mor gifter sig. Dessa tre kom sedan att benämnas ”statar-författarna” bland de många arbetarförfattare som debuterade och tog plats under första halvan av förra seklet.

Sitt stora genombrott som författare fick Jan Fridegård med Jag Lars Hård 1935 och dess två uppföljare Tack för himlastegen och Barmhärtighet 1936. Bonniers hade fått manuset och en förläggare såg den som en fullträff men han fick inte eller vågade inte ge ut den. Jan fick dock ett stipendium från Bonniers – ”ett plåster på refuseringssåret?” Men den finlandssvenske förläggaren Holger Schildt vågade. Förlagens tvekan kan möjligen förstås med tanke på den ”Fridegårds-fejd” som utbröt efter Lars Hård 1935. Många jämförde den med Krusenstjerna-fejden några år tidigare. Kritiken var delad men många ansedda kritiker sågade den med omdömen som ”dräng- och dragonmentalitet i sin kompakta busaktighet” eller ”boken borde ha hetat – porträtt av en lymmel, för att inte lura godtroget folk att köpa” eller ”den borde inte ha getts ut”. Men det fanns också försvarare som såg kvaliteterna i de tre böckerna om Lars Hård. Prästen och psalmdiktaren Anders Frostensson var en, den ledande kritikern i Dagens Nyheter Knut Jaensson och Margit Abenius i Sveriges Radio några andra. Jan själv berättade om hur han vid besök i lanthandeln hemma i Övergran fick frågan om de många svärorden i boken. Han svarade: ”Jag skriver ju om mina föräldrar och deras bekanta och arbetskamrater. Då kan jag ju inte låta far tala som en söndagsskollärare i boken.”

Med tiden och i skenet av Jans fortsatta författarskap visade det sig att det var de positiva kritikernas omdömen som vann anklang både bland läsare, litteraturvetare och i kritikerkåren.

Ett svårt men livsviktigt vägval

I mitten av 1930-talet stod Jan inför ett avgörande livsval: Skulle han fortsätta sitt ungkarls- och bohemliv i Klarakvarteren eller skulle han stadga sig och bilda familj? Han slets mellan de två alternativen. Han var en av ”Klara-bohemerna” efter genombrottet som författare med Lars Hård 1935 – 36 men han tillhörde inte de mest hängivna. Detta framgår av hans omdöme ”Klara var inte Paris” när tiden och fenomenet diskuterades några decennier senare.

Mötet med en ung vacker servitris på Hurtigs kafé i Klara avgjorde hans val. Gudrun Nilsson kom från frikyrklig miljö i Söderhamn och kaféet drevs av likasinnade till hennes föräldrar. Föreståndarinnan på kaféet höll uppsikt över sina anställda och Gudrun varnades för umgänge med den illa beryktade författaren. Deras ömsesidiga intresse för varandra växte trots det. För Gudrun ledde det till att hon förlorade både jobbet och bostaden. Så blev Jan och den 17 år yngre Gudrun ett par. Dottern Aase föddes 1937 och sonen Stefan 1942. Utan att lämna kamratskapet och livet med sina författarkollegor prioriterade Jan därefter familjen. De var bosatta i Vallentuna och Enebyberg och från 1947 i Uppsala.

Dottern Aase har berättat att det inte alla gånger var lätt för den unga och oerfarna Gudrun att ta plats i Jans umgänge med hans författarvänner. Det fanns dock några av de andra fruarna som moderligt tog hand om och hjälpte henne. Särskilt nämner hon Tora Dahl och Eyvind Johnsons första fru Aase. Äktenskapet blev harmoniskt trots åldersskillnaden och olikheterna. Visst kunde Gudrun känna sig bortkommen i vissa situationer och när Aase på 50- och 60-talen blivit vuxen och stod sin far nära fick hon ibland göra Jan sällskap istället för mamma. Gudrun avled i februari 1968 och Jan i september samma år. De är begravda på Gamla kyrkogården i Uppsala och den liggande gravstenen är en kvarnsten från Gåde i Boglösa.

Ett långt och produktivt författarskap

Efter Lars Hård var Jan en etablerad författare och han blev en produktiv sådan. Nästan varje år kom en ny bok. Hans förlag var nästan uteslutande Wahlström & Widstrand. Utöver romaner i bokform var Jan en flitig novellförfattare. Det fanns på den tiden flera tidskrifter som gärna gav utrymme för noveller. Under de tre åren som följde på Lars Hård trilogin fick Jan inte mindre än 26 originalnoveller publicerade i tidningarna Folket i Bild, Vi och Vårt hem. Dessutom hade han alla tre åren en novell i prestigefulla BLM, Bonniers Litterära Magasin. Sina noveller samlade han och förlaget i tre bokvolymer 1944, 1948 och 1956. Jan deltog även med bidrag i julmagasin och andra liknande publikationer.

Genom samarbetet med Folket i Bild, både folkbokserien och författarturnéerna under 1940- och 50-talen, kom Jan Fridegård att nå många både läsare och åhörare. I folkbokserien utkom 6 – 10 titlar per år och Jan bidrog med inte mindre än 11 titlar, vilket var det mesta för någon författare. Grundupplagan var inledningsvis 20 000 exemplar men ökade till både 50 000 och 1950 tryckets flera titlar i 100 000 exemplar. Fridegård utropades i en tidningsrubrik till ”Bok-miljonären” när hans miljonte bok hade tryckts i början av 50-talet. Författarturnéerna bestod av 3 – 4 författare, musiker och sångare som åkte i Folkparker och Folkets hus i treveckorsperioder med minst två framträdanden per dag. Jan kallades sig själv för ”bok-predikant”. Han kunde även hantera både fiol, dragspel och gitarr och framföra en visa eller ett skillingtryck.

När Jan fick frågan om vad han ville med sitt författarskap svarade han: ”vara ett språkrör för många som lever och dör hårt och tyst – utan möjlighet att själva få säga sitt ord.” När han fick ”Lilla nobelpriset” 1967 utdelat av samfundet De nio löd motiveringen: ”För hans sakliga genomlysning av ett inre öde, så som det formats under samhällets tryck och för en andlig spännvidd i linneansk och swedenborgsk tradition”.

Hur mottogs och sammanfattades Fridegårds författarskap?

Erik Peurell återger i sin avhandling En författares väg – Jan Fridegård i det litterära fältet (1998) omdömen om Jan Fridegårds författarskap.

”Jans författarskap blev föremål för flera essäer och längre artiklar i början av 40-talet av Axel Strindberg, Sven Stolpe, Erik Blomberg och Knut Jaensson – alla betydande kritiker. Omdömena om Jans produktion var påfallande samstämmiga. Ledorden var: ärlighet, enkelhet och stilkonst. Vilket samlades effektfullt i en mening av Axel Strindberg 1941: ”Ärligheten i Fridegårds diktning har tvingat fram en stilkonst, som bär den stora diktens prägel av sann enkelhet, på något oåtkomligt vis suverän, självklar, beskt naturlig.” Erik Blomberg skrev 1938: ”Den sociala kritiken kommer inifrån, ur den egna upplevelsen. Det är därigenom den når sin starka verkan.”

”Man skulle kunna avgränsa Fridegårds storhetsperiod till tiden mellan 1942 och 1949, från mottagandet av Här är min hand och utgåvan av Trägudars land som folkbok till försäljningssuccén med Offerrök 1949/50.” När Lars Hård går vidare kom ut 1951 trycktes den i en första upplaga på 10 000 exemplar vilket var den största upplagan jämte Fäderna av Jans böcker. Den recenserades i inte mindre än sju storstadstidningar på första utgivningsdagen den 1 oktober, vilket inte hände varken förr eller senare. Blandade omdömen var det men Åke Runnqvist skrev i sin översikt över årets böcker att den ”avgjort hörde hemma i en översikt av säsongens viktigaste böcker”.

”Samma kritiker som på 1930-talet beskyllde Jan för drängmentalitet och helt i avsaknad av moral kritiserade honom 20 år senare för att vara alltför moralistisk. Jan betraktades främst som Lars Hårds författare och i några andra 30-tals böcker visade han sig från sin bästa sida som samhällskritiker och stilist.”

 ”Förkunnelsen av en oförbehållsam tro, om än konfessionslös och strängt antiklerikal, i tider när ledande kulturpersonligheter företrädde en allmän skepticism och ifrågasatte kristendomens grundtankar, bringade Fridegård i otakt med samtiden.”

Peurell gör följande ”bokslut” över Jan författarskap: ”När Jan dog hade han 41 boktitlar bakom sig. Det var mycket. I dödsrunorna var den enhetliga bedömningen att Lars Hård böckerna var hans främsta litterära gärning och hans främsta författarperiod fram till mitten av 40-talet. Därefter blev han ojämn, gick på rutin och upprepade sig. I den senare produktionen nämns Lyktgubbarna särskilt. Torntuppen lyfts också fram. Han framhölls också som en av landets främsta naturskildrare.”

Peurell avslutade: ”Sådan var bilden av Fridegård när han gick ur tiden. Det var en uppfattning som växt fram ur recensionerna av hans många böcker alltsedan mottagandet av bokdebuten, men också format av det sätt på vilket han under senare år deltagit i kulturlivet i vidare mening: Fridegård hade varit långt mer synlig på folkparksscener runt om i landet än som skribent i kulturtidskrifter eller på tidningarnas kultursidor.”

Aftonbladets litteraturkritiker Axel Liffner skrev den 9 september 1968 i anslutning till Jans död: ”Statarsonen fick så småningom upprättelse. Han blev ärad och älskad. I dag hör Lars Hård-trilogin till våra få verkligt levande moderna klassiker. Många läser och läser om igen och läser med förnyad behållning Fridegårds samhällskritik, hans av starkt patos burna revolt mot klassförtrycket. Hans glasklara prosa, hans förmåga att behärskat sammanlänka bitterhet, humor och ömhet – och en osannolik öppenhet för den levande naturen har rönt alla tänkbara lovord.

Men Fridegård är inte bara Lars Hårds författare. Det är visserligen ostridigt att hans författarskap under de sista decennierna ofta visat stor ojämnhet, och att han kunde röja häpnadsväckande okänslighet för det nya som rör sig i vår tid och personer som liknar hans ungdoms Lars Hård. Men man behöver bara erinra sig exempelvis hans forntidsepos (som inleddes med Trägudars land) och Lyktgubbarna för att se på hans gärning med obruten respekt.”

Professor Lars Furuland i Uppsala var den som på djupet studerade och analyserade de svenska arbetarförfattarna. Han kände dessutom personligen både Jan och Ivar Lo. Furuland sammanfattade Jan Fridegårds författarskap sålunda: ”Han framstår som en av de stora förvaltarna av den folkliga berättarkonsten. Det finns ett socialt patos för de små människorna, för särlingarna och självtänkarna, i det mesta han skrivit. Men det hindrar inte att han som få också har skildrat stoltheten, resningen, mitt i fattigdomen.

I alla hans böcker är episoder, anekdoter och koncentrerade naturskildringar väsentliga för helhetsverkan. Någon tungt framskridande bred epik har Fridegård aldrig skrivit, och i sina bästa stunder är hans kortprosa mästerlig. Just i det lilla formatet som kräver koncentration kommer hans bästa egenskaper ofta till sin rätt: hans lakoniska pregnans, hans friskhet, omedelbarhet och humor.”

Birger Norman skrev den 13 juni 1967 till Jans 70-årsdag ett brev där han kommenterade en rubrik i DN om att Jan fortfarande var uppkäftig. Birger tycker inte att det är rätt ord för Jan. Han minns istället när han läste honom på ”det bedrövliga – och löftesrika – 30-talet i Ådalen”. Han sätter hellre högt ”Jans bitska löje, hans sardoniska ironi”.

Kurt Ekholm rektor i Göteborg, hittade ett citat av Jan i Hufvudstadsbladet i Helsingfors som kan vara ett exempel på vad Birger Norman avsåg: ”Alla har käk, byxor och skor. Men själen är mera barfotad än någonsin … stora magar och magra själar kallas välfärd.”

Filmregissören Arne Sellermark citerade i ett brev 1951 litteraturprofessorn Victor Svanberg som i en recension av Lars Hård går vidare om Jans författarskap sagt ”att spänningen mellan tvånget att slå och lusten att smeka ger hans stil en säregen rytm”.

Bibliografi

Bland hans romaner framhålls, utöver Lars Hård trilogin, ofta träl-serien med Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök som hans mer framstående. Den utspelar sig på 800-talet och den användes ofta i skolorna, både i ämnena historia och svenska.

Torntuppen skrev Jan 1941 efter sin fars död. Den handlar om soldaten From som efter döden återkommer till sin hemsocken Tillinge. Han bor hos kyrktuppen i Tillinge kyrka och han hemsöker potentater i socknens fattigvård som var kallsinniga och plågade de utsatta men han gör även svängar ut över det krigshärjade Europa.

I Lyktgubbar 1955 som utspelar sig i Boglösa där han från pojkåren minns de egna föräldrarna och andra statare och deras familjer. Jan skildrar med en folklivsforskares blick för miljöer och detaljer men litterärt vackert statarna. Deras hårda slit men också sammanhållningen och osämjan som han så väl kände till från egna erfarenheter.

Från 1959 till 1963 gav han ut sin soldatsvit i fem delar som skildrar kriget och dess konsekvenser i ett underifrånperspektiv. Det är inte generalernas krig utan det är den menige soldaten med oro inför striderna och för den hemmavarande hustrun och barnen

Jan var övertygad spiritist. Han fick genom medier kontakt efter deras död med både sin far, mor och lillasyster. I boken Den gåtfulla vägen 1963 skildrar han dessa fenomen. Som en dåtida kändis blev han i kvälls- och veckopress gärna en frontfigur för denna rörelse. Han framträdde vid stora möten och berättade om vad han själv upplevt och trodde på. Kritiker till hela fenomenet tog avstånd från saken men även från Jan. Moa Martinson till exempel uttryckte att Jan som hon hållit så högt i många avseenden nu sjönk i hennes aktning. I brev från Jan till vänner under denna tid markerar han viss distans till överdrifter inom spiritismen utan att för den delen tumma på sin personliga övertygelse. I en intervju svarade han vad den betytt för honom: ”Spiritualismen ändrar inte ens liv på något annat sätt än att den skingrar fruktan. För mig har den betytt andligt tillväxt, lugn och lycka, och jag tror att den skulle kunna betyda detsamma för många andra människor,”

De tre självbiografiska På oxens horn, Lättingen och Det kortaste strået 1964-66 är återblickande och som han själv kallade dem ”istället för memoarer”. De innehåller minnesbilder om händelser och personer som han mött under sitt liv. Reflektioner och iakttagelser över den egna utvecklingen och det som hänt i samhället och världen.

Bokomslag av framstående svenska konstnärer

En lång rad framstående svenska konstnärer, grafiker och målare har under åren gjort bokomslag till Jan Fridegårds böcker. Grafikern och illustratören Stig Åsberg tecknade de första omslagen. Bland dem som förekommit under hela utgivningen kan nämnas målaren Roland Svensson, som var mycket nära vän med Jan Fridegård, samt grafikern Svenolov Ehrén som tillhörde kretsen kring Folket i Bild och Folket i Bilds konstklubb. Övriga illustratörer har varit Paul Ströyer, Eric Palmquist, Ulla Sundin, Per Engström och Björn Landström. För senare pocketutgåvor har även illustratören och grafikern Per Åhlin gjort omslagen.

Fotografier

Bilderna i artikeln är publicerade med tillstånd av upphovsrättsinnehavaren och Jan Fridegård-sällskapet

Bibliografisk förteckning över Jan Fridegårds utgivna böcker

Den svarta lutan, dikter, 1931

En natt i juli, 1933

Jag Lars Hård, 1935

Tack för himlastegen, 1936

Barmhärtighet, 1936

Offer, 1937

Äran och hjältarna, 1938

Statister, 1939

Trägudars land, 1940

Torntuppen, 1941

Här är min hand, 1942

Kvarnbudet, en novellsamling, 1944

Gryningsfolket, 1944

Fäderna Stenåldern, 1947

Johan From, Lars Hård och andra noveller, 1948

Offerrök, 1949

Kvinnoträdet, 1950

Lars Hård går vidare, 1951

Porten kallas trång, 1952

Johan Vallareman och andra sagor, 1952

Vägen heter smal, 1953

Sommarorgel, 1954

Lyktgubbarna, 1955

Larsmässa, 1955

Flyttfåglarna, 1956

From och Hård. Ett urval noveller, 1956

Arvtagarna, 1957

En bland eder, 1958

Muren, 1959

Svensk soldat, 1959

Soldathustrun, 1960

Mot öster soldat, 1961

Soldatens kärlek, 1962

Hemkomsten, 1963

Den gåtfulla vägen, 1963

På oxens horn, 1964

Lättingen, 1965

Noveller i urval, 1965

Det kortaste strået, 1966

Tre stigar, 1967

Hallonflickan, 1968