Ett hus i Kalmar: När Sverige erövrade världen med Säkerhetständstickan.
Del I: Byggherren
Per-Olov Käll
I den trivsamma staden Kalmar finns i stadens äldre del, den som befinner sig innanför stadsmuren och inte så långt från den i ståtlig barockstil uppförda domkyrkan vid Stora torget, ett hus med en märklig historia. Adressen är Norra Långgatan 51, men man skulle knappast notera den inte alltför iögonenfallande byggnaden, ett gult trähus i två våningar (bild), om det inte vore för den skylt som placerats på en fasadpelare någon meter ovanför trottoaren till vänster om entrén. På skylten kan man läsa att det var en borgmästare Didrik Mühlenbruch som lät bygga huset år 1697. Vem borgmästare Mühlenbruch var förtäljer emellertid inte vår historia, som är helt inriktad på några av husets senare ägare.
Välkända släkter
På skylten läser man nämligen också att huset 1854 såldes av lagmannen C[hristian] A[dolph] Palme till J[ohan] A[ugust] Kreuger. Den senare var en skeppsredare, tillika grossist i trävaror och kolimportör [1]. Namnet Palme är just så bekant som det låter, ty Christian Adolph Palme (1811-89) var statsminister Olof Palmes farfars far. Husköparen Johan August Kreuger (1821-87) skulle några år senare bli far till konstnären Nils Kreuger (1858-1930). Denne skulle i den svenska konsthistorien göra sig känd som en skicklig målare av hästmotiv såväl som en stämningsfull skildrare av stadsvyer i impressionistisk stil (se bilder).
En som kom att bo i huset var en kusin till konstnären Nils Kreuger. Han hette Ernst Kreuger (1852-1946) och hade gift sig med kalmarflickan Jenny Forssman (1856-1949). Ernst arbetade som disponent för Fredriksdahls tändsticksfabrik i Kalmar [2]. Tillsammans med sin bror Fredrik kom han även att starta Kalmar tändsticksfabrik och Mönsterås tändsticksfabrik. Den Kreugerska släkten drog med andra ord tidigt eld på tändstickan. Ernst fungerade även som Rysslands konsul i Kalmar, en position han ärvt efter sin far som i sin tur ärvt den efter sin. Ernst och Jenny fick inte mindre än sex barn, två söner och fyra flickor. Den äldste sonen döptes till Ivar och föddes i kalmarhuset den 2 mars 1880. Möjligen med undantag av biskopssonen och skalden Erik Johan Stagnelius (1793-1823) skulle Ivar bli den, såvitt jag vet, enda kalmarson som nått världsrykte. En fråga som intresserar oss här är om detta världsrykte bör hänföras till hans egenskap av ryktbart affärssnille eller beryktad svindlare? Eller möjligen båda?
Vet du vad en tändsticka är?
Naturligtvis känner alla till tändstickor! Mindre känt är måhända att detta vardagsföremål har en lång utvecklingshistoria och nådde dagens tekniska fulländning först mot slutet av 1800-talet. Att göra upp eld har mänskligheten som bekant klarat i tiotusentals år och mer. Till exempel genom att slå två flintstenar mot varandra och låta de av den mekaniska energin framkallade gnistorna tända eld på ihopsamlat torrt gräs eller fnöske.
Vi har alla också hört H.C. Andersens sorgliga saga om Den lille Pige med Svovlstikkerne, publicerad 1845. Men den ursprungliga svavelstickan, en träpinne som man doppat i (smält) svavel, var egentligen inte en äkta tänd-sticka i vår mening, eftersom stickan flammade upp först när den kom i kontakt med öppen eld eller ett glödande föremål. Hur intresserad H.C. Andersen var av sådana rent kemitekniska spörsmål kan man förstås undra över. Kanske ansåg han bara att svovlstikka var ett poetiskt namn, som passade hans syfte med berättelsen.
Den avgörande kemiska upptäckt, som möjliggjorde vår moderna tändsticka, utfördes av en tysk köpman, apotekare och alkemist som hette Hennig Brand, född ca. 1630, död antingen ca. 1692 eller 1710. Brand hade tjänstgjort som officer i Trettioåriga kriget – det för de tyska länderna förödande krig som pågick mellan 1618-1648 och där Sverige spelade en föga smickrande roll – men hade gift sig rikt och kunde lämna krigarbanan för att istället ägna sig åt sin alkemiska passion. Övertygad som han var att ”de vises sten” – det ämne som hade den underbara egenskapen att kunna omvandla oädla metaller som järn eller bly till guld och som alkemisterna varit på jakt efter i århundraden – stod att finna i mänsklig urin, lät han med hjälp av vänner och bekanta samla ihop ett stort antal hinkar av kroppsvätskan. Han destillerade därefter urinen, det vill säga kokade bort vattnet. När vattnet försvunnit ur kokkärlet, och detta börjat glöda i värmen från Brands ugn, observerade han att en rök steg upp ur kärlet, en rök som genast flammade upp. Vid närmare undersökning fann han att han fått fram ett vaxliknande ämne, som både hade egenskapen att det kunde självantända i luft och samtidigt tycktes självlysande. Den sistnämnda egenskapen fascinerade Brand så mycket att han beslöt att kalla sitt nyupptäckta ämne för fosfor, med referens till den grekiska mytologins Φωσφόρος eller ”ljusbärare”. (Idag vet vi att fosfor inte är ”självlysande” i ordets verkliga mening. Det som händer när vit fosfor, med den kemiska formeln P4, kommer i kontakt med syret i luften är att det börjar brinna spontan och därigenom avger ljus. Processen är dock långsam och man kan få intrycket att fosforn lyser av sig självt.) Brands upptäckt är intressant även på det sättet att fosfor är det första grundämne, vars upptäckare är känd till namnet.
Brands teknik för att framställa fosfor var inte effektiv. Man har beräknat att han genom att destillera 5½ kubikmeter urin inte lyckades isolera mer än ett drygt hekto fosfor. Det blev istället den lysande tysk-svenske kemisten Carl Wilhelm von Scheele (1742-86), som blev den som kom på ett sätt att framställa fosfor som gav ett bättre utbyte. Numera vet vi sedan länge att fosfor är ett livsnödvändigt grundämne, som bl.a. ingår i arvsmassan (DNA-molekylen).
Redan 1844 hade dock den svenske kemisten och uppfinnaren Gustaf Erik Pasch (1788-1862) tagit patent på en ny typ av tändsticka, som inte var behäftad med dessa problem [3]. Pasch kallade den nya stickan för Säkerhetständsticka och den skulle komma att spela en viktig roll i Sveriges industriella utveckling. Pasch ersatte den farliga vita fosforn i tändsatsen med ämnet antimonsulfid (Sb2S3) och använde som oxidationsmedel kaliumklorat (KClO3). Säkerhetständstickan kunde endast tändas genom att man drog den mot tändsticksaskens plån, där Pasch använde sig av röd fosfor istället för vit. Röd fosfor har en annan kemisk uppbyggnad än vit och är varken giftigt eller eldfängt.
På basis av Paschs innovation startade bröderna Johan Edvard och Carl Frans Lundström 1845 Jönköpings Tändsticksfabrik, vars produktion snart gjorde namnet Jönköping och säkerhetständstickan bekant runt om i världen. Välkänd blev även den medföljande instruktionen att stickan ”tända endast mot lådans plån”. Säkerhetständstickan blev en av Sveriges främsta exportprodukter.
Ett viktigt framsteg skedde 1864 då ingenjören och uppfinnaren Alexander Lagerman (1836-1904), som var anställd på Jönköpings Tändsticksfabrik, utvecklade den första helautomatiska maskinen för tillverkning av tändstickor. Lagermans sinnrika uppfinningar var av stor betydelse för det tekniska försprång Sverige intog i tändsticksproduktionen och företaget sökte omsorgsfullt skydda dessa värdefulla industrihemligheter.
När Kalmarsonen Ivar Kreuger omkring 1913 på allvar träder in på tändsticksscenen har Sverige redan en betydande produktion. Tillverkningen var framför allt koncentrerad till tre orter – Jönköping, Tidaholm och Vetlanda – men det fanns som sagt tändsticksfabriker lite varstans, såsom i Kalmar och Mönsterås. Tiden var den svenska kapitalismens Gründerjahre.
–Vill du pröva lyckan som industriman?
–Starta en tändsticksfabrik!
Hur det hela började
Det finns givetvis åtskilligt skrivet om Ivar Kreuger. Själv är jag ingalunda någon expert på den gäckande affärsfantomen, och de arbeten som denna artikel främst bygger på anges i not [4]. Bankmannen Lars-Erik Thunholms Ivar Kreuger (1995) får tills vidare betraktas som ett av standardverken på området. Även om Thunholms framställning kan tyckas torrare än nödvändigt och inte tar upp de ”roliga” sidorna hos Kreuger. Till exempel att han trivdes ihop med skådespelare och artister – sådana som Greta Garbo och Mary Pickford – eller hans insatser för Svensk Filmindustri.
Så här inleder Thunholm sin berättelse om den unge Kreuger:
”Ivar Kreuger växte upp i en trygg och ombonad miljö av solid borgerlighet, omgiven av kärleksfulla föräldrar och en stor syskonskara. Anhöriga som uttalat sig om hans barndom har samstämmigt betecknat honom som en glad, vänlig och hjälpsam gosse. Man har också fäst sig vid två betecknande karaktärsegenskaper, hans oräddhet i olika sammanhang och hans påfallande goda minne. Han tog i stor utsträckning hand om sig själv och från uppfostringssynpunkt tycks han inte ha berett sina föräldrar vare sig besvär eller några som helst bekymmer.” (Thunholm, sid 16)
Även om detta rätt mycket låter som en borgerligt konventionell – och i efterhand kanske tillrättalagd skildring – kan det ju vara riktigt att den unge Kreuger inte förorsakade sina föräldrar större problem. Alla barn gör inte det. Hans goda huvud tycks också ha gjort intryck på omgivningen emedan han tilläts hoppa över två klasser i skolan. När han 1896 tar studenten är han endast 16 år och har toppbetyg i matematik och de naturvetenskapliga ämnena. I sin avgångsklass är han nummer 3. Gossen är med andra ord predestinerad för ingenjörsbanan.
Sommaren efter studentexamen arbetar Ivar på familjens tändsticksfabrik i Mönsterås och på hösten beger han sig till Stockholm för att börja på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH). 1899, efter tre år studier, avlägger han ingenjörsexamen i mekanik (”mekanisk teknologi”) och efter ytterligare ett år även examen i väg- och vattenbyggnad. (Titeln civilingenjör införs officiellt först 1915 genom ett förordnande av Kungl. Maj. Titeln användes inte desto mindre som en markering av att man var en icke-militär ingenjör. Den nuvarande regeln att en civilingenjörsutbildning skall motsvara fem års högskolestudier infördes 2007.) Tjugo år gammal har Ivar Kreuger på fyra år erövrat en dubbel ingenjörsexamen och är nu redo att bege sig ut i stora världen med resebidrag från sin far. Man kan säga att familjen Kreuger – som helt klart befinner sig på uppåtgående i samhället, om än i det anspråkslösa Kalmar – gör som den europeiska överklassen gjort i många generationer: sänder sina mest lovande söner på en Grand Tour. I Ivars fall går resan inledningsvis till New York, där han söker jobb som byggnadsingenjör. Då detta misslyckas fortsätter han till Chicago och får där åtminstone anställning som fastighetsmäklare. Ivar Kreuger har talang som försäljare – han lär ha sålt tomter på provisionsbasis – och tjänar tillräckligt för att snart avsluta anställningen och fortsätta sin upptäcktsfärd i Förenta Staterna, ett land för vilket han kom att hysa en livslång uppskattning. Han reser nu till New Orleans. Där får han tillsammans med nio andra ingenjörer uppdraget att bygga en bro i hamnstaden Veracruz i sydöstra Mexiko. Dit beger han sig i januari 1901.
I Veracruz kunde historien om den unge Ivar Kreuger fått ett abrupt slut. Hela sällskapet insjuknade i gula febern och bara Ivar och ytterligare en person sägs ha överlevt, (Thunholm, sid 21). Svårt medtagen av hjärtproblem och allvarligt drabbad av ögonsjukdom (bindhinneinflammation) återvänder han till Sverige.
Men Ivar Kreuger är inte den som ger upp i första taget och ett år senare, i februari 1902, är han tillbaka i New York. Nu har han bättre tur. Han blir anställd i den stora byggkonsultfirman Purdy & Henderson. Det företaget samarbetar i sin tur nära med ett av New Yorks ledande byggföretag, Fuller Construction Company. Det sistnämnda hade grundats av arkitekten George A. Fuller (1851-1900) och brukar anses vara det företag som utvecklade tekniken att bygga skyskrapor. Fuller var en förespråkare av den nyligen patenterade idén att stora betongkonstruktioner skulle stabiliseras med hjälp av stål, så kallad armerad betong. Utvecklare och patentinnehavare av tekniken var den amerikanske ingenjören Julius Kahn (1874-1942). Den viktigaste ekonomiska drivkraften bakom byggandet av skyskrapor i den nya världen var förstås de svindlande tomtpriserna på Manhattan. Kreuger kom nu som tidig europé in i den amerikanska byggboomens hetluft och han anses ha medverkat vid uppförandet av bland annat det berömda The Flatiron Building (”Strykjärnshuset”, bild) på Femte avenyn. Han inser också till fullo värdet av sina nyförvärvade kunskaper i amerikansk byggteknik och i ett brev hem till sin far i maj 1904 skriver han:
Redan sommaren 1903 är Ivar på språng mot nya destinationer, nu tillsammans med en kollega från Purdy & Henderson. Denne är en ung norrman med namnet Anders Jordahl och kommer att bli en av hans mest förtrogna medarbetare. Genom en konsultfirma i London erbjöds de två anställning på ett stort hotellbygge i Johannesburg i Sydafrika. Carlton Hotel invigs 1906 och ansågs som ett av de flottaste i hela södra Afrika. Hotellet bestod av sex våningar (bild), hade telefon i varje rum och en tidig form av luftkonditionering. Det revs 1963 och ersattes med det nuvarande Carlton Hotel, som beskrivs som en luxuös skapelse i trettio våningar [6].
Efter att hotellarbetet i Johannesburg var avslutat hade de två kompanjonerna svårt att hitta nya jobb och öppnar istället en restaurang. Att driva restaurang är kanske inte rätt syssla för byggnadsingenjörer specialiserade på armerad betong, men restaurangen lär ha varit en ekonomiska framgång och de kan snart avyttra den med förtjänst. Ivar har också genomfört några lyckade spekulationer i guldaktier och fått ihop en reskassa tillräckligt stor för att först ta honom till Indien och därefter till Paris. I den franska huvudstaden ägnar han sig åt språkstudier under ett par månader för att i juni 1905 på nytt dyka upp i New York. Han anställs nu av ett kanadensiskt byggföretag i Toronto men värvas på hösten samma år av amerikanska Consolidated Engineering & Construction Company i New York. Han avancerar där till posten chefsingenjör (chief engineer) med uppdraget att bl.a. leda bygget av en stadiumanläggning vid Syracusauniversitetet i New York. Arbetet var genomfört vid årsskiftet 1906/07.
Kreuger söker nu arbete på andra byggföretag. Thunholm återger ett långt ansökningsbrev han ställde till företaget Bell Engineering & Construction Company i januari 1907:
”Jag är 33 år gammal…
[—]
Jag har bakom mig tio års erfarenhet av armerad-betong-arbeten i Tyskland, Frankrike, England och i Förenta Staterna och två års erfarenhet av järnkonstruktionsanläggningar i Förenta Staterna…
[—]
Jag godtar en lön av omkring 400 dollar per månad.” [7] (Thunholm, sid 25ff)
Att Kreuger i hastigheten skulle tagit miste på att han om en dryg månad skulle fylla 27 år – inte som han påstår 33 – får anses uteslutet. Lögnen om åldern var nödvändig för att överdriften om ”tio års erfarenhet” inom byggbranschen skulle gå ihop. I verkligheten hade han just börjat på KTH när tioårsperioden inleddes. Men Kreuger gjorde som så mången annan ivrig ung man i karriären: chansade på att företaget inte skulle detaljgranska alla uppgifterna.
Någon anställning resulterade hur som helst ansökan inte i. Istället återvände Ivar Kreuger efter några månader till Sverige. Med sig har han något som skall visa mycket värdefullt. Han hade lärt sig den nya byggteknik som kombinerade betong och stål. Därtill hade han erhållit rätten att i Sverige och Tyskland för företaget Trussed Concrete Steel Companys räkning exploatera just de tekniker som företagets ledare Julius Kahn utvecklat och patenterat.
Ivar Kreuger återvänder till fosterlandet med en ekonomisk marskalkstav i ränseln.
Kreuger & Toll
När Ivar hösten 1907 är tillbaka i Sverige publicerar han i Teknisk Tidskrift en artikel med titeln ”Erfarenheter från Nordamerika angående armerade betongkonstruktioner” [8]. Artikeln sägs ha väckt uppmärksamhet i svenska byggnadsingenjörskretsar. Beträffande Sverige framhåller han att
”…den armerade betongen ännu icke vunnit den uppmuntran, varav den är förtjänt, och är detta så mycket beklagligare, som byggnadskostnaderna härstädes blivit uppdrivna till en sådan höjd, att varje möjlighet till deras sänkande borde hälsas med tillfredsställelse. Ur nationalekonomisk synpunkt borde det även vara av stor betydelse att få den armerade betongen införd härstädes, då alla de råmaterial som användas därtill, förefinnas i riklig mängd inom landet, under det att vid järnkonstruktioner åtminstone alla grövre järnbalkar måste importeras utifrån.” (Thunholm, sid. 29)
Vid denna tid har Ivar en kusin, Henrik Kreüger, som arbetar som assistent på Väg- och vatteninstitutionen på KTH. Denne intresserar sig också för de nya amerikanska byggmetoderna och de två kusinerna inleder ett samarbete. Med tiden ska Henrik Kreüger (1882-1953) avancera till professor och även till rektor för KTH, men det är en annan historia. Det viktiga här är att det är Henrik som sätter Ivar i förbindelse med byggnadsingenjören Paul Toll (1882-1946), en smålänning med mekanistexamen från Borås Tekniska Elementarskola. Det är en kontakt som i hög grad intresserar Ivar, ty på hemresan från New York har han tagit vägen förbi Trussed Concrete Steel Companys Londonkontor och blev där informerad om att den agentur för Kahn-tekniken han själv erhållit för Sverige och Tyskland av Paul Toll (och den byggfirma denne arbetade för) hade sökts för hela Europa. ”If you can’t beat them, join them!” tycks Ivar ha resonerat och föreslog Paul Toll att bli hans kompanjon i det byggföretag han avsåg att starta. Föga förvånande var Paul, som åtnjöt en trygg ställning inom företaget Kaspar Höglund AB, till en början mycket tveksam till att nappa på de två kusinernas idéer. Men Ivars övertalningsförmåga skulle bli legendarisk och tillsammans med det förtroende Paul hyste för Henriks teoretiska kompetens, bestämde han sig för att våga språnget ut i det okända.
I maj 1908 grundas byggfirman Kreuger & Toll med Ivar och Paul som ägare. Ägarförhållandet var 60% för Ivar och 40% för Paul, men vinsten skulle delas lika. Ivar stod för hela insatskapitalet på 10 000 kronor. Det låter kanske inte så mycket, men i dagens penningvärde motsvarar det omkring 520 000 kronor [9]. Kusin Henrik hade nog velat bli delägare men fick nöja sig med att knytas till företaget som konsult med särskild expertis på konstruktioner i armerad betong. Det nya företaget skulle snart låta tala om sig. Redan 1911 ombildas det till ett aktiebolag. Och ytterligare tre år senare hade man köpt upp det företag som Paul Toll lämnat.
Nästa omvandling av företaget skedde 1917, då byggbolaget döptes om till Kreuger & Toll Byggnads AB med Paul Toll som huvudägare. Det ursprungliga Kreuger & Toll förvandlades till ett holdingbolag, som kontrollerades av Ivar Kreuger. Det var med det bolaget som bas Ivar nu inleder sina världsomspännande finansiella operationer.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
Ett nyskapande byggföretag
Kreuger & Tolls byggverksamhet skulle komma att påverka Stockholms stadsbild på ett fördelaktigt sätt. De uppförde inte bara nya byggnader med en ny teknik; den nya tekniken möjliggjorde också en ny arkitektur, som var både luftig och elegant. (Tyvärr kan man inte säga detsamma om de märkligt opersonliga och baktunga betongklossar som spridit sig över Stockholms stadskärna och dess omgivningar alltsedan demoleringen av Brunkebergstorg på 60-talet. Och hur det idag ser ut i det hotelltäta området runt Stockholms Centralstation vill man helst inte tala om. Någon har sagt att området numera är så otrivsamt att man inte skulle komma på idén att ta en vanlig promenad i det.)
Den nya tekniken möjliggjorde inte bara byggandet av högre och lättare hus; man kunde också bygga snabbare. Och till det som Ivar Kreuger tveklöst lärt sig i Förenta Staterna hörde att time is money. I byggbranschen var detta ett välkänt tveeggat svärd. Om byggandet drog ut på tiden så att överenskommet slutdatum överskreds, kunde byggaren påräkna en kraftig straffavgift. Om å andra sidan slutdatum underskreds väntade bonusar. Kreuger såg därför till att alltid underskrida slutdatum, helst med en eller ett par månader. Kreuger & Toll införde därför nattskift i byggverksamheten, vilket nog var mindre vanligt vid denna tid. När grannarna runt byggarbetsplatsen klagade på att deras nattsömn blev störd, svarade Ivar Kreuger dem utan att rodna:
”För det första är det bara en maskin som är igång under natten, en cementblandare som är mycket tystgående och inte förorsakar några störande ljud. Företaget har gjort allt som står i dess makt för att undvika att förorsaka de kringboende olägenheter och polisen har intygat att kvällslugnet inte påverkats i nämnvärd utsträckning. Envar borde kunna förstå att det inte är något nöje för företaget att använda sig av nattskift, när man betänker att vi måste betala dubbel timpenning för nattarbete”, (Stoneman, sid 52, [11]).
Vad Kreuger underlåter att påpeka är att den bonus hans företag erhåller genom att bli färdigt i god tid före slutdatum mer än väl täcker den extra lönekostnaden för nattarbetet. I själva verket gör Kreuger detta till en viktig profitförbättrande metod för företaget.
Kreuger & Toll fick en rivstart och skulle snart vara ett av landets viktigaste byggföretag. År 1908, då företaget grundades, var omsättningen 140 000 kronor (7,2 milj kr) och nettovinsten 14 000 (723 000 kr). (Beloppen inom parentes anger summan i dagens penningvärde.) Men redan 1911, då man övergick till aktiebolag, var omsättningen 2 000 000 kronor (101 milj kr) och nettovinsten 303 000 kronor (15,3 milj kr) [12].
Kreuger & Toll börjar nu även driva verksamhet utomlands, särskilt i Finland och Ryssland. I S:t Petersburg inleder man samarbete med Ludvig Nobel, brorson till uppfinnaren Alfred Nobel. Ludvig Nobel hade stora intressen inom cementindustrin, något som givetvis intresserade ett byggföretag.
Omkring 1913 börjar Ivar Kreugers direkta intresse för byggnadsverksamheten att avta och han engagerar sig alltmer i familjens tändsticksindustri. Samtidigt ökar hans intresse för finansiella operationer och investeringar inom helt andra verksamheter, såsom fastighetsbranschen (1915 grundar han det välkända bostadsföretaget Hufvudstaden) och Svensk Filmindustri. Ivar Kreuger börjar bli en kändis.
”Innan Greta [Garbo] for till Amerika var hon med på en bal som Kreuger anordnade i Saltsjöbaden för Douglas Fairbanks och Mary Pickford. Han presenterade henne för det berömda skådespelarparet men behöll henne för sig själv att dansa med. Liksom Kreugers ögon kunde Gretas se rakt genom andra, och hon såg rakt genom Kreuger. Hon hade samma intensiva behov av avskildhet som han, och hon förstod hur det fungerade då någons verkliga personlighet gled undan och ersattes av en ny scenpersona avsedd för publiken. I Kreugers efterföljd skulle hon också dela upp sitt liv i två.” [4] (sid 45, i Månpocket-utgåvan)
Visst kan det vara kul att läsa texter som denna. Men professor Portnoy skriver om en fest som tilldragit sig i ett främmande land långt innan han själv ens var påtänkt. Han tar skvaller som han snappat upp någonstans för gott. Som historisk information om personerna Ivar Kreuger och Greta Garbo – och deras eventuella vänskapliga relation – saknar det värde.
NOTER
[1] På Kalmar läns museum finns ett fotografi av Olof Palme när han 1985 besökte det Kreugerska huset. (Olof Palme utanför Kreugerska huset, där hans farfars far bott. – Kalmar läns museum / DigitaltMuseum)
[2] Detta ”Fredriksdahl” förföljer mig. Ingen, inte ens Google, tycks veta var i Kalmar området låg. Den troligaste platsen är där de gamla vackra tändsticksindustrierna i svärtat rött tegel nu ligger och där företaget Arenco AB, Fornandergatan 1, Kalmar, numera har sin verksamhet.
[3] Pasch hette från början Berggren och kom från enkla förhållanden i Norrköping. När hans mor så småningom gifte om sig med en person med efternamnet Pasch, passade han på att lägga sig till med sin styvfars namn. Trots att han avlade sin sin akademiska magisterexamen relativt sent blev han en betydande vetenskapsman och universitetslärare med plats i Vetenskapsakademin. Vid sina kemistudier vid Uppsala universitet hade han som lärare ingen mindre än Jacob Berzelius (1779-1848), ansedd som en av alla tiders främsta kemister.
[4] Ronald Fagerfjäll & John Örtengren Ivar Kreuger – en komplicerad finanshistoria (Sveriges Bokhistoriska Förlag, 2005, 47 sidor). Denna originella bok återger i vackra reproduktioner hur de olika värdepapper (aktier, obligationer osv), som Kreugers företag emitterade, såg ut. Kreuger ansåg uppenbarligen att den grafiska designen av ett värdepapper hade betydelse för trovärdigheten.
Robert Kristensson Ivar Kreugers italienska affärer (Förlag Samtid och Framtid, 1973, 120 sidor).
Frank Portnoy The Match King: Ivar Kreuger, the Financial Genius Behind a Century of Wall Street Scandals (2010, 336 sidor; sv. titel Tändstickskungen, 2013).
William H. Stoneman The Life and Death of Ivar Kreuger (The Bobbs-Merrill Company, 1932, 289 sidor; någon svensk översättning har jag inte hittat). Stoneman var en amerikansk journalist och uppenbarligen väl insatt i Kreugeraffären. Boken kan läsas fritt på Internet Archive, (The life and death of Ivar Kreuger : Stoneman, William H : Free Download, Borrow, and Streaming : Internet Archive).
Lars-Erik Thunholm Ivar Kreuger (Fischer & Co, 1995, 359 sidor). Thunholms bok är kunnig och väl genomarbetad såsom man väntar sig av en bankman. Den innehåller dock åtminstone ett utelämnande man som läsare inte kan låta bli att fundera över. Thunholm nämner inte att det Kreugerska huset i Kalmar ägdes av släkten Palme innan släkten Kreuger tog över. En ovidkommande detalj kan tyckas, men inte om man betänker att Thunholm från år 2000 fram till 2006 (då Thunholm avled) var gift med skådespelerskan Gio Petré (f. 1937). Petré hade då bakom sig ett nästan tre decennier långt samboförhållande med läkaren Alf Enerström, och paret blev riksbekanta genom den aggressiva kampanj de i form av annonser i dags- och kvällspressen bedrev mot Olof Palme. Enligt Wikipedia ska Thunholm under 80-talet ha finansierat kampanjen. Det är inte svårt att föreställa sig att efter mordet på Olof Palme 1986 namnet Palme blev känsligt för Thunholm.
Gunnar Wetterberg Wallenberg – ett familjeimperium (Albert Bonniers förlag, 2013, 314 sidor).
[5] En journalfilm som visar Mary Pickfords och Douglas Fairbanks besök i Stockholm 1924 kan ses på denna länk: Mary and Doug visit Scandinavia, 1924 – YouTube
[6] Carlton Hotel (Johannesburg) – Wikipedia
[7] En månadslön på 400 US-dollar 1907 motsvarar idag ungefär 94 000 SEK (1,13 miljoner kronor per år). En skaplig ingångslön för en tjugosjuårig civilingenjör.
[8] Teknisk Tidskrift grundades 1871 av ingenjören Wilhelm Hoffstedt. Den gavs ut fram till och med 1977 då den bytte namn till Ny Teknik. Vissa årgångar av Teknisk Tidskrift finns i digitaliserad form på Projekt Runeberg.
[9] Räkna på inflationen – Ekonomifakta
[11] Stoneman anger inte i vilken tidning denna korrespondens förekom. Konflikten gällde ett av Kreuger & Tolls byggprojekt vid Lutternsgatan i centrala Stockholm, en gata som inte längre existerar. Genom en urschaktning av Lutternsgatan från Stureplan till Sveavägen genom Brunkebergsåsen 1905-1911 omvandlades gatan till nuvarande Kungsgatan. (Se Lutternsgatan 8-14 på höger sida från korsningen av Norrlandsgatan västerut. Lutternsgatan från Stureplan till Sveavägen urschaktades genom Brunkebergsåsen 1905-1911 och fick namnet Kungsgatan – Stockholmskällan)
[12] Thunholm, sid 33