Ett hus i Kalmar: När Sverige erövrade världen med Säkerhetständstickan.
Del II: Tändstickskungen & finansfursten
PER-OLOV KÄLL
En på guldmyntfot baserad skandinavisk valutaunion
När det förra seklet ännu var mycket ungt, bara några år gammalt, låg Sveriges ledande tändsticksfabrik i Tidaholm och hade namnet AB Jönköping-Vulcan Tändsticksaktiebolag. Företaget hade bildats i början av 1900-talet genom en sammanslagning av Jönköpings Tändsticksfabrik och det i slutet av 1860-talet i Tidaholm grundade företaget Tändsticksfabriks AB Vulcan. Namnet på det senare företaget lär ha inspirerats av att en av grundarna, baron Hans Henrik von Essen, hade en favorithäst med det namnet. År 1906 hade det nya företaget 1400 anställda och producerade 2 500 000 tändsticksaskar per dag av vilka de flesta gick på export. Fabriken Jönköping-Vulcan var inte endast den starkast lysande stjärnan på den svenska tändstickshimlen utan räknades som en världsledande producent av de eldfängda stickorna [13]. (Noterna i denna artikel numreras konsekutivt med dem i del I.)
I likhet med många andra länder baserade Sverige vid denna tid sin ekonomi på guldmyntfot. Med andra ord att sedlarnas värde garanterades av det guld Riksbanken (och andra finansinstitut) förfogade över i sina kassavalv. Guldmyntfoten hade införts 1873, strax efter det Tysk-Franska kriget, (ett krig som 1871 utlöste det folkliga uppror som är känt under namnet Pariskommunen och som Julien Hach berättar om på annat ställe i detta nummer). I samma veva hade Danmark, Norge och Sverige bildat en valutaunion [15]. Denna blev en tveksam framgång. På grund av bristen på guld i världen hade valutaunionen lett till en drygt två decennier lång deflationsperiod, som kunde brytas först med upptäckten av nya guldfyndigheter i Sydafrika och Alaska. När 1:a världskriget bröt ut 1914 kunde dock staterna genom de skenande krigskostnaderna inte längre upprätthålla en på guld baserad valutaordning. Efter kriget gjorde Sverige ett nytt försök med guldmyntfot men lämnade ånyo systemet 1931, ett steg som fick betydelse för Kreugerimperiets sammanbrott ett år senare. Likväl kunde man länge efter guldmyntfotens avskaffande på svenska sedlar läsa texten:
”Sveriges Riksbank inlöser vid anfordran denna sedel enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873 med guldmynt.” [16]
I vårt land kom den industriella revolutionen igång betydligt senare än på kontinenten. År 1879 – då August Strindberg publicerar sin genombrottsroman Röda rummet, en roman som utspelar sig i Stockholms stadsmiljö – var Sverige huvudsakligen alltjämt ett bondeland, där 69,1 % av befolkningen sysselsattes inom jordbruket och dess binäringar, endast 12 % inom industri och hantverk. (År 2017 har andelen sysselsatta inom jordbruk, skog och fiske minskat till 2,1 % – en så låg andel att man undrar om den verkligen är långsiktigt hållbar?) Under 1800-talets sista decennium fram till 1913 sker emellertid en snabb utveckling. BNP per capita ökar under perioden med 73 %, från 17 500 kr till 30 300 kr. Under samma period tiodubblas den svenska massaindustrin [17]. Genom införandet av thomasprocessen kunde exploateringen av den fosfathaltiga svenska järnmalmen i Lappland inledas. Samtidigt grundas nya livsdugliga industriföretag som LM Ericsson, vilket får betydelse för den snabba utvecklingen av telefonin. Om det vid sekelskiftet endast fanns drygt 50 000 telefoner i vårt land uppgick 1920 antalet till 380 000, eller en telefon på var 15:e eller 16:e invånare. Det är i denna dynamiska – och i stor utsträckning tidstypiskt optimistiska – ekonomiska miljö, som Ivar Kreuger börjar intressera sig för den överetablerade svenska tändsticksindustrin, dess problem och möjligheter. Som vi ska se kommer han också snart att börja intressera sig för svenska industriella juveler som LM Ericsson.
Emissionsbolagen
Det som idag brukar benämnas riskkapitalbolag eller, lite finare, investmentbolag (t.ex. Wallenbergs EQT) gick i början av 1900-talet under namnet emissionsbolag. Det var en ny typ av finansinstitut, som uppkommit ur bankernas vilja att tjäna pengar på den frambrytande kapitalistiska industrin, samtidigt som bankernas juridiska rätt att äga aktier av tradition var starkt begränsad. Eftersom de nyskapade emissionsbolagen inte var underkastade denna begränsning i sitt aktieinnehav kunde de fungera som en sluss för bankernas riskvilliga kapital ut till aktiemarknaden. Det första av dessa bolag var Svenska Emissionsaktiebolaget, som hade grundats 1910 som en sidorörelse till Stockholms Handelsbank, som fungerade som bolagets finansiär. (Stockholms Handelsbank bytte 1919 namn till Svenska Handelsbanken, SHB.)
Ivar Kreuger hade kommit fram till att den svenska tändsticksindustrin var alltför provinsiellt utspridd på för många händer och behövde rationaliseras och koncentreras, helst under en enda huvudman. I slutet av 1912 sökte han därför upp vd:n för Jönköping-Vulcan – denne hette Berndt Hay – och presenterade sina planer. Men Jönköpingsfabriken, som tveklöst var landets ledande tillverkare och exportör av tändstickor, gick just då utmärkt och visade inget intresse för Kreugers idéer. Kanske ansågs han även, trots att han kom från en av landets ledande tändsticksfamiljer, som alltför grön på området.
Inte desto mindre lyckades den trettiotreårige entreprenören slå samman de övriga tändsticksfabrikerna till ett bolag, och 1913 bildades AB Förenade Svenska Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger som vd. Finansiär var Svenska Emissionsaktiebolaget och aktiekapitalet 4 miljoner kronor, ett belopp som fördelades på 2 750 000 kr i preferensaktier och 1 250 000 kr i stamaktier [18]. Thunholm sammanfattar i sin bok (se not [4] i del I av denna artikel) affären med orden:
”Preferensaktierna övertogs av Stockholms Handelsbank och Emissionsbolaget med hälften var, medan stamaktierna fördelades på de samgående företagen […] Av preferenskapitalet gick 2 500 000 till att likvidera företagens samtliga skulder och tillhandahålla erforderligt rörelsekapital för det nya bolaget. Överskjutande 250 000 kr tillföll […] banken och Emissionsbolaget som gottgörelse för finansieringen av företaget […] Preferensaktierna, som åtnjöt en ackumulerad utdelning av 7 %, utbjöds av emittenterna på marknaden till en kurs av 105 % […] Det blev således en mycket inbringande affär för banken och Emissionsbolaget.” (Thunholm, sid. 44).
Det tjugotal tändsticksbolag som existerade när Kreuger gav sig in i leken hade i ett slag reducerats till två, där dock Jönköping-Vulcan alltjämt var störst och hade ett värde mer än tre gånger de Förenades. Den energiske Kreuger inledde nu sitt rationaliseringsarbete. Ålderdomliga fabriker, som hamnat på efterkälken, lades ned. Den internationella försäljningsorganisationen vässades. Produktionen och lönsamheten steg snabbt. 1914 producerade man 98 000 ”kistor” (en kista innehöll 7 200 tändsticksaskar), två år senare 180 000 kistor. För att hänga med i den tekniska utvecklingen av tändsticksmaskiner förvärvades två mekaniska företag, Siefvert & Fornander i Kalmar och Ahréns Mekaniska Verkstad på Alströmergatan på Kungsholmen i Stockholm. År 1955, tjugotre år efter Ivar Kreugers död, slogs de två företagen samman till Arenco AB, ett företag som alltjämt existerar och tillverkar förpackningsmaskiner i den gamla tändsticksfabrikens lokaler i Kalmar.
För att finansiera den offensiva utbyggnaden gjordes upprepade nyemissioner. 1917 hade aktiekapitalet i Förenade ökats från 4 miljoner kronor vid starten 1913 till 18 miljoner. Vid den tidpunkten kontrollerade Ivar Kreuger själv runt 75 % av aktierna, framför allt genom familjeföretagen Mönsterås-Kalmar och genom ett av familjen i England grundat företag, Swedish Match Company. Det är högst troligt att Kreuger vid denna tidpunkt för sig själv hade börjat formulera sin långsiktiga strategi: att upprätta ett tändsticksmonopol. Till att börja med i Norden, därefter på den europeiska kontinenten och slutligen i hela världen. Den analys som låg bakom denna målsättning var i och för sig inte särskilt originell. Tidens kapitalister ansåg, och – vem vet? – gör kanske så fortfarande att monopolet, eller åtminstone dess näst bästa alternativ oligopolet, bäst skyddade företagen från att duka under i den mördande konkurrensen. Samtidigt vittnade naturligtvis Kreugers förmåga att realisera sina idéer om såväl stort självförtroende som en betydande operativ skicklighet.
Nu var det dessutom krig i världen och situationen för internationell handel och transport kunde ändras från den ena dagen till nästa. Just detta drabbade Jönköping-Vulcan som 1917 fick se sin viktigaste marknad, den brittiska, avstängd genom Tysklands ubåtskrig. Enligt Thunholm var detta närmast en katastrof för företaget. Förenade klarade emellertid denna plötsliga avstängning bättre genom att kraftigt öka exporten på Ryssland. Inom ett år hade de Kreugerkontrollerade företagen fördubblat sin ryska export till 80 000 kistor, vilket var mer än man tidigare exporterat till Storbritannien. Huruvida Kreuger i detta gynnades av att han personligen tycks ha hyst ett stort intresse för Ryssland – och därtill kom från en familj där både hans farfar och far fungerat som Rysslands konsul i Kalmar – är en intressant fråga. Hur som helst hade Kreuger & Toll haft viss byggnadsverksamhet i S:t Petersburg och man hade även investerat i en rysk pappersfabrik. Den senare blev dock ingen ekonomisk framgång och när fabriken exproprierades efter Ryska revolutionen sägs Kreuger inte ha beklagat sig alltför mycket [20].
Jönköping-Vulcans oväntade ekonomiska svårigheter gjorde företaget mer benäget att diskutera en fusion med Förenade och i oktober 1917 bildades Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB) med ett aktiekapital på 45 miljoner kronor, (omräknat i dagens penningvärde motsvarar det ca. 1,34 miljarder kr). Som finansiärer av sammanslagningen stod Svenska Emissionsaktiebolaget tillsammans med Stockholms Handelsbank och Skandinaviska Kreditaktiebolaget [21]. Av bolagets 430 000 aktier ägde Kreuger själv 223 000 och Kreuger & Toll 60 000, med andra ord en betryggande majoritet. Ivar Kreuger hade nu inte endast uppnått ett hundraprocentigt monopol på den svenska tändsticksmarknaden utan hade även genom förvärv av ledande tändsticksfabriker i Norge och Finland en dominerande ställning i Norden. STAB var världens största tändsticksindustri som inklusive dotterföretag sysselsatte 9000 arbetare och vars produktion till mer än 90 % gick på export.
Efterkrigskonjunkturen
Tändstickor har – eller åtminstone hade till tämligen långt in i modern tid – egenskapen av att vara en nyttighet, som inte kunde undvaras i vare sig goda eller dåliga tider. I detta liknade de potatisen. Den som hade monopol på tändstickstillverkningen satt på en betydande ekonomisk makt. Något liknande kan sägas om dagens mobiltelefoner där numera 2/3 av mänskligheten, omkring 5 miljarder människor, beräknas ha tillgång till en sådan [22]. Trots att mobilerna endast har ett fåtal decennier på nacken har vi nästan hunnit glömma hur livet tedde sig före deras entré. Beträffande tändstickor är vi idag förvisso mindre beroende av att göra upp eld i spisen, tända fotogenlampor eller elda i kakelugnar – det mesta av detta har i den industrialiserade världen övertagits av elektrisk utrustning – men vi har inte helt upphört med sådana aktiviteter, i synnerhet inte om man bor i en glesbygd. Där är man fortfarande beroende av att ha en ask tändstickor i kökslådan.
När kriget tog slut 1918 fortsatte den inflationsdrivna krigskonjunkturen ytterligare en tid. Men hösten 1920 inträffade en kraftig generell konjunkturnedgång kopplad till stora prisfall. Inom loppet av ett år fördubblades penningvärdet. I Sverige blev nedgången särskilt utdragen och kännbar. Thunholm påpekar att en viktig orsak till detta var att för
”Sveriges politiker var den naturliga riktpunkten att korrigera krigsårens inflationistiska överdrifter genom snabbast möjliga återgång till guldmyntfoten vid den gamla, före kriget gällande pariteten. Detta mål för penningpolitiken, […], fastslogs officiellt genom beslut av riksdagen i april 1921, trots att man då var helt medveten om att detta mål inte kunde uppnås annat än genom drastiska prisfall och hårda kreditåtstramningar med höga räntor. Följden blev en stark övervärdering av den svenska valutan […]” (Thunholm, sid 56.)
Den officiella ekonomiska politiken hade stöd av ledande nationalekonomer som Knut Wicksell och Eli Heckscher. Fast alla var inte överens. Till dem hörde Ivar Kreuger, som i ett föredrag i Nationalekonomiska Föreningen 1921 hävdade att den inledda politiken skulle leda till en arbetslöshet ”som är fullständigt katastrofal”. Han fick rätt. Vid årsskiftet 1921/22 stod var tredje svenska fackföreningsmedlem utan arbete.
Kreugers åsikt var – och det var utan tvivel en kontroversiell punkt – att en deflationistisk politik var särskilt svår att genomdriva i Sverige på grund av fackföreningarnas styrka. Ty dessa skulle starkt motsätta sig alla försök till lönesänkningar. I USA däremot, där sammanhållningen inom arbetarklassen var svagare, var en sådan politik lättare att genomföra. Kreugers analys resulterade i att han rekommenderade att man avstod från ett återinförande av guldmyntfoten och istället knöt kronan till det brittiska pundet.
Efter att ha konsoliderat STAB:s ställning i Skandinavien vände Kreuger sitt intresse mot den europeiska tändsticksmarknaden. Flera länder såsom Österrike, Tjeckoslovakien, England, Belgien m.fl. hade betydande tändsticksindustrier, som kunde bli farliga konkurrenter till Kreugers monopolambitioner. Kreuger började därför i hemlighet köpa upp aktier i dessa företag, (diskretion var av nöden för att inte aktiekurserna skulle börja rusa). Om han inte lyckades vinna kontroll över ett företag gick han istället omvägen genom att köpa upp mindre konkurrenter till företaget och slå samman dessa. Allt detta kostade förstås pengar, mycket pengar och att skaffa fram det nödvändiga kapitalet blev en av Ivar Kreugers huvudsysselsättningar.
Tändstickskonsortiet
Det kan vara intressant att se vilka metoder Kreuger använde sig av för att mobilisera kapital i sitt erövringståg av tändsticksmarknaden. För att försörja STAB med riskvilligt kapital föreslog han 1919 inrättandet av ett tändstickskonsortium. Efter ganska utdragna förhandlingar kom man i december samma år överens om att bl.a. följande bolag skulle ingå i konsortiet: Svenska Emissionsaktiebolaget, Centralgruppens Emissionsbolag, AB Handion samt AB Kreuger & Toll. Dock inte – lite överraskande – STAB självt, trots att det ju var konsortiets främsta förmånstagare. Kreuger hade formulerat syftet med konsortiet på följande sätt:
”för inköp av sådana utländska tändsticksfabriker, verkstäder för tillverkning av tändsticksmaskiner och fabriker för tillverkning av fosfor eller klorsyrat kalium [äldre namn för kaliumklorat; min anm] vilkas förvärv kan anses väsentligt stödja Svenska Tändsticksaktiebolagets verksamhet.” (Citerat efter Thunholm, sid. 64.)
Konsortiet skulle under en treårsperiod disponera ett belopp av 60 miljoner kronor, (omkring 1,47 miljarder kr idag). Hur dessa pengar skulle användas avgjordes nära nog enväldigt av Kreuger. Det tycks som om den största risken i denna konstruktion därför togs av bankerna, Stockholms Handelsbank och Skandinaviska Kreditaktiebolaget, vilka i slutändan svarade för kapitalet (via emissionsbolagen). Konsortiet vittnade samtidigt om det stora förtroende som affärsmannen Kreuger åtnjöt.
På papperet var Kreugers egen soliditet också imponerande. Sommaren 1919 hade han inför en strängt begränsad krets redovisat sin ekonomiska ställning. På tillgångssidan fanns aktier i bl.a. Kreuger & Toll, SIGAB (Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag), STAB samt svenska statsobligationer till ett värde av 39,6 miljoner kronor. På skuldsidan lån med aktier som säkerhet i bl.a. Kreuger & Toll, SIGAB, STAB samt ränteskulder till ett belopp av 20,0 miljoner kronor. Kreuger var med andra ord god för nästan 20 miljoner kronor, (idag ung. 374 miljoner kr). Thunholm anmärker om detta: ”En bankman borde dock ha betraktat denna ställning som lite skakig. Tillgångarna består nästan helt av aktier och obligationer värderade till aktuella börskurser, och nettoförmögenheten riskerar därför att vid ett mera allmänt kursfall smälta ihop.” (Thunholm, sid. 67)
Den optimism som kännetecknat konsortiebildningen försvann snabbt när de följande årens deflationskris slog till. Det blev med ens mycket svårare att hämta in kapital genom nyemissioner av aktier. Bankinspektionen reagerade på de inblandade bankernas riskexponering, och i ett brev till Stockholms Handelsbanks styrelse i december 1920 skriver man:
”[…] intill början av oktober månad har skuldsumman i endast två banker ökats med icke mindre än 38 miljoner kronor, därav med omkring hälften i Eder bank. Hela detta kolossala engagemang – 86 500 000 kronor – vilade, så när som på 8,5 miljoner kronor, uteslutande å namnsäkerhet [alltså på förtroendet för Kreuger; min anm.]”. (Citerat efter Thunholm, sid. 70) Man erinrar sig affärsmannen Refaat El-Sayeds uttalande på sin tid: ”Om du är skyldig din bank en miljon och inte kan betala, är det du som har ett problem. Är du skyldig en miljard och inte kan betala, är det banken som har problemet.” Stockholms Handelsbanks och Svenska Kreditaktiebolagets förhållande till Kreuger påminde kanske om det senare fallet. Handelsbankens lån till Kreuger vid denna tidpunkt uppgick till någonstans mellan 3 till 4 procent av bankens totala utlåning. Det är möjligen mycket till en enskild kund, men låter inte som något som kunde äventyra bankens existens. Kreugers skicklighet som affärsman var dessutom en faktor, som banken inte gärna kunde utesluta ur sin affärskalkyl.
Det skulle också visa sig, när larmet och dammet från Kreugerkraschen väl lagt sig, att bankernas förluster på Kreuger blev mycket måttliga. Om det ens blev några förluster.
Oskar Sillén, som var professorn i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, fick nu uppdraget att utreda Tändsticksaktiebolagets ekonomiska ställning och utsikter. I den rapport han i slutet av 1921 la fram sammanfattade han:
”Så mycket måste emellertid sägas, att hela det finanskomplex, som omfattas av tändstickstrusten jämte konsortiet, är av så gigantiska proportioner, att det väl förtjänar namnet av Sveriges största spekulationsföretag, ty att det är en spekulation kan ju icke förnekas, om hänsyn tages till den översta bolagsledningens strävan att åstadkomma monopol i världens tändsticksproduktion och försäljning under en tid, då de nationella och chauvinistiska strävandena äro mer utpräglade än någonsin förut, och då de internationella växelkurserna äro föremål för tidigare oanade kastningar.” (Citerat efter Thunholm, sid. 72f)
Även om professor Sillén inte såg några omedelbara faror för STAB och dess konsortium, kan man säga att han anade skriften på väggen. Förutom bolagets spekulativa karaktär framhöll Sillén den fundamentala svagheten som bestod i att det endast fanns en enda person, som hade full överblick över hela verksamheten och alla dess ekonomiska transaktioner. Den personen hette Ivar Kreuger.
Vid denna tidpunkt stod det alltmer klart för Kreuger att han i huvudsak uttömt de möjligheter till finansiering som den svenska kapitalmarknaden kunde erbjuda. Hans ambition att upprätta ett världsmonopol för tändstickor krävde kapitalinsatser som vida översteg vad de svenska bankerna kunde – eller var beredda – att stå till tjänst med. Våren 1922 beger sig därför Kreuger på nytt till USA. Där tar han kontakt med en av de äldsta och ledande investmentbankerna, Lee Higginson & Co med kontor i Boston, New York och London.
Bankens representanter blir mycket imponerade av den lågmälde svensken och dennes affärsplaner. Ett första resultat av samarbetet är att Kreuger via Higginsons Londonkontor på ett framgångsrikt sätt kan placera 179 500 aktier på den engelska marknaden. Antalet aktier var det maximala antal som kunde förvärvas av utlänningar i ett svenskt bolag. Det sägs att emissionen var den första svenska aktieförsäljningen på den engelska marknaden över huvud taget. Nästa steg i utvecklingen togs hösten 1923 då Kreuger bildar det amerikanska holdingbolaget International Match Corporation (IMCO). Företaget ska ta hand om vissa av STAB:s utländska företag och underlätta för amerikanska investerare att gå in som aktieägare i Kreugers koncern. IMCO baserades i delstaten Delaware och hade ett aktiekapital på 30 miljoner dollar. Företaget var ett rent finansiellt bolag som inte sysslade med tillverkning eller försäljning av tändstickor. Kreuger hade nu tagit det tredje språnget i sin karriär: från byggherre till tändsticksfabrikant till internationell finansman.
Monopol i utbyte mot statslån
Den nedgång i efterkrigskonjunkturen som inleddes 1920 visade sig vara tillfällig och redan 1923 märktes en uppgång, som i huvudsak skulle hålla i sig fram till oktober 1929. Om Kreuger någonsin vacklat i sin tro på sin uppgift är han nu full av tillförsikt. I ett brev till Higginson & Co i London skriver han på hösten 1922 att ”Svenska Tändsticksaktiebolaget satt som sitt mål att föra samman all världens tändsticksfabrikanter”. Och tillägger: ”Dessa strävanden har redan gått så långt att en definitiv framgång kan anses säkrad.” (Citerat efter Thunholm sid. 82)
Kreuger menar nu att det utanför hans kontroll bara finns tre konkurrenter av betydelse: det engelska Bryant & May, det amerikanska Diamond Match och den japanska tändsticksindustrin. Dock har han ingått avtal med dessa företag, vilka ger STAB tillgång till betydande delar av deras respektive hemmamarknader. Det är i detta läge som Kreuger mer aktivt börjar arbeta för det som skulle bli hans andra stora huvudtanke: att förhandla sig till tändsticksmonopol på olika nationella marknader i utbyte mot att han erbjöd länderna stora statslån med fördelaktiga villkor. Eftersom många länders statsfinanser plågades av stora underskott efter krigets excesser, framstod Kreugers erbjudande som lockande för många regeringar. Till de länder i Europa där statsmonopol i tändsticksindustrin antingen redan existerade eller politiskt diskuterades hörde Frankrike, Tyskland, Österrike, Italien, Portugal, Rumänien m.fl. Det fanns med andra ord dörrar som redan stod på glänt för Kreuger att stiga in genom. På sätt och vis fanns det något genialt över denna på en gång enkla och djärva strategi, och kanske hade den lyckats om inte det försmädliga om hade varit. För att tala med Thunholm:
”Och staten fick, förutom den omedelbara glädjen av ett stort statslån till relativt billiga villkor, i fortsättningen ökade inkomster till statskassan genom sin andel av monopolvinsten. Det låg något av ’simsalabim’ över det hela.” (Thunholm, sid 84)
Det första land utanför Sverige där Kreuger lyckades upprätta sitt monopol var Polen. Landet hade en omfattande tändsticksindustri och de låga lönerna och tillgången på billigt aspvirke gjorde den polska produktionen till en potentiellt farlig konkurrent för STAB. Under 1923 reste dock Torsten Kreuger runt i landet och köpte upp de polska tändsticksfabrikerna den ena efter den andra. Mot slutet av 1924 kunde så ett monopolavtal upprättas vilket gav STAB ensamrätt till tillverkning och försäljning av tändstickor i Polen. I utbyte fick Polen av STAB ett lån på 6 miljoner dollar till 7 % ränta.
Parallellt med den polska affären gjorde Ivar Kreuger stora ansträngningar för att åstadkomma ett liknande avtal med Tyskland. Förhandlingsläget framstod till en början som gynnsamt, då STAB redan kontrollerade ungefär en tredjedel av den tyska tändsticksindustrin. Det statslån som nu diskuterades var av en helt annan storleksordning, 100 miljoner dollar. Men affären blev aldrig av, troligen därför att Tysklands intresse svalnade i och med att landet fick tillgång till det s.k. Dawes-lånet på 190 miljoner US-dollar och tillfälligt kunde lätta på skuldbördan [23].
För att kunna dra full nytta av sin nya finansiella kontakt Higginson & Co engagerade sig Kreuger och hans medarbetare i utdragna förhandlingar med den svenska regeringen om att STAB skulle beviljas ett undantag från regeln (som var en lag) att endast 20 procent av bolagets aktiestock kunde innehas av utländska intressen. Till sist avslog regeringen Kreugers begäran. Kreuger drev då igenom att man ändrade i STAB:s bolagsordning så att nyemitterade aktier kunde delas upp i A- och B-aktier, där endast de förra hade full rösträtt på bolagsstämman (1 röst/aktie), medan de senare endast motsvarade 1/1000-dels röst per aktie. Detta möjliggjorde för utländska investerare att köpa på sig 1000 gånger fler aktier än tidigare utan att den magiska 20-procentsgränsen överskreds. Idén att splittra aktiestocken i A- och B-aktier kläcktes troligen inte av Kreuger, men han lär ha varit först med att introducera den på svensk botten.
STAB, som hade bildats 1917, bedömdes 1924 av tidningen Affärsvärlden vara Sveriges största industrikoncern med en balanssumma av 300 miljoner kronor. På 2:a och 3:e plats hamnade Grängesberg och Sockerbolaget med 209 respektive 206 miljoner. Därefter följde Stora Kopparberg, Separator, Svenska Kullager m.fl. [24]. Inom loppet av sex år hade Kreuger svingat sig upp till toppen inom svenskt näringsliv. Även inom den internationella affärsvärlden hade man börjat lägga märke till namnet Kreuger, ett namn som nästan skulle bli till ett begrepp, inte så olikt namnet Garbo inom filmvärlden.
Lånet till Frankrike
Den framstående brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) påpekar någonstans beträffande Kreuger att denne kom att ”tjäna som en kanal mellan de länder som hade ett överflöd av kapital till de länder som var i desperat behov av kapitaltillförsel” [25]. Till de länder som överflödade av kapital hörde främst USA; till de som var i desperat behov av samma vara hörde efterkrigsländerna i Europa.
I Frankrike var till skillnad från de flesta andra länder tändsticksproduktionen monopoliserad av staten sedan 1870-talet. Tillverkningen sorterade under Statens administration för manufakturer (l’Administration des manufactures de l’Etat), en mäktig byråkrati. Avsikten med denna organisation var förstås att den franska statsapparaten ville direkt profitera på tändstickstillverkningen. De franska tändstickorna ansågs dock vara av medelmåttig kvalitet och var föremål för skämt.
1924 hade regeringen Raymond Poincaré föreslagit ett upphävande av det statliga tändsticksmonopolet för att få till stånd ett effektivare privatägt produktionssystem. Förslaget hade dock fallit på den politiska vänsterns – kommunisternas, socialisternas och radikal-socialisternas – motstånd i kammaren. Kreuger beslöt sig nu för att själv intervenera i frågan. Våren 1926 inledde han förhandlingar med den franske finansministern Raoul Péret och presenterade för denne följande förslag: det Svenska Tändsticksbolaget, alltså STAB, skulle överta skötseln av det franska monopolet för en period av 60 år. Den franska staten skulle garanteras en minsta årlig vinst av 3,6 miljoner dollar. Överskjutande vinst skulle delas 60/40, där den större andelen (60 %) tillföll Frankrike. Det nya bolaget skulle få namnet Société Générale des Allumettes (SGA, ung. ”Allmänna tändstickssällskapet”) och förbli helt i den franska statens ägo. De fetaste delarna av erbjudandet torde dock ha varit att STAB lovade investera 15 miljoner dollar i en modernisering av den franska tändsticksindustrin samt att till Frankrike utbetala ett engångsbelopp på 45 miljoner dollar. Beloppet betraktades som ett förskott på företagets kommande förväntade utdelningar.
Den överenskommelse som slutligen förhandlades fram, och som Poincaré till sist beslöt sig för att lägga fram för Nationalförsamlingen i början av 1927, överensstämde åtminstone i stora drag med det ursprungliga förslaget. Fast med två viktiga tillägg: STAB skulle ha ensamrätt på försäljningen av tändstickor till det franska monopolet. Därtill åtog sig STAB att tillhandahålla den franska staten ett lån på 80 miljoner dollar, (vilket idag torde motsvara drygt 10 miljarder kronor). Låneräntan skulle vara 5½ % och den franska staten skulle – om den så önskade – kunna förkorta löptiden till 20 år.
Regeringschefen Poincaré, som representerade den demokratiska republikanska alliansen (Alliance républicaine démocratique, ARD), ett center-högerparti som han själv varit med om att grunda, manövrerade med stor försiktighet i kammaren. Han betonade förslagets överensstämmelse med Frankrikes nationella ekonomiska intressen och att ingen statsegendom skulle säljas ut. Trots det möttes propositionen av häftigt motstånd från vänster, i synnerhet från kommunisterna. Den kommunistiska dagstidningen L’Humanité skrädde inte orden:
”Frankrike har kommit därhän att man i likhet med Grekland och Polen går till den svenske ockraren och pantsätter vad som återstår av nationell egendom.”
För att försöka motverka den negativa franska opinionen lyckades Kreuger få kung Gustaf V att engagera sig för de svenska tändsticksintressenas sak. Kungen träffade i maj 1927 den franske presidenten Doumergue vid en lunch och en av Kreugers franska medarbetare rapporterade i ett brev till honom:
”Kungen har mycket vältaligt lovordat Er. Han försäkrade Presidenten, att Er företagsgrupp aldrig hade tillgripit affärsmetoder som inte vore fullkomligt korrekta, och att han ansåg Er vara den man som i nuvarande läge mer än någon annan är en heder för Sverige.
Presidenten har genom sin generalsekreterare velat bringa det anförda till min kännedom och framhålla, att vad kungen sagt, gjort ett starkt intryck på honom. Detta skall han också åberopa i den mån kammarledamöterna kommer och konsulterar honom.” (Båda citaten ovan från Thunholm, sid. 105.)
Det var inte sista gången Gustaf V hade uppdraget att få en fransk president på gott humör, något han av allt att döma var bra på.
Kreugers förhandlingar med Frankrike var mycket komplexa och frågans politiska känslighet ledde till att i slutändan lyckades inte svensken uppnå någon kontroll över det franska tändsticksmonopolet. Dock lyckades han placera ett lån på 75 miljoner dollar till 7½ % ränta hos den franska staten och på många sätt gjorde STAB goda affärer i landet.
”Participating debentures”
Året är 1928 och Ivar Kreuger befinner sig – som det ska visa sig – på toppen av sin karriär som internationell finansman och tändstickskung. Bland annat genom det av honom 1925 startade Swedish-American Investment Corporation (Swedamco) med säte i New York, gör han flera framgångsrika nyemissioner, aktier som saluförs på den amerikanska och brittiska kapitalmarknaden av trotjänaren Lee Higginson & Co. Swedamco var ett amerikanskt dotterbolag till Kreuger & Toll och hade i sin portfölj inte bara STAB utan även Grängesbergsbolaget, Hufvudstaden och kontorsfastigheter i centrala Berlin. Till styrelsen för det amerikanska bolaget lyckas han locka en rad tungviktare inom USA:s kapitalism, såsom Percy Rockefeller och andra.
1929 hade Kreuger under en femårsperiod för STAB, IMCO och Kreuger & Toll emitterat aktier, obligationer och participating debentures för ett belopp av i storleksordningen 1,4 miljarder kronor, (idag drygt 40 miljarder kr). Beloppets storlek motsvarade ungefär 1/3 av de (dåvarande) svenska affärsbankernas totala utlåning. På den svenska börsen svarade Kreuger-företagen för närmare hälften av det totala börsvärdet. Fanns det med en sådan högtflygande Ikaros i systemet anledning till rynkade pannor?
När 1929 inleds – ett ödesdigert år i den ekonomiska historien – är Kreuger fullt sysselsatt med en rad nya projekt. Han önskar få kontroll över det tyska tändsticksmonopolet genom att erbjuda Tyskland ett statslån på 125 miljoner dollar, 50 miljoner mer än det nyligen avslutade lånet till Frankrike. Han önskar även bredda sin industriella verksamhet. Han förhandlar med Handelsbanken om att köpa en grupp norrländska skogsindustrier. Detta resulterar så småningom i bildandet av Svenska Cellulosaaktiebolaget (SCA). Med Skandinaviska banken diskuterar han övertagandet av guldfyndigheter i Västerbotten. Samtidigt är han i full färd med att tillskansa sig ett majoritetsägande i LM Ericsson samt en inflytelserik position i Grängesbergsbolaget. Denna närmast besatta affärsverksamhet ställde givetvis stora krav på investeringskapital. Det tänker han lösa med nya emissioner, i synnerhet riktade mot den amerikanska kapitalmarknaden.
Börskraschen 1929
Men nu har Lee Higginson & Co i New York börjat bli oroliga. Man varnar Kreuger för att riskera sitt goda affärsrykte genom att gå för hastigt fram och att tiderna är osäkra [26]. Men Ivar Kreuger stoppar man inte i så lätt och än en gång förmår han Higginson att ställa upp.
Men medan förberedelserna för den nya emissionen precis avslutats, inträffar torsdagen den 24 oktober 1929 en dramatisk scenförändring i världen genom att botten går ur NYSE (The New York Stock Exchange) på Wall Street, Manhattan. Redan vid börsens öppnande har kursen fallit med 11 %. Det vore fel att påstå att kraschen kom som en blixt från klar himmel, ty varningar hade inte saknats. Till exempel hade Londonbörsen kraschat den 20 september, när den brittiske finansmannen Clarence Hatry hade fängslats för bedrägeri. För att gjuta olja på vågorna i det kaos som nu utbröt på börserna runt om i världen, samlades toppfigurerna i de stora bankhusen på Wall Street, såsom Morgan Bank, Chase National Bank, National City Bank of New York, till ett möte. Genom stora uppköp av aktier över rådande börskurs i marknadsledande företag – s.k. blue chips – hoppades man kunna dämpa oron och stoppa kursfallet. En strategi som visat sig fungera vid börsoron 1907. Även om en viss initial dämpning kunde ses fortsatte kursfallet på måndagen den 28 oktober (”svarta måndagen”), då investerare flydde från börsgolvet och kursen föll med rekordstora 12,8 %. Följande dag (”svarta tisdagen”) skedde panikförsäljningar av aktier och på två dagar hade börskursen fallit med 23 %. Trots tillfälliga återhämtningar fortsatte kursen nedåt och inte förrän i början av juli 1932 nåddes botten. Prisindex på aktier hade då fallit med nästan 90 %.
Börskraschen 1929 fick som bekant vittgående återverkningar över hela världen. I USA inleds den Stora depressionen och den ekonomiska krisens inverkan på det politiskt instabila Tyskland torde ha bidragit till att Hitler 1933 kunde gripa makten. En annan historiskt viktig konsekvens var att i USA den demokratiske politikern och briljante agitatorn Franklin D Roosevelt (”det enda vi behöver frukta är fruktan själv”) fördes till makten i 1932 års presidentval.
Ironiskt nog hade Kreuger stora nyemission annonserats onsdagen den 23 oktober, dagen före börskraschen. Kreuger befann sig då i Tyskland och förhandlade om tändsticksmonopolet. Från New York nås han av ett telegram från en av sina närmaste medarbetare tillika studiekamrat från KTH, Krister Littorin:
”I bankkretsar råder stor nervositet och det är ingen tvekan om, som jag ser det, vår emission kommit ut vid en mycket oläglig tidpunkt, då bankerna drabbas till höger och vänster. Den entusiasm som vi hade räknat med har därför förbytts i en mycket tveksam stämning.”
Littorin ger Kreuger rådet att inleda något slags goodwill-skapande aktion, som kan lätta på trycket på de finansinstitut som nu riskerar bli sittande med svårplacerade aktier och participating debentures. Kreuger ställer sig positiv till förslaget – han hade kanske inte mycket annat att välja på i detta läge – och skriver i sitt svar:
”Vi har därför arrangerat med ett svenskt syndikat, som erbjuder sig att den 31 december 1930 överta sådana debentures som det amerikanska syndikatet förvärvat […] Detta skall ske till en kostnad det amerikanska syndikatet haft för sitt förvärv.” (Båda citaten ovan från Thunholm, sid. 139.)
Om det svenska syndikatet någonsin existerade, eller om det helt enkelt var Kreugers omskrivning för att han tog pengarna ur egen ficka, har enligt Thunholm aldrig klarlagts.
Lån till Tyskland och sovjetisk konkurrens
Att uppnå monopol i Tyskland var viktigt för Kreuger, och för STAB:s position som världsledande producent av tändstickor. Som påpekats ovan misslyckades dock Kreuger i sitt första försök att locka tyskarna med ett stort statslån på grund av att Dawes-planen försåg landet med kapital (se [24]). Men 1920-talets sista år var Tysklands ekonomiska situation på nytt akut och om inget gjordes hotade en statsbankrutt. Den tyska regeringen var därför åter intresserad av att samtala med Kreuger.
Den tyska tändsticksindustrin skyddades av höga tullmurar, som effektivt hindrade utländska konkurrenter från att sälja sina produkter på den tyska marknaden. Till exempel lyckades STAB endast exportera mindre mängder lyxtändstickor till Tyskland. Med det fanns en joker i leken: Sovjetunionen. En joker som Kreuger med sitt stora rysslandsintresse var väl medveten om. Efter oktoberrevolutionen hade en modernisering av den ryska tändsticksindustrin skett och landet kunde nu producera tändstickor av god kvalitet för exportmarknaden. Detta bekymrade naturligtvis Kreuger. Värre var att ryssarna var redo att sälja sin produkt under marknadspris och även – om så krävdes – med förlust. Anledningen torde ha varit att Sovjetunionens huvudintresse låg i att få tillgång till utländsk valuta, mindre att använda tändsticksproduktionen som inkomstkälla.
Kreuger hade under åren stegvis köpt upp stora delar av den tyska tändsticksindustrin och anses vid denna tidpunkt ha kontrollerat runt 70 %. Han engagerade sig åter för att erhålla ett monopol och liksom tidigare var lockbetet ett erbjudande om ett fett statslån.
Lördagen den 26 oktober 1929 kom Kreuger och den tyska regeringen överens om ett monopolavtal, vars huvudpunkter var följande:
- STAB skulle via Kreuger & Toll ge Tyskland ett lån på 125 miljoner dollar. Löptiden var 50 år och räntesatsen 6 %. Kreuger & Toll lovade att inte sälja lånet på marknaden under de första tre åren.
- Lånevillkoret var att det upprättades ett tändsticksmonopol i Tyskland. I det bolag som skulle administrera monopolet skulle STAB och de tyska fabriker som ingick i det vardera äga 50 % av aktierna. Produktionsförhållandet mellan STAB och de tyska fabrikerna skulle vara 65/35. Endast tyska företag som tillhörde monopolet hade rätt att tillverka tändstickor. Detaljhandelspriset per ask om 60 stickor skulle vara 3 pfennig. (Kreuger hade begärt 5 pfennig för en ask om 45 stickor.) [27]
Trots starkt politiskt motstånd godtogs avtalet av den tyska riksdagen. Tysklands ekonomiska läge var alltför förtvivlat för att man skulle kunna kosta på sig att dra ärendet i långbänk. Även Versaillesfördragets signatärmakter – till vilka Tyskland, nota bene, inte hörde – accepterade avtalet.
Det för här för långt att gå in på alla detaljer i det politiska och ekonomiska efterspelet till det tyska lånet. Inte heller medger utrymmet en beskrivning av alla de industriprojekt, inte minst på svensk botten, han under denna period ägnar sig åt. Jag tar här bara upp ett av hans stora intressen: Telefonaktiebolaget LM Ericsson.
LM Ericsson och andra företag
Som den ingenjör han var är det inte förvånande att Kreuger hade ett gott öga till LM Ericsson. Företaget var på väg att bli ett av Sveriges viktigaste industriföretag och hade likartade internationella ambitioner som Kreuger och hans STAB. Där STAB sökte uppnå monopolställning inom tändstickstillverkningen, där sökte LM Ericsson koncessioner inom olika länders telefoni. Verksamheten skedde i tuff internationell konkurrens. Inom telefonin ansågs det amerikanska International Telephone and Telegraph (ITT) och det tyska Siemens-Halske vara de svåraste konkurrenterna.
LM Ericsson hade bildats genom en sammanslagning år 1918 av det telefonbolag värmlänningen och uppfinnaren Lars Magnus Ericsson (1846-1926) grundat och Stockholms Allmänna Telefon AB, grundat av stockholmaren och sonen till en juvelerare Henrik Tore Cedergren (1853-1909). Den senare hade som motto för sin verksamhet: ”en telefon i varje hushåll i Stockholm, låga avgifter, ackumulera bolagsvinsten och låg aktieutdelning” [28].
Kanske något att tänka på för dagens entreprenörer?
Kreuger hade i hemlighet börjat köpa på sig aktier i LM Ericsson, kanske med syftet att renodla den något splittrade ägarbilden i företaget. I slutet av 1930 kontrollerade Kreuger & Toll (och andra företag inom Kreugerkoncernen) drygt 70 % av företagets aktier. Samtidigt emitterades ett stort antal B-aktier med 1/1000 dels röst för att underlätta kapitalanskaffning utanför Sverige utan att riskera kontrollen över företaget. Men tiderna hade förändrats och den tänkta emissionen visade sig svår att placera. Det är värt att notera att Kreuger 1930 behärskade ett gigantiskt företagskonglomerat i Sverige. Han hade full ägarkontroll över storindustrierna STAB, LME, SCA och Boliden liksom över det största fastighetsföretaget Hufvudstaden. Han hade dessutom betydande aktieintressen i Grängesberg, Svenska Kullagerfabriken, Stora Kopparberg, Separator och en i rad banker såsom Skandinaviska Banken, Handelsbanken, Inteckningsbanken m.fl.
Kreuger och pressen
När det gällde pressen var Kreuger – i likhet med Den Gudomliga själv, det vill säga Greta Garbo – känd för att hålla en låg profil. Det betydde inte att han inte insåg pressens betydelse för sin affärsverksamhet. Tvärtom. Men han var noga med att det var han som kontrollerade informationen och att allt skulle ske konfidentiellt och vi tidpunkter han själv bestämde. De journalister som fick träffa honom gjorde det alltid ensamma i Kreugers våning på Villagatan 13 på Östermalm. Inga andra tilläts vara med. Men de som fick förmånen att diskutera med honom har ofta vittnat om hur imponerade de blev av den lågmälde mannens lysande intelligens och hans förmåga att till synes behärska varje detalj i sitt jättelika affärsimperium. Han hade säkert goda skäl för sin försiktighet. I våningen under honom bodde tidningsmannen Helmer Key, chefredaktören för Svenska Dagbladet.
Kreuger kom också att under olika perioder – och givetvis i största hemlighet – att ekonomiskt stödja tidningar, som han bedömde kunde vara av intresse för sina affärer. Eller kanske bara tyckte var kul att stödja; som ett slags hobby. Till dessa hörde Aftonbladet och Stockholms-Tidningen, som han ett tag till och med ägde men när han tröttnat på dem skänkte bort till sin bror Torsten Kreuger. Särskilt petig med den politiska linjen hos de tidningar han gav sitt stöd var han inte. När han fick klart för sig att kommunistiska Folkets Dagblad Politiken hamnat i ekonomiska svårigheter var han inte borgerligt småsint utan gav tidningen ett betydande stöd. Kanske gillade han redaktören Karl Kilbom, som i ekonomisk desperation sökt upp honom för att tigga pengar.
Början till slutet
Det verkar troligt att Kreuger inte insåg hur genomgripande konsekvenserna av börskraschen 1929 skulle bli. Och hur skulle han kunnat det? Det var en spridd uppfattning i den finansiella världen att även om den inledande kursnedgången var ovanligt djup skulle en stabilisering av ekonomin omsider ske och folk skulle återgå till busines as usual. Det var dessutom en etablerad erfarenhet inom den kapitalistiska ekonomin att starka kursstegringar kunde återföljas av tillfälliga ”återställare”. Att ”det glada 20-talets” – the roaring 20s – långvariga börsyra hade något osunt och nästan overkligt över sig var det många som ansåg. Men att det kapitalistiska systemets själva funktionssätt skulle råka i olag var det färre som räknade med.
Mellan 1925 och 1930 förband sig Kreuger att ställa upp med lån till bl.a. följande stater i utbyte mot tändsticksmonopol (belopp i US$):
Polen 38 400 000
Peru 826 000
Grekland 5 462 000
Ecuador 3 000 000
Frankrike 75 000 000 (*)
Ungern 36 000 000
Lettland 6 000 000
Jugoslavien 22 000 000
Rumänien 30 000 000
Tyskland 125 000 000
Litauen 6 000 000
Turkiet 10 000 000
Boliva 2 000 000
Guatemala 2 500 000
(*) Lånet till Frankrike återbetalades inom perioden och kom på så sätt att tillfälligt lindra Kreugerkoncernens likviditetsproblem.
Den 2 mars 1930 fyllde Ivar Kreuger 50 år. Det offentliga Sverige visste knappt till sig av hyllningar till sin store son. Tidningen Affärsvärlden skrev:
”Kreuger är säkerligen en av de djärvaste företagare som den ekonomiska historien känner. Men det räcker icke blott att vara djärv. Denna djärvhet måste stödjas av ett klokt och vittsynt beräknande av nuvarande och framtida risker. Vi tro att det främst är i sistnämnda hänseende som Kreuger skiljer sig från åtskilliga meteorer, om vilkas växlande öden gångna tiders ekonomiska historia vittnar.” (Citerat efter Thunholm, sid. 211)
Kreuger själv var inte tilltalad av denna slags uppmärksamhet och såg till att tillbringa bemärkelsedagen på okänd ort.
Börskraschen 1929 hade som påpekats undergrävt den finansiella basen för Kreugers verksamhet: att kunna dra in kapital genom nyemissioner av aktier och obligationer på den internationella kapitalmarknaden, i synnerhet i USA. När 1931 inleds har Kreuger stora åtaganden att uppfylla men otillräckliga ekonomiska resurser för att genomföra dem. I maj ska en delutbetalning av det tyska lånet ske. För denna utbetalning behöver han 71,4 miljoner dollar men förfogar endast över hälften av beloppet. Han behöver således ett tillskott av runt 35 miljoner dollar. Som så många gånger förr vänder han sig till Skandinaviska Banken, vars vd Oscar Rydbeck ofta varit villig att stödja hans verksamhet. I april kontaktar han även den svenske riksbankschefen Ivar Rooth med en förfrågan om banken kan tänka sig stödja koncernen med krediter mot säkerhet i tyska statsobligationer. Riksbankschefen svarar att man inte ger krediter till enskilda företag; det är något privatbankerna har att ombesörja. Riksbanken kan dock tänka sig att stödja en bank som engagerat sig i riskabel kreditgivning (s.k. rediskontering).
Såväl riksbankschefen Rooth som Skandinavbankens chef Rydbeck torde ha insett vilka vittgående följder ett fallissemang för Kreugerkoncernen skulle kunna få för såväl svensk ekonomi i allmänhet som för förtroendet för svenska banker i synnerhet. I slutändan kände man sig därför tvungen att bevilja den önskade krediten på 35 miljoner dollar. Skandinaviska Bankens utlåning till Kreugerkoncernen uppgick nu till 275 miljoner kronor (idag ca. 8,7 miljarder kr), vilket utgjorde omkring en tredjedel av bankens totala utlåning. Den framgångsrike affärsmannen Kreuger hade förvandlats till en jätte på lerfötter, som riskerade att dra stora delar av svenskt näringsliv med sig i ett eventuellt fall.
Efter ett tag kommer ännu en medarbetare dit. Denne heter Sune Scheele och informerar Kreuger om att flera amerikanska banker, som beviljat Kreuger kortfristiga krediter med debenture-obligationer som säkerhet, nu krävde omedelbar återbetalning av lånen på grund av den senaste tidens kraftiga kursfall på obligationsmarknaden, vilket hade gjort säkerheterna mer eller mindre värdelösa. Men Kreuger förfogar just nu inte över några pengar, inte ens för att lösa in de förhållandevis små lån – små ur ett Kreuger-perspektiv – det var frågan om.
Dagen därpå, den 12 mars, var ett möte med flera intressenter planerat att äga rum på Hôtel du Rhine i Paris kl. 11:00. Redan på morgonen besökte Littorin Kreuger i hans lägenhet för att påminna honom om mötet och kanske försöka muntra upp honom en smula. Det fanns en stark oro bland de nära medarbetarna att Kreuger inte bara var ekonomiskt illa ute utan även rent psykiskt befann sig på bristningsgränsen. Omkring kvart i 11 blev Kreuger lämnad ensam i lägenheten, när hans hushållerska mademoiselle Barrault gick ut för att handla.
När klockan blivit 13 utan att Kreuger dykt upp börjar herrarna på hotell du Rhine bli oroliga. I och för sig var man van vid att Kreuger kunde ha svårt att passa tider, men två timmar var i mesta laget för ett så pass viktigt möte. Littorin och Kreugers sekreterare Karin Bökman beger sig till lägenheten. Där möts de av mademoiselle Berrault som berättar att hon, när hon återkommit från inköpsrundan, gläntat på dörren till Monsieur Kreugers sovrum och konstaterat att herrn påklädd lagt sig att vila ovanpå sängen. Littorin knackar på dörren och stiger därefter in i sovrummet, när damerna som står kvar utanför hör honom utbrista:
–Il ne dort pas, il est mort! (Han sover inte, han är död.)
Kreuger hade skjutit sig i bröstet med en revolver han föregående afton inhandlat i en närbelägen vapenbutik [30].
I Kreugers arbetsrum fann man ett konvolut, som innehöll några brev, bl.a. ett adresserat till Littorin. Det korta brevet var skrivet på engelska men hade i översättning följande lydelse:
”Jag har ställt till med en sådan röra att jag tror att detta är den mest tillfredsställande lösningen för alla berörda. Var vänlig ta hand om de två breven och se till att de två brev från Jordahl som för några dagar sedan skickades till mig på 5 Avenue Victor Emanuel returneras till Jordahl. Breven skickades genom Majestic – Farväl och tack! IK”. [31]
Efterverkningarna
Ivar Kreugers död slog ned som en bomb i västvärldens nyhetsmedia. Den internationella nyhetspressen berättade i stort uppslagna artiklar på förstasidorna om vad som inträffat. Kanske måste man gå till Dag Hammarskjölds död eller mordet på Olof Palme för att hitta en motsvarande uppmärksamhet kring en svensk person. En av de mer tankeväckande kommentarerna om Kreuger svarade Torgny Segerstedt för i Göteborgs Handels & Sjöfartstidning söndagen den 13 mars, dagen efter självmordet:
”Han kommer att dömas, bedömas och fördömas. De som medan hans bana beskrev sin djärvt stigande linje icke hade ord starka nog för sin beundran, skola nu häckla och klandra. Efterklokskapen skall bestiga sitt domarsäte. Ett skola de icke kunna fråntaga honom, hans grepp över folkfantasin. I dess panteon har han sitt givna rum. Det tillförsäkras honom icke blott av den dramatiska avslutningen av hans sällsamma levnad, meteorens sönderspringande innan den nått jorden, utan framför allt av det storvulna i hans livsgärning. Han var en spelare, som väl alla spekulanter av hans typ äro. Men hur man än vill moraliskt betygsätta honom, snillet fanns där. Och snillet har en outgrundlig tjusning.” (Citerat efter Thunholm, sid. 268.)
Måndagen den 14 mars höll Stockholmsbörsen stängt och förblev stängd under resten av veckan. Men de internationella börserna hade öppet och där skedde kraftiga fall på Kreuger-papper. I New York föll debentures från vid öppningsdags ungefär 5,0 $ till 2,1 vid stängning för att följande dag fortsätta ned mot 1½ $. Inte minst i USA var oron inför utvecklingen stor, då omkring 60 % av Kreugerkoncernens aktie- och debenturekapital hölls av amerikanska händer.
I Sverige utbröt panik. Tusentals människor som investerat i Kreugers aktier och debentures fruktade att de skulle förlora allt. Vilket många mycket riktigt gjorde.
Regeringen med den frisinnade statsministern Carl Gustaf Ekman (1872-1945) i spetsen ingrep nu för att söka dämpa paniken [32]. Helt tagen på sängen var man inte. Redan i början på februari hade regeringen känt på sig att något skulle kunna hända med Kreugerkoncernen och därför föranstaltat om en förändring av den svenska moratorielagstiftningen. I korthet innebar förändringen att det blev möjligt för ett enskilt företag att ansöka om moratorium – uppskov med kravet att ofördröjligen reglera borgenärers fordringar för att undvika konkurs – vilket inte varit fallet tidigare. Redan på måndagen den 14 mars kunde Kreuger & Tolls styrelse ansöka om tre månaders moratorium, vilket regeringen biföll. På detta sätt undveks en omedelbar bortauktionering av koncernens tillgångar till vrakpriser, vilket sannolikt blivit följden om någon borgenär yrkat på konkurs. Man bör komma ihåg att Kreugerkoncernen föll på grund av brist på likvida medel (i förhållande till sina överdimensionerade åtaganden); inte därför att företagen som ingick i koncernen var ”ruttna”. Tvärtom, många av företagen var utmärkt välskötta och fortlever den dag som är. Till exempel Ericsson, Swedish Match, SCA, SF, SKF, Boliden, Hufvudstaden osv.
En kommitté tillsattes skyndsamt för att genomlysa koncernens oklara ställning. I kommittén ingick några av topparna i Sveriges dåvarande härskande klass, såsom generaldirektören Torsten Nothin (ordförande), professor Martin Fehr, advokat Hugo Stenbeck (far till framlidne finansmannen Jan Stenbeck) och bankdirektörerna Björn Prytz från Skandinaviska Banken, Ernfrid Browaldh från Svenska Handelsbanken samt Jacob Wallenberg från Stockholms Enskild Bank. Parallellt med utredningen gavs revisionsfirman Price Waterhouse uppdraget att göra en oberoende granskning av koncernen.
För att få stopp på den handel som alltjämt pågick med Kreugers aktier och debentures på flera av världens börser, ansåg sig kommittén tvungen att redan den 26 mars gå ut med ett första preliminärt uttalande:
”Den[na] preliminära översikt, […], synes emellertid giva vid handen, att bolagets ställning icke är hållbar samt att bolagets tillgångar i händelse av en avveckling genom konkurs med de värden, som i nuvarande läge torde kunna ernås, icke med säkerhet skulle förslå till gäldandet av bolagets samtliga förbindelser, ens om därvid bortses från participating debentures. Av hänsyn till borgenärernas intresse övervägs frågan på vilket sätt avvecklingen skall ske utan en under rådande förhållanden icke önskvärd omedelbar realisation av bolagets tillgångar.” (Citerat efter Thunholm, sid. 276f)
Strax därefter visade Price Waterhouse utredning att Kreuger under senare år systematiskt manipulerat bokföringen för att bolagets ekonomiska situation skulle framstå i en mer gynnsam dager.
I sitt trängda läge hade Kreuger gått över gränsen för vad allmänheten uppfattade som svindel. Den historia som kanske mest bidrog till att ge honom detta trista eftermäle var historien med de italienska statsobligationerna. Kreuger hade i flera år förhandlat med den italienska staten om ett tändsticksmonopol i utbyte mot ett lån. Detta var ju, så att säga, hans självpåtagna uppgift här i världen. Vad man vet ledde förhandlingarna inte till något konkret resultat. Inte desto mindre hade Kreuger bland koncernens tillgångar redovisat ”italienska statsobligationer”, något som hade bekymrat hans närmaste medarbetare som inte förstod hur finansieringen av obligationsköpet kunde ha gått till. Obligationerna tycktes köpta för pengar som inte funnits att tillgå inom koncernen. Efter Kreugers död fann man i hans kassaskåp de italienska statsobligationerna: 42 italienska skattkammarväxlar till ett sammanlagt värde av 24 miljoner pund samt 5 räntereverser (räntebärande skuldebrev) tillsammans värda 7,7 miljoner pund. En närmare granskning av papperen tydde på att de var förfalskade. Till yttermera visso tryckta på Börtzells tryckeri i Stockholm på uppdrag av Ivar Kreuger.
För att vara på säkra sidan skickades dock justitierådet Johannes Hellner till Italien för att med il Duce själv – Benito Mussolini – klara ut hur det förhöll sig med de omstridda statspapperen. Justitierådet Hellner, som reste i sällskap med sin hustru, anlände till Rom på morgonen den 15 april och mottogs redan samma dag av Mussolini. När den italienske diktatorn förevisades en av obligationerna bekräftade han för Hellner att pappret inte kunde vara äkta. Han påpekade att finansminister Mosconis namnteckning, som fanns på obligationerna, inte överensstämde dennes verkliga namnteckning. Mussolini bekräftade samtidigt att diskussioner hade förts med Kreuger om ett italienskt tändsticksmonopol, men att man 1930 valt att avbryta dessa. Enligt Mussolini därför att man misstänkte Kreuger för att vara bulvan för franska intressen. Om det låg något i detta är numera svårt att veta.
Det rättsliga efterspelet
Det är svårt att komma ifrån intrycket att det fanns ett drag av pyramidspel över Kreugers affärsidé: att erbjuda feta statslån till penninghungrande regeringar i utbyte mot tändsticksmonopol. För att idén skulle fungera krävdes ett ständigt inflöde av nytt kapital genom emissioner av aktier och obligationer (participating debentures). Lånen måste finansieras idag, inkomsterna från monopolen kom senare och långsammare. Och endast Stormästaren i detta märkliga ordenssällskap hade den fulla kontrollen och insynen över allt som hände.
När de rättsliga processerna drog igång framstod det dock som ett dåligt försvar bland Kreugers medarbetare att de egentligen inte vetat om vad som pågick. Även om det i viss utsträckning troligen var sant. Direktören i Skandinaviska Banken och styrelseordförande i Kreuger & Toll Oscar Rydbeck dömdes till tio månaders fängelse och gick i personlig konkurs. Han var för övrigt far till diplomaten och sedermera radiochefen Olof Rydbeck (1913-1995). Ingenjören Krister Littorin dömdes till fyra månaders fängelse och ett jättelikt skadestånd. Ivar Kreugers bror Torsten dömdes av Stockholms Rådhusrätt till tre och ett halvt års straffarbete för ”bedrägeri, falsk bokföring samt vårdslöshet mot borgenärer” [33]. Svea Hovrätt höjde straffet till fyra års straffarbete medan Högsta Domstolen 1933 sänkte det till ett års straffarbete för ”bedrägeri”. HD avslog sedan Torsten Kreugers flera gånger upprepade begäran om resning i målet.
NOTER
[13] Vulcan (tändsticksfabrik) – Wikipedia ; Fabrikörer och fabriker — Snus- och tändsticksmuseum (snusochtandsticksmuseum.se)
[14] Torsten Kreuger (1884-1973) skulle komma att spela skiftande roller i svenskt samhällsliv, både som industriledare, bankman och tidningsägare. Han utbildade sig till civilingenjör vid Chalmers i Göteborg. 1932, då Kreugerimperiet kraschade, dömdes han till ett års straffarbete för oegentligheter han ansågs ha gjort sig skyldig till som vd för ett av brodern Ivar kontrollerat företag. I slutet av 20-talet blev han ägare av Stockholms Dagblad, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet. Han fick tidningarna som gåva av sin bror Ivar Kreuger, som under en tid ägt dem i hemlighet. Under 2:a världskriget, då Aftonbladet intog en pronazistisk hållning, drev han genom sina publicistiska plattformar långvariga kampanjer mot familjen Bonnier, Svenska Handelsbanken och det socialdemokratiska partiet. I boken Kreuger & Toll, som han gav ut 1963, skildrar han hur Ivar Kreugers företag togs över av andra efter dennes död. I boken Sanningen om Ivar Kreuger (1965) hävdade han att brodern inte begått självmord i Paris utan blivit mördad. Samma tes drevs även av författaren Sven Stolpe och Expressenjournalisten Börje Heed.
[15] Den skandinaviska valutaunionen 1873-1914 förklarar varför de tre länderna alla har valutaenheten krona.
[16] Fredrik Braconier, ”Kriget torpederade en ekonomisk guldålder”, SvD 2014-07-06.
[17] Strukturförändringar i sysselsättningen – Ekonomifakta ; historia.se – historisk statistik på nätet
[18] Medan stamaktier är ”vanliga” aktier med de ekonomiska förmåner och risker som ägandet av sådana innebär, ger preferensaktier innehavaren företrädesrätt till ett aktiebolags vinster eller – t.ex. vid en konkurs – tillgångar. Vilka förmåner som innehavet av preferensaktier ger regleras i bolagsordningen. Men oavsett typ av aktie gäller att för ett företag som hamnat i betalningssvårigheter går alltid kreditgivarnas intressen före aktieägarnas.
[19] Stranna-10-1.pdf (trollhattegillet.se). Tillverkningen av klorat- och perklorat beskrivs på sid. 24 i dokumentet.
[20] Thunholm, sid. 48
[21] Skandinaviska Kreditaktiebolaget bildades 1863 i Göteborg. I den första styrelsen ingick personer som Gillis Bildt (1820-1894, friherre och riksdagsman, farfars farfar till tidigare statsministern Carl Bildt), André Oscar Wallenberg (1816-1886, bankman, publicist och riksdagsman) och Oscar Ekman (1812-1907, grosshandlare, politiker och filantrop). Den sistnämnde var en av initiativtagarna till banken. På 1870-talet flyttades bankens huvudkontor till Stockholm och kom en tid att ligga på Birger Jarlsgatan 14 (bild). Under 1900-talets första decennier fusionerades banken med en rad andra svenska banker och 1939 ändrades namnet till Skandinaviska Banken. Banken var en av Ivar Kreugers viktigaste finansiärer och blev hårt drabbad vid Kreugerkraschen 1932. 1972 fusionerades banken med Wallenbergägda Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken (SEB).
[22] Nu har två tredjedelar av jordens befolkning en mobiltelefon – Computer Sweden (idg.se)
[23] Dawes-planen, som lades fram av den amerikanske affärsmannen Charles Dawes (1865-1951), syftade till att få ordning på Tysklands betalning av det krigsskadestånd landet ålagts i Versaillesfreden. Krigsskadeståndet var i och för sig orimligt till sin storlek. Än värre var att Versaillesfreden stipulerade att Tyskland erkände sig som ensamt ansvarigt för krigsutbrottet. Den hyperinflation landet drabbades av under 1920-talets första år har ansetts vara en följd av den Tyska riksbankens försök att underminera den tyska Markens värde och på så sätt slingra sig undan krigsskulden. Men devalveringen gick över styr och det tyska folket drabbades av ekonomisk katastrof. Dawes-planen omfattade bl.a. följande punkter: 1) att de franska trupper som ockuperade Ruhrområdet drogs tillbaka; 2) att Tyskland fick tillgång till utländska lån; och 3) att Tyskland öppnades för amerikanska investerare.
[24] Thunholm, sid. 93
[25] A.a, sid. 97
[26] A.a, sid. 134
[27] A.a., sid. 147
[28] Henrik Tore Cedergren – Wikipedia
[29] Sedan länge omdöpt till Avenue Franklin Delano Roosevelt.
[30] Två decennier efter Kreugers död lanserade vissa publicister teorin att han inte begått självmord utan i verkligheten blivit mördad av en okänd person. Teorin har dock aldrig tagits helt på allvar. För att tala med Thunholm: ”det var så uppenbart på grund av föreliggande omständigheter att det var fråga om ett självmord, och varken polismyndigheten eller Kreugers i Paris närvarande medarbetare hyste de ringaste tvivel om saken.” (sid. 263)
[31] Min övers. av citat i Thunholm, sid. 261
[32] När man granskade Kreugers dagböcker efter dennes död framgick det (av några kryptiska formuleringar) att statsminister Ekman hade gjort sig skyldig till vad som kunde uppfattas som bestickning genom att ha tagit emot pengar av Kreuger vid två tillfällen. Första gången senhösten 1931, därpå i februari 1932. Det sammanlagda beloppet uppgick till 100 000 kronor, (idag 3,2 miljoner). Ekman hävdade – möjligen med rätta – att pengagåvorna var ämnade som stöd för hans parti och inte gick till honom personligen. Men när saken blev offentlig ledde det till politisk död för Ekman såväl som för hans parti, det Frisinnade folkpartiet.