Tidsbild
Höstbrev oktober 2018
Av Anders Björnsson
Giresta & Kista, senare delen av oktober 2018
Kära vänner
Det lider mot skymning. Hur kan man skilja skymning från gryning? På tyska är det samma ord, Dämmerung. Nationalmuseum har just fejats upp, och inte en enda konst- eller arkitekturkritiker har anmält avvikande uppfattning [1]. Allt är så fantastiskt. Vi lever verkligen i den bästa av världar, oklart om den går uppåt eller nedåt eller åt sidan. Johan Croneman, Dagens Nyheters tv-krönikör, är den ende som går på tvärs – i det mesta, senast om den politiska journalistiken. Heder åt den mannen. Jag tror att vi är oeniga – om mycket.
Min brevvän författaren Thomas Nydahl – som jag aldrig har träffat personligen – bär på alla bilder av honom som jag har sett en vit Panamahatt. Jag går också gärna i en sådan, under sommarhalvåret. Han är dessutom i övrigt klädd i vitt. Och det är inte jag. Jag föredrar kulört, gärna klarrött, på kroppen, också gärna spräckligt, rutigt. Detta kan tolkas symboliskt. TN och jag har mycket gemensamt, annars skulle vi inte bry oss om varandra. Men vi har också olika uppfattningar, varför skulle vi annars tala med varandra? Sinnelagsgemenskapen delar jag med flera andra i min omkrets. Mina åsikter vill jag ha för mig själv. Men jag tvekar inte att göra dem publika.
♠♠♠
Vi fick en oväntat stor fruktskörd i år som det inte gick att ta hand om mer än till en liten del. Annat kom i vägen. Till Återbruket! Nåja. Annat kommer alltid i vägen. När jag var i Göteborg senast, noterade jag att två bokantikvariat har slagit igen, ett i Haga, ett på Södra vägen. Vart tog deras skatter vägen?
I Agde i Sydfrankrike har Ulf Persson, matematikern, och hans fru köpt ett hus, och det viktigaste av allt för honom är att sortera och katalogisera alla böckerna som kommer till honom i kartonger. Det är ett liv, det är ett universum. Jag väntar på hans nästa samling bokessäer; de anländer två gånger årligen. De ger mig impulser. Ulf går i fransk konversationskurs – vad jag avundas honom! Själv ska jag försöka få ut min sista samling mosaiker, före årsskiftet. (Den varelse som dyker upp oftast där är – vår lilla hund.) Kommer den också att gå till Återbruket (Enköping)?
Sitter och tittar på ett skolfotografi, från sjätte klassen. Tiden är 1963/64. Det har kommit digitalt. Förmedlat av en av mina dåtida klasskamrater. Han bor under större delen av året i södra Spanien, driver på distans ett hemtjänstförtag i Sverige. Långvägare. Hans broder var svensk mästare i simning, själv blev han duktig målvakt i ett vattenpololag. Vi träffas över ett glas öl, nära gränsen till Råsunda, och undrar om man kan samla klassen, delar av återstoden. Två är veterligen döda: en körde ihjäl sig, en annan söp (hon blev utsatt för pennalism). Minns alla utom två. Vi tänkte ha träffen på gamla Alex, numera fisk- och skaldjurskrogen Bra Mat, vid idrottsplatsen i Sundbyberg. Förr taxifik. Utanför är Calle Fagerbergs spjutkastare som inte fick ställas upp utanför Stockholms stadion, eftersom Torsten Tegnér ansåg att han hade felaktigt grepp om spjutet. Nu står en kopia av statyn ändå utanför Stadion, originalet här, i min forna hemstad. CF sände en byst av Engelbrekt till Adolf Hitler vid dennes femtioårsdag. Mera problematiskt.
♠♠♠
Min bästa kamrat på den tiden var Kenneth. Hans fader Allan innehade en sportaffär inte långt från IP; sålde cyklar, slipade skridskor. Allan var stor grabb, svensk mästare i släggkastning, 1952–53. Sedan tog Birger Asplund över, under fjorton år. BA logerade hos Kenneths familj, när han tävlade i Stockholm. Allan var en frossare i sporter. Hade banrekord i minigolf bland annat. En kväll såg jag honom kasta vikt på IP. En del friidrottsgrenar har fallit ur modet. Min egen far var rätt begåvad på stående längd. Hoppade 3,20 (1938). Han kände också Calle Fagerberg. En norrman lär ha hoppat längst av alla.
♠♠♠
I min hand fick jag till låns en bok av en norsk romanförfattare, Byens spor. Ewald og Maj . Lars Saabye Christensen hade jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med, fastän han helt tydligt är uppburen i sitt hemland. Sitter i akademi och så vidare. Berättelsen tilldrar sig i Oslo, 1948–49. Största glädjen i en medelklassfamilj (fadern arkitekt, döende) är att tilldelas en telefon. Rådhuset ska snart invigas, staden fira 900-årsjubileum (hur man nu räknade). Det råder en erotisk laddning i relationen mellan flera av personerna – men så skönt att slippa vara med om utdragna samlagsskildringar! I Bristols bar sitter en italiensk pianist och spelar Saeveruds Rondo Amoroso och Saties Sonatine bureaucrathique. Klart att han får sparken, det är kallt krig nu och det ska vara jazz för hela slanten, men han blir bokstavsbarnet Jespers räddning undan låsningar och förnedringar. För några år sedan började jag tränga in i Edvard Hoems författarskap, hans mäktiga utvandrarepos i fyra band. Kjell Askildsens och Dag Solstads känner jag väl, bättre än något nutida svenskt.
♠♠♠
Nu kommer talgoxarna och letar efter solrosfrön ute hos oss på Giresta. Enstaka eftersläntrande tranor syns mot skyn. Men gråsparvarna har blivit sällsynta, efterträdda av pilfinkar, i vårt lilla revir. Jag erinrar mig att gamle Dubslav von Stechlin i Theodor Fontanes sista roman valde mellan fasan och björktrast när han skulle bjuda på kalas och bestämde sig för björktrast. Fontane uppger vidare att Bismarck, kanslern, uppskattade vaktelägg och att man sände sådana till honom i stor mängd och i all underdånighet. Litteraturen kan inte bli en levande kraft, om den inte befattar sig med sådana detaljer. Kropp och själ räcker inte långt. Från Svenska litteratursällskapet i Helsingfors kommer en volym med den tidigt döde Henry Parlands samlade dikter. Han skaldar om bilringar (däck), benzin (!), tåg, tennsoldater, cigarretter, affischer, om reklamkonst och sakernas uppror, om flugpapper, kläder, bussar och vichyvatten, motorcyklar, oljefläckar, hammarslag, tapetmönster, strumpeband, lokomotiv, kaffekoppar, brädstaplar [2].
Parland skriver, de två raderna står ensamma på en sida:
Jazzens diktatur – ny form av katolicism.
Jag har sett ettusen byxveck flaxa av taktkänsla
♠♠♠
Lokalbladet meddelar att bävern har torrlagt en 800 meter lång sträcka av Igelbäcken på Järvafältet. Kommunen (Stockholm) tvingas inskrida mot bäverns flit, bäcken är ju kulturminnesskyddad. Där simmar grönlingen som kom på frimärke. Den svenska grönlingen troddes vara unik för detta vattendrag; uppfattningen har sedermera måst revideras. Man (det vill säga ingen jag känner) har inte sett den, än mindre ätit av den. Däremot har jag ätit bävergryta, på restaurang Tennstopet vid Vasaparken. Detta gör man bara en gång. Grön lär inte ha med färgen utan med grund att göra, fisken tyr sig till botten.
Det var nu mycket länge sedan jag skämdes över att inte ha alla svaren på det man frågade mig om. Nu skäms jag, ställföreträdande, när jag lyssnar till människor som kan allt och har varit med om allt och som inte behärskar konsten att förstummas. Ju mer man får reda på, desto gåtfullare blir tillvaron, eller hur? Å, vad jag längtar efter luckor och tomrum, det osagda. Halv sju en vardagskväll kan jag plötsligt höra kyrkklockor. Och då tänker jag att den klangen skulle jag inte vilja leva utan. Inte på villkors vis.
♠♠♠
PS. Henrik Löwenmark fortsätter oförtrutet att spela in all Antonin Reichas musik för solopiano. Nu senast kom en CD med etyder, ett rondo samt en fantasi över ett tema av Frescobaldi, alla komponerade år 1800. Försök att tränga in i denne tonsättares verk! Det belönar sig.
NOTER (tillagda av red.)
[1] Om nya Nationalmuseum, se även Anne Lidéns ledare i detta nummer.
VI.
Ideal-realisationen
— ni säger, den har redan börjat
men jag säger:
vi måste ytterligare sänka prisen.
VII.
Nu vet jag —
det är på strumporna det beror!
Allt, erotik, estetik, religion
människovärde
(vad vore själva
Beelzebub
i ett par hemstickade, stortåexponerande
strumpor?)
VIII.
De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i uppslagen.
IX.
Ben,
vad vet ni om ben?
som tänker på kjolar
då ni går förbi Strumpcentralens skådefönster.
Vad vet ni
om det tjugonde århundradets
ben?
X.
Idioter!
som tror
att fan har gyllne kläder
fan har inga kläder!
I hela helvetet
finnes högst ett par tre
slamsiga realisationsbyxor,
skälva
över helvetets vinande nakenhet.
XI.
Den Stora Dagenefter
då stjärnorna hicka
och alla ärkeänglar dricker vichyvatten
skola vi samlas på kaféet
lyssna
till kvinnoben-melodier.