Heinrich Manns roman om Henrik IV

Författaren Heinrich Mann (1871-1950, t.v. på det infällda fotografiet från ca. 1900) har i viss mån – och i hög grad orättvist – hamnat i litterär skugga av sin yngre bror Nobelpristagaren Thomas Mann (1875-1955, t.h.). Det är ett förhållande som det finns anledning att försöka rätta till. Heinrich Manns romansvit om kung Henrik IV av Frankrike, som levde mellan 1553 och 1610, räknas som en höjdpunkt i författarens produktion. Den har tidigare inte varit översatt till svenska, ett arbete som Anders Björnsson nu påbörjat. Björnsson ger här en introduktion till Heinrich Manns roman och ett utdrag ur romanens första kapitel. Huset på fotografiet tillhörde familjen Mann i flera generationer och kallas nuförtiden Buddenbrookshuset. Det ligger i Lübeck på Mengstraße 4 och inrymmer ett muséum och ett Heinrich-och-Thomas-Mann-centrum. Se även Anders Björnsson recension av den nyligen utkomna boken av Tilmann Lahme om Familjen Mann i detta nummer.

INTRODUKTION

av anders björnsson

Romansviten om Henrik IV, furste först av Navarra och sedan av Frankrike, utgör höjdpunkten i Heinrich Manns skapande. Böckerna tillkom på 1930-talet, exilens år. Flera tyskspråkiga författare prövade då den historiska romankonsten. Det var ett sätt att gestalta tidsandan i allegorins form.

Heinrich Manns två romaner om Henri Quatre tilldrar sig i religionskrigens Frankrike. Huvudpersonen upplever Bartolomeinatten [1] och slakten på protestanter. Själv blir kungen offer för en religiös fanatiker. Redan i den första bokens första kapitel, där vi möter pojken Henrik, blir vi bekanta med drottningen Katarina av Medici, den katolska kontrarevolutionens storhäxa.

Att Heinrich Mann valde att skildra den gode kung Henrik, toleransens stridsman, var givetvis ingen slump. Den mörka tiden hade ett behov av positiva härskartyper. Henrik är inget helgon, ingen ofläckad ljusgestalt; snarare använder han renässansfurstens alla medel, så väl beskrivna hos Machiavelli, för att skapa försoning i landet och säkerställa dess enhet. Martyrskapet ger honom en extra resning.

Det är trist att Heinrich Manns författarskap är så föga känt i Sverige. Under första världskriget var han en av de få tyska intellektuella som bekämpade militarismen och stred för förnuft och demokrati i det tyska samhället. Romanen Undersåten [2] är en uppgörelse med den preussiska andan av underkastelse och kunde inte komma ut förrän det tyska krigsnederlaget var ett faktum. Hans memoarliknande essäer, Ein Zeitalter wird besichtigt, skrivna under följande världskrig, värderar den tyska historien utifrån ett europeiskt perspektiv.

Han lärde sig tidigt att älska det franska – kulturen, republikanismen, frisinnet. Språket skrev och talade han med perfektion. Och han gisslade hitlerismen långt innan detta blev mode bland tyska artister och författare. Humanist i varje mening.

Heinrich Mann har ett modernt tilltal, det märker man snabbt. Hans prosa är influerad av filmkonsten, i tempo och scenerier. Romanverket om kung Henrik äger rätt igenom poetiska kvaliteter.

NOTER

[1] Bartolomeinatten (fr. Massacre de la Saint-Barthélemy) var den omfattande massaker som franska katoliker utförde på hugenotter (franska kalvinister) den 24 augusti 1572. Massakern skedde i samband med bröllopet mellan Henrik av Navarra – sedermera Henrik IV – och Margareta av Valois, som var syster till den franske kungen Karl IX. Den som bakom scenen höll i trådarna och av maktpolitiska skäl utlöste massakern var kungens mor Katarina av Medici.

[2] Undersåten (ty. Der Untertan) är troligen Heinrich Manns mest kända verk. Romanen är en bittert skarp uppgörelse med undersåtementaliteten i kejsar Wilhelm II:s Tyskland. Den har översatts till svenska två gånger, 1919 av Gösta Gideon Molin och 1980 av Nils Holmberg.

KONUNG HENRIK DEN FJÄRDES UNGDOM

av Heinrich mann

Utdrag ur romanens första kapitel

Härstamning

Pojken var liten, bergen väldiga. Från den ena stigen till den andra klättrade han genom ett vilt landskap av ormbunkar som doftade av solvärme eller svalkade honom när han lade sig ned. Klipporna sköt fram, och i bakgrunden brusade vattenfallen, de tycktes störta direkt från himlen. Att sikta de skogbeklädda bergen med ögonen, skarpa ögon, mellan träden långt i fjärran såg de en gems på en sten! Förlora blicken i djupet av den blåa himlen som svävade över marken! Ropa högt i skyn av livslust med klar stämma! Springa ivrigt med bara fötter! Andas, bada kroppens inre och yttre med den varma, lätta luften! Detta var pojkens första mödor och glädjeämnen, Henri hette han.

Han hade sina små vänner, de var inte bara barfota och barhuvade som han, utan också klädda i trasor eller halvnakna. De luktade av svett och kryddor och rök, precis som han; och även om han inte bodde i en hydda eller en jordkula, tyckte han om att vara som de. De lärde honom att fånga fåglar och att steka dem. Tillsammans med dem bakade han sitt bröd mellan heta stenar och åt brödet efter att ha gnidit in det med vitlök. Ty av vitlök växte man sig stor och behöll hälsan. Vinet var det andra medlet, de drack det ur alla skålar Alla hade det i blodet, småbönderna, deras föräldrar och hela landet. Hans moder hade anförtrott Henri åt en släkting och en informator, så att han skulle växa upp bland folket, även om han här uppe bodde i ett slott, det hette Coarraze. Landet hette Béarn. Bergen var Pyrenéerna.

Här talades ett kraftfullt språk, många vokaler, och r-ljuden rullade i munnen. När hans moder hade fått värkar, hade hon för att vara morfadern till lags sjungit en sång med en bön till jungfru Maria om hjälp. Adjutat me a d’aqueste hore. Det var det språk som talades i landet och i det närmaste latin. Följaktligen hade pojken inga svårigheter att lära sig latin, men bara tala. Morfadern förbjöd honom att skriva; för övrigt brådskade det inte, han var ännu liten.

Den gamle Henri d’Albret dog därnere på sitt slott i Pau, medan den unge Henri på Coarraze talade latin, klättrade i skogen efter de små gemserna, isarder kallade, som han aldrig fick tag i; och den gamle utandades kanske sin sista suck samtidigt som ynglingen tjöt av glädje, när han badade tillsammans med pojkar och flickor i bäcken nedanför det stora vattenfallet som sprutade så magnifikt.

Han var omåttligt nyfiken på flickornas kroppar. Hur de klädde av sig och rörde sig, hur de talade och såg sig omkring, allt som gjorde dem till helt andra varelser än han själv, särskilt hur benen, höfterna, skuldrorna var formade. En som redan hade fått bröst gjorde honom hänförd, han beslöt sig för att ta strid om henne. Han måste, det märkte han; hon hade inte utvalt honom utan drog sig hellre till en storvuxen yngling med ett stiligt men korkat utseende. Henri frågade inte efter hennes avsikter, den sköna hade kanske inga, men han visste vad han ville.

Därför utmanade den lille den storvuxne om vem som kunde bära flickan över bäcken. Bäcken var inte djup, men där fanns strömmar och glatta stenar som for iväg om man trampade snett på dem. Medtävlaren slirade genast och flickan hade hamnat i vattnet om inte Henri hade fångat upp henne. Han kände varje steg i detta vattendrag, han bar henne över bäcken med uppbådande av alla sina krafter, ty hon var tyngre än han som ännu bara var en liten ynklig pojke. När de var över på andra sidan kysste han henne på munnen, hon blev överraskad och lät det ske, han sade medan han kastade sig i hennes armar: ”Den som tog dig över bäcken är prinsen av Béarn.”

Bondflickan såg rätt in i hans lilla passionerade ansikte, och sedan skrattade hon, ljudet skar rätt in i hans hjärta men gjorde honom inte modfälld. Hon kastade sig genast mot sin misslyckade tillbedjare, då ropade Henri efter henne igen: ”Aut vincere aut mori!” Det var en sentens som hans informator hade lärt honom; han hade förväntat sig mycket av den. Åter en besvikelse, småbönderna brydde sig varken om prinsen eller om latinet. Segra eller dö var ingenting de kände till. För honom återstod en enda sak. Han klev tillbaka i bäcken och med avsikt slant han klumpigare än den andre hade gjort. Vidare härmade han drummelns fåniga ansikte och hans haltning, svor med en röst som var precis som hans, allt så ypperligt att alla måste skratta åt lustigkurren. Till och med den bedårande flickan hade han fått att skratta.

Sedan bar det snabbt iväg för honom. Han var en bara fyra år gammal gosse men hade redan sinne för effekter. Även om han hade uppnått det han önskade, stred känslorna inom honom. Det han upplevt gav inte vika för hämnden. Hans oroliga längtan gav inte med sig – trots hans förtröstansfulla mod.

Modern lät honom komma tillbaka hem, och den första tiden talade han bara om flickan. Morfadern hade hunnit dö, han skulle aldrig mer återse honom. Men det värsta var att flickan var borta och inte fick komma.

”Hämta hit henne, Mama, jag ska gifta mig med henne. Hon är större, det gör ingenting, jag kommer att växa.”

Hans nästa upplevelse krossade hans tidigare känslor. Det var en av hans moders unga hovfröknar.

Hovhållningen i slottet Pau var beskedlig, knappast större än en utvidgad familj. Gamle d’Albert hade varit lantjunkare. Han hade ägt en fästning, på sistone hade den också blivit vacker och prydlig. Från balkongen kunde han se ut över en djup dalgång som var full av vingårdar, olivträd och skogar som livade ögat, däremellan den glittrande floden i sina vindlingar, därbakom Pyrenéerna.

Berget tog sig ut som en kolonn som saknade sin like, med gröna skogar som sträckte sig upp mot himlen, och den som lät sin blick stryka längs berget var en lycklig människa, och särskilt var slottsherren det. Den gamle lantjunkaren ägde denna sida av Pyrenéerna jämte de mellanliggande dalarna och kullarna, allt som växte där, frukt, boskap, människor. Han ägde det västra Frankrikes sydspets, Béarn, Albret, Bigorre, Navarra, Armagnac: det gamla Gascogne. Han kallades kung av Navarra och hade väl bara varit en undersåte till kungen av Frankrike, om denne hade haft hela makten i sin hand. Men kungariket hade splittrats på katoliker och protestanter, i alla landsdelar, och sedan lång tid tillbaka. Det gav ett utsökt tillfälle för sådana provinsfurstar som Navarra att göra sig självständiga och med vapen i hand lägga beslag på sina grannar, så mycket de förmådde, om det så bara handlade om ett vinberg.

Men i hela landet dödade och brandskattade man i namn av de bägge bekännelserna. Skillnaderna mellan religionerna togs på fullaste allvar, de gjorde människor som annars inget skilde till de bittraste fiender. Några ord, särskilt under mässan, hade en sådan kraft att en broder kunde sluta att tala med sin broder och bli av en annan släkt. Det blev naturligt att kalla på schweizare och tyskar. De måste bara tillhöra rätt bekännelse och gå i rätt mässa, så var de genast mera närstående än en landsman med felaktig tro och fick vara med om att röva och härja.

Folkets trosvisshet drog åtminstone ledarna fördel av. Om de delade den eller ej, i religionens namn kunde de i vart fall utvidga sina domäner genom plundringar eller också i spetsen för en liten laglös armé föra ett kostnadsfritt och bekymmerslöst liv. Inbördeskriget var för en del människor ett levnadssätt, även om de flesta utgick som förlorare. Emellertid höll de fast vid sin övertygelse.

Gamle d’Albret hade varit en god katolik, men utan att gå till överdrift. Han hade alltid förstått att även hans protestantiska undersåtar fortsatte att föda barn, och dessa blev nyttiga arbetare, brukade jorden, betalade sina pålagor, ökade landets och sin herres rikedomar. Han lät dem därför lyssna till predikan i lugn och ro, och hans soldater beskyddade pastorerna såväl som kaplanerna. Förmodligen tog han också med i beräkningen att ett växande antal reformerta protestanter, som kallade sig hugenotter, snarare stärkte än undergrävde hans egen självständighet, eftersom hovet i Paris var avgjort för katolskt. Själv tillhörde han helt enkelt de feodalherrar som hade gjort vad som helst för att kungen av Frankrike inte skulle bli för mäktig. På senare tid hade de använt hugenotterna, av denna friska, unga troslära, som lärde känna den sanne guden på nära håll, vilket inte gjorde dem mildare.

De satte sig upp mot såväl den världsliga som den andliga makten. Också i landet Béarn hade bönderna sedan länge krävt att man skulle tala om för dem var i Bibeln det stod någonting om skatter. Varom inte betalade de inga! Den gamle förstod nog att umgås med dem, de var hans likar. De tog gärna till stora ord men höll huvudet kallt. De kämpade väl men utan att glömma vad de i slutändan fick ut av det.

Han gick i basker som alla andra, utom när han måste ta på sig hjälm och rustning, och han älskade sitt land som sig själv, men inte mer än vad han kunde skåda med sina ögon och fatta med sina övriga sinnen. När hans dotterson Henri kom till världen, hade han sett till att det skedde i slottet Pau, hans dotter Jeanne måste enkom för detta avbryta en resa. Inte heller hade han nöjt sig med att hon under sina värkar sjöng på landets språk, adjudat me a d’auqueste hore, så att barnbarnet inte skulle bli en melankoliker. Knappt var pojken född förrän han lät honom dofta på landets vin, kände igen sitt kött och blod så att han nickade på huvudet och beströk omedelbart den nyföddes läppar med vitlök.

Sedan två pojkar hade dött för honom, och denne siste nu ännu var vid livet, hade den gamle låtit hela sin egendom och sin titel gå i arv till dottern. Jeanne var nu drottning av Navarra. Hennes make, Antoine av Bourbon, var befälhavare hos kungen av Frankrike, som dennes avlägsne släkting och general. För det mesta var han i fält. Jeanne hade älskat honom högt innan han började träffa andra kvinnor; men hon fäste aldrig några förhoppningar vid honom, han skulle ändå snart dö. Hon hade mycket större anspråk än han skulle tillåta sig; hennes moder var Frans den förstes egen syster – kungen som hade kämpat med så dålig tur vid Pavia mot kejsar Karl den femte; men den franska kronans territorium hade vidgats på ett storartat sätt genom honom.

Jeanne d’Albret var således en utomordentligt förnäm dam, och hon kände sig inte riktigt tillfreds med det kungarike som länderna Béarn, Albret, Navarra utgjorde. Den regerande kungen av Frankrike, tillhörande huset Valois, hade fyra levande söner, och det var knappast sannolikt att den bourbonska sidolinjen skulle komma till makten inom en nära framtid. Ändå var Jeanne tillräckligt förmäten att smida de mest fantastiska framtidsplaner för sin son – något som man senare skulle förvåna sig över, som hade hon haft siargåvor. Denna passion gjorde en från början bräcklig kvinna till en obändig personlighet, och det hon gav i arv skulle senare i hög grad bestämma sonens öde.

När hon nu hade fått tillbaka sin lille son, undervisade hon honom om husets hela historia. Hon brydde sig inte om att han så ofta som möjligt trängde sig på den vackra hovfröken eller att han sprang barfota, precis som uppe i bergen, till barnen på gatan full av nyfikenhet på den gåtfulla flickan. Jeanne var ingen iakttagare av verkligheten, hon hade huvudet fullt av drömmar, som en lungsiktig kvinna. Henri, som hellre hade skuttat omkring som en liten råbock, snärjdes av sin moders ena arm, medan den andra tog tag i hans småsyster Catherine. Drottning Jeanne böjde kärleksfullt sitt askblonda huvud mot de bägge barnen. Hennes ansikte var smalt och finskuret, det var blekt, ögonbrynen rörde sig sjukligt över de mörka ögonen, på pannan såg man redan tunna rynkor och mungipan började hänga ner.

”Vi ska snart resa till Paris”, sade hon. ”Vårt land måste bli större. Jag vill lägga under mig den spanska delen av Navarra.”

Lille Henri frågade: ”Varför tar du den inte?” Han korrigerade sig själv: ”Papa skulle ha erövrat den.”

”Kungen i Paris är befryndad med kungen av Spanien”, förklarade modern. ”Han går faktiskt med på att spanjorerna anfaller oss.”

”Inte jag!” skrek Henri. ”Spanien är min fiende och kommer så att förbli. Eftersom jag älskar dig!” sade han glödande och kysste Jeanne. Hon grät och det föll tårar ned i hennes till hälften blottade barm som barnet smekte, som för att trösta henne. ”Lyder min far endast kungen av Frankrike? Det kommer jag inte att göra”, försäkrade han inställsamt, eftersom han visste vad hon ville höra.

”Får jag följa med?” frågade den lilla systern.

”Också fröken måste resa med oss”, krävde Henri.

”Kommer vår käre fader att vara där?” frågade Catherine.

”Kanske ännu en gång hos oss”, muttrade Jeanne, och hon reste sig från sin raka länstol för att inte behöva svara på flera frågor.

Färden

En kort tid därefter gick drottning Jeanne över till den reformerta läran. Det var en betydande händelse – inte bara för hennes lilla rike som hon gjorde protestantiskt efter bästa förmåga. Det stärkte den nya religionens mod och inflytande överallt. Men hon gjorde det därför att hennes make Antoine tog sig alltfler älskarinnor både vid hovet och ute i fält. Eftersom han hade varit reformert och av svaghet återgått till katolicismen, gjorde hon tvärtom. Kanhända var det fromhet som dikterade hennes byte av tro, men framförallt ville hon utmana: sin trolösa man, hovet i Paris, alla som kränkte eller stod i vägen för henne. Hennes son skulle bli stor man, och detta kunde han bara om han ställde sig i spetsen för en protestantisk armé, hans moders äregirighet förstod det tidigt.

När så färden till Paris förestod, omfamnade Jeanne sin son och sade: ”Vi reser, men du får inte tro att det är för att vi ska roa oss. För vi kommer till en stad där nästan alla är motståndare till religionen och till oss. Glömd det aldrig! Du är sju år gammal och har ett gott huvud. Känner du till att vi redan sökte upp hovet? Du var mycket liten och kan ingenting minnas. Kanske din far skulle komma ihåg det om han inte hade glömt bort och förlorat så mycket av det som en gång var.”

Hon försjönk i plågsamma tankar. Han drog henne i armen och frågade: ”Hur såg det ut vid hovet då?”

”Salig kungen levde ännu. Han frågade dig om du ville vara hans son. Du pekade på din far och svarade att det var han som var din herr fader. Då frågade salig kungen dig om du skulle vilja bli hans svärson istället. Du sade ’Javisst’, och sedan dess utges du av dem vid hovet för att vara förlovad med prinsessan; på så sätt ville de fånga oss. Jag säger detta till dig för att du inte ska tro allt och inte lita på dem.”

”Bra!” skrev Henri. ”Jag har en fru, vad heter hon?”

”Margot. Hon är ett barn som du, hon är för liten för att hata och förfölja religionen. Men jag tror inte att du kommer att gifta dig med Marguerite av Valois. Hennes moder, drottningen, är en elak kvinna.”

Henri såg hur Jeannes ansikte blev förändrat när hon nämnde drottningen av Frankrike. Själv blev han förskräckt och hans fantasi började löpa i vilda banor. I andanom såg han ett vedervärdigt tryne, en klo, en tjock käpp, och han frågade: ”Är hon en häxa? Kan hon trolla?”

”Hon skulle gärna vilja vara det” intygade Jeanne. ”Men det är ändå intet det värsta.”

”Spyr hon eld? Äter hon barn?”

”Bådadera; men hon lyckas inte alltid. För till vår lycka har Gud bestraffat henne för hennes ondskefullhets skull med att göra henne dum. Min son, du får inte röja ett ord av allt detta för någon annan människa.”

”Jag ska behålla allting för mig själv, kära mamma, och jag ska se till att jag inte blir uppäten.” I detta ögonblick var han alldeles uppfylld av sina inbillningar och trodde därför inte att han någon skulle kunna gå miste om dem och inte heller om vad modern hade sagt.

”Men först och främst: håll hast vid den sanna läran som du har fått av mig!” sade Jeanne med värme men också hotfullt; igen blev han förskräckt och den här gången gick det på djupet.

Detta var det första som Henri fick hör av sin moder Jeanne d’Albret om Katharina av Medici; och sedan kom de äntligen iväg.

I täten gick en stor gammal vagn av läder, i den satt prinsens guvernör som hette La Gaucherie, där satt också två präster och ett antal lakejer. Sedan följde sex beväpnade ryttare, idel protestantiska ädlingar, sedan drottningens vagn inredd med röd sammet, där satt Jeanne med sina bägge barn och tre damer. Följet avslutades av beridna herrar som ”tillhörde religionen”.

I början av färden var allt som hemma, språket, ansiktena, landskapet och maten de åt. Henri och hans lillasyster Catherine pratade genom fönstret med landsbygdens barn som traskade med ett stycke. Vagnen var stängd på grund av högsommarvärmen. Ännu övernattade man företrädesvis på egen mark, också i Nérac, det andra residenset; hela den reformerta befolkningen samlades där på kvällen, prästerna predikade, det sjöngs psalmer. Så for de genom Guyenne, tidigare Aquitania, med huvudstaden Bordeaux, och den franske kungens sändebud här var Antoine av Bourbon, Jeannes make. Men sedan tog det främmande vid.

Här öppnade sig länder som ett barn från Pyrenéerna inte hade kunnat drömma om. Hur folk gick klädda! Hur de uttryckte sig! Man förstod men svara kunde man inte. Floderna var inte torrlagda som de borde vara på sommaren. Inte längre några olivträd, till och med de små åsnorna blev sällsynta. På kvällarna befann sig resesällskapet bland okända människor, och protestanterna ställde ut vakter vid dörrarna, katolikerna här var inte att lita på. Föregående dag hade prästerna försökt att predika men hade drivits ut av den fientliga mängden från det kala bönhuset som låg långt utanför staden; också drottningen av Navarra tillsammans med sina barn måste snabbt ta till flykten. Desto lyckligare var de när de kom till en plats där de flesta var trosfränder. Där mottogs Jeanne som en religionens utsända, hon hade varit väntad, ryktet hade föregått henne, alla ville se hennes barn, hon måste visa upp dem i luften på sina armar. Prästerna predikade, det sjöngs psalmer och ett festlig gille tog sin början.

De hade varit på väg i arton dagar, då överskred de Loire vid Orleans. De undvek staden, de beväpnade hugenotterna tågade så nära som möjligt intill den kungliga vagnen, de lämnade den inte ens när budbärare från drottningen av Frankrike visade sig. Det var hovmän som artigt hälsade Jeanne välkommen, men de hade med sig en livvakt av katoliker, och dessa begärde att få rida närmare vagnen än hugenotterna. De var oeftergivliga, och det kom till handgemäng. Den lille Henri böjde sig ut genom fönstret och eldade på de sina, på sitt och deras språk, de andra förstod det inte. En störtskur skilde de stridande åt, de var tvungna att skratta och blev på nytt hyggliga mot varandra. Mörk hängde himlen över de avlägsna popplarna som rasslade i vinden. Kallt var det i augusti och rätt kusligt.

”Vad är det för svarta torn, mamma, och varför brinner de?”

”Solen går ned bakom slottet Saint-Germain dit vi ska fara, mitt barn. Där bor drottningen av Frankrike. Du vet ju vad jag har sagt dig och vad du har lovat.”

”Jag vet, kära mor.”

Första sammanträffandet

Så uppträdde han då till en början som en liten tupp, stolt och stridslysten. Visserligen såg han först bara tjänstefolk, de skilde honom från modern, endast guvernören fick han ha hos sig i rummet, och sedan sattes det fram kött, så mycket kött! När det även nästa dag inte serverades någonting annat, krävde han ovillkorligen att få meloner från hemtrakterna, det var deras årstid. Han grät, åt ingenting och sändes till sin lättnad ut i trädgården. Det hade äntligen upphört att regna.

”Jag vill till min mor. Var är hon?”

Han fick besked: ”Hos madame Catherine”, och han blev rädd eftersom han visste att det var drottningen. Han fortsatte inte att fråga.

Han bar sina bästa kläder, bakom honom gick två herrar, hans guvernör La Gaucherie och Larchant, en adelsman från Béarn. På en äng kom tre andra gossar emot honom, de hade också en svit men mycket större. Henri märkte genast att de inte betedde sig som pojkar som ville leka; särskilt den äldste svängde höfterna och bar huvudet högt som vore han en vuxen hovman; på hans vita barett satt en fjäder.

”Mina herrar”, frågade Henri vänd bakåt, ”vem är fågeln?”

”Försiktigt!” viskade de. ”Det är kungen av Frankrike.”

Nu stannade de båda sällskapen framför varandra, den unge kungen stod mitt emot den lille prinsen från Navarra. Han rörde sig inte längre utan väntade på Henri. Denne tog tid på sig och betraktade honom. Karl den nionde hade inte bara den vita baretten, han var helt och hållet vit. Runt halsen hade han ett vitt krås, hans ansikte vilade på detta, han höll det halvt bortvänt, hans blick kom från sidan. Slug och sorgsen tycktes den säga: ”Dig vet jag redan vem du är. Det är för bedrövligt att jag måste känna er alla.”

Henri kände sig uppmuntrad, för första gången sedan han kom hit. Han hade gärna skrattat till, men bakom honom mumlade de på nytt: ”Försiktigt!” Då kastade sig sjuåringen först i bröstet på tolvåringen, sedan satte han sig på huk och med högerhanden drog han en halvcirkel på marken. Han upprepade denna övning på bägge sidor om kungen och till slut bakom hans rygg, flera av herrarna smålog åt det. Icke så Larchant, adelsmannen i Jeannes svit; han föll på knä framför Karl och förklarade: ”Sire! Prinsen av Navarra har ännu inte sett en stor konung.”

”Själv ska han aldrig bli någon”, sade Karl, lät orden ramla ur munnen på honom och förseglade genast munnen igen under sin potatisnäsa. Nu blev Henri vred; det började blixtra i hans blida och snälla ögon, han skrek: ”Det låter ni inte min moder höra och inte heller er som regerar i ert ställe!”

Dessa ord var så pass nedsättande att en konung inte skulle behöva besväras av dem; herrarna bakom Karl den nionde förfärades. Själv slöt han bara ögonen; i denna stund lade han något på minnet som han aldrig skulle glömma.

Henri hade med en gång lugnat ned sig, obesvärad vända han sig till de andra gossarna. ”Nå, och ni?” frågade han uppmuntrande, ty de föreföll honom märkvärdigt generade. Det kom sig av att han ännu inte hade fått någon förnäm uppfostran.

”Jag kallas Monsieur”, sade den förste av de bägge småpojkarna, han var i samma ålder som Henri. ”Det är min titel, för jag är den äldste av kungens bröder.”

”Jag heter helt enkelt Henri.”

”Jaså. Det gör jag också”, ropade Monsieur livligt som ett barn, och de båda mönstrade varandra uppmärksamt.

”Har ni inga meloner?” frågade Henri för att komma till saken. Den yngste av kungabröderna skrattade som om det hade varit ett skämt. Det syntes på långt håll att den späda gestalten nästan aldrig var glättig och lycklig.

Högt ovanför barnen var lövverket av ett träd, där satt en fågel och sjöng, alla tre tittade dit upp. Sedan såg de att kungen fortsatte sin vandring, med alla herrarna efter sig. De båda följeslagarna till prinsen av Navarra konverserade med de franska hovfunktionärerna, det gjorde dem distraherade. Henri viskade: ”Man måste dra av sig skorna.”

Det var också vad han gjorde och så började han klättra upp för trädstammen. När han hade nått upp till kronan, sade han till de bägge andra: ”Jag kommer snart att försvinna. Det vågar ni väl inte?”

När sedan trädtoppen hade svept in honom, ville de inte stå kvar där nere, också de ställde sina skor i buskaget och följde efter honom upp i trädet. Henri sade till dem:

”Här kan de inte hitta oss. De kommer att leta överallt, under tiden för ni mig, jag vet redan vart. Nej! Plundra inte boet. Ser ni inte att det är fåglar med gula näbbar? Sådana häckar utanför mitt fönster, hemma i Pau.”

Ett antal av herrarna kom tillbaka, rekognoscerade, överlade med varandra och slog in på en annan väg. Med ens klättrade de tre gossarna ned för trädet och slutligen hamnade Henri på den avtalade platsen, det var köksträdgården. Frukterna som han hade längtat efter låg på den svarta jorden, han satte sig ned, grävde med händerna och jublade så att det knappast hördes:

”Vad fint det är här!”

Ty örter spetsade luften, han smakade på dem, njöt av allt med läpparna, av lök, sallad, salladslök. ”Nå, och ni?” frågade han.

De stod och såg på sina halvt nedgrävda fötter. ”Jord är smuts”, ansåg de. Men Henri hade upptäckt en trädgårdsmästare. Den enkla mannen vill sätta sig i säkerhet så snart han hade känt igen prinsarna, Henri ropade: ”Kom hit, annars ska du få veta att du lever!” Då smög sig tölpen fram.

”Ta upp din kniv. Skär upp den mognaste melonen!” Först sedan han skurit upp halva, konstaterade han att den var vattnig och sur. ”Är det den bästa ni har?”

Tjänaren urskuldade sig med att det hade kommit för mycket regn. Henri sade: ”Jag förlåter dig.”

Därefter ställde han frågor om trädgården och om hur trädgårdsmästaren hade det, under det att han fortsatte att äta. ”Du kan komma till Navarra”, sade han sedan, ”där ger jag dig meloner att äta! Se inte så dum ut! Känner du inte till Navarra? Det är ett land, större än Frankrike. Också melonerna är större.”

”Och din mage!” påpekade den andre Henri som kallades Monsieur. För den främmande kusinen hade ätit upp frukten utan att dela med sig. ”Ska jag börja på en ny?” frågade denne frankt.

”Frossare”, yttrade Henri av Valois, men det bekom honom inte väl. Henri av Bourbon skrek:

”Du ska få en spark i ryggen”, och han drog strax upp sin fot ur jorden. Men innan han hade rest sig upp, sprang den andre iväg och lillebrodern följde gråtande efter. Henri höll ställningarna.

En liten kanin hoppade förbi honom, och han efter. Den kröp och gömde sig, han jagade upp den, men fångad blev den ej. Han höll på att tappa andan av jakten. ”Henri!” Då stod hans lilla syster där och bredvid henne en annan flicka. Hon var större än Catherine och ungefär i hans egen ålder. Han kunde föreställa sig vem det var men sade ingenting av ren förvåning. Lillasystern förklarade: ”Vi begav oss hit. Margot var nyfiken.”

”Är ni alltid så smutsig?” frågade Marguerite av Valois, kungens syster.

”Jag ville äta meloner”, svarade han och kände sig skamsen. ”Vänta, jag ger er en.”

”Tack, men det går inte för sig.”

”Jag förstår. Er vackra klänning kunde få fläckar.”

Hon log och tänkte: ”Också mitt ansikte. Jag är sminkad, men denne bonde ser det inte.”

Vilken flicka! Han hade aldrig skådat något liknande. Hans lilla Catherine, som han älskade så högt, såg ut som en gåsapiga i jämförelse, trots att hon bar söndagsstass. Marguerite hade färger som rosor nejlikor, och det kunde de vara tacksamma för. Hennes vita klänning var åtsittande ned till höfterna, sedan blev den styv och började breda ut sig, glittrande av guldbroderi och stenar i olika kulörer. Också skorna var vita, de hade fått litet jord på sig. Henri följde en ingivelse; kröp fram och avlägsnade jorden med sina läppar. Sedan reste han sig och sade:

”Mina händer var inte rena nog.”

Hans ton blev kärv, eftersom flickan hånlog. Det fick honom att ta systern åt sidan och han viskade åt henne, men de andra kunde säkert höra det:

”Nu lyfter jag upp kjolen, jag måste få reda på om hon har ben som alla andra flickor.” Lillprinsessans leende stelnade. Han tillade: ”Hennes näsa är för lång. Kathrin, du kan ta med henne tillbaka.”

Då fylldes hennes ansikte av tårar. Plötsligt blev Henri mycket hövlig: ”Fröken, jag är bara en dum pojke från landet, och ni är en fin fröken”, sade han förbindligast. Hans syster berättade: ”Hon kan latin.”

Han tilltalade henne på det gamla språket och frågade om hon redan var förlovad med en prins. Hon svarade: ”Nej”; så fick han klart för sig att historien som hans moder hade förtalt honom antagligen bara var en saga och någonting som hon hade drömt. Under tiden tänkte han: ”Vad som inte är kan dock bliva.” Tills vidare konstaterade han:

”Era båda bröder sprang bort från mig.”

”Mina bröder kan ha blivit rädda för er doft. Så luktar ingen prins”, sade Marguerite av Valois och rynkade på den alltför långa näsan. Henri av Bourbon kände sig kränkt, han brusade upp:

”Vet ni vad det betyder: Aut vincere aut mori?” Hon svarade: ”Nej. Men jag ska fråga min moder.”

De båda barnen såg utmanande på varandra. Den lilla Catherine sade oroligt: ”Se upp, någon kommer.”

Det var en dam, åtminstone någon från hovet, kanske till och med prinsessans guvernant, ty hon gav uttryck åt sitt missnöje:

”Vad är det för en lortig pojke som ni pratar med, fröken?”

”Det verkar som om det är prinsen av Navarra”, svarade Marguerite.

Hon gjorde genast en djup nigning. ”Er fader har anlänt, min herre, och vill träffa er. Men först måste ni tvätta er.”

Fienderna

Medan detta hände hade Henris moder Jeanne d’Albret sin överläggning med Katharina av Medici. Denna visade sig från sin allra vänligaste sida, beredd till samförstånd och obenägen till strid. Protestanten märkte det inte i sin iver, eller uppfattade hon det som list.

”Religionen och dess fiender ska aldrig komma överens!” hävdade hon styvnackat. Hon intalade sig: ”Och höll jag i ena handen mitt kungarike och i den andra min son, så lät jag dem bägge gå till botten hellre än att jag gav efter.”

”Vad är religion!” sade den tjocka svarta Medici till den slanka blonda d’Albret. ”Det är på tiden att vi resonerar förnuftigt. Genom det eviga inbördeskriget går Frankrike förlorat, eftersom jag måste släppa in spanjorerna för att få bukt med er protestanter. Det betyder inte att jag hatar er, och om jag kunde så skulle jag ta er religion med på köpet.”

”Ni är den ärbara dottern till en växelryttare från Florens”, svarade Jeanne föraktfullt. Själv hade hon måst stå ut med vad hon uppfattade som mycket värre förolämpningar. Katharina lät inte förvilla sig.

”Var glad ni att jag är italienska! Ingen fransk katolik hade erbjudit er så generösa fredsvillkor. Era trosförvanter får full frihet att utöva sin religion, och jag ska också ge er säkra tillflyktsorter, befästa städer. Ni måste bara avstå från att hetsa mot katolikerna och att kasta er över dem.”

”Jag är en straffande gud, säger Herren!”

Jeanne var totalt upphetsad och måste resa sig från stolen. Katharina satt lugnt kvar, hon knäppte sina feta händer som var fulla av valkar och gropar.

”Ni straffar”, sade hon, ”därför att ni är fattiga. Ni lever på kriget. Jag ger er pengar, då behöver ni inte kriga mera.”

Detta övermått av oförståelse och förakt drev Jeanne till gränsen för vad hon kunde uthärda. Hon hade velat gå loss på den tjocka med sina nävar. Hon stammade fram: ”Och hur mycket får min makes älskarinnor för att de ska förleda honom att kämpa mot religionen?”

Katharina nickade bara – precis som om hon hade väntat sig detta och ingenting annat. En svartsjuk dam, denna trons hjältinna! Hon behövde inte svara, den blonda med getansiktet hade ändå inte lyssnat, av brist på självbehärskning hade hon raglat bort mot väggen och i vanmakt sjunkit med på den stora kistan. I detta ögonblick öppnades en dörr, bemålad, förgylld men järnbeslagen. Vaktmanskapet stötte sina hillebarder i golvet, och in i salen trädde konungen av Navarra med sina bägge barn i händerna.

Antoine av Bourbon vaggade med höfterna som den vackra åtråvärda man han var. Han gjorde det för säkerhets skull utan att riktigt ha klart för sig vad som pågick. Fönstren låg i djupa nischer, den som kom in möttes av dunkel. Han tyckte sig uppfatta en rörelse vid en vägg långt borta, snabbt grep han efter dolken. Då skrattade drottning Katharina från hjärtat, men tyst för sig själv.

”Gå på bara, min tappre Navarra! Ni ska se att jag inte har gömt någon mördare – åtminstone för en man som ni.”

Han borde ha förstått hur ringaktad han blev, men till detta var han för högfärdig. Inte heller brydde han som vad som hade skymtat vid den där väggen utan bugade sig för Katharina. Så sade han höviskt:

”Detta är min son Henri, han ber om er ynnest, madame.” Den lilla systern togs ingen hänsyn till, blygt slog hon ned sin blick.

Henri betraktade kvinnan och glömde att hälsa. Här satt mitt i ett stort rum, just där det mesta ljuset föll in, den förfärliga och onda Katharina av Medici, det var hon. Genom sina upplevelser under resan, de nya bekantskaperna i trädgården och särskilt på grund av melonerna hade han praktiskt taget glömt bort henne; först nu föll det honom in hur hon måste se ut. Hon måste ha klo, puckel och näsa som en häxa, och därmed var han redo att ta henne i betraktande; tyvärr lyckades det honom inte, hon såg så alldaglig ut. Mot länstolens höga, raka rygg såg hon liten ut, fet var hon också, hade svampiga vita kinder och ögon som slocknade kol. Hon gjorde Henri besviken.

Därför lät han sin pigga blick löpa runt salen, och vad fann han? Åh! Han hade skarpare syn än fadern, dessutom älskade han mer. Därför störtade han bort dit där Jeanne låg eller satt hopkrupen.

”Mamma! Mamma!” ropade han och tänkte medan han sprang: ”Så är det! Hon har gjort någonting mot henne.”

”Vad har den onda madame Catherine gjort dig?” frågade han tyst och påträngande medan han kysste modern.

”Ingenting. Jag blev bara dålig. Nu stiger vi båda upp och visar oss särskilt artiga.” Så gjorde de genast så som hon hade bestämt.

Jeanne kom fram med armen om sin lilla son, hon log mot maken och sade: ”Här är vår son” – men höll honom fast vid sin arm.

”Jag har tagit med honom till dig, så att du en gång ska få återse honom, min käre make, för du kommer sällan hem. I synnerhet vill jag föreställa honom för drottningen av Frankrike som hennes lilla soldat som ska tjäna henne liksom hans fader.”

”Det är rätt”, svarade Katharina godmodigt. ”Men vad mig anbelangar lever vi i hela kungariket på fredlig fot som en familj.”

”Då får jag väl lov att bruka min jord?” frågade krigaren Antoine, föga belåten.

”Ni borde ägna er mer åt er fru. Hon älskar er och får anfall av svårmod när ni är borta. Jag skulle kunna ge er ett litet råd.”

Jeanne skakade; hon visste mer än väl vad denna ränksmiderska gav för råd! ”Åh, det är inte nödvändigt”, försäkrade hon omedelbart.

Hon hade varit tvungen att ta sig samman när hon steg upp från kistan och trädde fram; men nu gick förställningen av sig själv, den stod inte Katharinas efter. Denna lät nu moderlig.

”Er fru, Navarra, har jag erbjudit min vänskap, och jag tror att hon är lika välvilligt inställd till mig.”

Jeanne tänkte snabbt och enträget: ”Min son ska bli stor, jag ska nog allt komma till rätta mer er. Jag ska komma till rätta med er och min son kommer att bli stor. Jag, Frans den förstes systerdotter – och denna krämardotter!”

Hennes förtjusande, ljuva min förblev oförändrad – och vad Katharina än kan ha tänkt förblev också hennes ansiktsuttryck moderligt. Endast på en punkt förrådde hon sig, denna Medici, genom att inte lägga det minsta märke till barnen, inte ens den ängsliga lilla flickan. Och en sådan ska spela moderlig.

”Jag är er väninna av hela mitt hjärta!” utropade Jeanne hänförd, eftersom hon hade ertappat den andra.

Översättning: Anders Björnsson