Göran Sonnevi och de imperialistiska krigen
Margareta Zetterström
När Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam publicerades i Bonniers Litterära Magasin nummer 3 1965 gav det eko ända in i Sala Högre Allmänna Läroverk. Jag minns fortfarande situationen. Vår unga latinlärarinna Margareta Granström trädde som vanligt punktligt in i klassrummet till dagens lektion. Men ingenting var ändå som det brukade vara. Hon hade någonting på hjärtat som hon absolut måste få meddela, någonting som inte hade med latinsk poesi och grammatik att göra. Hon var blekare än vanligt, eller om hon nu hade rodnadens färg på sina kinder. Där sviker minnet mig. Men det jag däremot minns tydligt och klart, som vore det igår, det är innehållet i hennes meddelande. Och det var att det i senaste numret av BLM fanns en dikt som handlade om någonting så opoetiskt som ett krig, närmare bestämt ett krig i ett litet avlägset land, långt borta i Asien, med namnet Vietnam. Och detta var stort, detta var någonting nytt och uppseendeväckande. Troligen läste hon dikten högt för oss, men där är jag inte riktigt säker. Hur som helst gick budskapet fram och stannade kvar i mitt huvud så att jag fortfarande i grova drag kan rekonstruera det inträffade. Lång och smärt stod vår latinlärarinna framför oss, bredvid katedern, och talade om en dikt som tog sin utgångspunkt i poetens eget vardagsrum, med snö utanför fönstren och ett blodigt krig på tv-skärmen. Och detta krig landade nu, så att säga, mitt i vår egen tonåriga verklighet, i knät på oss gymnasieelever som knappt hört talas om detta land som låg så oerhört långt bort från den lilla inkrökta svenska småstaden Sala.
Vår latinlärarinna var uppenbart skakad men samtidigt, vågar jag påstå, på något sätt trotsigt glad över att verkligheten – äntligen – trängt in i finkulturens innersta gemak. Och som den trängde in! Först den personliga utgångspunkten: snölandskapet utanför fönstren, ljuset från tv-apparaten, sedan själva uppgifterna om kriget:
/…/ Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas två miljoner ha dött i VIETNAM.
Och så, flera rader senare, diktens avslutning, där detta krig får sitt rättmätiga attribut:
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA’s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita siffrorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.
År 1965 var Göran Sonnevi tjugosex år gammal, alltså inte särskilt mycket äldre än vi andraringselever på latinlinjen i Sala. Sonnevi blev sedan också 68-generationens och sjuttiotalets självklara poet med träffande bilder av IB-affären och uppmaningar som ”vi är inte skit”, ”det måste gå”, även ”det omöjliga” måste en gång bli möjligt. Dikter med ett uttalat politiskt innehåll, men där innehållet alltid var delar av en större poetisk helhet som ofta uttryckte sig på ett för många ibland svårbegripligt matematiskt eller högfilosofiskt språk och också, alltid, innefattade ingredienser ur poetens eget liv (hans älskade, musiken, naturen och växtligheten, fjärilarna med deras exotiska färger och namn).
I höst fyller Sonnevi åttiofem, en aktningsvärd ålder för en aktivt utövande poet. Och det märkliga är att han i många avseenden fortfarande är densamme som på sextiotalet. Hans dikter är alltjämt fotade i den egna vardagsverkligheten som dock alltid rymmer hela världen med alla dess ”vidriga” beståndsdelar: krigen, imperialismens härjningar, skövlingen av människor och natur, den globalt orättvisa fördelningen av rättigheter och förnödenheter. Och han har fortfarande det för honom så typiska språk som ibland, för läsaren, kan synas närmast obegripligt men som för honom själv är en grundläggande självklarhet, en del, antar jag, av hans egen personlighet och bildningsgång.
Om Vietnamkriget spelade en stor roll i Sonnevis diktning under sextio- och sjuttiotalet spelar det nuvarande kriget i Ukraina samma roll i hans senaste diktsamling, den som bär titeln Där allt är kontrapunkt tid och som tidigare i år utkom på Bonniers förlag. Precis som i Vietnamdikten från 1965 blandas här det personliga med det politiska. Eller rättare sagt: världshändelserna skildras så som de kommer till honom i hans egen vardagsverklighet, genom medierna. Där samsas också, precis som i tidigare diktsamlingar, korta, ordkarga, ibland nästan abstrakt filosofiska dikter med långa – prosaliknande men dock i någon mening rytmiska – textsjok där ramen sätts av själva tidshändelserna. Och om nu pandemin, klimathotet och den växande högerextremismen utgjorde ramen för hans förra diktsamling, För vem talar jag framtidens språk (Bonniers 2022), är det alltså det ryska angreppet på Ukraina som bildar ram och utgångspunkt för den nya samlingen.
Detta avsnitt heter Etthundra dagar och skildrar de första chockartade månaderna av detta nya krig mitt i Europa. Det börjar med orden:
Jag bad i natten för det ukrainska folket Och för det ryska folket
Jag vaknade till kriget Ständig nyhetssändning i radion Angrepp
på alla fronter Bomber Artilleri Missiler Också så långt västerut
som Lviv I televisionen uppgifter om en stridsvagnskolonn från norr
väster om Kiev Uppgifter om trupplandsättningar i Mariupol, Odessa
Allt ännu oklart Den ryske presidenten Putin varnar andra stater
För att blanda sig i, vilket skulle medföra av ingen skådade konsekvenser
Några rader längre fram känner vi igen snön från Vietnamdikten:
Snart mars 2022 Kriget i Ukraina på andra dagen Ny snö
har fallit, täcker trädens grenar Sanningens snö, brännande
Långsamt framträder motståndet Kan det segra? Som sanningens
mirakel? Världen ser på, utan att effektivt komma till hjälp
Härskaren i Kreml har fingret på kärnvapenknappen Människorna flyr
Hur bevarar vi det mänskliga? Här som där Hur kan jag själv göra det?
Jag vet inte om det går
Det är inte 1965, skriver han, och inte heller 1939 (året för andra världskrigets utbrott och hans egen födelse). Ändå finns där grunden för ett likartat reaktionsmönster:
Nej! Ingenting upprepar sig Ingenting liknar det andra I jämförelserna
Önskar jag Ukraina seger? Ja Önskar jag Putinregimens sammanbrott? Ja
Vill jag att detta land, Sverige, ska hjälpa? Ja
Som argument anför han ”Ekot från tiden när jag var barn”, det eko som påminner om att ”Varje meddelande om att motståndet uppgivits är falskt”.
Sonnevi har inte, likt somliga gamla vänstermänniskor i min omgivning, överlevare från FNL-tiden, glömt solidaritetens och folkrättens tvingande bud. Han känner igen imperialismen var och när den än uppenbarar sig:
Den 28 februari 2022 Kriget i Ukraina på sin femte dag Nästa
dag mars Det oerhörda modet hos de levande människorna
De, som på olika sätt går emot Imperiet Med sina kroppars liv
Samtidigt pågår hans eget vanliga liv, med den älskade hustrun, med musiken och naturen, med mediebrusets nyhetsflod och de ständiga frågorna och tvivlen:
Jag följer detta, här, med dig, i tidningarna, radion, televisionen
Så, som jag gjort det förut Är det denna gången annorlunda?
När han beskriver det som nu utspelar sig i Ukraina som ”det allt vidrigare kriget” uppfattar de äldre läsarna, de som likt mig var med redan då, ekot från den gamla Vietnamdikten:
Ingen gräns syns Ett till hälften kuvat Ukraina Ingenting är dyrbarare än friheten och oberoendet Sade Ho Chi Minh Vietnam oberoende Utan frihet Efter krig mot Japan Frankrike USA Kambodja Kina Imperier
Förintelsens rike återuppstår ständigt Bomberna faller nu också i Hades
Poeten gör allt han kan för att, åtminstone, försöka bekämpa fiendens verbala invasion av språket. Ty den öronbedövande propagandan får inte, oemotsagd, ändra på ”grundläggande fakta”, alltså vetskapen om att ”Imperiet, i sin totalitära återväxt, / har invaderat ett grannland Massivt För att upprätta sin egen ordning”. Och det gäller då, som alltid, att motstå angriparens falska bild av kriget:
De öppna såren i världen växer Ur dem strömmar de medvetna lögnernas ljus Är detta nytt? Nej!
Sanningen är ju, och har alltid varit, krigets första offer. Men det gör ändå alltid lika ont och riskerar att grumla vår verklighetsuppfattning.
Ja, världens tillstånd är sannerligen dystert. Det ena vidriga kriget tar heller inte ut det andra. De adderas i stället:
Till en ny integral I det okändas funktion Alltid vardande
Mot noll Eller mot oändligheten Så såg jag krigen Också det
som fanns när mina ögon först såg Det minst onda såg oss
Det finns detta Allt det jag inte förmår ta in Samhällets
inre upplösning, fall framåt, i det osynliga Morden Utplåningarna
av det mänskliga Sådant det är I de inre bristningarna
Är det så vår framtid riskerar att se ut, med en utplåning av det mänskliga? I poetens inre blandas kriget i Vietnam hela tiden samman med kriget i Ukraina, ”som delar av samma virvlande snö”. Och han skriver också om de tvåhundra åren av alliansfrihet och den nu ”upplösta neutraliteten”, frågar sig om det verkligen finns något alternativ till medlemskap i Nato. Trevande, ältande, ifrågasättande. I ena stunden ser han Nato som ”det minst onda”. I andra stunden undrar han om han trots allt tänkt fel om svenskt medlemskap i Nato, alltmedan ”det malande ryska artilleriet äter sig allt djupare in i Ukraina”. Kanske står vi inför ett tredje världskrig. Eller har detta kanske redan börjat:
Etthundra dagar av krig Det syns inget slut i detta Varje dag –
Just med de orden slutar det långa prosaliknande sjoket om kriget i Ukraina, det som på ytan är av dagbokskaraktär, men i så fall en dagbok som inte är privat i snäv mening utan, precis som i Vietnamdikten från 1965, ett försök att skildra den enskilda människans upplevelse av att leva i imperialismens tidevarv, till synes maktlös, utlämnad åt de olika imperialistiska makternas krigiska förehavanden – men ändå inombords, trots alla tvivel, oklarheter och ifrågasättanden, med en svagt flämtande övertygelse om att det ändå måste gå att göra motstånd. För vi är ju trots allt inte skit. Det omöjliga måste till slut bli möjligt. Det var också i det stämningsläget han skrev sin korta och lättillgängliga dikt om bokbränningar, först publicerad i Dagens Nyheter i februari 2023 men här integrerad i den nya diktsamlingen:
De, som bränner böcker
bränner därmed yttrandefriheten
och i förlängningen
de människor
dessa böcker betyder något för
Det är samma logik
som skulle göra det möjligt
att på demokratisk väg
upphäva demokratin
Jag vet inte om Sonnevi är troende. Men han ”ber till den icke-existerande Guden”. Alltid. Han lever med musik och i musiken (här mest Mozart, Bach och den ukrainske kompositören Valentin Silvestrov), han bokför blommor och fjärilar, han uttrycker sin kärlek till hustrun, han bollar med antiteser och utsagor om intet, han bollar flera gånger även med logikern och matematikern Kurt Gödels namn, han skriver om det omöjliga som ”bär på det möjligas skugga”. Och aldrig sätter han punkt, i stället dubbla mellanslag. I det avseendet skiljer sig hans senare diktning från den tidigare. Frågetecken och utropstecken, ja visst. Men aldrig punkt. Hans diktning fortsätter oavbrutet att flöda. Och vi kan, som läsare, bara tacka och ta emot. I någon mån lika drabbade och skakade, som min latinlärarinna vid sextiotalets mitt, av en poet som helt enkelt inte klarar av att blunda för verkligheten och de alltjämt lika vidriga krigen.