FYRA TIDSBILDER 2024

Anders Björnsson

I STÄLLET FÖR HYBRIS OCH HYSTERI

Klasskompromissen var en gång det här landets räddning. Parterna gav efter – alla parter gav efter – och man fick ett system som alla gillade eller ogillade i någorlunda lika hög grad. Och detta blev en modell. Man kan kalla det den svenska modellen. Det finns andra modeller. Det handlar om ett försoningsarbete. Man kröner inga segrare. Det viktiga är att det inte ska finnas någon utpekad förlorare. Motståndaren må vara välorganiserad, men inte oförbätterlig.

Det går inte alldeles enkelt att överföra denna inhemska erfarenhet till den internationella arenan. Men också där har man kompromissat sig fram, för att undgå öppna, elakartade konflikter. Det arbetet har långt ifrån alltid krönts med framgång. Men där så skett, har spända förväntningar fått ge vika för en dämpad förtröstan. Efter kalla krigets slut försökte ledare i flera frigjorda eller efterföljarstater att sänka konfliktnivåerna. Uppbyggnadsverket var viktigare än att utkräva hämnd. Att det ändå kunde leda till djup misstro och svåra konfrontationer, har sina särskilda – ofta historiskt betingade – orsaker.

Men slutstriden var på det hela taget över. Den hade skett i huvudsakligen civiliserade former. Människor längtade efter fred i samhället och stater emellan. Revanschismen var ett spöke; oförrätter behövde begravas. Man sökte och fann nya sätt att ta sig fram i tillvaron. Där dessa långsamt förvärvade lärdomar föll i glömska eller trivialiserades, anmälde sig katastroferna ånyo. Kompromisskulturer förlöjligades. Det hände rentav att den svenska modellen – på säkerhetspolitikens område, och däri ingår det militära försvaret och diplomatin – sargades.

Kompromisser förutsätter att alla inblandade kan uppträda med pondus och trovärdighet, sina intresseskillnader till trots. Det är motsatsen till att falla undan. Sverige var inte undfallande under kalla kriget, vi uteslöt inte att vi kunde bli angripna, men sedan skedde en militär nedrustning av aldrig tidigare skådat slag, och när denna var avklarad höjdes tonläget mot vår stora granne i öst som inte sedan Tegnér skrev ”Svea” har utgjort något akut hot mot vårt land. Detta skenbart vimsiga handlande förde slutligen till undfallenhet i DCA-avtalets form. Avtalet är ingen kompromissprodukt utan ett knäfall. Det är ingen gåva utan en förlust.

Kommer nederlaget att föda motstånd? Det är inte alls säkert. Sverige kan knappast bryta ett nyss ingånget avtal, utan att förlora ansiktet – det saknar all realism. Trångmålet är förvisso självförvållat. Den politico-militära klassen har slagit ned på all opposition och med medialt understöd förvillat allmänheten. Den har, dumdristigt nog, börjat få segervittring, slagfältskänsla. Hybris och hysteri går hand i hand. Vi som har motsatt oss detta utfall bör, anser jag, inte larma tillbaka. Vi bör vara sakförståndiga. Sådant skapar trovärdighet. Vi borde tänka på någon generations sikt, inte förhasta oss som beslutsfattarna under låg tid har gjort.

Hållningen bör vara, eller hur: Vi försvarar vårt land, vi anfaller inte andra.

FOTNOT. I ett kapitel i sin bok De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige (Mondial, 2022) avhandlar Carl Hamilton den svenska försvarsmaktens väg utför sedan 1990. Lärorik läsning.

SOMMARBREV 2024

Vi tar in till stan ett dygn i början av högsommaren. På torsdagen blåste det alldeles rysligt i huvudstadstrakten. Jag gjorde mig av med min gamla 21-växlade cykel, som Adam, min son, tog över under en trevlig ceremoni med två barnbarn igår. Senaste gången jag använde den måste ha varit för tjugo år sedan. Jag hade ätit en närande lunch på värdshuset Lasse-Maja i Barkarby med min författarkollega Björn Rombach, och så snart jag skulle trampa därifrån gick en kedja sönder och en ihärdig åskskur gjorde mig sur både utan och innan. Också portföljen på pakethållaren blev genomblöt. I detta sammanhang snodde jag skott av getapel som växer vilt på fälten, och de trivs sedan dess bara bra på tomten i Giresta.

Tråkigt nog avvecklas i dessa dagar Giresta Musikstiftelse, en skapelse av vännen Anders Wall, efter 35 års verksamhet. I vår bykyrka har det hållits konserter cirka en lördag i månaden under terminerna, ofta med artister av världsklass. Men den kvinnliga kyrkoherden har irriterat sig på närvaron, vilket jag finner något märkligt, eftersom hon samtidigt har upphört med gudstjänster i samtliga av församlingens drygt tio kyrkor (detta kulturarv!) och låter högmässa hållas i församlingshemmet, som har döpts till Mariakyrkan. Förrättningar ser man numera nästan aldrig till i vår kyrkby. Grannarna är heligt förbannade över att gotlänningarna inte tog denna prelat till biskop i Visby.

På fredagsmorgonen skummar jag brittiska pressen. Enligt The (Daily) Telegraph och andra medier erövrade Labour under Keir Starmer knappt 34 procent av de röstande i parlamentsvalet, vilket ger supermajoritet på närmare 2/3 av mandat i underhuset, men i absoluta tal innefattar detta färre avgivna röster än vad Labour fick under Jeremy Corbyn 2019 (eller knappt 2 procents större andel, med tanke på att det var långt färre röstande i detta val än i det föregående), vilket allmänt ansetts vara ett katastrofval för det partiet. Corbyn hade dåligt genomslag, som det heter, det vill säga blev smutskastad, och uteslöts strax därpå ur Labour men tog nu revansch som oberoende kandidat genom att segra med betryggande marginal i sin valkrets i Islington som han har hållit oavbrutet sedan 1983; ingen annan har i det sittande huset suttit under en längre tid än han. Parlamentarism är detta, som gjord för intriganter och gamblers, för frifräsare och sanningssägare.

Förra helgen tillbringade jag i Värend, närmare bestämt Emmaboda (som för femtio år sedan av någon anledning överfördes från Kronobergs till Kalmar län, i samband med den senaste stora kommunreformen). Det är Vilhelm Moberg-land, och ett hundratal Moberg-vänner hade kommit samman. Jag var väl förberedd men illa övad och snubblade på ett par ställen fastän inte riktigt lika ofta som Joe Biden. ”Det gjorde väl ingenting”, sa någon efter mitt anförande. ”Det hade varit värre om du hade försökt tala småländska.” På Moshults vandrarhem, ett B&B, övernattade jag, inte långt från platsen för det gamla soldattorpet i Moshultamåla, där Ville växte upp. Vandrarhemmet ligger på en höjdrygg; bortanför en vidsträckt dalgång tornar Blekinge upp sig. Den före detta riksgränsen, som VM skriver om i Förrädarland, kan anas i kikarsikte. Här brann vårdkasar på bergknallarna. Det var också politik.

Min reslektyr var Lilly Sofia Jönssons roman Ett bortkastat liv. Ett vackert språk är halva lyckan! En idéburen berättelse ger resten. Jag fick ordet ”avskildhet” med mig att fundera på. Det ska skiljas från ”ensamhet”, menar Jönsson. Du kan leva avskilt men i gemenskap. Jag diskuterade detta med min dotter. Engelsmännen har ”solitude”, sa Karin. Det är en valhandling. Men vad skulle det bli på svenska? Vi har ensamhet, ”loneliness”, någonting ofrivilligt. Kanske, sa jag, men vad med ”stillhet”? Och är inte ”solitären” – på svenska – den som går sin egen väg, och den som inte så få ser upp till? Jag tänker mig att Vilhelm Moberg på sitt sätt var en solitär, med en stor läsekrets men utan att – vilja – tillhöra ett gäng, en skola, ett kotteri. Han gillade att dansa. Ja, jag fick att fundera på av Jönsson och Ulveson (Karins namn, taget efter en by utanför Tingsryd, Ulfsryd, för övrigt).

Mördarna är på gång – mördarsniglarna. De äter upp vår plocksallat, också koriandern. Rabarbern och gräslöken krymper dem förutan – det är livets gång. Jag måste äntligen måla gjutjärnsmöbeln i bersån – den kommer förvisso att överleva mig (ja, både möbeln och bersån). Jag måste översätta en essä, som jag skrev på engelska för elva år sedan, till svenska. Vad håller man på med? Jag börjar känna mig alltmer obehövlig. Det är nog därför man måste. En del vänner säger upp bekantskapen. För att de måste? Innan jag dör ska jag skriva någonting om vemod. Rosdoft strömmar in genom köksfönstret.

STRYKTIPS

Mormor hade en stående rad på stryktipset i alla år, utan garderingar, inget system. Det mesta var tvåor, sista matchen ett kryss. Varje torsdag lämnade hon in kupongen hos en tobakist i Mariehäll, nära Bällsta bro. Hon ansåg, att raden, rent statistiskt, en gång borde slå in. Jag instämde men höll inne med att det kanske inte skulle ske under hennes livstid. Det blev aldrig någon tolva, och innan hon gick bort, utökades antalet matcher till tretton. Då blev hennes stående rad obsolet. Hon spelade inte efter detta. En smula nipprig var min mormor. Hon kunde bli gramse på personer, men bara sådana som hon inte kände. Den som läste för många böcker tappade håret, den som sprang snabbt riskerade hjärtslag. Hon var en oskolad människa, tyckte om kortspel, särskilt Svälta räv, det passade barnbarnen. Ansåg sig ha fått struma genom att ta dricksvatten direkt ur älven. När hon fick främmande, bakade hon hastbullar i gasugn. En av hennes inneboende hette Stålhandske, finsk adel. Hon bodde tre trappor utan hiss, med öppen-spis-attrapp, tvättade byk i tunna på vinden. Blev tidigt sjukpensionär. En kvinna ur den lägre arbetarklassen.

(Dubbelmosaik.)

TOMTARS

Det första man ser, när man träder in i farstun, är ett träsnitt av Petter Zennström. Motivet kan vara strömmingsfångst på durk, formatet: 9,5×11,5. En mörk kasse ligger slängd över fångsten. Det är som ett hål i den ljusblå, spontade väggen. Till höger om Zennström en kommod med marmorskiva och hjul. På den och i ett öppet fack står en porslinsuppsättning med tvättfat, tillbringare, tvålkopp och potta (den måste vara arvegods), alla enhetligt dekorerade: människor och boskap i landskap nära vatten, frusen bild av vardagsflit, som en tavla av Vermeer. På marmorskivan ligger en rostig luskam, likt ett utställningsföremål. Ett spröjsat lagårdsfönster från en släktgård har gjorts om till spegel. I det mörkbrunbetsade golvet en lucka över ett förvaringsutrymme för dricka. I farstun hänger man av sig oljerocken. Ytterdörren knirrar. Två döda skalbaggar på tröskeln, invid en stövelknekt i metall och en stormlykta. Utanför husknuten gick farleden. Längs stupröret klättrar kaprifol. Tomten lutar – javisst, urgammal, uttorkad flodbädd! De som bodde här kallades av byborna tomtars. De hade höns. Tomten var deras enda äga.