Jag Lars Hård av Jan Fridegård (utdrag)
Tre flickor gick förbi en av statarbostä-
derna på herrgården och de tittade in genom
fönstret. Det var herrskapsflickor klädda i
manskläder av khaki. De hade kommit för
ett par veckor sedan och nu visste folk att
de skulle lära sig lantbruk och trädgårds-
skötsel. Det stora kvinnoöverskottet gör att
alla inte kan bli fint gifta och då gäller det
att gå nya vägar. Så sade statkarlen Hårds
son Lars, som nyss kommit från staden.
Flickorna tittade in genom fönstret i stat-
kojan, de hade kanske hört att Lars kommit
hem och var utan arbete. Hur kunde han se
ut, han borde väl ha litet mera takter i sig
än pojkarna vid gården som aldrig varit ute
i världen.
Den första skrattade till synes omotiverat
och sade något till sina kamrater mitt fram-
för fönstret. Senare märkte Lars att hon all-
tid skrattade när det fanns karlar i närheten,
även om de var medelålders och gifta. Hon
var lång och slank, hennes ben såg smala ut
i sportstrumporna. Av ansiktet lade man
mest märke till ett par kisande, glada ögon
och en blänkande tandrad. Bakifrån såg
man att hon var en aning kobent.
Den andra var fylligare och brunögd.
Hon hade smala läppar och log sällan. Hon
försökte med blicken tränga in i det skumma
statköket och inifrån såg man hennes bröst
spänna sig under blusen. Hennes bakdel var
bred och vaderna vackert välvda.
Den tredje var liten, hon räckte endast till
axlarna på sina båda kamrater. Hennes ut-
seende var obestämt men man fick ett in-
tryck av blått när man såg henne. Hon log
utan att titta in i fönstret. Pannan var bred
och vit, näsan pekade litet uppåt och blicken
blå och fast. I likhet med sin längre kamrat
var också hon en smula kobent.
Jag, Lars Hård, såg de tre flickorna gå
förbi utanför vårt fönster. Det var i början
av april och jag hade just fått sparken från
fabriken på grund av oppkäftighet. Vad jag
ägde var två snygga kostymer, en överrock
och en klocka av gul metall som liknade en
guldklocka. När jag såg de tre flickorna
utanför fönstret gladde jag mig åt dessa
saker och satte dem på något dunkelt sätt i
samband med dem och den antågande som-
maren.
— Passar det för bättre flickor att göra
karlarnas arbete, sade min mor och såg ogil-
lande efter de tre. Troligen är det ena slam-
sor som föräldrarna inte vill ha hemma.
Fortfarande dunkelt tänkte jag att de två
kunde gärna vara slamsor men den lilla ön-
skade jag ren och utan erfarenhet.
Jag, Lars Hård, som haft sällskap med
minst tjugo fabriksflickor och gått med dem
alla direkt från bio och till sängen, jag fick
inte dessa tre ur huvudet på hela eftermid-
dagen. Tre gånger gick jag förbi platsen där
de arbetade och jag hörde den slankas skratt
alla gångerna. Den fylliga spände ut bröstet
och såg rakt på mig med sina bruna ögon
och den lilla blå såg förbi mig och log mot
horisonten. Underläppen var något för lång
men man ville inte tänka sig henne med en
kortare.
Rakt över ägorna gick en ängsväg av gräs
med två nedskurna spår efter vagnshjulen.
Hästhovens små solar lyste redan ur lerdiket
vid sidan av vägen och det sista snövattnet
sörplade bland fjolårsgräset i dikesbottnen.
I skymningen varje kväll gick jag den
vägen ända bort dit där den kvällssvarta
storskogen sargade sönder den vårbleka
skyn med sin milslånga såg av grantoppar.
Ibland hörde jag rapphönsens kärva skrik
utifrån åkrarna, det var kvällens enda ljud
förutom det beskäftigt sorlande dikesvatt-
net. Där började min bekantskap med den
slanka flickan och den började mycket ba-
nalt.
Redan på avstånd såg jag en smärt grå-
klädd gestalt på min väg. Hon gick sakta
och stirrade på dikeskanten. Jag var bar-
huvad och när jag var mitt för henne böjde
jag på huvudet.
— Godafton. Vet ni möjligen var det
växer några hästhovsblommor, frågade hon.
Någon sade att de skulle finnas här.
— Det finns också. Det är bara det att
om kvällen ser man dem inte. De sluta ihop
sig när solen går ner.
— Nej, så lustigt. Och hon skrattade åt
att blommorna slöt sig till natten. Jag, som
läst många böcker i skilda ämnen, var tjugo-
fem år och känt många kvinnor, jag tänkte
så här:
Du herrskapsflicka och alla kvinnor för
resten, ni öppnar er för natten ni, i samma
stund som blommorna sluter sig. Ni bre-
der ut armar och ben som vita blad och
väntar med slutna ögon på nattens tysta
befruktare. Ni är nattblomster.
Jag blev glad åt jämförelsen jag gjorde
och beslöt att gömma den i minnet.
Under tiden hade flickan vänt och börjat
gå åt samma håll som jag. En arbetares dot-
ter kan inte göra så, hon måste fnissa och
låta truga sig att följa med om man inte
känner henne, men en bättre flicka kan ge-
nom sin överlägsenhet vara lite fri utan att
bli missförstådd. När jag sedermera kom
den bättre flickan närmare undrade jag vad
det var som gjorde henne bättre än fabriks-
flickorna. Den enda skillnaden jag märkte
bestod i underklädernas kvalitet.
Tassandet kring gröten var snart i full
gång. Vad skall en bättre flicka och en
sämre men normalt begåvad karl tala om,
om inte böcker och deras upphovsmän.
”Har ni läst den, eller den? Det måste ni,
den går på djupet.”
Och hela tiden visste vi väl att vi var var-
andras offer. I brist på bättre pojkar hade
flickan sökt upp mig och hon skulle väl inte
ge sig förrän hon sjungit den gamla sången i
duett med mig. I avvaktan på detta började
jag tala om världsalltets storhet som jag läst
det hos Nordenmark. Flickan såg på mig
från sidan och hennes aktning steg nog en
smula. Till sist nämnde jag liksom händelse-
vis några latinska namn på en del örter som
skulle spira upp i april.
Och jag visste att allt pladdret var ett för-
beredande till något, det var hannens spe-
ciella sätt att imponera på honan så här på
våren. Nog hade jag väl en ande också men
den teg alltid i fruntimmerssällskap. Den
yttrade sig endast när kvällen stod tyst och
ingen människa fanns inom syn- eller hör-
håll. Då ville jag alltid något oerhört och
det trodde jag var av anden.
För övrigt kände jag tydlig skillnad mel-
lan ande och kropp och Schopenhauer hade
ingen lärjunge i mig. Han skulle inte försöka
inbilla mig att så höga, rena förnimmelser
som jag kände hade sin rot och sitt ur-
sprung i denna tjocka skalle full av hår från
aptiden, detta skrov fullt av diverse, obe-
hagligt råk eller dessa långa, gleshåriga ben
som saxade hela den övriga härligheten fram
över de vårsvarta åkrarna. Nej, anden var
skild från detta och gjorde det enbart heder
genom att där till en tid taga säng och säte.
En och annan stjärna stack hål i den grå-
klara rymden. Jag betraktade dem och be-
rättade för flickan om en stjärna som låg
tjugotusen ljusår bort. Kunde hon fatta det?
Stjärnan hette för resten Mira.
När jag sade det vände jag mig helt mot
henne, jag visste att jag såg bättre ut fram-
ifrån sedd än i profil. Min farfar var ryss
och han hade välvilligt lämnat sin tjocka
kosacknäsa i arv åt sin sonson.
— Mira, svarade flickan och skrattade
igen. Tänk det hade vi en katt som hette
hemma. En svart med vita tassar.
En katt och en himlakropp tusen gånger
större än solen! Jag beslöt att tala om baga-
teller.
— Jag såg er och era två kamrater ge-
nom fönstret en dag och jag lade särskilt
märke till er.
— Nej, svarade flickan i högsta grad in-
tresserad och vände sig mot mig. Varför det?
— Jag vet inte, det är något hos er som
fängslar utan att man kan klargöra för sig
vad det är.
Flickans ögon och tänder glänste och hon
började gå närmare mig. I norr stod en bly-
grå molnbank stilla på ett oändligt avstånd.
Den liknade en krokodil med gapet öppet.
Alldeles omärkligt förvandlades den till en
jätteödla med ryggkam från juraperioden.
Jag visade inte djuret för flickan utan sade
i stället:
— Låt mig se på era ögon.
— Varför det, frågade hon igen och
stannade, vände sig emot mig och log.
— Ni har en så egendomlig blick. Ni har
allt upplevat åtskilligt ni. Och jag hötte
skämtsamt med fingret.
Jag såg genom aprilskymningen in i hen-
nes ögon som var vackra på samma sätt som
en solgenomlyst, en tum djup regnpuss på
ett berg. Ingen fara för drunkningsdöden
i dem.
Flickan kisade på mig, glad över sin egen-
domliga blick och fast besluten att alldeles
förgöra mig med den. Det luktade herrskap
om hennes impregnerade kappa annars hade
jag nog vågat kyssa henne. Inte för att jag
längtade efter det men hon kanske tyckte
att det var på tiden. Nåja, vi var inte skilda
ännu.
— Upplevat, skrattade hon, det beror
alldeles på vad ni menar.
Hon trodde att jag menade något, hon
anade inte att jag bara ville smickra omkull
henne i detta ords bokstavliga mening.
Ännu en halvtimme kastade vi skratt och
halverotiska grodor mellan oss och så stod
vi plötsligt framför herrgårdens stora, mörka
uthus. En tung vind drog fram mellan dem
och i ladugården hördes kornas drönanden
och skramlet av bindslen. Över gödselstaden
stod en gråvit ånga och när vi närmade oss
den lösgjorde sig en stor strykarhund från
den och rusade bort i dunklet raspande med
klorna mot marken. Flickan flämtade till
och grep med båda händerna om min arm.
— Oh, sade hon.
Det var ingenting annat att göra än fatta
tag i henne. Jag drog henne mot mig och
när jag kände hennes bröst och ben försvann
respekten och det blev endast en kvinna
kvar i mina armar.
Vi kysstes länge under några drypande
träd innan hon gick in, ibland mumlade
hon: nej, det är inte rätt, tänk va ska ni tro
om mig.
Hon sade samma ord som nitton av de
tjugo fabriksflickorna. Vi stämde möte till
kvällen därpå. Sedan jag kysst henne skrat-
tade hon inte mer utan var djupt allvarlig.
Hennes pappa var bankdirektör, min
pappa var statkarl och hade svart skägg.
Min farfar hade rymt från Ryssland och
blivit svensk soldat. Vem vet, kanske han
varit något fint i Ryssland. Ju mer jag
tänkte på det, desto sannolikare föreföll det
mig att han varit greve eller furste i sitt
hemland. Jag var alltså inte sämre än
hon.
Jag stannade på trappan och lyssnade ut
i natten. En liten rännil grät i gräset och vår
stora grå katt kom ljudlöst fram ur dunklet
och strök sig mot mitt ben. Sedan satte han
sig bredvid mig och stirrade uppmärksamt
på något som inte jag såg ute i natten.
I köket hos oss luktade det ännu stekt
fläsk sedan kvällsvarden när jag kom in.
Fläskoset blandade sig med fotsvettslukten
som steg ur fars gapande stövelpar vid spi-
seln. Det var inte oangenämt, det talade om
barndomen hemma. Bredvid stövlarna stod
kattkoppen med mjölk i och ett tefat med
tuggor som katten lämnat. Jag låg i en trä-
soffa i köket och i kammaren låg far och
mor i det gamla gustavianska väggluspalat-
set, inropat på auktion anno adertonhundra-
nittiosju för tolv riksdaler.
Jag satte mig vid fällbordet utan att
tända ljus och försökte tänka på flickan jag
nyss skilts ifrån. Men bara ett ögonblick
kunde jag hålla kvar henne, sedan trängdes
hon undan av en liten gestalt som log mot
horisonten när man mötte henne. Hennes
ben vindade litet utåt när man såg henne
bakifrån.
I ett glas på bordet stod några tussilago
som jag plockat på dagen och doftade svagt
av vårdiket de kommit ifrån. Ibland
knäppte det häftigt till i hörnskåpet eller
fällbordet. I kammarn började far snarka.
När jag tittade in tog mor fatt hans lurviga,
svarta huvud och vände det på sidan så att
han skulle tystna.
— Det står mjölk i flaskan om du är
törstig, sade hon sedan till mig med sin
milda, sorgsna röst.
Den gamla soffan knakade värre än fan
när jag lade mig. Bakom vedlåren knaprade
en råtta och jag tänkte slött att jag kunde
tagit katten med mig in.
Far började snarka igen och jag kunde
inte somna. Köket påminde om så mycket
den kvällen och snart traskade tankarna i
kolt.
Ja, det var på den tiden när en unge kom
gastande till världen vartannat år i vår
familj. Ungen snuttade i sex månader, drack
statmjölk i tre, åt välling i ytterligare tre
månader och var därefter färdig att hugga
in på strömming och potatis.
Mitt tidigaste minne var att en sotare
höll mig i sitt knä medan han tuggade åt
mig på ett tefat. Det förekom överallt i sta-
tarhemmen att man tuggade åt ungarna
innan de fått tänder själva. Sotaren hette
Sundvall och var ungdomsvän till min far.
När jag blev större tålde jag honom inte för
det han tuggat åt mig. När han var full
påminde han mig alltid om det och skrat-
tade med en stor, numera tandlös käft. På
trappan låg sotruskan och klotet och mer
än en gång beslöt jag att slå honom i skallen
med hans eget klot. Jag bragte det dock
aldrig till utförande.
Min far ägde en gammal upplaga av
”Världsrymdens under” som han ofta läste
i och alla meningsskiljaktigheter klippte han
av med citat ur den. Han framhöll ständigt
människans obetydlighet gent emot världs-
alltet och gladde sig åt att hans husbonde ur
geologisk, biologisk och många andra syn-
punkter inte betydde mera än han.
— Han blir inte större jordkoka han än
jag, sade han. Vad betyder en människa?
Inte mera än en flugskit! Och han såg trium-
ferande på barn och maka.
Mellan mitt tolvte och sjuttonde år gick
jag i ladugården och ryktade korna. Med
en järnskrapa krafsade jag nattens minnen
av deras lår och hasor till dess solstrimmorna
från de rinnande fönstren stod som kom-
pakta snedpelare av damm. Jag växte ett
par decimeter om året och sista tiden kunde
jag utan stege göra intressanta iakttagelser
ur spindlarnas liv i ladugårdstaket.
Jaha, och så kom framtidsdrömmarna.
Jag beslöt att bli något. När hösten för
femte gången tittade grått genom ladugårds-
fönstrens dunkel gick jag till min far och
förkunnade mitt beslut.
— Vad ska du då bli, frågade min far
och betraktade mig uppifrån och ner.
Om min näbb var lika bred som Sven
Duvas vet jag inte, men historien upprepade
sig i mitt svar:
— Jo, soldat.
Min far försökte övertyga mig om att
jag borde stanna hemma och exercera som
vanligt folk och inte rusa i väg och ta värv-
ning. Men jag gav mig inte. Lyckligtvis kom
min far mitt under resonemanget att erinra
sig ”Världsrymdens under”.
— Ja, sade han med en suck, gör som du
vill då. Allting skrider mot ett okänt mål
och det är bara att följa med. Vad är en
människa? Knappt en flugskit.
Och han tog sig en pris snus och gick be-
låten med sina ord bort från mig.
Så var det de tre åren vid kavallerirege-
mentet, skamliga år i ständig tävlan att vara
den råaste bland råa. Snusk, fjäsk och
mannamån värre än annorstädes. Pennalism,
onani och syfilis.
Tidigare hade jag ofta drömt om den
stund då jag första gången skulle hålla en
flicka i mina armar. Hon skulle vara god,
blyg och ädel och blott motsträvigt ge efter
för mig. Hehe, hur blev det i stället.
När jag kom till regementet hade jag
aldrig så mycket som petat på en kvinna.
Jag hade just slutat upp att misstänka barn-
morskan för att ha ungen med sig i sin svarta
väska. Senare har jag lagt märke till att hit-
hörande känslor vaknar mycket senare hos
storvuxna pojkar än hos dem som är små-
växta. Vi leva för närvarande i de för-
krympta påhopparnas tidevarv. Det kraf-
tiga, sävliga hinner inte med, det kommer
fram först när borden är tomma och kvin-
norna befruktade, och är därför dömt att dö
ut. Så tänkte jag och det lände mig till tröst.
Jag hade väl varit inne i fjorton dagar
när det en lördagskväll blev dans i gymna-
stiksalen. Det var ungefär lika många flic-
kor som gardister, fula och vackra, flickor
med kort hår och långa kjolar och tvärtom.
Jag stod i ett hörn och längtade hem. Då
skränade spelmannen plötsligt:
— Damernas.
En rätt lång flicka med röd klänning
styrde kurs på mig där jag stod med ryggen
mot väggen.
— Får jag lov, frågade hon.
— Jag kan inte dansa.
— Inte, ja, då dansar inte jag heller da-
mernas. Det är för resten så varmt inne.
Ska vi gå ett slag i stället?
Vi gick ut ett slag i stället. November-
kvällen var mörk och disig. Vi gick nedåt
Djurgårdsbrunnsviken och jag letade hela
vägen efter något att tala om. Flickan teg
också.
Vi ställde oss vid bryggan och lyssnade
på vargarnas och ugglornas tjut på Skansen.
En upplyst slup gick förbi. En till.
Flickan slog plötsligt armarna om mig
utan minsta varningsord. Hon gömde an-
siktet vid tredje knappen i min vapenrock
och stod tyst. Andades litet ansträngt. Jag
stod och höll ut armarna medan jag sökte
vilt efter något att säga. Kvinnans beröring
väckte inga förnimmelser vare sig i rock
eller byxor.
— Har ni telefon, frågade jag till sist.
Flickan gjorde en rörelse med huvudet
som mycket väl kunde vara en nick.
— Då kan jag ringa till er, fortsatte jag
och höll ut armarna.
I detsamma hörde vi röster strax bredvid
och flickan släppte mig. Vi såg båda åt det
hållet rösterna hördes från. Vid bryggan
stod en gaslykta och väste sakta och i ske-
net från den såg vi en korpral med en flicka
gå förbi på stranden. De stannade vid ett
litet träd några steg ifrån oss men utan att
se oss. Korpralen bråkade och flickan pro-
testerade:
— Nej, det är för tokigt, gå hellre med
mig hem, sade hon. Att det ska vara så vått
på marken också.
— Jag har ingen permission, svarade kri-
garen utan att retirera. Han slog armarna
om både flickan och trädet och hennes pro-
tester dog bort. Det unga trädet prasslade
sakta och regnade anklagande ned sina sista
blad över sena tiders Adam och Eva.
Här hade jag mina blyga, ädla kvinnor.
Jag visste inte då att ett av storstadens
kloakrör gick till kasernen.
Flickan i röda dräkten gick ifrån mig mot
danslokalen. Jag förstod att hon sökte upp
någon som kunde damernas bättre än jag.
Jag vadade igenom de tre åren i alla fall
och så blev det fabriken med renare luft
trots dess niohundra arbetare, hälften av
vartdera könet.
Och nu den här flickan i kväll, herrskaps-
flickan, skulle det av allt att döma bli en
liten historia med. Om man kunde bli gift
med en sådan och försörjd. Om det blev
något galet med henne? Håpytt, då skickar
hennes pappa henne till Tyskland och mig
skickar han ett skällbrev.
Ska man inte kunna sova i natt, jag ger
jävlar i både fattiga och rika, det som varit
och det som kommer. Men om den lilla
blåögda gick vägen fram en kväll …
Från tussilago och till blåsippan är det
bara några dagar. Men blåsipporna växer
inte på dikesrenarna utan under granarna.
Båda blommorna sluta sig mot kvällen och
i regnväder. Jag hade en ficklampa och i
skenet från den plockade vi sipporna, den
slanka flickan och jag. Hon älskade dem
mycket och bevisade det med många utrop,
men tog inte hem dem utan glömde dem på
en sten.
Skogen sluttade ned mot sjön som ännu
låg täckt av blågrå is utom vid stränderna
där en svartklar vattenrand blänkte. Det
var alldeles tyst i skogen men tystnaden var
underligt full av liv och alstring. Vi såg en
svart fågel sitta på marken och stod länge
orörliga och betraktade den och såg att den
rörde sig lite. Till sist smög vi oss närmare
den. Den flög inte. Flickan klappade i hän-
derna men den flög inte ändå. Det var en
rutten känga.
Flickans skratt klingade högt genom
strandskogen och besvarades av de första
ändernas snattrande långt borta vid stran-
den där vassen snart skulle skjuta upp.
— Jag vet en grotta i skogen ett stycke
härifrån, sade jag till flickan.
— Den går vi och tittar på, svarade hon
livligt och skrattade.
— Ja, kom.
Jag tog hennes hand och vi halvsprang
genom skymningsskogen. Grottan låg rätt
långt in i skogen och var ett par meter djup
in under ett överhängande klippblock. Det
var torrt på marken därinne och jag drog
med mig flickan in.
Vi satt flämtande bredvid varandra på
marken. Utanför grottöppningen stod nat-
ten grå och ljum. Månskäran fanns någon-
städes bakom skyarna.
Jag hade haft en mycket enkel plan när
jag föreslog flickan att gå till grottan. Det
var för att det var torrt på marken därinne.
Nu glömde jag det för den starka, ensliga
urtidsstämningen som rådde där.
Det var något mystiskt med den grottan.
När jag första gången kom till skogen den
låg i var jag sju år men jag gick rakt på
grottan som om jag vetat av den. Även nu
slog det mig att jag förr någon gång, för
tusentals år sedan, varit här. Jag gjorde all-
tid en vridning på kroppen när jag skulle
in, den var som inlärd men flickan skrapade
ryggen i berget och föll platt på marken.
Jag måste plocka barren ur innersidorna på
hennes händer medan hon gnällde som en
kattunge.
Flickan ville röka men jag tyckte inte om
det — grottkvinnorna rökte inte. Men det
gav mig en idé.
— Vi gör upp eld i grottan och leker att
det är tvåtusen år tillbaka i tiden, föreslog
jag.
— Ja, ja, sade flickan.
— Du är en annan vildmans kvinna som
är ensam hemma. Min rock får vara björn-
huden på ditt läger. Din vildman är ute på
jakt. Då kommer jag och vill röva bort dig
men du försvarar dig av bara helsike. Va?
— Ja, ja, svarade flickan med glänsande
ögon och skrattade.
Jag samlade ihop en hög med pinnar och
ris och lyckades få eld i den genom att tända
med ett par kravbrev som jag hade i fic-
kan. Röken ringlade mjuk och grå bland de
skrovliga stenarna. Jag såg brevens hot om
lagliga åtgärder förkolna tillsammans med
de firmastämplade kuverten. Nu var urti-
den tillbaka, en grotta, en eld, en kvinna
och en man. Inga kravbrev.
— Du ska sitta och stirra in i elden och
vänta på din raggvarg till karl, sade jag till
flickan och kröp ut.
Jag lade hatten utanför, rufsade till mig
i håret och en hängande skägglav som jag
hittade tog jag i truten så att det liknade
helskägg. Så utrustad smög jag mig tillbaka
till grottan, lade mig ner, stack in huvudet
och uppgav ett utomordentligt tjut. Hel-
skägget föll till marken.
I samma ögonblick innan jag hann resa
mig upp var kvinnan över mig. Hon kas-
tade sig med hela sin tyngd över min nacke
och tryckte obarmhärtigt mitt ansikte mot
en tallkott på marken. Det gjorde ont och
jag knyckte till så häftigt att urtidskvinnan
släppte mig och rullade ner på björnhuden.
Nu gällde det att släpa ut henne ur grot-
tan. Jag hade helt gått upp i min roll och
tänkte verkligen släpa ut henne. Men hon
slogs som en rasande utan ett ljud och vild
i ögonen. Jag fick henne inte ur stället.
Under slagsmålet betogs jag av en alldeles
ny känsla. Elden höll på att falna men den
lyste ännu svagt på flickans ben som syntes
ända över knäet. Striden tog en annan vänd-
ning och jag tänkte inte mera på att släpa
bort mitt byte. Stjäl man något och tar med
sig är det stöld men tar man något och äter
upp på stället så kallas det snatteri. Jag be-
slöt mig för det senare.
In i det sista kämpade grottkvinnan mot
inkräktaren, hon slet av mer än hälften av
hans hår och rev honom en blodig strimma
på kinden. Och när hon inte orkade längre,
när bröstet flög upp och ned av den hastiga
andhämtningen, hade hon ännu glatt ursinne
i blicken. Sedan, när våldet skilde hennes
ben, slöt hon ögonen, troligen för att slippa
se den förhatlige, och när hon åter öppnade
dem var hon en något skamsen nutidsflicka
som drog i kjolen och speglade sig i väsk-
locket. Jag var förbluffad och en smula
ångerköpt.
— Varför sa du inte att — att du var
orörd förut, frågade jag.
— Det hade väl inte hjälpt, svarade
flickan.
Men jag var inte glad. Jag blåste på elden
och lade dit helskägget tillsammans med
några pinnar och grankottar. Sedan satte
jag mig att ruva och stirra in i elden. Fan
anamma! Jag var gammaldags i mina åsik-
ter och jag tyckte att när en kvinna har bara
ett exemplar av den röda blomman ska hon
inte låta första bästa amatörforskare lägga
sig till med den. En förmildrande omstän-
dighet i det här fallet var givetvis att det
var jag som var botanikern.
— Du, sade flickan med en röst mellan
skratt och gråt, det är ditt eget fel, men
björnhuden — den ser allt ut nu …
Ute gick en vårblåst fram genom skogen
och de smäckra granarna vaggade och su-
sade. Här och där låg en stor sten som ett
förhistoriskt jättedjur i vila. Stubbarna stod
ihåliga som papperskorgar och snart skulle
väl ormarna vakna ur sin vintersömn under
deras döda rötter. Flickans haka och kind
lyste vita under hatten och hon sade inte ett
ord på hela hemvägen.
Vår stuga låg svart och ödmjuk bland trä-
den ett stycke från slottet som bredde ut
sig och glodde med sina fönsterrader ut i
natten. Flickan smög sig intill mig och frå-
gade:
— Kan det inte bli farligt tror du —
följder?
Hennes nässpets var kall, jag frös om föt-
terna och ville gå hem.
— Nejdå, det brukar inte vara farligt
första gången. Men skulle du inte få gre-
jerna som vanligt så ska du koka upp en
porter och dricka. Det brukar sätta fart på
det hela.
Detta medel var det enklaste jag hört be-
skrivas av fabriksflickorna.
— Hur kan du ha reda på sådant, frå-
gade herrskapsflickan och stirrade på mig.
— Jo — asch — äh — fan — det var
en grabb som talade om det en gång.
— Jaså, en grabb, jaha. Men nu får du
vara vänlig och borsta av mig på ryggen.
Jag borstade av henne med handen, ploc-
kade barren ur hennes hår och såg henne
smyga sig in genom dörren. Hennes far var
bankdirektör, min far var statkarl men i
grottan möttes en man och en kvinna på
samma sätt som för tusen år sedan innan
naturens komediant och narr, den gleshå-
riga apan, uppfunnit samhället med titlar,
uniformer och tusen andra utvärtes bevis på
invärtes tomhet. Så tänkte jag som var
tjugufem år och den kvällen lagt ytterligare
en erfarenhet till de tidigare.
Kusken på en herrgård har, förutom sitt
viktiga kall att skjutsa husbonden och hans
familj, också den uppgiften att frambära
alla nyheter från gårdsfolket till vederbö-
rande. Statarnas hårda gud hade velat att
vi skulle bo förstugranne med kusken. Han
var en karl över femtio år med gula, hän-
gande mustascher, vattniga, blaskblå ögon
och ett outsläckligt intresse för allt som
hände på gården. Av en dålig skvallerhisto-
ria gjorde han en skandal och utfyllde alla
luckor i historien ur eget förråd. Han åldra-
des följaktligen under allmän aktning och
fick medaljen för trogen tjänst.
Förstudörren gnällde och skrek när man
gick genom den och snart hade kusken lurat
ut att jag var ute halva nätterna. Hans nästa
uppgift, som han omedelbart tog itu med,
var att ta reda på vem jag var ute med. En
natt när flickan och jag gick förbi vår stuga
mot slottet såg jag hans mustascher flaxa i
fönstret bland blomburkarna och då visste
jag att det kokta fläsket var stekt. Jag be-
redde flickan på att godsägaren snart skulle
komma att ösa på henne med stora skopan.
På föräldrarnas uppdrag var han även mo-
ralisk övervakare för de tre flickorna. Flera
års täta, nattliga studieresor till pigkam-
rarna gjorde honom synnerligen lämplig för
uppdraget.
Kusken var änkling och hade en hushål-
lerska. Hon var också i femtioårsåldern och
vägde tre gånger sina års antal. Hon bistod
honom trofast natt och dag och vakade med
honom om det gällde att se vem jag kom
hem med, om det var en statjänta eller en
herrskapsflicka. Därjämte lyssnade hon med
örat vid vår dörr om det hos oss skulle ut-
spela sig något drama, värt att gå till efter-
världen. Renlighet var för hushållerskan ett
okänt begrepp, med disktrasan diskade hon
kaffekopparna, näsan och truten. Tvätta
sig om händerna ansåg hon onödigt efter-
som hon bakade en gång i veckan.
Förövrigt var hon gästfri och godhjärtad.
Hos henne hade luffarna sitt Eldorado och
rekommenderade henne varmt till sina kol-
leger som trampade de uppländska vägarna.
Ibland talade hennes hjärta även till min
förmån.
En dag när jag gick genom förstugan
trängde ett fräsande och ett os ut från kus-
kens kök och hushållerskans röst skrek ge-
nom fräsandet:
— Lars, kom in!
Jag gick in. Kvinnan hade placerat sin
väldighet framför spiseln och med en kniv
vände hon några föremål i stekpannan.
— Han ska väl ha sig en raggmunk, för-
modade hon. Han kan skriva upp att dom
är goda. Sätt sig på soffan så får han en.
Alla mina invändningar att jag nyss ätit
ignorerades av det flottiga fläskpalatset,
och hon kom vaggande mot soffan med
raggmunken på kniven och stödande den
med vänstra handens svarta fingrar.
Hon lade matbiten i mina framsträckta
händer och hämtade en klick svinister som
hon lade ovanpå. Den började strax smälta
av värmen och bildade en sjö ovanpå ragg-
munken.
Där satt jag nu. Käringen såg välvilligt
på mig genom oset och väntade på att jag
skulle börja sjunga raggmunkens lov.
Jag naggade den i kanten och smackade
för att hon skulle tro att det var gott. En
stund gick och när käringen vände sig mot
spiseln släppte jag hastigt ner raggmunken
bakom soffan och drog en belåten suck.
Men jag drog den för tidigt. Katten, som
satt på golvet, spetsade öronen när ragg-
munken smaskade ner bakom soffan. Så
reste han sig och tassade intresserat in under
soffan. Jag försökte hindra honom med
foten men misslyckades.
Det hördes ett hasande ljud och svansen
blev först synlig på katten. Han kom bak-
länges ut och drog raggmunken, full av
spindelväv, med sig. När den var framme
släppte han den och såg först på käringen
och sedan på mig medan han slickade sig
om käften.
— Jag måste i väg, sade jag och reste mig.
Jag har lite bråttom.
— Ja, gå han om han är för fin att äta
opp den, sade hushållerskan och intog en
hotande hållning. Han ska inte tro att jag
krusarn för att han ligger ute med herr-
skaps jäntorna om nättren …
Jag räddade mig in till oss. Från kuskens
kök hörde jag hushållerskan berömma kat-
ten för hans välförhållande. Dagen efter
besvarade varken hon eller kusken min häls-
ning.
Jag gick till min far och beklagade mig
över onda, dumma och simpla människor.
Hade jag gjort dem något kanske?
— Ge dem fan, rådde min far. Om femti
år ligger ni tre alnar under jorden allihop.
Då går käftarna så lagom. Vad är en män-
niska? Knappt en flugskit heller. Bry dig
inte om dem.
I hagarna hade vitsipporna snart över-
tagit väldet och på åkrarna dammade det
om såmaskinernas järnlemmar när de öpp-
nade jordens sköte och anförtrodde den
säden som rasslade ned ur den vandrande,
röda lådan.
Vägen gick över en liten ås i den nyhar-
vade åkern och där såg jag några runda,
gröna föremål i mullen. Det var mynt, från
femtonhundratalets örtugar till adertonhun-
dratalets bankoskillingar. Jag plockade upp
dem och gick till en gubbe som var född på
gården och aldrig varit därifrån mer än de
fjorton dagar han exercerat beväring på
Polacksbacken i Uppsala.
— Vet farbror om det stått några hus
därborta på kullen, frågade jag honom. Om
det bott folk där nån gång.
— Folk — ja, det må du tro. Bränneriet
låg där vetja, det revs ner när jag var jon-
pojke, femtifem, vill jag minnas.
— Jag hittade gamla pengar där i åkern.
— Ja, det är det många som har hitta.
I skrinet har jag slantar som jag hitta strax
efter rivningen, en sjutti år sen. Vill du se
dom?
Gubben stånkade och tog fram ett gam-
malt skrin med benbeslag kring nyckelhålet
och visade mig en handfull gamla mynt.
— Ska inte farbror sälja dem?
— Nej, dom kan ligga. När jag ser dom
kommer jag ihåg när vi körde hem från
åkern med oxarna. Ibland när vi var mitt
för bränneriet kom Brännarlasse ut med en
skopa brännvin åt oss. Det var en rejäl karl,
den där brännarn. Nu är det bara gråa
åkern där bränneriet stod. Jag höll reda på
vilken grav var Brännarlasses länge men nu
är det mer än femti år sen han vart dö så
varvet har gått fram där igen häromåret.
Gubben teg en stund och fortsatte så:
— Jag kunde inte låta bli att gå till körr-
gårn och titta när det skulle ligga en ny på
Brännarlasses plats. Det fandes inte så myc-
ket ben kvar efter honom. Det går fortare
när det är grusblandad jord som här. Det
var konstigt i alla fall. Jag såg en armpipa
eftern och då tänkte jag att det var kanske
den som räckt mig en skopa brännvin för
en sjutti år sen.
— Tror farbror att den där benpipan
var allt som fanns kvar av honom?
— Ja, det vill säga, det var ju litet smått
benfnask och en liten bit av skalln som såg
ut som en skitig tallrik.
— Ja, men — tror inte farbror att han
lever ändå?
— Är du alldeles förbannad pojke, säjer
du att Brännarlasse lever.
— Inte kroppen förstås, men det som
inte syns, anden?
— Syns det inte så lever det inte heller,
svarade gubben tryggt. Vad skulle det leva
för när det är dött? Inte ville jag för min
del ha den salighet som det står om i bibeln
för aldrig det. Skulle jag få leva längre så
skulle det vara här där jag känner till det.
Men då ska jag vara ung igen och kunna
arbeta, supa, slåss och ligga hos fruntimmer.
Annars får det vara.
Men jag var ung och livet var starkt i
mig, jag ville gärna leva under vilka förhål-
landen som helst. Jag kunde inte förlika mig
med att min märkvärdiga person skulle för-
svinna, att det skulle komma tider då jag
inte fanns längre. Jag sade ett betryckt far-
väl åt gubben som nickade åt mig med en
pris snus i ena nypan och näverdosan i den
andra.
Jag gick över åkrarna och förskräcktes
för solskenet som tyst, evigt och rikt bredde
ut sig över vidderna så långt jag såg. Långt
borta mot skogen i värmevågorna vandrade
såningsmannens röda låda alltjämt fram och
tillbaka. En stor, dåsig fluga kom och satte
sig på mitt bröst som solen sken på. Jag sak-
tade stegen och lät den sitta tills den frivil-
ligt flög sin väg. Jag ville ingens död, vore
jag gud skulle jag ge liv och klarhet efter
önskan åt alla, flugor, paddor, svin och
människor.
Det var i slutet på april och glädjen på
marken var våldsam. Jag gick förbi några
granar som förgäves sökte bibehålla sin
trumpna värdighet. Kådan doftade och ani-
linfärgade kottar i topparna skvallrade om
deras inre glädje. Jag försökte tränga in i
och bli delaktig av den men fega, sjukliga
farhågor kastade sina svarta stänk på allt
jag kände.
Jag mötte en jämnårig pojke som skulle
gå till handelsboden. Jag försökte få honom
att dela min pessimism men han flinade och
sade:
— Så där svart och jävligt blir allting
när man ligger hos fruntimmer för ofta. Jag
känner igenet. Högst en gång i veckan ska
man gå till dom. Det tycker dom är för lite
förstås, men det ger man väl fan i.
Han yttrade sig, landsgossen. Hade han
haft fabriksplats kanske, eller så mycket som
petat på en bättre flicka. Hade han läst ett
ord filosofi. Nej, han saknade totalt förut-
sättningar att begripa en ande som min.
Han kunde flina bäst han ville. Här gick
han i alla fall, och var dömd att gå här i
avkroken till dess han fick en jänta på tris-
san. Då blev det för honom att gifta sig och
ta stat medan jag däremot … jag där-
emot …
Ja, vad fan hade jag för däremot? Var
det kanske inte lika bra att vara ordnad och
slät invärtes som grabben där i stället för
den kaotiska sophög som jag bar på med
högfärden flytande ovanpå som det gröna
slemmet på ett stillastående skogskärrs
ruttna vatten?
Jag skildes från pojken och fortsatte att
skälla ned min ande, mitt skrov och alla för-
nimmelser ända tills jag kom hem. Jag und-
rade om det fanns en människa till i världen
som var så stor, olycklig och oförstådd som
jag. Jag betraktade min mor med ödestung
blick och undrade om hon någonsin skulle
kunna fatta vem hon fött hade.
— Mamma, hände det inte något unge-
fär vid den tiden jag vart född.
Mor funderade.
— Hände — jo, katten kom bort i samma
tag, påminde hon sig. Räven var väl framme
och tog den. Och Svensonskan som vi bodde
granne med vricka skånken men så sprang
hon också jämt som ett spektakel …
— Nej, jag menar, stod det ingenting i
tidningarna om någon komet eller stjärnfall,
eller så?
Mor funderade igen.
— Nog minns jag ett stjärnfall men det
var medan jag var jänta. Stjärnorna damp
som regn men inte kom det ner nån på den
här trakten. Men sånt står väl i dina böcker.
Vad skulle jag säga, jag kunde inte med den
där Svensonskan men jag måste ju hjälpa
henne för när jag kom opp så låg hon, och
du, du gapa både natt och dag. Jag har
aldrig hört maken till gap på unge. Men nån
komet har jag aldrig sett.
Det var allt jag fick veta om tecken och
under från mitt födelseår. Jag gapade värre
än andra ungar.