Finns det folk?
Jan-Ivar Lindén
Jan-Ivar Lindén har länge undervisat filosofi vid universiteten i Heidelberg och Helsingfors och leder det internationella Centret för historisk ontologi (www.c-h-o.eu). Tyngdpunkten i hans forskning ligger på filosofi, idé- och kulturhistoria samt historisk ontologi. För närvarande slutför han arbetet på en svensk edition av Aristoteles Metafysik, ett projekt som finansieras av Finska Vetenskaps-Societeten, vars ledamot han är sedan 2013. Publikationerna i övrigt är på tyska, engelska, franska, svenska och finska.
Att det finns olika folkgrupper hänger samman med att människor länge har bott på olika platser och lärt sig uppskatta, rent av älska sina hemvister och i anslutning till detta utvecklat vissa levnadsmönster. Sådana kollektiva mönster handlar inte enbart om samtida och framtida relationer till platser utan erbjuder samtidigt en tidslig förankring i det förgångna som ger gemenskapen en historisk djupdimension.
Om nationalism är att konstruera sig en egen historisk tillhörighet och slå fast den för att kunna känna sig bättre än andra, är nationalitet att ha en given kulturellt betingad tillhörighet som vare sig behöver vara bättre eller sämre än någon annan och som inte alls kan eller behöver konstrueras eftersom den är given som utgångspunkt utan att ändå nödvändigtvis ha entydigt fastslagna konturer. När nationalismen blir expansiv står den i själva verket i motsättning till bejakandet av nationer, eftersom erövring vanligtvis innebär att försvaga en annan nation och så reducera kulturell diversitet. Om nationalism är en förvrängning av nationaliteten, hotas nationaliteterna samtidigt också från andra håll. Imperier är inte nationer utan mycket mer omspännande maktstrukturer, där det i själva verket finns oansenlig plats för nationer i den mån dessa är enheter för politiskt självbestämmande. Imperier behöver inte nödvändigtvis vara makroenheter av klassiskt slag. Det finns också finansimperier som framförallt styrs av ekonomiska intressen.
Avsikten i det följande är att fördjupa förståelsen av vad nationalitet är och vilken plats den kan ha i dagens Europa. Samtidshistoriskt relevanta frågor, också den om EU, tas upp i en filosofisk utredning som beaktar klassiska källor och belysande grunddrag i den äldre traditionen. Det filosofiska greppet inspireras av kritisk samhällsanalys. Också vissa relativt okända källor gällande 1900-talets historia lyfts fram.
Historisk tillbakablick
Folkdikternas folk och den idé om nationen som småningom också blev en politisk realitet var under förra hälften av 1800-talet framförallt baserad på språklig samhörighet. Kring språket kretsade de rörelser som ledde till Tysklands och Italiens enande och också i andra länder var språket ett avgörande incitament i kulturutvecklingen. Det är under denna tid Wilhelm von Humboldt författar sitt storartade verk om språklig diversitet och dess inflytande på mänsklig erfarenhet. [1] Genom sin politiska halt kunde 1800-talets ”folkrörelser” också anknyta till den sida av folkbegreppet som har sina rötter i grekiskans demos, det begrepp som redan i antikens Grekland teoretiserades i idén om demokrati.
Även om en viss spänning mellan nationalromantikens i grunden partikulära folksyn och den demokratiska principen fortbestod, kan man svårligen dra alltför skarpa gränslinjer. Ethnos och demos går ofta hand i hand. Det s.k. professorsparlamentet i Frankfurt 1848 och Garibaldis carbonari talar där sitt tydliga språk. En betoning av historiskt framvuxen partikularitet utesluter inte försvar av allmänmänskliga ideal av det slag som genom arvet från upplysningen och den franska revolutionen ofta förknippas med universalism. Detta beläggs för övrigt även av de frihetsrörelser som växte fram i europeiska kolonier. Det var uttryckligen i namn av den egna nationens självbestämmanderätt som kampen fördes i Algeriet, Vietnam, Moçambique och så många andra länder som hade berövats just sin nationella självbestämmanderätt. Nationalitet och nationalism sammanblandas ofta, men som tillägget –ism anger, rör det sig i nationalismens fall inte om given tillhörighet utan om en ideologi med starka värderande och normativa komponenter. [2] Att avfärda det blotta erkännandet av historiskt framvuxna, mångfacetterade nationer som nationalism känns därför en aning befängt.
Historiker har framhävt hur Metternich under den så kallade reaktionens tidevarv använde sig av vissa ingredienser i romantikens ideologi. Bismarcks statsledda nationalrörelse är också känd. I 1800-talets Finland stöddes nationalväckelsen länge av den ryska statsledningen som försökte föra in det politiska folkbegreppet på lugnare kulturella banor som samtidigt hade fördelen att också uttunna den forna svenska identiteten. (Matti Klinge har i ett flertal verk behandlat dessa ämnen.) Historien visar hur svårt det är att hålla de historiskt-kulturella och de politiska folkbegreppen isär. Svårigheten är begriplig med beaktande av att inget högtflygande ideal kan vara verkligt utan att förkroppsligas i en historiskt framvuxen kraft. Man bör också minnas att det från de styrandes sida var möjligt att inte bara uppta 1800-talets nationalitetsidé utan likaså 1700-talets upplysningsideal. I de upplysta monarkierna rationaliserades samhällen utgående från abstrakta principer som ansågs föra civilisationen vidare och modernisera länderna. På den tiden var den allmänna civilisationsprincipen buren av det franska språket och hovmannen Voltaire kunde (till bulgarernas stora glädje) hävda att Europa utan Frankrike vore ett enda stort Bulgarien. Också civilisatorisk universalism tycks ofta falla tillbaks på förtäckta maktkategorier. Kolonialhistorien ger här ett annat exempel. Med den allmänmänskliga civilisationsidén som täckmantel drevs hänsynslösa profitintressen och ännu långt in på 1900-talet motiverades europeisk kolonialism med sådana ”civilisatoriska” argument. Sammanfattningsvis kan slås fast att maktpolitiska förvrängningar är möjliga både vad gäller nationalromantikens idé om historisk särkaraktär och upplysningens idé om universellt giltiga principer. Det finns alltså inga skäl att ta det maktpolitiska missbruket som argument mot vare sig den ena eller den andra idén som sådan.
Under 1800-talet blev likväl en ny ingrediens märkbar som ytterligare komplicerar saken, nämligen idén om rastillhörighet. Visserligen var det svårt att knyta de språkligt från varandra avgränsade europeiska nationerna till raskännetecken, men andra faktorer bidrog till denna nya biologism: utvecklingsläran med dess betoning av människans biologiska ursprung å ena sidan och kolonialhistorien med dess tanke om högre och lägre stående människor å andra sidan. Speciellt koloniseringen av det ”svarta” Afrika skedde med klart rasistiska förtecken och banade, som Sven Lindqvist väl har beskrivit, vägen för den form av rasläror som senare alstrade 1900-talets folkförintelse i Europa. [3] Den socialdarwinistiska tanken om den starkares rätt var ett centralt inslag i den fascistiska ideologin, men genomsyrade även andra politiska strömningar och har idag fått ett mäktigt uttryck i den lovsång till universell konkurrens som kallas neoliberalism – men egentligen borde heta marknadsradikalism, eftersom den har relativt litet med de klassiska liberalerna John Stuart Mill och Anders Chydenius att göra. [4]
Nationalrörelserna i början av 1800-talet var däremot inte rasistiskt, utan historiskt, kulturhistoriskt och politiskt motiverade. Deras omvälvande halt låg i att de skapade nya band över ståndsgränserna och ifrågasatte barriärer mellan folk med samma språk. Plötsligt stod en adelsman i Berlin inte längre närmare sina (fransktalande) gelikar i Paris och Sankt Petersburg utan hade en privilegierad relation till de lägre stånden som talade ett enda språk, sitt modersmål. Just på 1800-talet fick folket också en mer rural betydelse av allmogebefolkning. När nationalromantiker började samla in kulturskatter ur denna befolkningsgrupp, framstod det för den internationaliserade, på den tiden fransktalande eliten med sina luftiga upplysningsideal närmast som en kuriositet. Att väsentliga poetiska alster kunde vara ”folkdikter” var något nytt. För historieforskningen blev denna litterära tradition däremot en stor inspirationskälla för att den vittnade om historisk djupdimension.
Om nationalitet och diversitet
En avigsida i folkbegreppet har varit dess exkluderande eller graderande karaktär, gentemot andra och även inom den egna nationen. Det senare gäller inte enbart uppenbara fall som utsatta minoriteter utan också synen på den sociala gemenskapen som sådan. ”Verkliga” representanter för folket kan förefalla vara ”enkelt folk”, det samhällsskikt som redan under 1700-talet stiliserades till den ”närande” befolkningen och motställdes den ”tärande” delen av samhället. [5] Samma tankemönster fick en mer utarbetad struktur i 1800-talets teorier om klasskamp. Tanken var övertygande för att förtryck och utsugning onekligen är historiska realiteter. Om konsekvensen blir att upphöja det produktiva arbetet till det högsta värdet i samhället, har något däremot slagit fel. I detta avseende är det intressant att studera den position som den mytomspunna ”arbetaren” fick i väldigt olikartade ideologier under 1900-talet, väldokumenterat i alster från 1920- och 1930-talen som kan sammanfattas som ett ode till kraften. Ett folk konstitueras av många orienteringar och att upphöja arbetet eller en viss form av industriellt arbete till folkligt inbegrepp, riskerar att utradera många andra väsentliga sidor i gemenskapen. Man kan också fråga sig om det är rimligt att påstå att den som är mest förtryckt därigenom också skulle vara ”folkligast”. Under vissa epoker och i vissa stater har konstnärer, intellektuella och studenter varit mycket utsatta. Också dessa grupper hör till ett folk, även om de kanske inte alltid uppfattas som särdeles ”folkliga”. Ett historiskt välunderbyggt folkbegrepp bör inkludera också sina mer reflekterande representanter. Det är säkert naturligt att en nation också har kosmopolitiska företrädare, men vad man förmodligen har rätt att förvänta sig av dessa är, att de inte genom denna hänvändelse till en mer världsomspännande tillhörighet helt förlorar kontakten med nationens mindre kosmopolitiska representanter.
Den pervertering av nationaliteten som nationalismen innebar har alstrat en motreaktion som ibland inte enbart riktar sig mot nationalism utan även mot nationalitetsidén som sådan. När motreaktionen antar karaktären av en preskriptiv ideologi med det multikulturella samhället som enda ledstjärna, kan problem likväl uppstå. Om varje samhälle skall vara multikulturellt, står detta nämligen i en viss konflikt med bevarandet av den kulturella diversiteten i världen som ju bygger på existensen av särdrag som svårligen kan upprätthållas om länder inte får vara olikartade. Det rimliga förhållningssättet i en bestämd social kontext är väl ändå snarast att upprätthålla goda relationer till mänskor med olika bakgrund när en sådan mångfald förekommer i ett samhälle. För en sådan medmänsklighet är det knappast nödvändigt att ty sig till en abstrakt ideologi som upphöjer kulturblandningen till ett normativt ideal för varje samhälle utan beaktande av bakomliggande historiska omständigheter.
Det är en sak att en tidigare världsomspännande historia som kolonialhistorien har gjort det naturligt för forna kolonialmakter att anpassa sig till den tilltagande kulturella mångfald som idag präglar exempelvis Frankrike och England, men en annan sak om denna specifika historiska omständighet projiceras på helt andra länder utan en sådan kolonial historia. Dessutom uppträder också en annan variant av idén om det multikulturella samhället som speciellt i Europa snarare uttrycker det inflytande som USA kulturellt har haft under det senaste halvseklet. Dessa förenta stater står inte för stater med olikartade traditioner som verkar inom en och samma federala enhet utan snarare för en idé om en smältdegel som småningom fusionerar de olika inslag invandringsvågorna har medfört. Ursprungsbefolkningen som våldsamt nedgjordes ända in på 1900-talet har inte heller kunnat bibehålla mycket av tidigare historisk särkaraktär. Den europeiska och amerikanska historien är onekligen sammanvävd genom bl.a. emigrationen, kolonialismen, slavhandeln och anammandet av vissa ideologiska ledstjärnor, men just genom sina många nationer med olikartad historia skiljer sig Europa ändå från Nordamerika. Den nordamerikanska modellen utgör i detta avseende en motpol till det som Europa med sin mångfald av politiskt väsentliga nationaliteter har utgjort.
Den avgörande frågan är vilken roll historiskt framvuxna och ofta (men inte alltid) språkligt enhetliga grupper spelar i vårt mänskliga liv. Att helt förneka deras betydelse ter sig inte övertygande eftersom vår erfarenhet tydligt vittnar om hur reell sådan samhörighet är. Det betyder däremot inte att vi skulle ha en fullständigt homogen identitet. Tvärtom, människan är en mångbottnad varelse med flera stråk i sin identitet. Att på den grundvalen förneka existensen av den språkligt-kulturella aspekten går likväl inte. Lika litet som jag upphör att vara människa, bara för att jag har ett yrke och en personhistoria, upphävs min nationalitet av att jag också är mycket annat än representant för min nation. Jag kan t.ex. också vara europé även när jag är finländare (och det helt oberoende av all ekonomisk och juridisk likriktning i en union).
Ingen nationalitet är helt entydig till sin identitet. Det ligger i historiska kulturformationers väsen att sakna den typ av fasta konturer som ismer likt nationalismen vill pådyvla dem. I de flesta länder finns olika grupper som har formats av delade, men ofta också spänningsladdade historiska erfarenheter. Faktum att en historia har varit full av slitningar, minskar givetvis inte dess realitet. Tvärtom. Det är genom förhållningssätt till sådana omständigheter som historien artikuleras. Det finns inom alla länder en diversitet som prövar nationaliteten och när det går illa, brister banden helt. Då får vi situationer med grupper eller rent av folk utan land. Nationalistiska tvångsföreställningar om entydiga identiteter har där haft en fatal effekt. Också nationer emellan har det givetvis funnits påverkan. Folk har genom historien varit utsatta för inflytande, ibland fredligt, men ofta också våldsamt. Helt slutna folkgrupper som identiskt fortbestår genom tiden är ett tankefoster och har inget med den verkliga historien att skaffa. Identitet finns enbart i växelverkan, precis som internationell samverkan enbart är möjlig om det finns parter i detta inter-nationella samarbete. Utan en sådan levande dynamik förstelnar nationer. Frågan kan aldrig vara att välja mellan dödande tillslutenhet och total mottaglighet som upphäver varje identitet. Den svåra frågan är hur man förhåller sig till rytmen för mottaglig förändring. Detta kan inte besvaras med abstrakta resonemang, må de vara nationalistiska eller multikulturalistiska. Det gäller konkreta förhållningssätt som beror på historiska omständigheter och fordrar lyhört omdöme.
Det råder en viss motsättning mellan stora nationsöverskridande statsbildningar och möjlighet till politiskt inflytande för medborgarna. Likaså är politiskt medvetna folk besvärliga om målsättningen är att omvandla jorden till en enda mondialiserad marknad, där politiska och moraliska värdekategorier alltmer överflyglas av ekonomiska värden. Ekologiskt lika absurda som tärande utbyten av likartade produkter tvärs över jordklotet torde knappast heller bidra till våra överlevnadsbetingelser och gigantiska intresseblock tjänar med säkerhet vare sig demokratin eller världsfreden – och speciellt farlig blir situationen om det enbart finns ett sådant block som styr och ställer enligt gottfinnande. I en sådan situation framstår nationerna som betydelsefulla för att de erbjuder någorlunda överblickbara politiska sammanhang, tillåter diskussion på förtrogna språk och möjliggör gemensamma ställningstaganden i offentliga angelägenheter. Utan sådana enheter råkar världen lätt in i imperieliknande strukturer, idag visserligen snarast med ekonomiska och inte med kejserliga förtecken. Vi ser tendenser i den riktningen också i den union som efter Sovjetunionens upplösning är den dominerande i Europa. De nationella parlamenten förlorar i betydelse och de stora avgörandena fattas i den teknokratiskt fungerande administrationen med kommissionen i ledningen. I debatten utbyts argumenten på de stora språken som inte är omedelbart tillgängliga för medborgarna i alla europeiska länder. Att det dominerande språket också efter Brexit är engelska, vittnar för övrigt tydligt om hur starkt USA dominerar på den europeiska kontinenten. Denna utveckling kan ses som ett direkt hot mot Europa om man med Europa förstår mångfalden av dess olika traditioner och länder.
EUSA eller Europa?
Dubierna gällande den övernationella statsbildning som den europeiska unionen innebär var till en början sådana att de någorlunda balanserades upp av fördelar såsom förenklad handel och idén om en europeisk stämma i världspolitiken. Många lever också i den felaktiga tron att den fria rörligheten (Schengen), studentutbytet (Erasmus) och hundratals andra fördrag skulle vara beroende av medlemskap i unionen. Det bör framhävas att EU står för en framförallt ekonomiskt motiverad integration som redan med fördraget i Maastricht 1992 tenderade att drastiskt kringskära medlemsländernas demokratiska spelrum. När sedan några år senare en författning för EU lanserades, skärptes läget ytterligare. Folkomröstningar som gav negativt utfall respekterades inte. Så röstade exempelvis fransmännen mot författningen år 2005. Trots det drevs Lissabonfördraget några år senare igenom. I denna text blir EU även en direkt parallellorganisation till NATO som leds av USA och det argument för en europeisk stämma i världspolitiken som tidigare framstod som viktigt har så förlorat sitt fundament. Överlag är det tråkigt att se hur det politiska fältet i många europeiska länder fortfarande artikulerar sig med USA som referens. Att navigera enligt vindkasten i Washington är för Europas del nog mycket kortsiktigt. Nyligen var avsikten att med två omfattande handelsavtal, TTIP och CETA, befästa EU:s transatlantiska orientering. Avtalet med Canada (CETA) har redan trätt i kraft. Samtidigt har relationen till Ryssland försämrats och speciellt sedan år 2014 och år 2022 fått tråkiga krigiska konsekvenser. Upptrappningen riskerar rent av att föra oss in i ett tredje världskrig. Krigen både i Jugoslavien och i Ukraina visar samtidigt ihåligheten i talet om Europa som ett fredsprojekt. I Europas utkanter har fjärrstyrda krig dessutom slitit sönder länder från Afghanistan till Mali och gjort Europa till föremål för terrorattacker som i hög grad har sin upprinnelse i dessa sönderbombade länder. För Europas del förstärks problemen av den allmänt transatlantiska orienteringen. Det här syns i språkdominans, kulturell dominans och intrikata psykologiska identifikationsmekanismer som i Europa ytterligare befästs av de band som utvandringen till Nordamerika har gett. [6]
Likriktningen
Vi närmar oss den storlek på politiska block som beskrivs i Orwells roman 1984 (Nittonhundraåttiofyra), ett drag som inte görs mer lockande av att medierna har likriktats på ett skrämmande sätt och i många länder är i händerna på ett litet antal politiskt aktiva finanskrafter. (För den som på denna punkt behöver konkretion, rekommenderas läsning av den undersökning om ägoförhållandena inom franska medier som publicerats av Le monde diplomatique. [7] ) Tyvärr skriver många journalister enbart av vinklade beskrivningar i konforma källor, dit också många nyhetsbyråer alltmer hör. Fri press har i tiderna varit en viktig aspekt av det demokratiska samhället, men idag ser den fria debatten i många länder sig alltmer tvungen att ty sig till andningshål som de dominerande medierna tyvärr alltför litet erbjuder. Grävande, kritisk journalistik blir allt ovanligare och där den förekommer, finns det idag en hel uppsättning etiketter för att diskvalificera sådana kritiska röster. Ett exempel är den efter Kennedy-mordet flitigt utnyttjade benämningen ”konspirationsteoretiker” för dem som ställer kritiska frågor. Generaliserande etiketter av detta slag är behändiga när det gäller att tysta kritik istället för att sakligt bemöta den. Så småningom blir det manipulativa draget i sådan etikettering likväl uppenbart och då kvarstår enbart tomma ordhylsor. Situationen blir inte bättre av att det i flera länder också skapas lagar för att undertrycka misshagliga åsikter, opinionsbrott. Det är då ingalunda endast uppenbart felaktiga nyheter eller hets som är måltavlan, utan uttryckligen det mindre likriktade utbud av information och tolkningar som har gjort internet till en utmaning för de etablerade medierna. Internet, som i andra avseenden hotar göra oss till varelser som löst sprattlar i den virtuella skyn, visar här sin positiva sida. [8]
Det är inte i enlighet med yttrandefriheten när etablerade medier och politiska institutioner yrkar på sitt tolkningsföreträde och ger sig in på kampanjer för att diskreditera det alternativa informationsutbudet istället för att sakligt bemöta annorlunda synsätt. Förhållandet erinrar om det sanningsministerium som likaså figurerar i Orwells roman. Wikipedia har i sin editering av politiskt relevanta ämnen likaså gjort sig till en problematisk manipulationsinstans, vilket redan har föranlett avslöjande dokumentärer om sajten, speciellt dess politiska sidor. [9]
John Stuart Mill hade skakat på huvudet över alla dessa förvanskningar av principen om fri debatt som i hans ögon betydde att också tvivelaktiga åsikter måste få komma till uttryck för att så göra det möjligt att bemöta dem. Det är inte någon slump att många idag söker sig till internetsidor som kan vara mindre vinklade än många etablerade medier – och även när de är vinklade på sitt eget sätt, ändå ger viktig parallellinformation. Betydelsefullt är detta utbud av en enkel anledning: om man inte vet om någonting, är det också omöjligt att med hjälp av eget omdöme kontrollera sanningshalten. Det stora problemet i medieutbudet är informationsluckorna, det utelämnade materialet och – omvänt – det vinklat framhävda.
I USA finns i konstitutionen en first amendment som borde garantera tryck- och yttrandefriheten – och den gör det kanske också något bättre än i europeiska och eurasiska länder, men allmänbilden förmörkas ändå av fall som Assange, Manning och Snowden. Som i så många andra länder är de stora medierna också här i händerna på starka ekonomiska krafter. EU har i sin tur under de senaste åren genom en ny speciellt hård förbudslinje förenat det sämsta i äldre auktoritär tradition med sin marknadsradikala ideologi och vittnar allt tydligare om en för framtiden mycket illavarslande tendens som förbinder marknadsideologin med en politisk centralism i tecknet av stora, men allt opakare maktstrukturer. För den europeiska unionens del kan det för yttrandefriheten ytterst farliga regelverket Digital Services Act nämnas.
I Frankrike finns sedan länge en mycket restriktiv syn på yttrandefriheten och i Tyskland går man numer med juridiska och ekonomiska medel hårt åt dissidenter. I Storbritannien är det inte bara Julian Assange som råkat illa ut utan också andra oppositionella (som exempelvis den tidigare ambassadören Craig Murray) förföljs. I Ukraina är antalet mördade journalister och oppositionspolitiker förskräckande och landets illa beryktade Mirotvorets-sajt har likaså medborgare i andra länder på sin (statligt understödda) dödslista. Ryssland har likaså en auktoritär tradition, där oppositionella medier speciellt efter februari 2022 är illa trängda. Man kan hitta många exempel. Ett sådant är den galna idén om att historieforskning kunde ersättas med lagstiftning som stipulerar vilka historietolkningar som är giltiga. Man kan frukta att listan på opinionsbrott med tiden blir mycket lång – och selektiv.
Det är inte förvånande att många börjar se sig om efter mer demokratiska former för politisk kommunikation. I dessa sammanhang dyker folket (populus) igen upp. De krafter som hellre vill värna om det bestående systemet med allt större enheter är ofta väl snabba att avfärda dessa nya strävanden som ”populism”. Det påminner om hur ledningen i tyska furstendömen under 1800-talet avskrev demokratiska krav som ”Demokratismus”. Det kan inte förnekas att det finns nationalistiska rörelser bland de krafter som motsätter sig den mondialiserade politiken och ekonomin, men lika säkert är att allt värn om demokratiskt inflytande och mer överblickbara politiska enheter ingalunda har nationalistiska eller än mindre främlingsfientliga förtecken, något som också bekräftas av att man hittar sådan kritik i nästan alla läger på den klassiska (men visserligen en aning förlegade) politiska färgkartan.
Unionen, folken och världen
Vissa tecken tyder på att EU har kommit in i en fas där unionen inte längre gynnar Europa utan tvärtom tenderar att söndra den mångfacetterade, men ändå sammanhängande kulturbildning som Europa utgör. Vad som föranleder en sådan diagnos är den tilltagande centralstyrningen och det därmed sammanhängande demokratiunderskottet, de avsevärda spänningarna mellan olika medlemsländer samt frånvaron av Europas väsentligen också ryska inslag, något som accentuerats av den tragiska utvecklingen i Ukraina. Samtidigt urholkas Europa av det genom masskulturen starkt underbyggda stödet för amerikansk ”exceptionalism”. Situationen har inte heller blivit lättare av att Europa får bära konsekvenserna av de ödesdigra krigen i Irak, Libyen, Jemen, Syrien och många andra länder samtidigt som en fortsatt sanktionspolitik mot flera av dessa länder hindrar den återuppbyggnad som kunde bidra till att lösa flyktorsakerna. Vad gäller migrationspolitiken har de forna kolonialmakterna i Europa även emellanåt visat en ohistorisk brist på förmåga att erkänna sambandet mellan kolonialhistorien och det faktum att dessa europeiska länder drar till sig människor som av förståeliga språkliga och kulturella skäl ser det som naturligt att söka sig till Paris, London eller andra kolonialhistoriskt relevanta centra. Helt oberoende av problematiska inslag, är det ändå inte så förvånande att vare sig Polen, Bulgarien eller Ungern anser sig ha samma historiskt framvuxna roll som t.ex. Frankrike och England.
Geopolitiskt sett borde den rimliga utmaningen för Europa vara att hålla sig utanför den blockkonfrontation med huvudaktörerna USA, Ryssland och Kina som för var dag blir alltmer illavarslande. Eftersom det är mycket litet som tyder på att den nuvarande europeiska unionens länder håller på att inrangeras i vare sig en kinesisk eller rysk maktsfär, medan däremot USA:s dominans är synnerligen reell, är det naturligt att den europeiska emancipationen framförallt kräver en frigörelse från dessa olyckligt starka transatlantiska band. [10] Tyvärr tillåter vårt propagandaspäckade andliga klimat och de bakomliggande drivande intressena i mycket liten grad en sådan genuint europeisk röst att växa fram. I en värld som i rask takt ser nya konstellationer uppstå i Afrika, Sydamerika och Asien – det som brukar kallas en multipolär värld – vore det förmodligen av avgörande vikt för Europas länder att inte helt förkvävas i sin nuvarande transatlantiska självförnekelse. Vad detta betyder för EU är en öppen fråga, men som läget är idag, förefaller en grundläggande omorientering nödvändig.
Ofta har också en väl rosig bild av den europeiska unionen målats upp. Närmandet mellan de forna arvfienderna Tyskland och Frankrike anförs som ett exempel. Samma logik om att få forna fiender att samsas borde likväl då också ha gällt förhållandet mellan det återförenade Tyskland och det genom unionsupplösningen återuppståndna Ryssland i början av 1990-talet. De möjligheter som gavs av Tysklands återförening, upplösningen av Sovjetunionen och en välvillig Gorbatjov försummades dock på ett svårförlåtligt sätt. Istället följde en oövertänkt politik med krigen i Jugoslavien under 1990-talet och samtidig västlig expansion österut.
Den europeiska unionstanken: perspektiv på den tysk-amerikanska vänskapen
I detta sammanhang kan en aspekt av den europeiska unionens uppkomsthistoria nämnas som under den senaste tiden har uppmärksammats både i England och i Frankrike och av allt att döma även kraftigt bidrog till resultatet i folkomröstningen om Brexit. Det gäller då något som lätt undanskyms i en förenklad historieskrivning om Tyskland före och efter 1945. Att andra världskrigets slut innebar en vändning och småningom också en tilltagande självkritik och bearbetning av avgrunden i tredje riket är välkänt. Stor är likväl också den kontinuitet som präglade förbundsrepubliken Tyskland. En hel del skandaler har gällt alla de funktionärer i tredje riket som lyckades fortsätta sin professionella bana i den nya förbundsrepublikens maktcentra. Heinrich Böll har i romanform tematiserat detta. Omständigheter som dessa har också fått en betydelse inom de kretsar som ser en fara i unionsstrukturens utveckling under 2000-talet. Ett exempel som har debatterats gäller den förste kommissionsordföranden Walter Hallstein, som kan betraktas som en av den europeiska unionens huvudarkitekter.
Hallstein hade 1930 utnämnts till professor i juridik vid universitetet i Rostock och 1936 utsågs han till dekanus i ett Tyskland som kort därförinnan hade infört de s.k. Nürnberg-lagarna (raslagarna). Liksom många universitetsanställda var han medlem av Nationalsozialistischer Deutscher Dozentenbund, likaså i Bund Nationalsozialistischer Deutscher Juristen, från 1936 omvandlat till Nationalsozialistischer Rechtswahrerbund. Som när det gäller många biografier i Tyskland under denna tid, måste man akta sig för att av dessa omständigheter dra alltför långtgående slutsatser. I Hallsteins fall tillkommer dock annat belastande material, som tyder på att dessa medlemskap inte enbart var sätt att inom tredje riket kunna fortsätta sin akademiska bana utan även inbegrep en aktiv medverkan i den nationalsocialistiska rättsskipningen, ideologin och politiken. (De två yrkeskårer som var speciellt väl invävda i det politiska maskineriet under tredje riket var uttryckligen juristerna och läkarna, tilltalade av omstöpningen av rättssystemet respektive idén om rashygien.)
Två exempel på Hallsteins engagemang är: 1) det faktum att han efter Hitlers och Mussolinis möte i Rom 1938 inom ramen för det därpå följande tysk-italienska samarbetet var med om att skissera upp konturerna för ett nytt Europa och då deltog i organet Arbeitsgemeinschaft für deutsch-italienische Rechtsbeziehungen. Hur detta arbete utmynnade i en paneuropeisk ideologi är något som tyvärr inte nog har belysts. Det är inte långsökt att se Hallstein som en bidragande kraft bakom den plan som Hitler och Mussolini kom överens om i Rom. 2) Den andra omständigheten, som kastar ett problematiskt ljus över juris professorn, är att somliga komprometterande alster så småningom har kommit till kännedom och avsevärt bidrar till frågetecknen gällande denna centralgestalt inom den europeiska integrationen. Ett sådant är det tal Hallstein höll i Rostock den 23 januari 1939, alltså efter annekteringen av Österrike (12.3.1938) och införlivandet av de tjeckiska områden som gick under namnet Sudetenland (10.10.1938). Talet ”Großdeutschland als Rechtseinheit” refererades i den nationalsocialistiska tidningen Niederdeutscher Beobachter i januari 1939 och även ett manuskript har bevarats, men jag har enbart lyckats hitta en fransk översättning av valda delar. Utan tillgång till det tyska originalet avstår jag därför från ingående kommentarer. Hallstein framlägger i detta tal uppenbarligen linjerna för den omstöpning av rättsskipningen som bör följa. [11]
Efter de allierades landstigning i Normandiet tillfångatogs Hallstein och vistades därefter i två olika läger i USA, av vilka det senare av allt att döma var förbundet med omskolning och han kunde sedan återkomma till Tyskland för att göra kometkarriär och bli en av Adenauers närmaste män (Staatssekretär im Bundeskanzleramt). Han blev därefter ordförande för den första europeiska kommissionen 1958. När Hallstein under de därpå följande åren försökte genomdriva en mängd unionsförstärkande åtgärder, ledde detta till en stark motreaktion från de Gaulles sida. Frankrike blockerade alla beslut genom att helt enkelt mellan juni 1965 och januari 1966 utebli från mötena – något som blev känt som den tomma stolens politik, la politique de la chaise vide. Genom de Gaulle avstod Frankrike som känt också från att ingå i NATO:s kommandostruktur och kom därför att inneha en speciell ställning i Västeuropa som klart skiljer sig från den tyska förbundsrepublikens. I motsats till Tyskland (där USA ännu idag har över 30 000 militärer på plats), stationerades inga främmande trupper heller varaktigt i Frankrike efter kriget.
Den paneuropeiska ideologin är inte helt ny, även om den har tagit sig olikartade uttryck. Ett av de första stora evenemangen i Paris efter att staden intagits av tyskarna var en utställning med namnet La France européenne (inauguration den 31 maj 1941, se bild i början av denna artikel). Även en tidskrift med samma namn utgavs mellan 1941 och 1944, redigerad av Jacques de Lesdain. Idén om ett europeiskt Frankrike var en devis för Vichy-regimen och det var först genom de Gaulle som Frankrike efter kriget igen började se sig som en nation med självbestämmanderätt – något som redan i andra världskrigets slutskede hade föranlett ansenliga spänningar mellan honom och den dåvarande ledningen i USA som länge såg representanter för Vichy-regimen som seriösa samarbetspartner och senare i andra, mindre diskrediterade läger framförallt tydde sig till de Gaulles rivaler (t.ex. Henri Giraud). [12] I detta sammanhang bör även antagonismen mellan de Gaulle och den amerikanerna närstående Jean Monnet nämnas. Monnets betydelse för den framväxande unionsstrukturen i Europa var som känt avsevärd, även om han förvisso står för en annan nyans än den som kan förknippas med namnet Hallstein.
Under åren direkt efter kriget var chocken det dominerande inslaget i Europa och Nürnberg-rättegångarna innebar otvivelaktigt en viss uppgörelse med det föregående väldet. En del ansvariga avrättades och andra dömdes till fängelsestraff, men ibland för att rent av i förtid försättas på fri fot. Detta gäller vissa mycket komprometterade industriledare, dömda för krigsförbrytelser, som igen visade sig nyttiga i den nya maktstrukturen med förtecknet deutsch-amerikanische Freundschaft. Så kunde exempelvis Fritz ter Meer, ledande gestalt i det illa beryktade IG Farben (med stora anläggningar i Auschwitz) efter att ha frisläppts i förtid 1950 ändå från år 1956 verka som direktionsordförande i Bayer och direktionsmedlem i en mängd andra ekonomiska maktcentra efter att en av de allierade införd klausul om krigsförbrytare upphävts. [13]
Man bör även minnas att det var först efter det japanska angreppet mot Pearl Harbour den 7 december 1941 som USA gick med i kriget, medan det däremot under 1930-talet fanns många band mellan USA och det tredje riket, inte minst representerade av viktiga företag som Ford och IBM. [14] Opinionen i USA var länge delad, men visserligen bidrog USA sedan på ett berömligt sätt (omkring 450 000 stupade soldater) tillsammans med framförallt Sovjetunionen (cirka 27 miljoner döda) till att tredje riket äntligen besegrades. Storbritanniens roll bör förstås också beaktas, liksom också olika motståndsrörelser.
Ett kännetecknande drag i den efterkrigstida återhämtningen inom tysk ekonomi och industri är även dess markerat transatlantiska karaktär. För västtyskarna kändes det uppenbarligen även som en lättnad att på detta sätt återvinna en viss erkänsla och komma över den föregående katastrofen med förintelse och åtföljande skuld som präglande element. Det fanns en beredskap till den tysk-amerikanska vänskapen som var underbyggd av kollektiva psykologiska omständigheter. Samtidigt bidrog även den nya blockbildningen i Europa till att USA valde att snarare inrikta sig på konfrontationen med Sovjetunionen än på en genomgripande prövning av problematisk kontinuitet i västtyska maktstrukturer. Eftersom det även fanns starka ekonomiska intressen i bakgrunden, tonades konflikten med Västtyskland därför slående snabbt ned. Vissa belägg finns även för att biografisk information om ett komprometterat förflutet kunde tjäna som god hållhake i kommande maktutövning. Mindre förutsett var däremot att en ny västtysk generation från och med 1960-talet på egen hand började gräva i historien och fann en ibland rent av förskräckande stor kontinuitet från tredje riket till förbundsrepublikens maktcentra. En viktig vändpunkt kommer då Willy Brandt 1969 blir förbundskansler och bryter en del av den institutionella kontinuiteten.
Brandts bidrag till den avspänningspolitik som i Sverige hade en av sina förespråkare i Olof Palme, är känt, men tyvärr kunde den senare utvecklingen i Europa inte hindra att avspänningen återigen förbyttes i upptrappning. Förbundsrepubliken och senare också det återförenade Tyskland står för en mycket komplicerad historia med ibland också svårbegripliga inslag – såsom att det gröna fredspartiet kunde omvandlas till det förmodligen mest militaristiska partiet i Tyskland. Det finns idag i Tyskland rent av en ”socialistisk” gruppering som går under namnet ”Die Antideutschen” och står för en proamerikansk hållning. Det bör i detta sammanhang likväl nämnas att Gerhard Schröder efter en i många avseenden problematisk inrikespolitik senare vinnlade sig om ett annat stråk då han i samråd med Frankrike (med Jacques Chirac som president och Dominque de Villepin som utrikesminister) lyckades hävda det bästa inom europeisk fredstradition genom att motsätta sig den brittiskt-amerikanska invasionen av Irak år 2003, vars konsekvenser är välkända: omkring en miljon döda i Irak och uppkomsten av den islamiska staten (Daesh) i Irak och Syrien med dess tragiska följder inte bara där utan också i Paris och i andra europeiska städer. Det dröjer dock inte länge innan den transatlantiska orienteringen igen kommer att dominera tysk politik, även om den alltmer ifrågasätts inom befolkningen. Angela Merkel reste tyvärr, när hon ännu var i opposition före sin sextonåriga kanslersperiod, till Washington för att delge Georg W. Bush sitt stöd för Irakkriget. Antalet offer i det amerikanska ”kriget mot terror” (war on terror) är svårt att uppskatta, men räknas av allt att döma i många miljoner.
Den nya västeuropeiska union som efter andra världskriget började anta sina konturer skiljer sig förvisso från det utkast Hallstein var med om att utarbeta 1938-39. Vad som bortfallit är de stortyska inslagen och rasideologin. Frågan är likväl varför just en person som Hallstein tilläts få en så stark position i den europeiska unionen och hur mycket kontinuitet i själva organisationsprincipen som fortbestod?
Nationernas politiska aktualitet
Hur det än förhåller sig med detta, kan det i alla fall förmodas att ovan beskrivna detaljer borde göra dem en aning betänksamma som i namnet av övernationella politiska enheter vill utradera nationalstaterna. Är vi i färd med att bygga upp ett transatlantiskt västblock med styrande finansiella, militära och kulturella krafter i bakgrunden som mer eller mindre omöjliggör politisk självbestämmanderätt för de involverade nationerna? Dagens utveckling i Europa tyder på att befolkningen i allt fler länder har svårt att acceptera denna övernationella och oöverskådliga maktkoncentration.
Trenden att förkorta mandaten för folkvalda representanter kan i detta sammanhang också ha en annan sida än den att hindra politiker att bita sig fast vid makten. Mycket kortvariga och relativt maktlösa politiker, i vissa länder också hänvisade till kampanjfinansiering från företag och finansinstitut, har inte stora möjligheter att representera en verklig politisk motkraft och är i den bemärkelsen snarare goda kuggar i det maskineri som idag i accelererad takt formar världen. Inom den privata sektorn är däremot kontinuiteten stor och man kan där inte tala om någon stark cirkulationsprincip. Det är därför inte förvånande att den politiska makten alltmer såsom exekutiv, alltså utförande instans, snarast blir en förlängning av den ekonomiska logiken.
Speciellt problematisk är kritiken av nationer när den leder till ett enögt bejakande av övernationella enheter och sedan skapar fritt utlopp för all den potentiellt krigsalstrande fiendelogik som utgjorde den värsta sidan av nationalistisk perversion. Västblocket har här skäl till ett ansenligt mått självkritik. Detta fritar inte andra imperier från kritik, men historisk identitet betyder att det är speciellt naturligt och motiverat att ta ställning till den gemenskap som man själv tillhör och därför bäst känner till, ja, kanske rent av kan inverka på.
Det är allt annat än klart att kontinuiteten från maktexcesserna i 1900-talets historia skulle vara större inom de politiska läger som bejakar nationella sammanhang som naturliga demokratiska enheter än i dem som stöder styrande övernationella block.
Vad bör nationer och folk då inte vara?
Folk bör inte vara
− gemenskaper för nedvärdering av utomstående
− gemenskaper som i namn av en idé om vad folket bör vara gör våld på folkets historiska realitet med alla dess olikartade stråk
− nationer som bekämpar regionala avvikelser genom förenhetligande
− nationer som tar avstånd från internationell samverkan.
Omvänt kan man förmoda att vi i följande bemärkelser fortfarande behöver folk, nämligen
− människor som kan tala med varandra för att de förstår samma språk (och har sinne för språkets eller språkens fina nyanser, sådana som lätt försvinner i det allmänspråk som idag kallas globish)
− människor med delade, men också motstridiga berättelser som gör det möjligt att gestalta händelseförlopp, pröva dem och kritiskt ta ställning till dem
− människor som förstår varandra för att de har gemensamma historiska referenser
− människor som känner sig tillräckligt trygga i sin identitet för att kunna intressera sig för andra former av tillvaro
− politiska enheter av en omfattning som tillåter medborgerligt inflytande
samt
− kollektiv som ger relation till det område där livet utspelar sig. Utan denna förankring riskerar befolkningen att alltmer söka sig bort från de förtrogna trakter som kallas hembygder och istället försvinna i internationaliserade metropoler, som förvisso har en viktig funktion att fylla, men inte på bekostnad av landet självt, som alltid också behöver sin landsbygd. Framsteg är inte detsamma som urbanisering och inte heller urbanisering får innebära att alla städer på jordklotet likriktas till globala köpingar. Utan speciell närhet till det som fortfarande får och bör kallas hembygd, riskerar vi att förlora vårt jordiska fotfäste. På sätt och vis kunde man hävda att visionerna om att expandera vår livsmiljö i rymden är den logiska konsekvensen av en ödesdiger boningsförnekande logik. Globaliseringens slutpunkt är så att säga att förlora själva globen. Medvetenheten om jordens utsatta läge har lyckligtvis tilltagit och det är förhoppningsvis nog bara en minoritet som tror att det riktiga svaret på dessa problem vore att förbereda kolonier på andra planeter. [15] Utan ett beaktande av de trygghetsförlänande särdrag som genom sin jordiska förankring möjliggör genuint intresse för det annorlunda och avvikande, riskerar försvaret av ett multikulturellt samhälle att övergå i befästande av en monokulturell värld. Berikande utbyte kvävs av nationalism, men också av en multikulturalism som antar gestalten av fusionsideologi, istället för att värna om kulturell mångfald.
Och sist men inte minst: utan gemenskaper som tillåter medbestämmande och inflytande för medborgare som meningsfullt kan samtala med varandra, försvinner den politiska motkraften till de globala marknadskrafter som genom ny informationsteknik alltmer har antagit karaktären av ett anonymt och känslolöst globaliseringsmaskineri, präglat av den paradoxala mixtur som förenar total liberalisering av världshandeln med en centralistisk fusionsideologi som starkt hotar närdemokratin på många olika plan.
NOTER
[1] Wilhelm von Humboldt, Über die Verschiedenheit des menschlichen Sprachbaues und ihren Einfluß auf die geistige Entwicklung des Menschengeschlechts, Paderborn 1998 (1 uppl. 1836).
[2] Det vore säkert viktigt att undersöka hur liknande förväxlingar föreligger när det gäller andra ismer, d.v.s. en förskjutning från erkännandet av en viss tillhörighet till en mångfald ideologiska växlar på samma tillhörighet – något som kan alstra mycket generaliserande och ibland också tråkigt konfrontativa tanke- och beteendemönster.
[3] Sven Lindqvist, Utrota varenda jävel, Bonniers, Stockholm, 1992.
[4] En viktig bok inom politisk teori är fortfarande John Stuart Mill, On Liberty (1 uppl. 1859, finns på många språk, på svenska bl.a. i översättning av Alf Åhberg, Om friheten, Natur och kultur, Stockholm 1984). Om Chydenius, se t.ex. Pentti Virrankoski, Anders Chydenius: demokratisk politiker i upplysningens tid, Söderströms, Helsingfors 1995.
[5] Jfr Panu Pulma, Fattigvård i frihetstidens Finland: en undersökning om förhållandet mellan centralmakt och lokalsamhälle, Suomen historiallinen seura, Helsingfors 1985.
[6] Tyvärr bärs denna sammanvävning idag snarare av de etablerade maktstrukturerna och inte lika mycket av band till det amerikanska medborgarsamhället med dess många kritiska röster (Jeffrey Sachs, John Mearsheimer m.fl.).
[7] Se www.monde-diplomatique.fr/cartes/PPA.
[8] Några sajter kan nämnas: www.nachdenkseiten.de, https://elucid.media och Jeffrey Sachs många inlägg, bl.a. på adressen https://www.youtube.com/@judgingfreedom. Vad gäller den ryska kanalen RT som har förbjudits i EU med argumentet att det rör sig om rysk propaganda, inställer sig givetvis också frågan om propaganda inte finns litet här och var. Genom förbud fråntas medborgare möjligheten att själva bedöma och jämföra var propagandan är störst. Vissa program RT erbjuder, exempelvis www.rt.com/shows/worlds-apart-oksana-boyko/, har starkt bidragit till dess framgång. Många kringgår idag censuren genom att koppla upp sig på nätet med ett system som bär namnet VPN.
[9] Markus Fiedler och Frank-Michael Speer, Die dunkle Seite der Wikipedia, senare uppföljd av Geschichten aus Wikihausen – tillgängliga på www.wikihausen.de – med bidrag även av den kände dokumentärfilmaren Dirk Pohlmann, bland vars alster kan nämnas den också ur skandinaviskt perspektiv speciellt intressanta Täuschung – Die Methode Reagan: ARTE. Jimmy Wales, mannen bakom Wikipedia, sitter för närvarande i rådet för det nya övervakningsorganet NewsGuard som för övrigt också har ett nära samarbete med EU-kommissionen. Andra medlemmar är t.ex. Michael Hayden, tidigare chef först för NSA och sedan för CIA och Anders Fogh Rasmussen, f.d. generalsekreterare för NATO. Se https://www.newsguardtech.com/our-advisory-board/ [hämtat 22.12.2023].
[10] För Finlands del finns det starka skäl att igen begrunda J. K. Paasikivis ord om hur man kommer till rätta med sitt geografiska läge och de historiska realiteterna.
[11] Om Hallstein, se Annie Lacroix-Riz, https://www.les-crises.fr/europe-lacademisme-contre-lhistoire-6-6/. Artikeln ingår i en sexdelad serie 18-23.5.2019 på samma adress (delarna tillgängliga nederst på sidan) och inbegriper även information om Jean Monnet och Robert Schuman. Jfr även Annie Lacroix-Riz, Aux origines du carcan européen, 1900-1960. La France sous influence allemande et américaine, Delga-Le temps des cerises, Paris 2016.
[12] Se t.ex. Éric Branca, L’ami américain. Washington contre de Gaulle, Perrin, Paris 2017.
[13] Listan på personer som inte enbart av olika orsaker accepterade tredje rikets ideologi utan även aktivt var involverade i tillämpningen av densamma och ändå gjorde karriär i förbundsrepubliken, är lång. Se Ernst Klee, Das Kulturlexikon zum Dritten Reich. Wer war was vor und nach 1945, Fischer-Taschenbuch-Verlag, Frankfurt am Main 2009 samt Alfred Wahl, La seconde histoire du nazisme dans l’Allemagne fédérale depuis 1945, Armand Collin, Paris 2006. Den Hallstein närstående Carl Friedrich Ophüls var partimedlem sedan 1933 och också den biografin vore värd att närmare belysas eftersom Ophüls liksom Hallstein innehade en framträdande position i efterkrigstidens Tyskland och Europa. Detsamma gäller den både före och efter 1945 inflytelserika bankiren Hermann Josef Abs. Andra namn är Hans Globke (medansvarig för raslagarna och senare hög funktionär under Adenauer) och Carl Wurster. En ikon för uppgörelsen med detta arv är den offentliga örfil Beate Klarsfeld i november 1968 gav den västtyske kanslern Kurt Georg Kiesinger, också han aktiv partimedlem i tredje riket (och propagandaansvarig under Joachim von Ribbentrop).
[14] Edwin Black, IBM and the Holocaust. The Strategic Alliance Between Nazi Germany and America’s Most Powerful Corporation, Dialog Press, USA 2012.
[15] En tankeväckande film om detta ämne rekommenderas: Werner Herzogs The Wild Blue Yonder.