Fem texter
Anders Björnsson
KOLJADA
Alla fyra orkidéerna har kommit överens om att blomma samtidigt på julaftons morgon. Jag frågar dem, hur de har burit sig åt, och kommer att tänka på en novell av Gogol. Där kan allting hända. Det är julafton där också. Unga män samlas utanför böndernas hus för att sjunga julsånger och hylla Kristus. Sångerna kallas koljada, och tanken är, att husbönderna ska ge dem korvar och andra godsaker. Bönderna får mycket annat att göra, Kristus visar sig inte heller, utan själva fan ränner åstad. Det är en ukrainsk berättelse, från Syd-Ryssland. Potemkin, Krims betvingare, visar sig i en scen. Fan hinner med att fara genom luften, Petersburg tur och retur, med bysmeden på ryggen, för en kejserlig audiens. Allt som kan hända. Orkidéer som blommar samtidigt denna julafton.
MOSAIK
Min lilla sondotter Hanna (ett år och två månader) tycker bättre om riktiga saker än om leksaker. En riktig vattenkanna ska det vara, inte en leksakskanna. Hon vattnar på Kolonin och ser, hur hennes farmor har lukat grusgången från ogräs. Då börjar lilla Hanna, för att visa sig duktig, rycka upp farmors fina blommor med lökar och rötter. Farmor har bara en Hanna; nya blommor kan hon alltid skaffa. Hanna tycker också om djur. Ser hon en tax, går hon fram till taxen och pussar den på nosen, och taxen pussar tillbaka, för Hanna har matrester i mungiporna.
16/4 2021
VACKRA VARDAGSVAROR
Mantello betyder både svepning och överrock. Kanske en sådan rock som bars i skyttegravarna, innan soldaten själv fördes bort på bår. Pia Törnells golvvas heter så: Mantello. Den finns – eller fanns – i flera färgsättningar: vitt eller med gröna nyanser eller grågrynigt yttre med svartglaserade innerväggar. Liksom två vaser som slingrar sig om varandra, den ena något högre än den andra. En gråsvart ägde vi. I den satte jag kvistar av eukalyptus, liljor, forsythia, allt efter årstiden. Den gick i spillror under ett städpass. Detsamma hände henne under ett barnkalas, berättade Pia och skrattade. Hon hade varit min elev och sedan formgivare på Rörstrands i Lidköping, eller modellör, som man sade för länge sedan inom porslinstillverkningen. Av Pia har vi kvar en cirkelrund skål med lock, där vi kan ha mandlar och solrosfrön. På Mantellos plats hade tidigare stått två vaser i kornblått, inköpta hos keramikern Moa Rudebert i Järle, en före detta bruksort utrustad med stadsprivilegier år 1642, alltjämt gällande, eftersom där aldrig blev någon stad, än mindre residensstad, som kunde berövas dessa. Vaserna lämpade sig särskilt för äppelblom. De hade en öppning som av krossat äggskal och plongade, när man kom åt dem, och blev trasiga på riktigt, när det skulle hållas tal, i fyllan och villan. Den koboltblå teservisen har drejats av Annika Söderberg, Villsberga/Biskopskulla, i en trakt rik på lera, raviner och vattendrag. Den är oskadd ännu, väl inlåst i ett köksskåp, något missfärgad av drycken och sylten. Varje kopp har sin egen höjd över bordet, egen omkrets, skillnaderna knappt skönjbara, sitt eget skimmer, alltid förbluffande, som om allt vore blinkningar till en kringliggande ojämn terräng.
HILLERSBERG
Blå anses av någon anledning vara den kallaste färgen. Är det för att himlen är blå, men bara när solen lyser och värmer, och vattnet är blått, men bara när himlen är blå och fri från moln? Vattnet som svalkar en sommardag, från kran eller flaska, saknar all färg. Det varma vattnet i badhuset har kaklets skära eller gula färger. På Hökarängens antikvariat köpte jag en litografi av Lars Hillersberg; han har signerat den i blått. Kranskötaren är klädd i klarblå arbetsoverall; en fransad ljusblå FN-flagga hänger från kranens nederdel, den släpar nästan i marken. Kranskötaren flyttar varan arbetskraft, som är sövd (indoktrinerad), i fosterställning, ut från lagret, till produktivt arbete får man tänka sig. På huvudet bär han en brun mitra med ett kors. Hängselklämmorna är också bruna. Brun var nazismens färg. Allt annat: svart och vitt. Året är 1967.
KULTURGEOGRAFI
I
Trakten blev över stegvis: när Bergslagens ekonomiska betydelse minskade, när statarväsendet upphörde och sjötrafik slutade att drivas näringsmässigt. Då slog sig en ny typ av proletariat ner i skogsdungarna och längs stränderna och på före detta allmänningar, liksom utslagna och missbrukare i skjul och rivningsfärdiga torp eller arbetarbostäder. De kunde inte uppträda lika oförsiktigt som bygdeoriginal och byfånar, de färdades i rostiga fordon och skydde aktivt uppvaktning av myndigheter. (Hade inte också tattare strukit här förbi?) Andra ägnade sig metodiskt åt svartjobb. Kommersiell och annan service drogs in. Hundpensionat slogs upp, liksom hästgårdar; övrig djurhållning, till exempel av svin, upphörde. Billigt sommarboende permanentades. Cyklister och långfärdsskrinnare kom på besök. Ekonomiskt marginaliserade kunde driva lopphandel i lador. Siklöja och gädda restnoterades. Man ordnade skrivarkurser åt unga människor, trogna sitt eget universum. Hembygdsintresset förblev.
II
Vi gjorde oss resklara långt efter gryningen. Nagran var tung att bära. Den krävde en bastant frukost av charkuterier och bakverk. Vägarna gruslagda och slingriga, björnjägare hörde av sig med skott. Små städer kunde ligga i sluttningar, torgen päronformade. I ensliga byar, belägna på högplatåer, tillverkade bönderna sitt råa plommonbrännvin, de bjöd gärna, sedan sjöng de. Några hade säkert varit med i motståndskampen. Eftersom vi sällan visste, var vi var, kunde vi inte köra vilse. Även vid tretiden på eftermiddagen åt vi bakelser, vi lyssnade sedan på inspelningarna. Någonstans stod en stridsvagn. Timmermän och gruvarbetare kom från denna bygd. Vid en gränsövergång firades majalis. Över Alfhölds slättmarker flaxade storkar. Bokantikvariaten överallt välfyllda: den borgerliga klassen skaffade sig raskt nya ideal och seder. Vi gästade ett hem i Bratislava, där Kokoschka hängde på väggarna, innergården ogräsbevuxen. En del av konsten stals sedermera vid ett inbrott.