Förutom att översätta från tyska (se utdraget ur Heinrich Manns roman om Henrik IV i detta nummer), bedriva politiskt arbete mot svensk Nato-anslutning (sajten www.alliansfriheten.se) och annan publicistisk verksamhet i folkbildningens tecken arbetar Anders Björnsson emellanåt på ett litterärt projekt han kallar för FÅRADINGAR – ett slags kortfattade och med obehaglig spets utrustade ord- och tankelekar. Förr och Nu publicerar här ett urval av nyligen tillkomna rader i det björnssonska artilleriet. (Foto Knut Lindelöf)

FÅRADINGAR

Av Anders Björnsson

 

Att dra sig tillbaka utan att vara framskjuten.

Göra det som behövs men ingen behöver lägga märke till.

Döden är en retsticka. Ibland kommer den oanmäld. Ibland anmäler den sig för tidigt: då får man tillfälle att återhämta krafterna och att skriva några nekrologer till.

In i ålderdomen: ljusgrå linnebyxor, sneakers i svagt beige mocka (inte till att löpa med), gul knäppt t-shirt och handstickad brun bomullströja, vit stetsonhatt.

Jag vänder ryggen åt sociala medier, jävla floskel. Om du går in i en lokal där det sitter en massa fyllbultar, får du faktiskt skylla dig själv.

Är det någon skillnad mellan att bli kränkt och att bli förnärmad? Jag blir då och då förnärmad. (Skillnaden mellan lismande och lyhörd?)

Jaga småorden: ibland, eftersom, till exempel, nu, ofta, det vill säga, också, ju, ett slags, så kallad. (Vid manusläsning.)

Beslut: sök inga uppdrag, du slipper att bli mätt och vägd av träskallar. (Och begrav snarast peer review-systemet!)

Min dagliga oro giv mig idag. Hur skulle jag kunna reda mig annars?

Det glittrar i askarna. Björktrastungarna, de försvann raskt! Tidigt mörker mera hotfullt än det sena. Barometern, tillverkad av ”B. Oppenheim in Frankfurt a. M.”, inköpt på Tradera, visar Beständig i ur som skur. Motsträvig.

Händerna skrynklar sig efter sillinläggning: tre sorters senap, HP- och Worcestersås, tabasco, balsamvinäger, socker, rapsolja, dill. Det blir en sås mörk som konjak. Lederna styva. Onsdag eftermiddag. Sjöräddningshelikoptern spränger genom molnen. Nätterna varma och bångstyriga.

Och alla våra invasiva arter! Rosenspireahäck, kirskål, hallonen, både de äkta och prydnadshallonbusken som blommar nu. De är motsatsen till vänner som försvinner och lämnar blott frågetecken efter sig.

Ge aldrig upp: kampen mot liljebaggarna har lyckats!

Plötsligt ligger han där, en svart skalbagge, på skrivbordet och glänser. Han är som en gyllene prick bland alla håglösa attiraljer, dammiga. Död.

Till mig kommer repliker i grönskan, ännu outtalade, som katastrofvarsel, tillsammans med den tilltagande mängden av skräppost, min vardagsskräck. Och så talar man om cyberattacker.

Den som skriver bör ha någonting att säga. Jag då? På jakt efter någonting eller ingenting.

Nya ytterdörren till farstun går inte att stänga; får man igen den, går den inte att öppna. Detta påminner mig om fattigåret i Göteborg: jag hade för vida byxor, för trång kavaj.

Misstro: mot alla dessa flabbar (av bägge könen) som försöker göra politik. Detta är inte populism. Det är hederligt uppror.

Grundvattenbrist och översvämningsrisk.

Livets mening kan inte vara så stora pensionsavsättningar som möjligt. Eftersom de krymper.

Sanningen sitter trångt, samvetet är rymligt, alltmer sällan sitter något som hand i handske. (Om samtalskulturer.)

Domare kan inte både vara oavsättliga och tillåtas överpröva i demokratisk ordning fattade beslut. Om besluten är vidriga? Då får man riva upp dem. Om det inte går, får man väl göra revolution. (Ur brevväxlingen.)

Hos Tjechov är även fåntratten värd aktning. Hans vardagshumanism. Den ryska andens bidrag till den europeiska kulturen. (I dagboken, efter att ha läst Duellen.) [1]

För billigt att resa, för dyrt att bo. Det är det moderna oförnuftet!

Bisarra drömmar: jag letar förtvivlat efter ett hembageri i Råsunda villastad som aldrig har funnits – det har funnits, och finns, ett men inte där jag letar. Också villastaden finns.

Vad en efterlevande behöver är inte medlidande utan tecken på liv, också levt liv.

Vi har ingen rönnbärsmal på äpplena i år och nästan inga äpplen. Man blir rasande, eller hur?

Det är så mycket man måste veta för att kunna se. Det är så mycket man vet att man inte vill bli vittne till.

(Första halvåret 2017.)

[1] ”Och till råga på allt är han antisemit”, skriver Ljudmila Ulitskaja närmast som en självklarhet (Jakobs stege, svenska utgåvan, 2017, s. 68). Finns det riktigt stöd för detta? Kan man vara både usel och humanist? (Usel och demokrat!)