Exil

Jan Käll

 

1.

Jag går i exil.

Eller, vid närmare eftertanke, jag har redan gått i exil.  – När jag tänker på det inser jag att det nog var ett tag sedan, som jag gick i exil.

Märkligt nog var det en rysk film jag såg som fick mig att inse det. Filmen hette Dovlatov. Jag såg den på Netflix av alla ställen. En journalist jag följer tipsade om den på sin blogg. Så jag såg den. Sedan såg jag den en gång till. Och sedan insåg jag att jag, troligtvis sedan ganska lång tid tillbaka, befunnit mig i exil.

Känner ni förresten till Sergej Dovlatov? Han lär ha varit god vän med Joseph Brodsky. Vad jag vet finns det bara en bok av Dovlatov översatt till svenska. Den heter Kompromissen och är en samling berättelser skrivna med utgångspunkt från notiser och kortare artiklar som författaren publicerade i tidningen Sovjet-Estland mellan november 1973 och oktober 1976. Boken kom ut 1983. Den svenska översättningen gjordes av Hans Björkegren och gavs ut av Tiden 1984. Då levde författaren sedan fem år i exil i USA.

Berättelserna i Kompromissen är dråpliga. Absurda. Berättaren och det sätt han hanterar de situationer han ställs inför påminner en hel del om Haseks Svejk. Något senare upptäckte jag att en sådan hänvisning också görs i texten på baksidan av bokens skyddsomslag.

Men det var filmen jag skulle berätta om.

Handlingen utspelar sig i Leningrad under första veckan i november 1971. I staden pågår förberedelserna för firandet av revolutionsdagen. Sextiotalets politiska töväder har övergått i det frostiga 70-talet. Eller, som Dovlatov säger i filmens inledning:

”Någon måste ha sagt att nu får det vara slut på det roliga.”

Dovlatov är en ung författare. Men eftersom han anses politiskt opålitlig och inte vill nedlåta sig till att skriva i enlighet med den påbjudna programmatiken får han inte sina skönlitterära arbeten publicerade. Vilket i sin tur medför att han nekas inträde i författarförbundet. Vilket i sin tur ytterligare försvårar hans möjligheter att bli publicerad. Ja, ni fattar gången. Istället försörjer sig Dovlatov som journalist på en fabrikstidning. Men även där orsakar hans inställning problem. Han får i uppdrag att rapportera från en filminspelning som görs i samband med sjösättandet av ett nytt fartyg. Men han förmår inte hålla ironin borta från texten. Han beordras skriva om reportaget och göra det mer ljust och positivt.

Dovlatov driver runt i staden. Han bor hemma hos sin mor och har ett oklart förhållande till sin hustru, med vilken han har en dotter. Han besöker vänner som anordnar litterära salonger i sina hem. Han diskuterar situationen med sin vän Brodsky, som visst fått en diktsamling utgiven i USA. Han försöker ta reda på var man kan skaffa en viss tysktillverkad docka som hans dotter önskar sig. Livet och tillvaron går överlag trögt för såväl Dovlatov som för hans konstnärsvänner. De befinner sig alla ute i kylan.

Filmen har något dröjande och slumpmässigt över sig. Stundtals, som när Dovlatov för tidningens räkning är på uppdrag i ett tunnelbygge för att intervjua poeten Kuznetsov, är den nästan som en Fellinifilm. Ni vet, en sådan där film som emellanåt lämnar både berättelsen och huvudpersonerna för att istället berätta om något annat intressant som råkar dyka upp längs vägen.

Den är suggestiv. Vardaglig och drömsk på samma gång. Jag tycker mycket om den.

 

2.

När man är snart femtio år gammal går det inte längre att luta sig mot att man ”har talang”.

I bästa fall är jag drygt halvvägs hunnen på min levnads vandring. Vill det sig sämre har jag betydligt kortare tid kvar. Men jag är inte vilse i någon mörk skog. Det är värre än så. Misslyckandets kalla hångrin stirrar mig i ansiktet. Jag tycker mig höra vänners och bekantas och släktingars beklagande viskningar att jag knappt blivit insläppt på institutionsteatrar­na. I bästa fall har de pjäser jag skickat in renderat mig ett standard­iserat refuseringsbrev i retur. Det femtontal pjäser jag ändå fått framförda har samtliga varit på så kallade ”fria teatrar”. Huvudsakligen den jag själv sedan många år är med och driver.

Men så fick jag med Richard Turpins hjälp en möjlighet att skriva en pjäs för Stockholms stadsteater. Richard ”pitchade” in den hos teaterchefen. Titeln jag föreslagit var Fotboll i Jemen.

Teaterns chefsdramaturg skickade mig ett kontrakt som jag skrev under och strax därpå fick jag en första utbetalning. Den andra utbetalningen fick jag omkring ett år senare när jag levererade den första kompletta versionen av pjäsen. Jag förde en del diskussioner om utformningen av pjäsen med teaterns dramaturger och den vice teaterchefen. Särskilt den senare kom med värdefulla synpunkter. Efter ytterligare några månaders arbete hade jag en i stort sett färdig version. Det genomfördes en läsning med ett tiotal av Stadsteaterns skådespelare och teaterns chefsdramaturg. Läsningen gick mycket bra. Alla var entusiastiska och chefsdramaturgen sa till mig och Richard att vi inom kort skulle få ett produktionsbeslut av teaterchefen.

Vi lämnade teatern förhoppningsfulla och vid gott mod.

Men sedan blev det tyst.

Något produktionsbeslut kom inte.

De meddelanden vi skickade för att fråga hur det gick förblev obesvarade.

Tystnaden bestod. Månad lades till månad. Det fanns inget vi kunde göra. De människor som eventuellt skulle kunna ge oss besked gjorde sig oanträffbara.

Ett halvår senare träffade Richard teaterchefen på en premiärfest. Han passade då på att fråga hur det gick med vår pjäs. Det enda svar teaterchefen gav var:

”Nej, den pjäsen ska vi inte göra.”

Något formellt refuseringsbrev har jag aldrig fått.

Inte heller har jag fått veta hur det kom sig att teatern plötsligt bestämde att pjäsen inte skulle göras.

Bara tystnad.

 

3.

I filmen Dovlatov finns det en scen där Dovlatov besöker en fest på en datja. Datjan tillhör en urolog med kontakter i inflytelserika litterära kretsar. Dovlatov är där för att försöka få urologen att hjälpa honom in i författarförbundet. Han har tagit med sig en flaska fransk konjak, eftersom han har hört att urologen gillar fransk konjak. De talar på tu man hand i urologens arbetsrum. Urologen läser manuskriptet till en av Dovlatovs noveller. Dovlatov rör sig runt i rummet medan urologen läser. Han ställer sig framför bokhyllan och säger att han har blivit refuserad hundratals gånger, men att han inte förstår varför.

Men visst förstår Dovlatov. Han vet att han blir refuserad för att han inte anses skriva om de rätta ämnena och inte heller på det rätta sättet. Det är det redan flera som sagt åt honom, bland annat chefredaktören på fabrikstidningen där han arbetar. Chefredaktören säger att han måste välja de stora, eviga ämnena och att han måste befolka sina berättelser med lätt igenkännbara protagonister och antagonister. Chefredaktören säger:

”Men i de berättelser du skriver verkar alla vara bovar.”

Inte heller urologen gillar det Dovlatov gett honom att läsa. Även urologen talar om vikten av att välja de eviga ämnena och inte, som Dovlatov, ägna sitt skrivande åt vardagliga människor och händelser.

Dovlatov försöker med den franska konjaken. Men urologen säger att han inte är intresserad, att han redan har en hel låda.

Urologen uppmanar Dovlatov att inte ge upp. Han säger att han gärna vill hjälpa honom och föreslår att han ska boka en tid för prostataundersökning på hans mottagning.

Dovlatov frågar om prostataundersökning är ett nytt moment i antagningsförfarandet till författarförbundet. Sedan går han därifrån.

 

4.

Jag tänker på det där med de stora ämnena. Var det på samma sätt för mig med pjäsen på Stadsteatern? Var mitt ämne för Fotboll i Jemen inte tillräckligt storslaget och klassiskt? Jag hade trots allt Shakespeareska ambitioner med pjäsen. Ett myller av gestalter och intriger och en handling som utspelar sig på alla sociala nivåer och rör sig mellan Jemen, Helsingfors, Stockholm, Washington DC och sedan tillbaka till Jemen igen.  Uppslaget fick jag från några notiser i dagspressen som berättade om hur den svenska säkerhetspolisen, på uppmaning av amerikanska CIA, varit involverad i rekryteringen av en jemenitisk medborgare i Sverige. Jemenitens uppdrag var att infiltrera al-Qaida i syfte att öka träffsäkerheten hos det amerikanska drönarprogrammet. Dessvärre blev han avslöjad och slutade sina dagar skjuten och upphängd i ett fotbollsmål i huvudstaden Sana.

Men jag vet inte. Ämnet kanske är fel i vår tid. Kanske var det därför Stadsteatern stoppade den.

Vad ska man skriva om för att bli spelad på de stora teatrarna? Manlighetens kris i konstnärsvärlden? Könsidentitet? Hotet från nazismen? Konstens behov av frihet?

Jag vet inte.

Men jag tror ändå att man skriver bäst om de ämnen som personligen engagerar en.

Men om de ämnen som engagerar en inte engagerar några teaterdirektörer – ja, då står man där.

Egentligen är ju situationen densamma som för Dovlatov. Det är inget konstigt. Väljer du att skriva om sådant som inte är påbjudet uppifrån hamnar du utanför, och de där uppe kommer att göra allt de kan för att hålla dig utanför, så länge du inte ändrar dig och börjar skriva sådant de vill att du ska skriva. Men strängt taget kan man bara skriva det man kan. Att försöka förändra sig själv i det avseendet fungerar inte. Och om de där uppe inte gillar det du skriver – då är det som det är. Man får försöka hanka sig fram bäst det går, och hoppas på att det vänder. Att tala med dem om det är lönlöst. De har betalt för att hysa de uppfattningar de gör. Slutar de att göra det och byter uppfattningar går det för dem på samma sätt som det gått för mig. De slutar få betalt.

Som sagt, man får hanka sig fram.

Det är som Dovlatov säger i filmens sista scen:

”Den enda hederliga vägen är den som kantas av misstag, besvikelser och hopp.”

 

5.

Min fru har premiär på sin nya föreställning på Regionteatern i Växjö. Hon är fast anställd där sedan ett antal år tillbaka. Men det är inte så ofta hon är där och jobbar eftersom hon för det mesta är tjänstledig för att jobba i Stockholm. Pjäsen hon spelar är skriven av den danske dramatikern Peter Asmussen, som visst är död sedan ett par år tillbaka.

Faktum är att jag vid ett tillfälle träffade Asmussen. Det var när jag och Richard arbetade tillsammans på Betty Nansenteatern i Köpenhamn. Jag tror det var 1998. Det var på inuitbaren i Köpenhamn vi träffades. Det var sent på natten. Eller kanske snarare tidigt på morgonen. Vi det laget var vi allihop rejält berusade, inte minst Asmussen. Det var svårt att höra vad han sa, och det berodde inte enbart på att han pratade danska och den pumpande teknomusiken från diskoteket i andra änden av lokalen. Han puffade på en fet cigarr. Hans läppar var fuktiga av saliv och fläckade av tobaksflagor.

Har ni varit på inuitbaren i Köpenhamn någon gång? På den tiden var det ett riktigt ruffigt ställe. När man kom in genom dörren möttes man av en garderobiärsdisk där ingen tycktes lämna in sina ytterkläder. Därifrån kunde man gå antingen åt vänster eller åt höger. Gick man till vänster kom man in i ett stroboskopflimrande diskotek med bedövande ljudnivå. Gick man däremot till höger kom man in i något som närmast liknade en ölhall med robusta långbord och bänkar. Där satt mängder med försupna inuiter håglöst stirrande. Här och var satt också en och annan alkoholiserad färöing.

Jag vet inte varför vi gick dit. Och inte heller om vi kom tillsammans med Asmussen eller om vi träffade honom där. Vi satt på en av de väggfasta bänkarna längst in i lokalen. På något sätt hade Asmussen fått reda på att vi arbetade på en föreställning om Bader-Meinhofligan. Jag skrev manuset och Richard regisserade. Vi hade fått uppdraget av Betty Nansenteaterns utsvävande producent. Bölle som han kallades. Han hade sett en uppsättning vi gjort av August Strindbergs Lilla katekes för underklassen och efter det gav han oss jobbet.

Idén var dålig redan från början. Bölle ville helt enkelt att vi skulle göra samma sak med Rote Armee Fraktion som vi gjort med katekesen. Jag tror för övrigt det var P.O. Enquist som tipsat om oss när Bölle kom till Sverige i jakt på vänsterradikala teaterarbetare. Till saken hör att jag aldrig riktigt fick klart för mig vad det var Bölle ville ha. Jag försökte istället skriva en pjäs om Andreas Bader, Ulrike Meinhof och Gudrun Enslin och de andra i den inre kretsen av RAF. Det var nog den huvudsakliga orsaken till att jag senare fick sparken från projektet. Bölle ville ha fart och fläkt och knutna nävar. Han ville ha radikalitet i allmänhet.

Men Asmussen gillade Bader-Meinhof. I synnerhet Ulrike Meinhof svärmade han för. Så mycket uppfattade jag när vi satt där på inuitbaren. Att han ville skriva en pjäs om henne och visa vilken känslig och intelligent människa hon var. Jag tror han sa att han ville skildra henne som om hon befann sig i ett psykotiskt tillstånd, en ond dröm skapad av hennes eget vänsterengagemang. Mer än så uppfattade jag inte. Det sista jag minns är att den redlöst berusade färöingen som satt bredvid Richard välte det stora långbordet över ända för att kunna ta sig ut till toaletterna.

Asmussens pjäs som min fru spelade i Växjö var inget vidare. En monolog utan framåt­rörelse. Tillståndsteater. Min fru gjorde vad hon kunde i rollen. Hon gjorde det bra. I foajén efter föreställningen träffade jag min gamla förläggare. Det var hon som sålt in pjäsen till teatern. Min fru introducerade oss. Förläggaren låtsades inte känna igen mig. Jag spelade med. Gjorde ingen affär av det. Teatern bjöd på middag. Jag drack en hel del, mest för att döva känslan av att inte höra till.

 

6.

Vi har drivit vår teater i ett kvarts sekel vid det här laget. Det var så vi träffades, jag, Richard och Henrik. Jag var 25 år gammal och hade nyligen debuterat som dramatiker.

Första gången jag hörde talas om Richard och Henrik var genom ett tv-reportage i kulturmagasinet Nike. Det var samma år som Richard och Henrik bildat sin teater. Tevereportaget gjordes i samband med repetitionerna av deras första uppsättning, Sartres Fångarna i Altona.

När jag hörde dem tala om sina ambitioner med politisk teater insåg jag att det var det här jag gått och väntat på. De berättade att ett av de avgörande skälen till att de bildat teatern var avsaknaden av politisk teater i Sverige och att det alltså fanns en lucka att fylla. Men även viljan att själva få bestämma vilken teater de som skådespelare skulle producera var en viktig drivkraft. Ambitionen var att skildra och ta ställning till samtidens stora politiska frågor. Teatern skulle vara agitatorisk och uttalat socialistisk.

Jag tog kontakt med dem. Lämpligt nog kunde jag, eftersom jag vid tidpunkten arbetade som journalist på Folket i Bild/Kulturfront, göra det under förevändningen att jag ville skriva en artikel om dem.

Jag gick och såg Sartreuppsättningen. Vi var väl en fyra, fem stycken i publiken. Några dagar senare träffade jag Richard och Henrik för intervjun.

Vi diskuterade politik och kedjerökte cigaretter. Jag frågade dem om de trodde att en väpnad revolution var en framkomlig väg. De hajade till och tvekade några ögonblick. Sedan skrattade Richard och sa att det aldrig var fel att sticka ut hakan och att de gjorde det, alltså att de trodde på den väpnade revolutionen.

Jag skrev en artikel där jag försökte väva samman mina intryck av uppsättningen med intervjun. Artikeln blev dock aldrig tryckt och manuskriptet har sedan länge gått förlorat. Men det var efter att jag intervjuat Richard och Henrik som tanken på ett samarbete uppstod. Sedan tog det inte särskilt lång tid innan jag var en del av teaterns inre krets. Jag skrev en pjäs som vi uppförde. Den blev grundligt utskälld i pressen.

Den första stora publikframgången kom året därpå när vi bearbetade och på scenen uppförde August Strindbergs Lilla katekes för underklassen. Publiktrycket blev så hårt att vi till slut var tvungna att neka folk att köpa biljetter. Vi fick hyllande helsidesrecensioner i de stora tidningarna. Vi var i blickfånget. Vi var de nya.

Det är länge sedan.

 

7.

Jag och Richard åker upp till Norberg för att hälsa på en gammal kollega som vi planerar att göra en pjäs ihop med. På vägen i bilen pratar vi om Peter Handke och den mediala storm som utlösts mot honom efter att det blev känt att han tilldelats 2019 års Nobelpris i litteratur. Både jag och Richard retar oss på de av våra kollegor som stämmer in i de stora mediernas kör av fördömanden mot Handke. Vi menar att de har fel, och att de genom att sluta upp bakom den officiella linjen gör sig till verktyg för intressen som de egentligen inte sympatiserar med. Vi finner dem blåögda, och dessutom okunniga. Allt handlar naturligtvis om vad Handke skrivit och sagt om inbördeskriget i det forna Jugoslavien och Natos så kallade ”humanitära intervention” i samma krig.

Varken jag eller Richard är särskilt intresserade av Handke som författare. I det här sammanhanget är han ju först och främst ett exempel. För Richards del som en försvarare av det forna Jugoslavien och en motståndare till att det slogs i spillror. För min del är han ett exempel på vad som händer när man nyttjar sin yttrandefrihet till att säga något som går på tvärs mot en av mäktiga intressen etablerad och understödd sanning.

Vi skojar om att vår teater, som för dryga tio år sedan uppförde Handkes pjäs Publikförolämpning, offentligt borde be om ursäkt, att vi borde kräla i stoffet. Det roar oss också att en av de som medverkade i föreställningen numera är en av dem som högljutt protesterar mot Handke och hans Nobelpris.

Sedan finns idén plötsligt där. Den uppstår liksom organiskt ur vårt samtal. Vi kläcker den gemensamt. Idén att teatern borde göra en happening tillsammans med Handke när denne är i Stockholm för att ta emot sitt pris. Att vi borde ställa honom inför en självutnämnd domstol.

Vi blev riktigt upplyfta av idén. Vi tyckte att den, om den gick att genomföra rent praktiskt, skulle komma att bli den bästa och mest spektakulära happening som gjorts på många år. Vi började omedelbart fila på ett utkast till manus. Jag plockade fram datorn och började skriva. Vi spånade fram handlingen. Helst skulle Handke plötsligt försvinna från banketten på Stadshuset för att sedan dyka upp på vår teater på Hornsgatan.

”Helst iförd handbojor”, sa Richard.

Jag skrev den inledande scenanvisningen.

Handke ensam mitt på scenen, i stark, kall belysning. I ena handen ett vitt, hopvikt pappersark. Framför honom, vid fonden, tribunalens ledamöter uppradade bakom ett långt bord. Stela, vitsminkade, med en nyans av grisaktig rosa. På de tre övriga sidorna runt om åhörare.

Först formalia, namn, födelseår, nationalitet etcetera. Tribunalen försäkrar sig om att det är Nobelpristagaren i litteratur de har framför sig. Handke gör en gest med handen där han håller pappret och säger att han förberett ett uttalande. Tribunalen verkar dock inte särskilt intresserad av Handkes uttalande. Istället reser sig en av tribunalens ledamöter, går runt till andra sidan skranket och vänder sig till åhörarna och meddelar att tribunalen har ett tillkännagivande att göra. Sedan slänger sig ledamoten ner på golvet och ber åhörarna om förlåtelse. Ledamoten ber om ursäkt för att det på samma scen som den de nu befinner sig på har framförts en pjäs av Peter Handke. Med grötig röst och tårfyllda ögon vrålar ledamoten att de var unga och oförståndiga, att de blev förledda av provokatörer. Om de förorättat eller kränkt någon ber de om ursäkt. De ber om ursäkt om de indirekt försvarat folkmord och blodtörstig nationalism. De ber om ursäkt om de bidragit till att förvränga historien. De ber om ursäkt om de spridit desinformation.

Det hela har karaktär av hysterisk reningsrit.

Till slut reser sig ledamoten, borstar dammet av kläderna och återvänder till sin plats bakom skranket.

Stärkta av sin egen underkastelse tar tribunalen därefter itu med Handke.

Tribunalen frågar Handke om denne har klart för sig att han står anklagad för ett mycket allvarligt brott. Att han misstänks ha förvirrat allmänheten och för att ha avvikit från den överenskomna historieskrivningen om bakgrunden till kriget i det forna Jugoslavien. Tribunalen anklagar honom för att ha låtit påskina att det kanske inte är så enkelt som att serberna ensamma var de skyldiga och att de som folk inte genomgående är ondskefulla och expansionistiska nationalister. Han anklagas för att komplicera verkligheten. Tribunalen säger att det är mycket allvarligt, eftersom allmänheten inte mår bra av att vara förvirrad. Eftersom allmänheten behöver klara och tydliga föreställningar att hålla sig till.

Handke invänder försynt:

”Men om dessa föreställningar är felaktiga, om de är osanna?”

Vilket får tribunalens ledamöter att explodera av indignation. Med illa dold avsmak frågar de om herr Handke menar att den officiella historieskrivningen om orsakerna till krigen i det forna Jugoslavien är felaktig. Menar herr Handke att Natos bombningar var missriktade? Att det var fel att släppa alla dessa bomber? Herr Handke kanske rentav menar att Natos bomber var orättfärdiga, att den ”humanitära interventionen” inte var humanitär?

Handke säger ingenting. Tribunalen anlägger en undervisande och mästrande ton.

Tribunalen frågar om herr Handke verkligen inte förstår att den bild av helheten som framstående jurister och forskare har fastslagit i domstol och historieböcker är sann på ett högre, övergripande plan. Tribunalen säger sig tala om den principiella sanningen om bakgrunden och orsakerna till de tragiska krig som slet sönder det forna Jugoslavien. Tribunalen frågar om herr Handke verkligen inte kan förstå det.

Handke säger nej.

Tribunalen mästrar vidare.

Det kanske är just det som är ett av problemen, att herr Handke inte förstår de sakerna. Men så är herr Handke också författare, en konstnär, och även om han är en mycket framstående sådan så är han kanske inte den som är bäst skickad att handha sådana mer komplicerade historiska skeenden som det är fråga om i föreliggande fall. Herr Handke måste lära sig att begripa att den principiella sanningen om orsakerna till krigen i det forna Jugoslavien har befästs av mäktiga institutioner och individer vars trovärdighet numera är beroende av att den sanningen upprätthålls. Förstår herr Handke inte att dessa institutioner och individer kan skadas av att han kommer dragande med sitt ifrågasättande?

Men tribunalen ger inte Handke tid att besvara den ställda frågan. Istället besvarar tribunalen själv frågan genom att säga att herr Handke uppenbarligen inte är intresserad av sanningen, utan att herr Handke tvärtom är ute efter att fördunkla sanningen.

Tribunalen stannar upp ett ögonblick och säger sedan, med påtagligt darr på rösten, att det som gör det hela så mycket värre är att den sanning herr Handke vill fördunkla är sanningen om ett folkmord.

Tribunalen upprepar ordet.

Folkmord.

Låter det ringa ut bland åhörarna.

Sedan återtar tribunalen sin mästrande ton och säger sig i viss mån kunna ha överseende med herr Handkes beteende, eftersom herr Handke är godtrogen och naiv, och därigenom också, troligtvis, lättledd. Samtidigt är det just det som är själva problemet. Tribunalen säger sig nämligen, redan vid en ytlig översikt, kunna konstatera att stora delar av världshistorien framstår som rörig. Det kan leda till att allmänheten blir förvirrad, eller rentav deprimerad, av historiens mångfald och komplexitet. Av den anledningen är förenkling nödvändig. Historien bör framställas som så rätlinjig och lättfattlig som möjligt. Det bör också för allmänheten redan på ett tidigt stadium vara tydligt vilka av de olika historiska aktörerna som är att – i objektiv mening – betrakta som goda respektive onda. Krigen i det forna Jugoslavien är i detta sammanhang sannerligen inget undantag. Tvärtom, de utgjorde själva startpunkten för insikten om nödvändigheten av denna förenkling.

Handke säger inget. Han bara skakar på huvudet.

Tribunalen säger att herr Handke istället för att skaka på huvudet borde följa tribunalens exempel och be om ursäkt.

En av tribunalens ledamöter tar fram en flaska Klorin och häller upp i en pappmugg. Sträcker fram muggen mot Handke och uppmanar honom att tömma giftbägaren.

Handke ser mycket trött ut. Han säger:

”Vilken eländig tid vi lever i.”

 

8.

Vi skulle naturligtvis i god tid se till att läcka idén till media. Det var en viktig del i det hela, eftersom det ju ytterst var mot de stora drakarna som vår happening var riktad. Vi skulle konfrontera dem deras egna metoder, samtidigt som vi för publiken visade upp dessa metoder i uppskruvat format. Då skulle deras lögner bli tydligare. Kunde vi garantera Handkes närvaro skulle de stora medierna inte våga riskera att utebli. Det skulle vara detsamma som tjänstefel. Vi räknade således med att betydande delar av världspressen skulle infinna sig på teatern.

Vi kunde knappt vänta på att få delge våra kollegor på teatern vår idé.

Men märkligt nog smittades våra kollegor inte av vår entusiasm när vi några dagar senare la fram vår idé. Ju mer målande och hängivet jag och Richard beskrev våra planer desto mer skruvade de på sig, desto ihärdigare dröjde deras blickar i bordsskivan mellan oss.

Vi förklarade för dem att det var en unik chans och ett tillfälle som inte fick försittas och att vi, för att vinna tid, genom ett ombud som var bekant med Handke redan skickat ett brev med förslaget till honom.

Då lyftes deras blickar från bordet.

”Vad sa ni att ni gjort sa ni?”

”Tiden är knapp”, sa Richard.

”Vi måste få veta så fort som möjligt om han är intresserad, så att vi får en möjlighet att planera”, sa jag.

”Det innebär en hel del jobb”, sa Richard.

De stirrade på oss.

Det var uppenbart att vi missbedömt situationen. Successivt fick vi klart för oss att ingen av våra kollegor var särskilt pigg på att genomföra vår Handkehappening. Vi diskuterade med dem upprepade gånger. Men de gled undan, sa varken ja eller nej. Deras skeptiska ansiktsuttryck och undflyende blickar skvallrade dock tydligt om var de stod.

Till slut, när tiden verkligen började bli knapp (det var några dagar in i december) och vi dessutom genom vår kontakt fått veta att Handke verkade positivt inställd till vår idé, kallade vi till ett styrelsemöte för att få frågan avgjord en gång för alla.

Det blev hårda diskussioner. Våra kollegor var inte längre undfallna och vaga. Nu var de istället upprörda. Vi hade visat dem scenen jag skrivit som förslag till happeningen. De viftade med den och sa att den var stötande och opassande. Vi försökte förklara att det var just det som var syftet, att den skulle framstå som plump och stötande. Men våra kollegor verkade inte lyssna på vad vi sa. De sa att vi trivialiserade alla de människor som dödats och lidit under kriget. Vi sa att människor dog och led i alla krig men att det inte var det som vår föreslagna happening handlade om. Men de verkade inte lyssna på vad vi sa. Istället anklagade de oss för att skapa ett dåligt debattklimat på teatern. De sa att vår elakhet och vårt tyranni tvingade fram en tystnadskultur på teatern.

Vi sa att vi ville ha en omröstning om förslaget.

Vi genomförde en omröstning.

Vårt förslag röstades ned.

 

9.

Vi gick ut genom glasdörrarna från teaterns upplysta foajé till i höstmörkret utanför. Richard sa att han skulle åt andra hållet, åt Slussen till. Vi skiljdes åt. Jag gick längs den regnvåta trottoaren hemåt. Det började blåsa. Jag knäppte rocken och körde händerna djupt ner i fickorna. Gick framåtböjd för att parera den stickande vinden.

Jag tänkte på när Pierre och jag en smällkall vinterdag för många år sedan promenerade tillsammans med våra respektive fruar på Djurgården och diskuterade skillnaden mellan att leva i ett kommunistiskt och kapitalistiskt system.

Vi var överens om att det knappast var någon skillnad för den enskilde individen om denne var förbjuden att resa utomlands eller aldrig någonsin skulle ha råd att göra det. Vi var överens om att det praktiskt sett gick på ett ut.

Pierre sa att i ett längre historiskt perspektiv, det vill säga ett eller ett par hundra år, så skulle man inte betrakta kapitalismen och kommunismen som särskilt väsensskilda eftersom båda syftade till att utgöra ett för världen gemensamt, allomfattande och sammanhållet system.

Jag kom att tänka på det där när jag traskade hemåt. Sedan slog det mig plötsligt att vi redan var där. Skillnaderna hade redan suddats ut. Jag var en dissident i ett kapitalistiskt land. Jag hade gått i exil. Precis som Dovlatov.