Ett ikoniskt antikrigsfoto: myter och betydelser

Paul Elitzik, som skrivit nedanstående text, har undervisat i journalistik och media vid The School of the Art Institut i Chicago i mer än 30 år. Han är fakultetsrådgivare för deras studenttidning F Newsmagazine. Han var tidigare publicist och redaktör vid Lake View Press som introducerade Jan Myrdals verk, inklusive India Waits och Barndomstrilogin, till engelskspråkiga läsare. Hans blogg  www.consideredsources.com diskuterar media, politik i bred bemärkelse och kultur.    Mike Powers

 

17 juni 2018

Paul Elitzik

 

Den slagkraftiga teckningen av Fred Klonsky återkallar i minnet ett av Vietnamkrigets ikoniska fotografier, som vi har sett i tidningar och på tv många gångar under de femtio år som gått sedan det togs. Fotot ”Avrättning i Saigon” har kallats för en bild, ”som ändrade krigets förlopp”. Måhända gjorde det inte det, men det bidrog till att forma amerikanernas kollektiva minne av kriget.

Jag trodde att jag kände Eddie Adams foto av ”avrättningen”, som belönats med Pulitzerpriset – det vill säga kände dess historia och innebörd [fotot kan ses på denna länk]. Men när Klonskys konst fick mig att på nytt undersöka mitt minne, stötte jag på den historia av mytskapande som återspeglar våra ständigt skiftande och kulturellt betingade minnen av kriget som sådant. Jag fann även fotot vara ett fängslande exempel på hur ikoniska bilder kan lyftas ut ur historien och erhålla en egen och annan betydelse och därmed tjänstgöra som lärorika exempel på hur vi tenderar att se på fotografier genom ideologiska glasögon.

Fotot visar hur Nguyen Ngoc Loan, som var chef för Sydvietnams säkerhetstjänst, på nära håll skjuter en tillfångatagen FNL-soldat under Têt-offensiven 1968, [dvs. Nordvietnams stora offensiv mot Sydvietnams och USA:s styrkor som pågick mellan januari och september 1968; övers. anm.]. Fotot skilde sig från de oräkneliga bilder av kriget som vi dittills hade sett – det visade inte sårade eller döda kroppar utan just ögonblicket då någon dödas och dör. Däri låg fotots ”nyhetsvärde”, det som fick Associated Press att skynda på med publiceringen. Men det som gjorde fotot mer ovanligt, och gav det en betydelse bortom den abstrakta bilden av våldet, var det sammanhang i vilket det ingick.

Ett subversivt och moraliskt tvetydigt foto

Fotot var också ovanligt genom dess i sammanhanget subversiva moraliska tvetydighet – skottet avfyrades inte av en anonym soldat utan av en av de höga regeringsfunktionärer de amerikanska soldaterna stred och stupade för och ställde frågan: Är detta ett mord? Fotografiet föreföll att representera någonting mer än den på bilden fångade händelsen vilken förmedlades av den enkla bildtexten på en enda mening.

För att förstå betydelsen av fotot måste vi förstå den inverkan Têt-offensiven hade. Det blev för den amerikanska publiken en chock att erfara den vietnamesiska gerillans intrång på USA:s ambassad [i Saigon] och attackerna mot städer och amerikanska och sydvietnamesiska baser runtom i landet. Amerikanerna hade fått höra att USA var på väg att vinna kriget medan fotot tycktes ertappa presidenten och generalerna mitt i en gigantisk och fasansfull lögn.

Det hade inte förekommit några foton som detta i de äldre ”censurerade krigen”, såsom 2:a världskriget och Koreakriget. I detta krig, även om redaktörerna alltjämt filtrerade informationen, kunde fotografer och journalister röra sig tämligen obehindrat i landet. Av kritisk betydelse var att den framvällande antikrigsrörelsen, som följde på uppgången av de svartas frihetsrörelse, hade medfört att den kalla krigsinramning som hade möjliggjort undangömmandet, bortförklarandet och döljandet av de illdåd som begicks under Koreakriget hade börjat förlora sin legitimitet. I februari 1968 hade massrörelsen och den växande oenigheten inom eliten skapat en opposition, som var redo att utläsa den subversiva innebörden av den moraliskt tvetydiga bilden.

En videoinspelning av mordet visades dagen därpå på NBC:s nyheter, men det var fotot som blev till den ”outplånliga bilden av kriget”, ett av de kraftfulla foton som folk alltid skulle förknippa med Vietnamkriget. Snart nog fanns fotot på affischer som bars av demonstranter som protesterade mot kriget. General Westmoreland, befälhavare över USA:s trupper i Vietnam, skrev senare: ”Fotografiet och filmen chockerade världen”. Och med chefens för NBS:s nyhetsbyrå i Saigon ord blottlade bilden ”krigets fasa och vansinne”. En månad senare, men innan han officiellt deklarerat sig som presidentkandidat i primärvalen, sa Robert Kennedy: ”Fotografiet av avrättningen fanns på förstasidan i alla världens tidningar – något som fått våra bästa och äldsta vänner att ställa sig frågan, av sorg mer än av vrede, vad som har hänt med Amerika?”.

Betraktare av bilden såg inte endast det chockerande dödsögonblicket utan även generalens avslappnade beteende, obesvärad av närvaron av nyhetskamerorna. Han höjde armen för att skjuta så snart fången förts fram till honom, synbarligen utan ett ögonblicks tvekan, signalerande den rutinmässiga inhumaniteten och straffriheten. Fotot kom att tjäna inte bara som en anklagelse mot den korrupta och brutala sydvietnamesiska regeringen. Bilden ställer inte endast frågan om det är dessa människor vi dör för? Utan även: Är det oss själva vi ser?

En slagkraftig antikrigsbild…eller?

Eddie Adams tyckte inte det, och han gillade inte det sätt antikrigsdemonstranterna använde fotot. Han var den fotograf som för AP:s räkning tagit bilden. När den först publicerades, tillsammans med den ännu mer chockerande filminspelningen dagen därpå, kallade NBC:s John Chancellor det för ”den hårdhänta rättvisan på en gata i Saigon”. Adams intog med säkerhet, kanske också Chancellor, mördarens och inte offrets ståndpunkt.

Adams hade inte tagit sig till skådeplatsen för att avslöja råheten hos den sydvietnamesiska polisen eller militären. Den exemplariske fotografen, briljant, djärv, besatt befann sig där…just därför att sådana grabbar måste befinna sig i händelsernas centrum. När sedan verkan av fotot hade insetts, gav AP honom uppdraget att följa Loan. Adams var en gåpåare till soldatfotograf, en marinveteran som stödde USA:s krigsansträngningar. Snart nog blev han vän med generalen, en mycket smart person som kunde vara såväl charmig som ”hänsynslös”, ”grym”, ”ond”. Adams hävdade att ”killen var mycket omtyckt bland vietnameserna. Du vet, han var en hjälte för dem”.

Adams var den ena av två fotografer som vann Pulitzerpriset i fotografi i kriget. (Den andre var Nick Ut, som tog det andra historiska fotot av en tolvårig flicka som blivit bränd under en napalmbombning och som sprang längs vägen naken och skrikande bland en grupp barn och soldater. [Även detta foto kan ses på länken ovan; övers. anm.]) Men Adams skulle komma att säga att han önskade att något av hans andra foton hade vunnit, kanske ett av hans foton av båtfolket, inte exekutionsfotot.

“Jag brukar säga till folk att två liv gick till spillo i det fotografiet”, förklarade Adams. ”Personen som blev skjuten och den som tryckte på avtryckaren. Amerika fördömde den senare. De sa att han sköt någon i kallt blod. Och jag försökte förklara att det finns både ’good guys and bad guys’ i alla krig. Den gången var Loan en bra kille. Han stred med Amerika för Amerika. Förutsätts du inte att skjuta din fiende? Jag menar att det var vad han gjorde. Och alltså fördöms han?”

Åratal senare besökte Adams Loan i USA och bad om ursäkt. Vilket Loan artigt avledde genom att påpeka att Adams bara hade gjort sitt jobb, och att någon annan hade tagit bilden om inte han hade gjort det.

Att tappa kontrollen över berättelsen

Adams insåg att en fotograf inte har någon kontroll över sitt verk efter en publicering; bilden får ett eget liv och en egen betydelse. Loan tappade också kontrollen över sin berättelse; han blev ökänd och inte endast i Vietnam. När han 1969 anlände till USA för behandling på Walter Reed Hospital av sitt ben som krossats under strid, rapporterades det i nyhetsmedia. Inte på grund av Loans mod att leda sina män in i öppen strid, vilket hade kostat honom hans ben, utan på grund av fotot.

“Ett vanhedrande slut på en vanhedrande mordisk epok”, sade senator Stephen M. Young. ”Denna brutala mördare kommer att erhålla den bästa medicinska, kirurgiska och näringsmässiga omsorg som finns att tillgå…allt på de amerikanska skattebetalarnas bekostnad.” Några år senare, när Loan nådde Amerika i floden av flyktingar efter Saigons fall, försökte INS [Immigration and Naturalization Service; övers. anm.] deportera honom för ”moralisk nedrighet” (moral turpitude). Han var en av de vietnamesiska flyktingar som fanns på en lista över personer anklagade för tortyr och narkotikasmuggling under Saigonregimen.

Loan angreps i media men försvarades både av William F. Buckley Jr. i National Review och av Murray Kempton i The Progressive. Detta skedde efter kontroversen om löjtnanten William Calleys massaker i byn My Lai, där också löjtnanten blev en syndabock för de ”verkliga brottslingarna” över honom vilka gick ostraffade. Loan tilläts slutligen att stanna i Förenta Staterna, genom att president Carter ingrep och gjorde slut på kontroversen.

En generals omvandling: modell för en ”modellminoritet”

Den ”brutala mördaren” tedde sig mycket annorlunda för reportrarna bara några få år senare. Han hade anslutit sig till den våg av flyktingar som lämnade Saigon 1975 och anlände omsider till USA med sin familj. Reportrar upptäckte att han drev en pizzeria i en galleria i Burke, Virginia, 30 km från Washington DC. Restaurangen hade han köpt för 8000 dollar, som han dels lånat av vänner, dels jobbat ihop till själv i ett annat arbete i huvudstaden. Hans hustru och barn hjälpte honom i restaurangen, som han döpte om till ”Les Trois Continents” och där han förutom pizza, hamburgare och varmkorv även serverade vårrullar och kryddiga köttbullar i fisksås gjorda på fläskfärs.

Loans identitet hade i likhet med fotografiet genomgått en förvandling. Loan återskapade sig själv som ett exempel på den asiatisk-amerikanska ”modellminoriteten”. Han arbetade 12 timmar om dagen i två jobb, var hängiven sin familj, undervisade den ena dotter i franska och skickade den andra till college. Som älskvärd restaurantvärd språkade han med sina kunder och sprang efter envar som inte ätit upp sin mat och frågade vad han kunde förbättra.

Vi vet vem du är din djävel!

Eddie Adams blev hans vän och besökte honom flera gånger. En gång på Loans restaurant såg han följande graffiti på herrtoaletten: ”Vi vet vem du är, din djävel!”.

Vem var han?

Folk som har ett vagt minne av fotografiet brukar identifiera skytten som en sydvietnamesisk officer. Vi kan ta reda på en del om honom, men det är märkligt att fotot är så berömt under det att huvudpersonen själv är så okänd, som om bilden i sig själv sa allting. I kontroversen kring deportationen blev endast dödandet på fotot diskuterat, och det är inte särskilt lätt att nu ta reda på mer, i synnerhet säker information. Vår krigshistoria är fokuserad på USA:s inblandning och på striderna, mindre på den sydvietnamesiska regeringens politik eller dess ledande tjänstemäns biografier.

På ett ställe läser du att Loan fram till 1949 kämpade i Viet Minh för oberoendet från fransmännen. På ett annat ställe att han anslöt sig till den prestigefulla franska militärakademin S:t Cyr, och på ytterligare ett annat att han tillhörde l’École de l’Air, den franska luftförsvarsakademin. Journalisterna ignorerar de flesta detaljer om hans tid i den sydvietnamesiska armé, som upprättades av fransmännen i deras desperata försök att behålla greppet om sin koloni.

Frågan är hur mycket av denna information som härrör från diskutabla källor – journalister som fick den från Loan själv, historiker som har litat på journalisternas rapporter eller fått den från andra sydvietnamesiska militärer eller poliser då det begav sig eller åratals senare i form av intervjuer eller memoarer? Historiker är försiktiga med sådana källor, journalister är det i mindre utsträckning och det är i huvudsak journalister som tecknat vårt porträtt av Loan.

Många historiker och journalister från Vietnamkriget är överens om några saker. Inte att Loan var “omtyckt av vietnameserna”, som Adams uppgav för Bob Edwards. Loan steg till makt i sin egenskap av skyddsling till generalen, senare premiärministern och därefter vicepresidenten Nguyen Cao Ky, som satte Loan i ledningen för den nationella polisen, den militära underrättelsetjänsten och för kontraspionaget. Genom att ställa sitt nätverk till förfogande för sin beskyddare, utgjorde Loan i realiteten tvångsmakten inom Kys politiska organisation och kunde både skrämma och muta tjänstemän på alla nivåer i Vietnam och backa upp Ky i dennes rivalitet med presidenten Thieu.

Loan var ansvarig för undertryckandet av det buddistiska upproret 1966. Han sa till vicepresident Ky att han var beredd att leda en kupp mot regeringen om man inte angrep pagoderna i Da Nang där dissidenterna hade samlats. Loan lät sina män döda hundratals rebellsoldater såväl som mer än hundra civila, som hade sökt skydd i Da Nangs pagoder. Han fortsatte med upprensningar i Hue, där han samlade ihop hundratals studenter och andra protesterande som fick försmäkta i fångenskap i åratal efteråt, många till krigsslutet 1975. Som en fingervisning om Loans och regimens natur kan följande nämnas: av de 1870 fångarna i Chi Hoafängelset i Saigon var 1665 registrerade som buddister, endast 50 som kommunister.

Fler motbjudande detaljer ges i Alfred McCoys omfattande undersökning om droghandeln under kriget, ”The Politics of Heroin in Southeast Asia”. Trots att studien publicerades 1972, och på nytt i en reviderad utgåva 2002, hittar man inte många av McCoys uppgifter i de tillrättalagda berättelserna om det ikoniska fotot som förekommer i tidningar och tidskrifter. Man skulle kunna säga att själva fotot har blivit till en ”Loan-historia”, överflyglande inte endast huvudpersonens omvandling till restauratör i Virginia utan också han tvivelaktiga förflutna.

Loan var en av de mäktigaste sydvietnamesiska tjänstemännen. McCoy skrev att Ky själv saknade ”bas, pengar, förbindelser och förmåga till intriger”. Loan å andra sidan förfogade över praktiskt taget hela den nationella säkerhetsapparaten – polisen, de militära och civila underrättelsetjänsterna och handplockade allierade i militära toppositioner. I fysisk makt torde han befunnit sig på andra plats efter Ky och hade under en tid befälet över 70 000 beväpnade krigare. Han ansvarade för antikorruptionsundersökningar och använde sin makt för att förgöra Kys politiska fiender och påtvinga lagstiftarna dennes vilja, han ledde till och med in beväpnade personer i Nationalförsamlingen för att se till att en omröstning fick ett önskat utfall.

Beskyddarverksamhet och droghandel i Saigon

Han hade monopol på beskyddarverksamhet och opiumhandel. McCoy beskriver hur han inbjöd korsikanska och kinesiska nätverk att skeppa opium producerat i Laos från Saigon till Europa för ett fastställt pris till Kys politiska organisation. McCoy beskriver i detalj hur Loan ”systematiserade korruptionen genom att reglera hur stor provision varje agent skulle erhålla, hur mycket varje tjänsteman kunde lägga beslag på för egen del och hur stor procentuell andel som skulle betalas till Kys politiska apparat”. Han torde ha varit enastående i sitt jobb. Oavsett hur mycket han kan ha tagit för egen del, förde han uppenbarligen inte med sig mycket till USA, där han arbetade långa timmar för att försörja sin familj. Journalister har beskrivit honom som en som stoltserade med makt och våld, inte med rikedom. I jämförelse med andra tjänstemän levde han modest och klädde sig som en enkel polis, inte som en general.

Han sa att amerikanerna bröt sitt löfte att föra ut honom ur Vietnam när Saigon föll, och att han blev tvungen att fly ur landet tillsammans med sin familj genom att sitta inklämd i lastutrymmet på en South Vietnamese Air Force C-130 utan tillåtelse att medföra några ägodelar.

”Med den ställning jag hade i Vietnam borde jag ha varit miljardär, inte bara miljonär. Jag vet vad andra la beslag på, men Ky och jag var stridande män och att stjäla var inte vårt sätt. Så nu arbetar jag som en slav och vi bor 11 personer i ett litet hus och vi har ingenting, ingenting, ingenting!” berättade han för reportern Tom Buckley.

En del framställningar behandlar honom som en hjälte. Eddie Adams ansåg att han var det. Andra korrespondenter kan ha fruktat honom och samtidigt respekterat hans mod. Han var, som någon påpekade, den enda sydvietnamesiska – eller amerikanska – general som sårades i strid. Den versionen av Loan har anammats av konservativa, som fortfarande har politisk nytta av att mytologisera Vietnamkriget. De nämner inte att denna chef för den nationella polisen i en polisstat var ansvarig för ett landsomfattande förtryck av dissidenter, massinterneringar, tortyr och mord såväl som för en genomgripande korruption på alla nivåer.

Tom Buckley, som för Times räkning intervjuade Loan flera gånger i Saigon och senare i Förenta Staterna, kände honom bättre än de flesta reportrar: ”Han hade makt över liv och död, och på hans order blev tiotusentals personer fängslade i de så kallade tigerburarna på Con Son Island och på andra platser; torterade i de fruktade lokala förhörscentren; lönnmördade, avrättade eller helt enkelt bara försvann.”

Eddie Adams foto berättade inte den historien, men blev en symbol för den mordiska och korrupta regim för vilken unga människor drogs in i ett grymt krig. Om detta var skyttens karaktär borde vi kanske åter fundera över vilka FNL-terroristerna (”Vietcong terorists”) egentligen var.

(Övers. PO Käll)