ETT FOSTERLÄNDSKT KRIG

Om nyöversättningen av Leo Tolstojs Krig och Fred

Av Anders Björnsson

Leo Tolstojs klassiska verk Krig och fred I-IV har nyligen kommit i svensk nyöversättning av Barbara Lönnqvist. Det är en viktig händelse då, som Anders Björnsson påpekar i denna presentation, det är den första helt kompletta svenska översättningen av verket. __________________________________________________________ Leo Tolstoj, Krig och fred I–IV. Översättning och efterord: Barbara Lönnqvist. Lind & Co 2017. 1830 sid ”Historiska händelser styrs inte av orsaker, utom möjligen av den yttersta orsaken till alla orsaker”, skriver Leo Tolstoj ett stycke in på fjärde och avslutande delen av Krig och fred. ”Men det kan finnas lagar som styr händelserna, till en del okända, till en del sådana som vi redan anar. Och dessa lagar kan vi upptäcka först när vi upphör att söka orsaken i någon människas vilja, alldeles som upptäckten av planeternas rörelser blev möjlig först sedan man upphörde att tro att jorden inte rörde sig.” Detta nedtecknades under senare delen av 1860-talet. Ryssland, Tolstojs hemland, var förnedrat och försvagat efter nederlaget i Krimkriget, mot Frankrike och Storbritannien, men tycktes också stå inför en reformera med livegenskapens avskaffande och ökat lokalt självstyre. Femtio år tidigare hade Ryssland framgått som den europeiska segermakten, men de inhemska reformansatser, som kejsar Alexander I och hans kansler Speranskij lanserat, hade alldeles kommit på skam. Efter den slutliga segern över Napoleon i slaget vid Leipzig, Völkerschlacht, i oktober 1813 (och den därpå följande ryska ockupationen av Paris) inträdde överallt i Europa reaktion. Också revolutionsgeneralen Bernadotte, en av den franske kejsarens närmaste, gick som regent och konung av Sverige emot det liberala anloppet.

Bernadotte förekommer inte i Tolstojs epos annat än i en bisats, när han gör narr av den svenske tronföljaren för att han på våren 1812 bytte fot från Frankrike till Ryssland. Men för den ryske aristokraten och skriftställaren spelar de stora männen – genierna, hjältarna, de militära teoretikerna, ministrarna och härförarna – en alldeles underordnad roll i de internationella kraftmätningarna. Vad som är av betydelse är den anda som besjälar människorna i de olika länderna, arméerna, folkskikten. Med en mera modern terminologi skulle vi här kunna tala om klasståndpunkten. Den som inte beaktar mannen i ledet – hans håg och försörjningsmöjligheter, hans införståddhet – röner nederlag. Hären går dit där födan finns. Den befälhavare som inte inser detta biter i gräset. Den ryske överbefälhavaren furst Kutuzov fattade och praktiserade detta under fälttågen 1812, genom sin defensiva krigföring och den brända jordens taktik som avsåg att svälta ut fienden. Tsaren och hans hovmän ville ideligen leverera batalj. Fransmännen, efter förödelsen av Moskva på tidiga hösten 1812, hade ryssar i ryggen men mera sällan i fronten. Ryska partisankrigare kände marken, årstiden, vattendragen, förråden. Ingenting av detta stod i militära handböcker. Strategin gav sig själv. Slumpen var, enligt Tolstoj, mera utslagsgivande än alla planer i världen, för ingenting går någonsin enligt plan. ”Det mesta skedde tvärtemot det man gett order om”, konstaterar författaren lakoniskt. Därur föds massans kraft och improvisationer, också dess offervilja: de måste lita bara till sig själva och till sina övertygelser. Och ur detta tankegods formar den forne artilleriofficeren, deltagare i Krimkriget och iakttagare av strider i Kaukasien, en historiefilosofi som ligger så långt bort från tidens idealism och hjälteromantik man gärna kan komma. (Inte bara Tolstoj, även Solzjenitsyn värderade för övrigt artilleriet högt.) Alla – de där uppe och de där nere – är styrda av samma lagbundenheter. Man måste invänta händelserna. Kutuzov är ofta sömnig, ibland senfärdig. Napoleon vann alla sina drabbningar (utom möjligen slaget vid Borodino de första dagarna i september 1812, det är omtvistat), men han förlorade kriget. Romanen Krig och fred (som också är en historiematerialistisk traktat) har nu utkommit i nyöversättning till svenska, av Barbara Lönnqvist. Det är den första fullständiga utgåvan på vårt språk. Föregångarna har, enligt Lönnqvist, varit förkortade eller förvanskade eller både och. I kommentarer redogör hon för sakläget. Den uppburne Hjalmar Dahls ”standardutgåva” lider inte bara av lakuner utan också av tilldiktningar, vilket känns ganska chockerande att få reda på för den som stiftade bekantskap med detta verk i gymnasieåren. Även rena charlataner har försökt att visa framfötterna genom högt uppskruvade pretentioner – här behöver man inte nämna namn, Lönnqvist är sakkunnig och trovärdig. Och hon har, definitivt, etablerat en ny standard – en prosa med force och beskrivningar av kulturhistorisk finess. Hennes tolkning är vad vi framdeles kommer att relatera till och konsultera. Barbara Lönnqvist har tidigare översatt ryssar till svenska, något som säkert har varit en bjudande plikt för en professor i detta främmande språk vid Åbo Akademi. Jag vill särskilt nämna hennes förnämliga tolkningar av Dostojevskijs En underjordisk dagbok (2010), med annan titel än Ulla Roseens tidigare översatta Anteckningar från källarhålet (Atlantis 1985), samt Tolstojs kortroman Hadji-Murat (Lind & Co 2006), som handlar om ett av de ryska Tjetjenien-krigen. Också den nya versionen av Krig och fred har långa briljanta partier – särskilt i dialogerna firar hon triumfer.

Ändå måste jag anmäla några reservationer. Lönnqvist lägger sig nära svenskt nuspråk, och det är inte fel. Men när jag själv studsar vid återkommande formuleringar som ”bry sig” istället för till exempel ”bry sig om” och ”ta in” istället för ”ta till sig” eller något motsvarande, då inflyter något stötande anakronistiskt i framställningen. Det finns ett antal – inte särskilt många – sådana konstigheter som förlaget lätt hade kunnat rätta till. ”Tömmar” istället för ”tyglar” är inte bra när man talar om husarer och deras attackhästar. Och varför ach- eller cha-lujdet ska transkriberas till ett h, förstår jag faktiskt inte: Mihail, Bezuhov, Doluhov. Kanske är detta ett finländskt mode. Men skriver vi inte Chrusjtjov, Chatjaturjan, Archangelsk, Charkov? Nå, detta må vara petitesser, som lekmannen kan reta sig på i sin vilsenhet.

Krig och fred är en av de stora europeiska romanerna alla kategorier. Och som framgår med all önskvärd tydlighet av Ben Hellmans underbara, välgenomforskade bok Hemma tog Tolstoj (Appell Förlag 2017) var denne greve och godsägare en välkänd europeisk intellektuell i sin tid. Han mottog och korresponderade med svenskar, danskar, finnar och andra representanter för den dåtida europeiska offentligheten. En av hans söner gifte sig med en dotter till Enköpingsläkaren Ernst Westerlund, ett äktenskap som slutade olyckligt, och flera ätteläggar finns fortfarande kvar på svensk mark. Tolstoj växlade obehindrat från ett språk till ett annat: tyska, franska, ryska. I Barbara Lönnqvists översättning återges många repliker på den ryska överklassens språk franska, ibland med, ibland utan förklaringar på svenska. I den ryska hären ingick flera höga officerare av utländsk, inte minst tysk, extraktion: Bennigsen (Kutuzovs fiende i generalstaben, en som ville ständig offensiv), Barclay de Tolly (med skotsk härkomst, som hade segrat mot svenskarna 1808–09), Bagration (georgier). Den fiktiva figuren greve Pierre Bezu(c)hov, en oäkting och överflödande rik, hade uppfostrats i fransk miljö, i Schweiz. Den ryska liksom annan europeisk högadel var en internationell kast. Den framträder i all sin glans, skröplighet och skändlighet i Tolstojs berättelse. Tolstoj blandar familjekrönika och krigsskildring. När greve Nikolaj Rostov återvänder från kriget för att ta hand om släktens finanser, som har raserats på spel och dobbel och en lättsinnig livsföring, måste han lita till sina bönders idoghet. Rostov är ingen innovativ lantbrukare, han vet att andra kan mer än han. ”Han såg inte [den fortfarande livegne] bonden som verktyget”, skriver Tolstoj, ”han såg på honom som målet för verksamheten, bonden var domaren. I början iakttog han honom för att förstå vad bonden eftersträvade, vad som var dåligt eller gott för bonden. Han låtsades visserligen att det var han som bestämde och befallde, han började prata som de och bedömde saker och ting på samma sätt. Och det var när han förstått vad bonden tyckte och strävade efter, när han lärt sig tala bondens språk och förstå den underliggande meningen, som han kände att han kunde styra över honom såsom det förväntades. Och Nikolajs skötsel av godset gick honom väl i händer.” Och här ser man faktiskt ett reformprogram. Man ser den Tolstoj som på sitt Jasnaja Poljana skulle skapa ett slags alternativjordbruk under patriarkalisk färla och lämna sin ungdoms stora synder och förlustelser bakom sig. Det är en herreman, en barin, för vilken kampen mellan nationer inte längre betyder någonting och som söker frid i vardagen genom Guds tillskyndan och blir ett föredöme för många progressiva i det sena självhärskardömet och runt om i Europa.