Mitt försök att lyssna på en framstående forskare
Lennart Stenflo, professor emeritus i plasmafysik vid Umeå och Linköpings universitet, har tidigare i Förr och Nu berättat om sina forskningserfarenheter i f.d. Sovjetunionen, (Förr och Nu nr 2 2018 & nr 1 2019). Här berättar han om sina möten med den store ryske fysikern Vitalij Ginzburg (1916-2009), som belönades med Nobelpriset i fysik 2003 för sina insatser för den teoretiska förståelsen av bland annat supraledning. Ginzburg, menar författaren, var förebildlig även genom den stora bredden i sina forskningsintressen.
av lennart Stenflo
I sin välkända kantat vid jubelfest-promotionen i Uppsala år 1877 skriver Viktor Rydberg
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
…..
och bävande du frågar
Allsmäktige, vart bär min led?
När jag själv nyligen blev jubeldoktor i Uppsala återuppväcktes mina funderingar om vart vi alla är på väg. Många människor med ambitioner att finna ”den rätta vägen” har under det förra seklet tyvärr lyssnat på onda profeter (som Hitler, Khomeini, Usama-bin-Ladin, etc.) vilket medfört ofattbara lidanden för en stor del av mänskligheten. Nutidens politiker är ju också ofta dåliga föredömen och har, tvärtemot vad de själva påstår, i regel inte några konstruktiva svar. Dessutom är agenda-journalisterna i allmänhet mycket olämpliga som vägvisare med sina vinklade reportage och med sin kritik av konkurrerande nättidskrifter (såsom exempelvis ”Förr och Nu”!). Så kanske kan vetenskapsföreträdarna istället ge bättre vägledning?
Om vi börjar för 120 år sedan kan vi notera att en enorm vetenskaplig utveckling har skett under 1900-talet, där genier som Albert Einstein, Niels Bohr, Werner Heisenberg, Robert Oppenheimer, Andrej Sacharov, m.fl. har spelat en avgörande roll. Det har därför skrivits ett mycket stort antal böcker om dessa framstående forskare, som trots att de nu är döda i högsta grad lever vidare genom sina upptäckter och uppfinningar. Vid detta sekels slut, det vill säga om cirka 80 år, kommer säkert en mängd böcker att också skrivas om 2000-talets framgångsrika forskare (av vilka de flesta troligen inte ens är födda ännu). Men redan nu, efter de första 20 åren av vårt århundrade, kan kanske en första återblick vara befogad. I första hand väljer jag därför att titta på de hundratals naturvetare som fått Nobelpriset under tiden 2000-2019. Frågan är följaktligen vem av dessa som kan anses vara den främsta? Jag vill då i första hand framhålla den ryske fysikern Vitalij Ginzburg på grund av att hans kunskaper var bredare än de andra naturvetarnas. Min åsikt är naturligtvis något subjektiv, men jag tror att de flesta av mina kolleger ute i världen skulle kunna instämma.
Vitalij Ginzburg
Vitalij Ginzburg föddes år 1916 i Moskva. Som begåvad fysiker blev han tidigt rekryterad till det militärindustriella komplexet. Tillsammans med Andrej Sacharov sattes han där in på vätebombsprojektet i Arzamas-16, som var ett kodord för den superhemliga platsen för forskningsanläggningen. När jag för första gången träffade Ginzburg hade jag naturligtvis ingen aning om vad detta var för en plats, och jag hade inte ens kunna föreställa mig att jag två decennier senare, på 1990-talet, skulle bli ombedd av ryska myndigheter att utvärdera några av deras forskningsprojekt där.
År 1950 skrev Ginzburg, tillsammans med 1962 års nobelpristagare Lev Landau, ett arbete om supraledning. För detta blev han långt senare (2003) slutligen belönad med Nobelpriset. Men tack vare sin utomordentligt stora bredd kunde han också göra fundamentala upptäckter inom andra områden, såsom plasmafysik, kärnfysik och astrofysik. Kanske kan han betraktas som ”det sista universalgeniet” i en värld som tyvärr nu karakteriseras av ökad fragmentisering av vetenskapen.
Ginzburg har lärt mig att de enda personer som man bör vara rädd för är de som säger ”jag vet vad som behöver göras”. Han syftade då inte enbart på 1900-talets våldsbejakande ledare, utan även på 2000-talets nya ideologer som i den fördärvliga postmodernismens fotspår förordar allt fler varianter av social ingenjörskonst, klimat-fascism, normkritik, identitetspolitik, etc. Naturligtvis har jag själv, liksom de flesta andra, åsikter om framtidens problem, men historien visar oss att vi kanske inte vet så mycket som vi tror. Även vetenskapsmän och vetenskapskvinnor som ”vet” bör man enligt Ginzburg ställa sig kritisk till. Eftersom mycket av utvecklingen i världen till stor del styrs av kaotiska processer, som fortfarande är okända inom en stor del av vetenskapssamhället, bör alla inse sin egen begränsning då det gäller att veta eller förutspå vad som kan hända i framtiden. Man skall därför inte hänvisa till icke-hållbara argument som att ”de flesta forskarna vet” eller ”lyssna på forskarna”. Istället bör man dra nytta av verifierade resultat samtidigt som man är öppen för seriös granskning av forskarna. I dessa fall har även jag anledning till självkritik eftersom jag för 30-50 år sedan ofta uttalade mig i massmedia (som SvD och DN) om energi-och klimatfrågor.
Att även vissa suspekta och politiskt aktiva företrädare för svenska kyrkan nuförtiden blandar sig i de vetenskapliga debatterna, gör verkligen inte analysen av de svåra problemen lättare. Minns de inte hur olyckligt det var när kyrkans män på Galileis eller Darwins tid i huvudsak endast bidrog med dåliga argument?
Framtiden
Så vad vet vi om framtiden? Vitalij Ginzburgs varningar om vart vår väg kan leda är ju något oroväckande. Därför kompletterar jag dem med att igen hänvisa till Viktor Rydberg där det senare i kantatet ges ett mycket vackert och tänkvärt svar som berör meningen med vårt liv
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd som undan Honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.