Elin Wägner och freden

Elin Wägner och freden

Ulrika Knutson

Ulrika Knutson, f. 1957, är frilansjournalist och kritiker, verksam i press, radio och tv. Hon är kolumnist i SR P1:s Godmorgon, världen! Hon har varit ordförande i Publicistklubben, och är hedersdoktor vid humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Litteratur i urval: Kvinnor på gränsen till genombrott – grupporträtt av tidevarvets kvinnor, 2004, utökad nyutgåva 2021. Emilia Fogelklou: sökare, stigfinnare, gränsöverskridare, 2009 (red). Denna artikel om Elin Wägner bygger på hennes bok Den besvärliga Elin Wägner, 2020.

Söndagen den 2 augusti 1914 var en varm och strålande dag i hela Europa. Överallt väcktes människor av klangen från kyrkklockor, signalen för att kriget brutit ut. Också i Sverige dånade klockorna. Men den starkaste känslan denna dag var inte fasa eller förvirring. Den dominerande känslan var – entusiasm. Även i Sverige fanns en stark  opinion som ansåg att vi borde gå med i kriget, på Tysklands sida, men regeringen förklarade snabbt Sverige neutralt.

Författaren Elin Wägners oro över kriget var det alltså inte alla som delade. Så här skriver hon i anteckningsboken med titeln Interiörer från mitt Privathelvete:

Vad som händer oss här i huvudstaden vet ingen. Vi ha köpt mjöl, knäckebröd, kaffe, socker, fotogen. Allt stiger kolossalt. Rykten löpa omkring av alla slag, det ena värre än det andra. Vi ha ingen ordentlig telegrafförbindelse med utlandet. Allt är kaos. Över allt detta den fridfulla sommarhimlen och Guds klara solsken. Ångest, ångest. Jag sitter och fundrar på att skriva till de mina och jag har ingen lust. Vad kan jag säga dem? Ingenting som kan trösta och lugna. Ingenting annat än vår egen oro och våra tvivel, vår fruktan.

Det är kännetecknande för Elin Wägner att genast anklaga sig själv för modlöshet. Hon tycker att hon borde ha förmågan att trösta andra, vara stark och kompetent och ta hand om ordningen i kaos.

Elin Wägners stora intresse för fredsfrågan väcktes i rösträttskampen, där hon varit aktiv sedan 1908. När första världskriget bröt ut stannade rösträttsrörelsen av i många länder. Till alla argumenten mot kvinnornas sak kunde männen nu lägga kriget. I krigstid fick de små frågorna stå över. Kvinnorna borde nu lojalt sätta sina krav på undantag och vänta, föreslog den konservative riksdagsmannen Rudolf Kjellén i en debatt i andra kammaren. Han var professor i statsvetenskap och expert på nationsbegreppet. Han var skeptisk till demokrati i allmänhet och avskydde tanken på kvinnlig rösträtt:

”Vad som behövs i allvarstid är inte mer kvinnor utan mer män”, fastslog Kjellén.

Åren före kriget hade präglats av en polariserad debatt om försvaret och rustningspolitiken. Elin Wägner och hennes väninna doktor Ada Nilsson hade engagerat sig starkt för den ”liberala barrikaden”, sida vid sida med den dåvarande liberale statsministern Karl Staaff, som hade gått emot högerns krav på stärkt försvar. Han fick mäktiga fiender i Sven Hedin och kungaparet Gustaf V och Victoria. Krisen kulminerade i bondetåget i februari 1914, när 30 000 bönder visade sin lojalitet med kungen. Karl Staaff skälldes allmänt för landsförrädare, och avgick. Ada Nilsson backade inte utan organiserade Föreningen frisinnade kvinnors, där hon blev ordförande och Elin Wägner sekreterare. Wägner berättar långt senare att Ada Nilsson ”fick mig med in i det nybildade Frisinnade kvinnor, det var inte svårt ty just då var det vansinnigt impopulärt och nästan landsförrädiskt.”

Elin Wägner väljer nu att successivt tona ner sitt rösträttsengagemang till förmån för fredens sak.

Snart kastar hon sig över uppgifterna som kriget ställer. Kvinnornas uppbåd var en nationell samling över klass- och intressegränserna, till stöd för landet och de inkallade männen. Så småningom kommer uppbådet också att rymma protester mot kriget, men i början handlar det mest om att samla in pengar, sticka strumpor och visa  patriotisk välvilja.

I oktober 1914 ger Idun ut ett specialnummer, Kvinnorna och kriget. Bland rubriker som ”Mellan drabbningarne”, ”De skövlade hemmen” och ”Flyktingar i Sverige” undrar Elin Wägner: ”Vad säga kvinnorna?” Det är här hon deklarerar sig som pacifist.

Talande är att hon kopplar rösträttskampen och fredssaken hårt till varandra: ”Dessa vulkaniska utbrott av våld” är ett ”slag i ansiktet just mot de principer, på vilka kvinnorörelsen bygger.” Riktigt illa är att kvinnorna nu på tröskeln till rösträtt och aktning ”vårdslöst har sopats åt sidan”, har hållits utanför de ”ödesdigra besluten”. Underförstått: kvinnorna hade kanske kunnat göra skillnad och kanske kunnat förhindra krigsutbrottet. Hon tycker att kvinnorna i det neutrala Sverige har ett särskilt ansvar att arbeta för fred och medling, ”att förstå och känna medlidande med alla folk som strida och blöda.”.

Kvinnornas särskilda ansvar för freden kommer att bli Elin Wägners mission inte bara under kriget, utan hela livet. Det är här det börjar.

I samma nummer av Idun rapporteras om tusentals ryska flyktingar som passerar Sverige i överfulla tåg. Elins väninna Marika Stiernstedt skriver en flammande appell för Belgiens lidande folk. Med sin fransk-polska bakgrund dömer hon Tyskland hårt efter det brutala anfallet på Belgien i krigets inledningsskede.

Elin Wägner sätter däremot en ära i att aldrig fördöma någon enskild stridande part, eller enskilda soldater. De lider ju alla under krigets färla. I grunden är Elin Wägner också Tysklandsvän, som så många andra svenskar 1914. De viktigaste svenska kontakterna inom vetenskap, industri och handel skedde med Tyskland. Skandinaviska författares och konstnärers väg ut i världen gick via Tyskland. Det gällde dem alla: Selma Lagerlöf, Ellen Key och Strindberg hade en stor trogen och tacksam tysk publik. Konstnären Carl Larsson berättar i sina memoarer hur rörd och stolt han blev över brevet från en tysk soldat, som uthärdat lervällingen och granatkrevaderna över skyttegraven, tack vare Larssons akvareller från Sundborn i boken Ett hem.

 Det är inte bara borgerligheten som är tyskvänlig.  Socialdemokratin är kalkerad efter tyskt mönster,liksom fackföreningsrörelsen. Hjalmar Branting beskriver sin socialistiska fostran som ”tysk”. Och stora delar av vår socialpolitik var av preussisk modell;  Bismarcks socialförsäkringssystem omplanterades lyckosamt i skandinavisk jord.

I Elin Wägners och maken John Landquists krets är det Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström som sticker av, genom att hålla på Frankrike och ententen. De övriga är mer eller mindre tyskvänliga. Sigfrid Siwertz, Sven Lidman och Tor Bonnier tillhör ”aktivisterna”, som tycker att Sverige borde slåss på Tysklands sida. Siwertz ger en målande bild av stämningarna i sin roman Eldens återsken (1916). Där får den mjäkige Lennart som värnpliktig klart för sig vad livet handlar om:

”Ve dem som blott vilja se krigets baksida, ljöd det inom honom. Ve den som blott se lidandet och icke det väldiga modet! Ve dem som glömma att livet är ett äventyr och icke en institution.”

 Även vår snälle nationalskald Erik Axel Karlfeldt hade  drömt om hälsosamma manliga hjältedåd i dikten Ny nord 1911:

För sött och för klemigt vi bakat

vår kropps och vår andes bröd;

giv smaken som fäderna smakat,

av kärvhet, av fara och nöd.

I Tyskland är det Ernst Jünger som snart lovsjunger krigets renande stålbad. Den beundrade Thomas Mann är vid samma tid glödande nationalist och skeptisk till demokratin. Han kommer att ändra sig med åren, men än så länge lockar kriget mera än det skrämmer. Sigfrid Siwertz läste och tog intryck.

Det mentala klimatet i Sverige var alltså förberett för krig. Elin Wägner satsar alla krafter på freden.

I januari 1915 skriver hon till Ellen Key: ”Känslan att kvinnorna ha så stort ansvar är nästan hemsk, ty de få icke svika sitt stora ögonblick … jag känner mig så pessimistisk, man kan inte hjälpa att man tvivlar på andra, när man själv känner sig slagen till jorden, ett urverk med brusten fjäder.”

Brevet speglar känslan i den långa novell hon skrivit under den första krigshösten, De eniga millionerna. Där skildras ett internationellt kvinnomöte för rösträtten – kalkerat på Stockholmsmötet 1911 – men krigsutbrottet slår alla höga ideal i spillror. Kvinnorna drabbas också av nationalismens demon och tänker i första hand på sina män, sina söner och sina fädernesländer.”

Ellen Key svarar med vändande post: ”Pessimist för nuet är även jag. Men ALDRIG för framtiden. … Var stod det skrivet att VI skulle segra? Men skrivet står (i vårt hjärtas tavlor av kött) att vi skola strida. Således: friskt mod!”

I april 1915 reser Elin Wägner som delegat till en stor kvinnokonferens i Haag i det neutrala Nederländerna. Det var tänkt som ett internationellt rösträttsmöte, men rösträttskampen har kommit av sig, i hela Europa. Mötet omformas till en fredskongress. Att kriget kastar sin skugga också över kvinnornas gemensamma ansträngningar visas bäst av att fransyskorna inte kommer till mötet i Haag. De vägrar sitta vid samma bord som kvinnor från Tyskland och Österrike. Huvudtalare i Haag är den berömda ungerska feministen och fredskämpen Rosika Schwimmer, en av Elin Wägners stora förebilder vid sidan av Ellen Key.

Alla hoppas att kvinnorna ska kunna stå emot militarismen och krigshetsarna – men det är svårt. Pacifismen står lågt i kurs.

Kongressen enas om några viktiga krav: allmän rösträtt också för kvinnor, skiljedom i stället för väpnad konflikt vid mellanfolkliga tvister. Låt neutrala länder medla i det pågående kriget. På mötet bildas Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF, som fortfarande är verksamt med huvudsäte i Genève.

Hemma i Stockholm planeras en stor aktion, Kvinnornas fredssöndag den 27 juni. På 343 platser i landet kommer 88 000 kvinnor att samlas för freden. Överallt lästes samma tal upp för publiken, skrivet av Elin Wägner. Fast att hon var författaren nämndes inte i Iduns – osignerade – referat, skrivet av talförfattaren själv. Men det framgår att Kvinnornas fredssöndag präglades av ett högtidligt, enat allvar och att talarna lät Tegnérs Det eviga uttrycka ambitionen:

Erövrar det onda all världen till slut

så kan du det rätta dock vilja.

Elin Wägners beundrade Rosika Schwimmer reste direkt från Haag till USA och övertalade bilmagnaten Henry Ford att bekosta en fredsexpedition till Europa, för att medla mellan de krigförande länderna. Den excentriske Ford chartrade en Atlantångare och for själv iväg med ett stort sällskap. Expeditionen blev ett fiasko, sällskapet grälade inbördes och Henry Ford åkte snart hem igen. Fordexpeditionen väckte allmänt åtlöje, och inte minst hånades Rosika Schwimmer, eftersom det varit hennes idé från början.

Ellen Key hade gett sitt stöd till expeditionen. I januari 1916 skriver Elin Wägner i ett upprört brev till Key: ”Jag tyckte det var så fegt av allt fint folk att inte ens våga ta hatten av för Ford, av fruktan för sitt eget anseende. Om man gör sig löjlig, än sen? Jag skulle skämmas själv om inte 1916 års män – och kvinns – funne mig löjlig.”

 Ett dåligt litet lok

Hon tycker att svenskarna är arroganta när det gäller fredsfrågan: ”Folk vet så litet och vet så fel. Det förbannade Svenska Dagbladet och andra gula pressorgan göder dem med gift. Jag sörjer över att svenskarna är så bakom, har så litet patos, så lite entusiasm. Vi är som ett godståg med ett dåligt litet lok och sekunda kol. Jag känner mig ibland som ett litet stycke kol som brinner upp i ångpannan utan att tåget går fortare för det.”

I brevet berättar hon att hon tänker bli frilans, och försörja sig som författare. Planerna på en stor fredsroman är redan igång, Släkten Jerneploogs framgång.

Den utspelar sig i lilla Gustavsfors, som  påminner om Gustaf V:s Sverige. Den elaka Landshövdingskan, som piskar upp nationella stämningar och motverkar fredens sak, har drag av drottning Victoria.

I centrum står den liberala fru Ingar Gunnarsson, eldsjäl och affärsidkare. Fru Ingar är högst medveten om att man inte kan tala om ett krig:

”För spekulanter och vrakplundrare är det ett välsignat krig, för brinnande patrioter är det ett heligt krig”. För fru Ingar är kriget den naturliga konsekvensen av mänsklig dårskap. Extra dåraktiga är de neutrala svenskarna som ”tror att de inte är med”.

Romanen serverar inget käckt och entydigt fredsbudskap. Den bittra innebörden är att även kvinnorna slåss inbördes, men det är deras ansvar som mödrar att verka för freden, trots allt. Romanens bärande idéer lägger hon ut i ett brev till Ellen Key den 24 maj 1916:

Jag har ofta förvånat mig över att just svenskar med en sådan syrlig indignation avvisa freden såsom något orimligt. Ty ett litet land har ju sin enda räddning i att rättsprincipen blir erkänd. Skall våldet härska är vi ju räddningslöst förlorade.

Hon skriver att både John Landquist och hon själv blivit hänförda av Ellen Keys artikel i Idun om att det är kvinnornas ögonblick att åstadkomma fred.  Hon har visserligen ”upptäckt att det inte finns en enhetlig kvinnovilja i frågan om fred eller krig och att det inte är könsgränsen som delar människorna i militarister och fredsvänner, – men har inte upphört att arbeta på den linjen att söka driva kvinnorna till ett uppträdande”.

Hon är fortfarande pessimistisk, men fast besluten att verka för ”det kollektiva arbetet med överläggningar och schismer och krångel, på alla sätt a dirty job.”

Dessutom är hon trött. Det är jobbigt att vara aktivist, alla drar och sliter i henne för att hon ska skriva något, angeläget och fort. Hon bidrar numera inte bara med sin talang, utan i hög grad med sitt namn: ”Jag är för beskedlig för att säga nej till alla behjärtansvärda böner. ’Och så ett rent papper till Elin Wägner’, det är vanligen folks formel. Vilket helvete bör det inte ha varit att vara skrivkunnig under medeltiden.”

När inbördeskriget i Finland bryter ut 1918 skakas även Sverige, både höger och vänster, aktivister och pacifister. John Landquist engagerar sig starkt för Finlands sak på den vita sidan. Han vädjar med bland andra Siwertz och Tor Bonnier till statsminister Nils Edén om hjälp med vapen och ammunition. Regeringen var kallsinnig, ingen officiell hjälp gavs.

Men Landquist tar initiativ till en kommitté för ”det hungrande Finland” och engagerar även Elin Wägner och  vännerna Ester Blenda Nordström och doktor Ada Nilsson. Den välkända reportern Ester Blenda, som är ung och rask, talar finska och har erfarenheter av det hårda livet i Lappland, utrustas med pengar och får fara till norra Finland. Det blir en svår resa, inbördeskriget har börjat, nöden i finska Lappland är skriande. Ester Blenda skriver i telegram till Elin Wägner: Snar hjälp behövs. barn dör av svält. när klart besked?

John Landquist berättar om Ester Blendas strapatser i sin minnesbok. Leveranserna från Folkhushållningssällskapet hakade upp sig, i stället för kött kom vagnslaster med torkade grönsaker, som svenskarna inte velat ha. Efter en vecka hade John Landquist en förbannad Ester Blenda på en knastrig telefonlinje från Finland: ”Säg kommittén att finnarna dör hellre än de äter erat gräs.”

Det finska inbördeskriget fick fredskämpen Ellen Key att helt tappa masken, och närmast vädra blodtörst. Den 17 mars 1918 skriver hon till Elin att de ”röda banden” i Finland måste stoppas till varje pris, det är de som mördar: ”De som fordrade att de vita finnarna vapenlösa skulle låta slakta sig ned av bovarna äro ej klara i knoppen!”

Och även om hon avskyr tyskarnas ”hjälpinsatser” i Finland så välsignar hon ”de vapen de givit finnarna, att rädda sig själva med, då vi svenskar voro usla nog att ej ge dem dessa vapen.”

Så upplevde Ellen Key läget, och många med henne. 36 000 människor dog i finska inbördeskriget, men flertalet av offren tillhörde den röda sidan, och de flesta dog av sjukdom och svält i de vitas interneringsläger.

Trots sina hårda ord har Ellen Key förstås inte gett upp hoppet om den fredliga framtiden: ”Den kommer lika säkert som Vetterns böljor nu dansa blå och fria, som sipporna blåna i backen här och krokus och tussilago lysa och starar vissla och lärkor sjunga! Men NU slaktas hundratusenden vid Somme, och Paris beskjutes och finnar mördas och Ryssland är hopfallet och Tyskland står handgnuggande.”

Hon avslutar brevet med ett skämt om att Elin blivit ”extra blötdjursaktig”, alltså religiös. Det är inte taget ur luften. En väckelserörelse hade följt i krigets spår över hela Europa och även rört vid många författare. Kriget har fört också Elin Wägner närmare en kristen tro. 1916 skrev hon i arbetsboken att hon börjat se kristendomens sanningar i nytt ljus, inte som något gammalt och självfallet, utan som något revolutionerande, våldsamt radikalt: ”Jag förstår nu så förfärligt väl korsfästelsen och ursinnet, men vad jag icke förstår är den fullkomliga förfalskningen genom de kristna av kristendomen. Prästerna som krigets försvarare, hatets och hämndens förkunnare, överklassens stöd, äro det mest fruktansvärda hån mot den vars namn de bära. Jag blir kristen.”

1914 hade alla, opinionsbildare, politik och militär, trott att kriget skulle få ett snabbt slut. I stället blev det ett utdraget elände. Tekniken tillhandahöll plötsligt dödligare vapen än någonsin tidigare: stridsvagnar, flygbomber, taggtråd och stridsgas. Nio miljoner soldater dog och långt fler lemlästades. England förlorade en fjärdedel av sin unga manliga befolkning. Ännu fler europeiska civila dog i spanska sjukan efter kriget, försvagade av näringsbrist.

När kriget väl var slut hade fyra kejsare störtats, i det tyska, det ryska, det österrikisk-ungerska och det osmanska imperiet. I Ryssland blev det revolution, men på andra håll segrade demokraterna.

Livet skulle aldrig bli sig likt igen. Europas kollaps under första världskriget hade visat att världen var mogen för helt nya styrelseskick. Nu strömmade arbetarnas och småfolkets partier in i parlamenten, liksom kvinnorna. I många länder fick även kvinnorna rösträtt. I Norden låg finskorna steget före som fick rösträtt redan 1906, följda av Norge och Danmark. Svenskorna fick vänta längst. De svenska kvinnornas rösträtt klubbades lugnt och stilla på riksdagarna 1919 och 1921. Det var ju grundlagsändring och krävde därför två riksdagars beslut. Frågan var mogen, rent av övermogen, och ledde inte ens till någon debatt i kammaren.

Elin Wägner var förstås glad över rösträtten, men för pacifisten i henne kändes det bittert att kvinnornas medborgerliga rättigheter var en följd av det fruktansvärda världskriget. Att ”kvinnorösträttens frukt mognade först i hettan av världsbranden”.

Besvikelsen efter erfarenheterna från Haag, över att kvinnorna inte kunde enas och att världen inte lyssnade på fredsrörelsens varningar, tog Elin Wägner hårt. Man måste hålla i minnet att för Wägner och hennes åsiktskamrater var kvinnlig rösträtt inte ett självändamål, utan ett medel att förändra samhället. Elin Wägners radikala feminism är alltid kopplad till hennes radikalpacifism och civilisationskritik. Tankegångar som hon utvecklar under de kommande decennierna, i artiklar och romaner.

Krigets ansikte

Sin egen bild av krigets härjningar fick Elin Wägner i Wien i Österrike. När Rädda Barnen startar i Sverige i november 1919 är Elin Wägner med, och med henne journalistkollegorna Gerda Marcus och Elisabeth Krey. I en lokal på Vasagatan i Stockholm ser reportrarna rörda hur spontana gåvor väller in från läsekretsen: ”det kom hela svinkroppar, mjölsäckar, potatissäckar, vi fick stapla på gården, hyva in genom fönstren”.

Svenskarna öppnade både hjärtan och plånböcker. För de tre journalisterna blir engagemanget i Rädda Barnen också en biljett ut i världen. I december 1919 far trion som volontärer för Rädda Barnen till Wien. Där möter Krigets ansikte. Elin Wägner glömmer det aldrig. Nöden i Wien ger henne material för många böcker. Hon skriver hem till sin hushållerska och vän Linnéa Johansson:

Alla ha det svårt, idag träffade jag en kvinnlig doktor som bara var skinn och ben. Tänk dig att bara ha 5000 kr om året och ett par kängor kosta 1000 kr. Hon sade att hennes kolleger, som äro lärarinnor, ha inte skor att gå till skolan med. Det är så hemskt alltsammans, man tror inte att det är sant, utan att man drömmer. Medan alla andra äro fattiga så äro ju vi så rika.

Chocken bestod inte minst i att se ett tidigare välmående land upplöst, se den gamla överklassen förödmjuka sig för en allmosa. Det mäktiga imperiet Österrike-Ungern tillhör krigets förlorare. Den eleganta Huvudstaden är nyfattig. Wien blir också centrum för en flyktingkatastrof, när 160 000 judar flyr från sina hem i Galizien i östra Polen. ”Östjudarnas” ankomst leder snart till rasistiska protester. I Elins roman från resan, Den förödda vingården, ser den svenska hjälparbetaren Rut med olust en stor demonstration dra gatorna fram, och talkörer ropar: ”Ut med judarna ”, ”Allt är judarnas fel”.

Svenska Rädda Barnens och Röda Korsets hjälpaktion i Wien 1919 är Sveriges första samordnade internationella hjälpinsats någonsin. Den leds på plats av Elsa Björkman, senare gift Goldschmidt, som Elin får mycket att göra med. I sina memoarer skildrar Elsa Björkman-Goldschmidt mötet med en österrikisk kvinnlig docent som för alltid förknippar begreppet ängel med Sverige – och blöjor. Kvinnan berättar:

Mitt barn var nyfött krigets sista dagar. Jag hade inget att linda ungen i, tittade på trådgardinerna, letade efter rent papper, hatade min mans avhandling för där var så mycket trycksvärta! En okänd från Sverige lämnade över ett paket med allt vad en förstående och förfaren medsyster kunde tänka ut. När jag fann vaselinasken och fodralet med säkerhetsnålar brast jag i gråt…

Romanen Den förödda vingården, hör inte till Wägners mästerverk, men man får en stark känsla för atmosfären i krigets Wien, och hon kommer åt vad som utspelar sig i hjärtat hos en välgörenhetsarbetare. Att sitta i slänggungan mellan överflöd och armod, att alltid känna sig maktlös, och bara kunna hjälpa på ytan. 

I romanen finns ett kritiskt perspektiv på filantroperna, särskilt de självgoda engelsmännen, krigets segrare. Den innehåller också sträv mediekritik, ständigt aktuell. Några engelsmän ska göra en kampanjfilm om nöden och svälten i Wien, för att förmå landsmännen att skänka pengar. Mr Jones och Miss Brown rusar genom slummen i jakt på de mest skakande bilderna, som vilket cyniskt tv-team som helst.

En soldat i lumpor väcker deras förtjusning: ”Våra gossar där hemma bör få lära sig hur de skulle sett ut, om de inte hade segrat.”

Teamet gnäller över att wienarna trots alla umbäranden verkar för glada och välmående. När de till sist hittat några tärda statister störs inspelningen genast:

– Kör bort den där eländiga kvinnan, som tuggar, ropade mr Jones, hur vågar de äta på en nödfilm? Kvinnan bortmotades med sin brödkant, men just som fotografen börjat veva, sprang en vilsen höna över scenen. Engelsmännen blev förtvivlade.

– Om folk får se, att det finns oätna höns i Wien, ger de inte en shilling till insamlingen.

Väl i Stockholm engagerar sig Elin i Rädda Barnens verksamhet på hemmaplan.

Elsa Björkmans vän sjuksköterskan Elsa Brändström, känd som Sibiriens ängel – efter sitt arbete med krigsfångar i Ryssland – har föreläst i Stockholm och ”samlat in enormt med pengar”. Till konkurrenten Röda Korset, kan man anta. Men, skriver Elin olycksbådande, ”Rädda Barnens insamling sitter naturligtvis emellan. Folk börjar tycka det är lönlöst att hjälpa dessa konkursmässiga stater och att det är bättre låta dem dö först som sist. Men så får man ju inte tycka. All barmhärtighet måste till viss grad vara orimlig.”

I Rädda Barnens styrelse är det bråkigt. Elin baktalar den konservativa oppositionen som ”satt på ett sammanträde och hetsade upp sig och talade om försvarsknapp och allt möjligt”. En knapp till förmån för Sveriges militära försvar, att bära på rockuppslaget, är inte alls i pacifisten Elins smak. Kanske är det nu hon funderar på att ta sin Mats ur skolan? Hon lämnar senare Rädda Barnen, med argumentet att föreningen inte behövs: ”Det finns ju inte en himmel för vuxna och en annan himmel för barnen”.

 Den svarta skammen

I februari går Elin Wägners nästa resa till kontinenten, denna gång till de franskockuperade delarna av Pfalz. Godsägaren Elisabeth Tamm på Fogelstad oroas av tidningsrubrikerna om rykten från Tyskland. Något hemskt hotar kvinnorna där. Vad är det egentligen som pågår i Pfalz? Kan det vara sant att ockupationsmakten Frankrike har satt in trupper från kolonierna – med svarta soldater – som tungt beväpnade marscherar bland den vita befolkningen? För att inte tala om att dessa svarta karlar skulle kunna utgöra ett fysiskt hot mot de tyska – vita – kvinnorna! Det är inte bara Elisabeth Tamm som bävar.

Denna rasistiska ryggmärgsreflex säger mer om tidsandan än om henne själv. Fröken Tamm är en rättrådig människa. Och hon är i stort sällskap. Vad hon inte vet är att hon i just detta ögonblick ingår i en otäck och mycket framgångsrik propagandastorm, som har fått samlingsnamnet  ”der schwarze Smach” – den svarta skammen.

Svenska tidningar har redan börjat skriva om saken, och de hade alla samma källa, den engelska liberala tidningen Herald. Den 10 april 1920 ropar Heralds rubriker:

Svarta män hotar Europa

Fransmännen släpper lös sexuella marodörer

Unga flickor försvunna

I en braskande artikel skriver engelsmannen E D Morel om den fasa som drabbat det ockuperade Rhenlandet: ”Frankrike kastar in sina svarta vildar i Tysklands hjärtland”.

Upprördheten får stort utrymme också i Sverige. 49 svenska kvinnoorganisationer protesterade, bland dem Socialdemokratiska kvinnoförbundet och en rad religiösa föreningar, 50 000 kvinnor undertecknade listor och protesterade mot ”detta övergrepp på all jordens kvinnor”.

Morel konstaterar belåtet att svenskarna skickat en egen delegation till de drabbade områdena, för att se eländet med egna ögon. Delegationen till Pfalz avreste i februari 1921, och bekostades av Elisabeth Tamm. Hon ville veta om man kunde lita på medierna, och hon hade resurserna. Och vem skickade hon till Tyskland, om inte Elin Wägner.

Elin reste tillsammans med Gunnar Vall, kyrkoherde i Vingåker och vän till Elisabeth Tamm. Elin Wägner och Elisabeth Tamm var inte personliga bekanta ännu, men den här resan lade grunden till deras långvariga vänskap. 

Det var inte bara ”den svarta skammen” som intresserade Wägner, hon ville också närmare studera situationen i det ockuperade Tyskland.

1920 är det just området mellan Tyskland och Frankrike, delstaten Pfalz, som står i centrum för världens blickar. Pfalz omfattar Bayern och Rhenlandet. Det är här man kan se effekterna av de stora krigsskadestånden och de allierades ockupation, studera nöden på plats. Elin Wägner må vara pacifist, men hon är varm Tysklandsvän. Vid denna tid är det många som tycker som hon, att Tyskland har fått acceptera alldeles för hårda villkor i och med Versaillesfreden 1919. Skulle de prövade tyskarna nu dessutom utsättas för en invasion av ”afrikanska vildar”? 

Väl på plats i Pfalz träffar hon och Gunnar Vall politiker, präster, socialarbetare, läkare, kvinnoaktivister i Rheinische Frauenliga och engelska kväkare. Någa av kväkarna blir Elins goda vänner.

Arbetsboken fylls av korta, kärnfulla anteckningar. Hon skriver om arbetslösheten i Köln. Bordellernas antal ökar oroväckande, fallen av syfilis likaså. Prostitutionen är ett växande problem.

En kort, kryptisk anteckning lyder: ”Dr Ritter, nejlikan”. Vad kan det betyda? För en besökande reporter i Rhenlandet är det obligatoriskt att besöka Pfalzcentralen i Heidelberg, en halvofficiell myndighet som sysslar med flyktinghjälp, information och propaganda. Föreståndaren heter Dr August Ritter von Eberlein. Han kommer att betyda mycket i Elins liv de närmaste åren, både på det privata och politiska planet.

August von Eberlein – och Adolf Hitler – är vid denna tid två bland alla de frustrerade tyska män som ogillar Versaillesfreden, demokratin och den svaga tyska regeringen, ledd av socialdemokrater. De  drömmer om Tysklands återvunna ära, om revansch på de allierade, särskilt på ärkefienden Frankrike.

Men Dr August von Eberlein är av annan ull än Hitler. Till skillnad från Hitler verkar han faktiskt vara liberal demokrat. Patriot är han förstås. Han är inte bara officer med mensurärr och allt – Elin kallar honom ”den ärrige” – han är också en kultiverad humanist, har doktorerat i historia och varit rektor för en flickskola. Ritter är intresserad av pedagogik och psykologi, och kan även låna kvinnosaken ett öra. Och han säger i alla fall att han är intresserad av Elins pacifism. De har mycket att prata om. Ritter verkar het på gröten, att döma av arbetsboken:

Middag med R. Kärleksförklaring. Söndag 27 feb. Utfärd till Heidelbergslott … Ute en stund med R. Knäfall. Hjärtkl … Onsdag 1 mars: R. kom upp och var irrsinnig. Spatziergang ensam. På Pfalzcentrale … Ritter oupphörligt omkring mig. 

Våren 1921 hinner paret nog inte mycket mer än en stilla flirt. Elin är ju trots allt ute och reser i sällskap med kyrkoherden från Vingåker, och måste hålla på formerna. De två svenska rapportörerna har ett hårt program. De inser snart att den internationella uppståndelsen över det moraliska moraset inte riktigt har sin motsvarighet i verkligheten, trots alla bordeller de sett och trots problemen med syfilis.

Väl hemma i Sverige redovisar Elin Wägner och Gunnar Vall sina intryck under titeln Rapport över en resa inom de av ententen besatta områdena vid Rhen 20/2 – 8/3 1921.

Det hedrar dem båda att de mitt i propagandastormen lyckas hålla huvudet någorlunda kallt. Deras viktigaste iakttagelse är att ”Den så kallade svarta frågan kan icke ses isolerad utan måste tas i samband med förhållandena överhuvud taget. Det är vårt intryck, att den trots allt icke är den fråga som ligger överst i folkets sinne.”

Och – den ”svarta frågan” kan enligt deras mening ”icke lösgöras från den större frågan om ockupationspolitiken överhuvud”.

På den punkten råder det ingen tvekan – Elin Wägner reste till Tyskland med onda aningar och de befästes, men inte med hjälp av rasistisk propaganda. Det var den franska ockupationspolitiken som var problemet. Och den ”den svarta skammen” var överdriven, ansåg Elin Wägner.

Direkt efter resan till Pfalz åker hon till London, för att tala för fredens och Tysklands sak. Hon sätter likhetstecken däremellan. Hon träffar partier, kväkare och annat fredsfolk, kvinnoföreningar, herrklubbar och kyrkliga dignitärer: ”Jag gjorde mitt bästa, föll för Rhenlandets skull på knä för en biskop och kysste en kardinal på hand, när det var meningen”, minns hon 1927 i texten En stadsbudstjänst.

Sensommaren 1921 engagerar hon sig för att Elisabeth Tamm ska få en riksdagsplats, och följer med Tamm på valturné. Elin Wägner valtalar själv för de frisinnade kvinnornas sak. Men så fort hon får några dagar över reser hon tillbaka till Pfalz.

1922 tar Elin Wägner och John Landquist formellt ut skilsmässa, och Elin får en tillfällig fristad på Fogelstad hos Elisabeth Tamm. Elin skriver nu på romanen som ska bli hennes starkaste skönlitterära vittnesmål om krigets fasor: Den namnlösa.

Det är en märklig roman, den liknar inte någon annan av Elin Wägners böcker, även om den utspelar sig i Småland, i Åsa-Hannas bygd, och scenen är prästgården i Ljungheda. Där bor prosten Elias och hans fru Helena. Deras äktenskap är barnlöst och olyckligt. Till gården kommer prostens syster Rakel, som har arbetat som sjukgymnast med krigsinvalider i Wien. På tåget hem till Ljungheda möter hon den namnlösa, som är döende i tbc.

Alla är olyckliga, alla ruvar på hemligheter, alla missförstår varandra. Mot bakgrund av prästgårdens traditioner känns romanens människor i hög grad nutida, splittrade, och förstörda av kriget. Det går att se Den namnlösa som Elin Wägners stora krigsroman. Det visar sig att den namnlösa kvinnan, som heter Eva, är traumatiserad av en våldtäkt. Bakom hennes individuella erfarenhet finns tusentals liknande kvinnoöden i första världskrigets spår. Den Namnlösa är en roman om kärlek och tro, påverkad av Dostojevskij och Kierkegaard. Den duktiga Rakel, ständigt beredd att hjälpa andra, inser sitt eget beroende av andra: ”Jag hade inte kommit till Ljungheda för ett barmhärtighetsverks skull, utan för att själv bli tagen hand om i min trötthet, blindhet och sjukdom”.

Sommaren 1923 är läget i Pfalz dramatiskt för August von Eberlein och hans nationalistiska vänner. Den 13 juli skriver han till Elin att han vill ”träffa henne några dagar vid Östersjön i lugn och ro. Då kan de diskutera allt.” Det är förfärliga tider. ”Folk fördrivs från sina gårdar, fängslas, torteras, utvisas.”

Han avslutar olycksbådande: ”Min revolver bär jag med mig, den ligger bredvid mig på natten. Vi fruktade länge en nattlig framstöt mot Heidelberg. Levande ska de inte ta mig!”

Han berättar att nu är inte bara fransmännen hans bekymmer, ”utan också de separatistiska rövarbanden, som inte avstår från något våld”.

Han avser de radikala separatister som, med stöd av Frankrike, vill utropa Pfalz till en egen stat, skild från Tyskland. Elin Wägner blir förfärad av nyheterna från Ritter:

En socialdemokratisk pacifistisk borgmästare häktades och avrättades av separatister, medan fransmännen såg på. Inte bara fransmännen, centralledningen såg också på, Nationernas förbund såg på – alla.

Det är en trött och stressad man som för pennan, men det är sannerligen ingen pacifist som skriver till Elin Wägner de här dagarna. Ännu vet hon ingenting, men Eberleins kollega – och argaste konkurrent på spioncentralen i Heidelberg – planerar som bäst ett attentat mot separatistledaren Heinz-Orbis. Då förväntas även Eberlein ställa upp med manskap och transporter i samband med terrordådet. Separatistledaren Heinz-Orbiz mördas, och Elin Wägners älskare August Ritter von Eberlein var i högsta grad delaktig.

Känslorna svalnar med åren, men Eberlein och Wägner fortsätter brevväxla under hela 1920-talet. Efter 1929 finns inga brev från Eberlein bevarade i Elin Wägners brevsamling.

På 1930-talet ger han ut flera böcker med teman från ockupationsåren, bland annat Die Spionin vom Rhein, 1934, och Der Rebell von Saar, 1935, som han dramatiserade med framgång. Uppgifterna är knapphändiga, men tydliga. Elin Wägners älskare från 1920-talet, som i breven till henne avtecknar sig som humanist och demokrat, återfinns tio år senare i den nazistiska sfären. 1938 är han medlem av SA och 1942 befinner han sig på östfronten, med majors grad (Oberstleutnant) i stridande förband i infanteriet. På bilder från tiden är Major Ritter dekorerad som en julgran med medaljer och förtjänsttecken. Han är ingen ungdom längre. Varför går han alls ut i strid? Ivrig nazist är han troligen inte alls, men säkert ännu glödande patriot.

1944 är major Ritters förband i Jugoslavien. Vad han gjorde där är inte känt, men man vet att han hade någon form av samröre med den kroatiska Ustasjarörelsen, som var en viktig aktör i Förintelsen. Sommaren 1949 dör Eberlein i krigsfångenskap i Sarajevo i Jugoslavien.

En ytterlighetstrånad

”Tro på ljuset är kvinnoplikt”!

 Med en manande dikt inleder tidningen Tidevarvet sitt första nummer, som kommer ut 1923. Då har Elin Wägner och hennes kamrater i Fogelstadgruppen Första världskriget bakom sig. Freden är en av de tyngsta frågorna att ta sig an för den nya tidningen.    

De visste att pacifismen gör sig bäst i fredstid. Att vara pacifist under krig är svårare.

Samtiden har sina plågor, men nog blånar det bland molnen? Framtiden ser både ljus och förnuftig ut. Redan från början är det en tidning med höga och universella ambitioner:

Tidevarvet anser att allt angår kvinnorna och att vad de tycka angå alla, vilket skulle kunna bevisas, sedan de nu fått medborgarrätt.

Orden är Elisabeth Tamms, och om kvinnorna ska kunna  ”kräva sin rätt och göra sin plikt” behöver de upplysas och bildas. Frisinnade Kvinnor, Tidevarvet och Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad blir hörnstenarna i det bildningsprojektet.

Att starta en tidning var Elin Wägners idé, vilket inte var alldeles självklart. Hon var ju den i gruppen som redan hade en plattform, ja flera. Alltid välkommen i Iduns spalter, liksom i Dagens Nyheter, även om hon hade kommit på kant med utrikesredaktör Wickman om Tyskland. I jämförelse med både Idun och DN var Tidevarvet ett smalt lågbudgetprojekt, ett blad för de närmast sörjande. Men för egen del längtade Elin Wägner efter full redaktionell frihet, framförallt som pacifist. Hon ville inte acceptera någon annan politisk grimma än den som – möjligen – Tidevarvets styrelse vågade sätta på henne.

I sitt stilla sinne tvivlar Elin redan på Frisinnade kvinnor, hon tycker att de är för fega. I ett intressant brev till Ada Nilsson den 4 augusti 1923 förklarar hon sin egen radikala pacifism. Hon har nu läst Föreningen Frisinnade kvinnors program och ”måste opponera på den punkt som för mig är den vitala, nämligen fredsfrågan.” Hon vill inte skjuta upp kravet på total avrustning i väntan på att Nationernas förbund får till ett rättsligt bindande mellanfolkligt avtal. Det är alldeles för passivt. ”Sedan jag var ute i vinter har jag ett så våldsamt starkt intryck av den överhängande faran för Europa att driva in i krig igen.”

Hon berättar att hon genom kontakter med de ”förtryckta minoriteterna” från Rhen och Ruhr åter har trängt in i förhållandena i Europa ”på det mer personliga sätt som inte är möjligt genom tidningarna”. Hon syftar på information hon fått av Dr August Ritter von Eberlein. Hon fortsätter:

Och – som jag redan sa i våras till Kerstin – jag kan inte annat än stå på den absoluta pacifismens ståndpunkt för jag tror ingenting annat har någon effekt än en radikal ståndpunkt, ett passionerat avståndstagande från alla våldsmetoder, och effekt eller inte, jag känner det så och kan inte modifiera mig. Det har alltid funnits en viss ytterlighetstrånad hos mig.

”Ytterlighetstrånad” – det tyder på självkännedom. Kompromiss och lagom var inga ord som Elin Wägner nötte på till vardags.

Hon hade just kommit hem från en internationell fredskonferens i Köpenhamn. Där deltog bland kväkare även en indier, som satte en bok om Gandhi i hennes händer. Gandhis icke-våldsprincip, ahimsa, blir allt framgent en ledstjärna för Elin Wägner. 

Elin får igenom sina krav, men hennes stenhårda hållning leder på sikt till gnissel i gruppen och skrämmer med tiden bort medlemmar från Föreningen frisinnade kvinnor.

I Tidevarvet kan vi följa Elin Wägners bana från kvinnosakskvinna till radikalpacifist. Och den vägen slår hon in på redan i det tredje numret i tidskriftens unga historia, under rubriken ”En negerstat i staten”.

Inledningen är suggestiv, där två kvinnor och en Röst under samtal om villkorad frihet vandrar ner mot havet. Rösten tillhör en svart man, en högt utbildad amerikan. Elin Wägner visar att sexism och rasism är två grenar på samma träd, och att den vite mannen varit blind både i förhållande till kvinnorna och visavi den svarte mannen. När kvinnor och svarta väl släpps in i samhället sker det på nåder, som ”en teoretisk rättvisa”. Att kvinnorna och de svarta folken skulle ha en egen rik historia, och kunna bidra till den gemensamma kulturella framtiden, faller inte de vita männen in. Detta tema återvänder Elin Wägner ofta till, att kvinnorna och de förtryckta folken med annan hudfärg förmenats sin kultur och sitt bidrag till historien. Även om de fått rösträtt behandlas de inte som jämlikar, utan sätts i egna reservat, där ”de får öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld”.

Några år senare, 1931, skriver hon i arbetsboken på samma tema, med ännu bittrare tonfall, och anklagar den vite mannen för att vara kortsynt och självupptagen:

Vilken grotesk idé att gå ut till de färgade med den känsla av överlägsenhet som gör blind för vad gåvor de hade att ge. Hos de färgade sökte de elefantbetar, hos kvinnorna bara könsumgänge.

Av artikeln i Tidevarvet framgår att vi befinner oss på en internationell fredskonferens i Danmark, och att både de europeiska kvinnorna och den svarte amerikanen hämtat inspiration från indiernas frihetskamp, under ledning av Mahatma Gandhi. Redan här, 1923, framstår Elin Wägner som övertygad anti-imperialist.

Politiskt går Elin Wägner i början på 1930-talet allt mer åt liberal vänster. Hon talar sig varm för frihandel, och varnar för protektionism och återfall i ”gammalmodig separatistisk politik”.

Europas politiska framtid är ett av hennes huvudämnen, en väsentlig del av fredsprojektet. Tidevarvet följer med stort intresse den paneuropeiska rörelsen, som startades 1923 av österrikaren Richard Coudenhove-Kalergi. 1930 är det den franske politikern Aristide Briands förslag om europeiskt samarbete som engagerar Elin Wägner:

Eftersom det är Frankrike och Tyskland som måste bilda kärnan i det nya Europa, så äro deras förutsättningar för samarbete det viktigaste till en början.

Hon beklagar att det officiella Sverige – som vanligt – framstår som passivt och ointresserat av saken: naturligtvis ett nej till Europa, ett uttryck för Sveriges rädsla för Europa, på sitt sätt förklarlig men ändå ödesdiger och genant, anser hon. Att Europas stater måste samarbeta, det är fredens enda chans, är Elin Wägners fasta övertygelse.

Hon värjer sig mot dem som anser att ett enat Europa skulle störa Nationernas förbund, och tycker i stället att ett ”oenigt, splittrat, irriterat och rustningsbetungat Europa skadar Folkförbundet.” I sin arbetsbok från 1931 formulerar hon sig mycket hårdare. Hon är förtvivlad över utvecklingen som de ”anglogermanskfranska rövarhövdingarna” driver på. Hon är orolig över rustningarna och över risken för krig mot Sovjetunionen.

Hon skriver i arbetsboken:

Var står paneuropéerna om det blir en sådan strid? Jag står på Sovjets sida. Jag gillar ej Sovjet i allt men anser att det betyder det mest heroiska försöket och den fastaste framtidsförhoppningen. Om Sovjet försvunne, då skulle inte Europas framtid mera intressera mig.

I frågan om Sovjetunionen kommer Elin att nyansera sin ståndpunkt. Till detta bidrar en Moskvaresa 1934, som övertygar henne om att den mänskliga gemenskapen är villkorad av terror och censur. Men – som många socialliberaler – betraktade hon länge sovjetsamhället som ett intressant experiment på det sociala området, för kvinnor och barn inte minst.

I Tidevarvet skildrar hon med besk biton årets Första Maj-festligheter i Moskva, i nr 19 1934:

Det var en välexercerad armé med alla maskinella tillbehör som defilerade. Bland flygarna och krigskemisterna funnos också kvinnor, livligt applåderade av åskådarna. Annars applåderades mest vackra uniformer, kanoner av grov kaliber och den väldiga flygeskadern på över sex hundra plan. Till slut kom ett jätteplan flygande, som såg ut som en örn bland småfågel.

Artikelförfattaren låter sig inte lugnas av försäkringar om att alla dessa vapen inte ska vändas mot något annat land, bara användas till försvar för den nationella socialismen.

 Martyrskap ska icke sökas

Ned med vapnen! förblev Elin Wägners motto, och ingen var mer kompromisslös än hon. Hennes hårda hållning ledde till konflikter inom kvinnornas fredsrörelse på trettiotalet, när det skymde över Europa. Hitler rustade i Tyskland och Stalin i Ryssland. Pacifisterna anklagades för att spela Hitler i händerna, och både Hitler och Stalin uppmuntrade fredsföreningar i väst. Elin Wägner, som var övertygad antinazist, led av detta, men menade att freden gick före hånfull kritik.

1935 tar Wägner och hennes vänner i Fogelstadgruppen initiativ till kampanjen Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget. Det handlade inte bara om att Sverige skulle banta sitt försvar. De krävde att kvinnor och barn skulle bojkotta civilförsvaret, vägra ta på sig gasmask, vägra gå ner i skyddsrummen. Kvinnorna skulle vara beredda att offra livet för freden, precis som männen var beredda att offra livet på slagfältet, för nationen. Det var svårt att vinna massorna med de här parollerna.

Det är lätt att instämma i den konservativa Lydia Wahlströms kritik:

En vacker gest att säga att man inte ska använda skyddsrum vid ett gasanfall. Men martyrskap ska inte sökas. Det är med det som den stora lyckan – det ska komma som en nåd.

Enkelt undrade också Lydia Wahlström:

Hur ska mödrar med småbarn kunna lova att inte skydda sina barn?

Elin Wägner hatade Hitler, men var pacifist ändå. Genom vänner i Tyskland och Österrike var hon tidigt informerad om nazisternas hårda och snabba framfart. Det har inte gått ett halvår sedan maktövertagandet i januari 1933 när Elin besöker Berlin.

Annandag pingst berättar hon i brev till Amelie Posse om brutala övergrepp. Hon har sett de ryska kväkarna i Berlin vräkas från sitt hus. Hon har också träffat en ung kommunist som anser att vänstern står stark, men att det ser illa ut för judarna. Hon har besökt en judisk familj:

En dotter var nära färdig läkare, avstängd från utbildning, en dotter, fil dr, uppsagd från sin plats. Alla levande liksom i en ond dröm: är detta sant, är vi inte tyskar, får vi inte leva och arbeta som andra?

Hon berättar att det var omöjligt att få träffa socialdemokrater, de ”törs ej släppa in någon, folk har kommit in som vänner och häktat den ene efter den andre i Vorwärts hus. Gatorna annars lugna, inte så mycket hakkors.”

Hitlers uppsåt kan hon tydligt märka, men vilken makt har han i längden? I mars hade hon skrivit till sin exman John Landquist att hon tvivlar på Hitlers kraft. ”Hans åtgärder verkar ju sprungna ur en inre skräck och osäkerhet. Och varför beklaga sig så mycket över mord resp lögn när han själv knäsatt mordet, resp lögnen, i politiken?”

Något som stör henne mycket är Johns hållning till Hitler. I ett brev den 17 juli 1933 ställer hon honom mot väggen:

Ja, naturligtvis är jag orolig för att du går in för Hitler och fast jag känner igen din impulsivitet däri kan jag ändå inte riktigt begripa det.

Hennes egen analys av Hitler kristallklar:

Om hans premisser är felaktiga [rasläran], hans metoder felaktiga [judeförföljelserna], hans mål suddiga och lätt ombytta, hans inspiration hatet och lidandet, så förstår jag inte att enbart hans skicklighet i propaganda kan göra honom till geni.

Och, tillägger hon:

Dessutom fordrar nästan ditt förflutna som vän av kvinnorörelsen att du gör en reservation för Hitlers fanatiska och farliga hållning mot kvinnorna. Och friheten, den ädla humanismen!

1935 upptar fredskampanjen Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget mycket av Elin Wägners tid och engagemang. Att kampanjen misslyckades publikt var inte konstigt, men likafullt en besvikelse. Det var också en motgång att vännen Amelie Posse bytte sida. Det var ju hon som startat hela upproret med sitt uppfordrande brev i Tidevarvet.

Men utvecklingen i Tjeckoslovakien gav Posse andra insikter. Eva Strömberg Krantz beskriver i sin biografi hur Amelie Posse på en lunch hos den svenske diplomaten Joen Lagerberg i Prag möter Tjeckoslovakiens blivande statsministern Benes. Han övertygar henne om att kriget i längden är oundvikligt. Radikalpacifism var inte rätt metod att bekämpa nazisterna, ansåg han. Och, framför allt, ett litet land med en rovgirig granne måste rusta sig med ett starkt försvar.

Elin Wägner var van vid att pacifisterna blev beskyllda för att ”gå ärenden”. Men vilken god sak har inte riskerat att bli utnyttjad för dåliga ändamål? Det gällde både kristendomen och Nationernas förbund, menade hon. Men – ”Man kan ju också mycket väl tjäna nazismen genom en högt driven rustningsindustri, av vilken Hitler sedan får hela nyttan.” Det inflammerade ämnet sysselsätter de goda vännerna Elin och Amelie i flera år.

”Våldet nazifierar”

Vårvintern 1938 är Elin Wägner mycket orolig för sina vänner i Wien. Efter ”Anschluss” skriver Elin till John att det har varit förskräckliga dagar, eftersom världskriget är så nära. Skulle Österrike ha försvarat sig med vapen? För Elin Wägner är pacifismen den allt överskuggande frågan. Hennes tes är att de små staterna insett att enskilt försvar inte lönar sig. Och hon motsätter sig all rustning i de demokratiska länderna, för ”dels nazifieras en stat ovillkorligen då den går in för ett modernt så kallat försvar med alla dess konsekvenser, dels så tycker inte jag att de demokratiska staterna är något vidare att skryta med, de bygger ju lika mycket på våld även de”.

Här presenterar Elin Wägner sin huvudtanke, som hon senare kommer att utveckla i Väckarklocka. Våldet och militarismen ”nazifierar” även demokratierna – en kontroversiell tanke, för många rentav moraliskt stötande. Skulle man inte få försvara sig mot Hitler?

Den 6 mars skriver hon om vännen Anna Helene Askanazy i Wien, som lyckats fly med sina två små flickor dagen före Anschluss, medan maken stannade kvar:

Gestapon trängde in hos honom, slog hela hemmet i spillror och tog honom till fängelset där han efter tre dygn befanns hängande i cellen, polisen säger självmord, men det tror inte A. 

  Elin Wägner vet att judar och socialdemokrater jagas och trakasseras. Hon ser hur vännerna har det i Österrike, 1938 hjälper hon och John Landquist judiska vänner att fly från Wien.

Amelie Posse får inte med sig Elin Wägner på resonemanget om fred på kort och lång sikt. Elin viker inte en tum från sin linje, men verkligheten tvingar ibland in henne i motsägelsefulla resonemang. Sommaren 1938 klagar hon på Chamberlains passivitet, och det är lätt att med Ulla Isaksson undra ”vad hade pacifisten Elin Wägner tänkt sig att Chamberlain egentligen skulle göra?” Också Barbro Alving vacklar vid krigsutbrottet. Den 3 september 1939 skriver hon upprört till Cilla Frankenhæuser: ”Så länge Hitler finns på denna jordens yta är allting absolut hopplöst, hopplöst att försöka planera någon sorts bättre framtid, hopplöst att stå emot saker och ting.”

Ada Nilsson sviker också, tycker Elin, eftersom Ada dansar efter den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontays pipa. Hitler och Stalin har ju just undertecknat sin pakt.

Att det inte var lätt för Elin Wägner att hålla fast vid sina höga principer vittnar en passus i arbetsboken från januari 1938. Där handlar det om Agnes Stenås i romanen Hemlighetsfull, men det låter djupt känt:

Jag överfölls av fruktan för att jag levde i min egen fantasivärld… Var det tokigt att försöka stimulera till hopp och aktivitet? Det är farligt att ställa den frågan nu, då den tid som ligger närmast bakom förefaller absolut förgäves.

De utsatta vännernas problem ökar Elin Wägners frustration. Deras öde har väckt henne i flyktingfrågan, men alltför sent, tycker hon

Hon tror inte att de demokratiska länderna fattar vad det innebär att de tillfälligt spärrar gränserna för flyktingar, för att ”pressa Hitler”. Det sker ju på flyktingarnas bekostnad. De kan inte vänta. I Wien vräks människor från sina bostäder, företag och arbetsplatser.:

Judar sover under Schwedenbrücke och i gamla utdömda kaserner, har inget att leva av. Judiska församlingens resurser kan ju inte vara i längden. Deras nerver kan inte heller stå ut. Jag förstår att massor är dömda att gå under.

Vid det laget fruktar alla ett storkrig i Europa. Allt fler av Elin Wägners goda vänner överger radikalpacifismen. Europa måste försvara sig mot Hitler, men arbeta för freden långsiktigt. Elin Wägner lyssnar artigt, men rubbas inte i sin övertygelse.

1941 ger hon ut sin debattbok, Väckarklocka. Den får ett artigt, lätt skrämt mottagande, och en hel del besk kritik.  

Elin Wägner var inte yrkespolitiker, hon var aktivist,  filosof och författare – och profet. Som radikalpacifist har hon heller aldrig framträtt mer oförsonligt än i Väckarklocka. Kvinnorna hade inte gjort tillräckligt för att stoppa krigets vansinne, löd hennes dom. Ingenting hade hänt sedan det första världskriget:

Då hade kvinnorna åtminstone samlats till världsomfattande protester, men nu satt de röstberättigade där och teg! Stoppade strumpor åt armén och klippte till mörkläggningsgardiner.

Att radikalpacifism inte var något populärt budskap 1941 säger sig självt. Pacifismen ansågs bara gynna Hitler. Inte minst det neutrala Sverige värnade ett starkt försvar. Många av Elins pacifistiska vänner vacklade i tron; Amelie Posse, Barbro Alving och Axel och Signe Höjer – enligt Elin hade de alla svikit saken vid någon punkt.

Extra förargelseväckande var att Elin Wägner gång på gång hävdade att demokratierna satt i samma båt som Hitler och Stalin, när det gällde vilja till våld. All militär upprustning ”nazifierade” de demokratiska staterna, ansåg hon. Som om hon på förhand vore beredd på kritik skriver hon i en irriterad brasklapp:

Även när jag som skarpast framhåller att hela civilisationen har ett diktatoriskt drag, försöker jag förstå vad det betyder att demokratierna försöker hålla uppe en standard som skiljer dem från diktaturerna, men jag kan inte jämt upprepa det.

Hon har inga högre tankar om västmakterna.

                          *  *  *

Hon ändrar sig inte förrän 1946. Då har Elin Wägner  insett omfattningen av Hitlers totala krig. Hon har sett koncentrationslägren öppnas och förstått innebörden av Förintelsen, mordet på Europas judar.

Bedrövad och bedövad skriver hon till vännen Emilia Fogelklou:

Vi hade ändå räknat med att det finns vissa gränser som människan inte kan överskrida. Ett folk skulle inte ge sig på att utrota ett helt folk?

För första gången prövar hon självkritiskt sin absoluta radikalpacifism. Hon får känslan av att hon ”liksom predikat en tro som inte höll och har rört mig med postulat som lurat både mig själv och i någon mån andra. Då sov jag inte om natten.”

Andra världskrigets realiteter knäckte Elin Wägners orubbliga tro på radikalpacifismen, men inte hennes tro på fredsarbetets nödvändighet. Men de sista åren av sitt liv intog hon en mer prövande, mer ödmjuk hållning – till människans skröplighet och till verkligheten.