Efter franska presidentvalet
Julien Hach
”Den som kontrollerar folkets rädsla blir mästare på sina själar”
Machiavelli
I Förr och Nu nr 1/22 presenterade artikelförfattaren kandidaterna i det då förestående franska presidentvalet. Här summerar han valets resultat, som ledde till att president Macron fick fortsatt förtroende att leda Frankrike, men utan att vara överdrivet populär. Julien Hach är en fransman sedan flera år bosatt i Sverige och skriver på svenska.
Det har blivit något av en truism att säga att politikerna ljuger för att bli valda. Förr brukade dock politikernas falska vallöften visa en slags koppling till verkligheten. Efteråt kunde man klandra dem för att inte göra något åt arbetslösheten eller brottsligheten som de hade lovat; faktum kvarstod att just genom av att ge sken av att bry sig om dessa problem under valkampanjen bekräftade den politiska klassen att dessa problem fanns på riktigt och var viktiga för väljarna.
Men på senare tid började franska politiker att allt oftare tala om för fransmännen, att det dessa kan erfara i sin vardag inte på något sätt stämmer med verkligheten. Till exempel att euron inte fördärvar Frankrikes ekonomi; att köpkraften inte minskar; att landets avindustrialisering leder till att nya jobb skapas; att arbetslösheten beror på att de arbetslösa inte vill jobba; att otryggheten bara är en känsla; att invandringen är under kontroll osv. Kort sagt, att den teknokratiska liberala agendan, som för trettio år sedan anammades av Frankrikes etablerade politikerklass – en agenda som ju blev lag i och med Maastrichtfördraget – och alla påföljande reformer uteslutande skapar frid och fröjd i landet.
Eftersom denna djupt antidemokratiska utveckling (vilken i stort sett fryste möjligheten till all alternativ politik till marknadsliberalism) rättfärdigades med just demokrati och den europeiska integrationsprocessens ädla mål om att främja fred och mänskliga rättigheter, blev följaktligen alla som inte lät sig trollbindas av dessa teknoliberala sirensånger så småningom likställda med 30-talets fascister. Och ju större missnöjet växte sig i landet mot EU-teknokratin, desto oftare åberopades fabeln om den bruna pestens återkomst av det franska etablissemanget för att säkerställa sin position och avfärda all kritik mot en politik som faktiskt missgynnar den stora majoritetens intressen. Det franska folkets NEJ till Lissabonfördraget 2005, utmålat som en fascistisk villfarelse och kördes skrupelfritt över av de franska parlamentarikerna bara två år senare. Samma premisser lade grunden till fenomenet Macron, teknokraten som 2017 positionerade sig bortom en ”föråldrad” vänster-höger skala för att framhäva sig själv som Demokratins och Humanismens bålverk mot populismens frammarsch.
Sammanblandningen av all form av EU-skepsis och högerextremism/fascism fick inte bara effekten att legitimera en opportunist som Macron som en demokratins förkämpe: den installerade på samma gång i arbetarnas ögon den talanglösa och oseriösa Le Pen som den mest effektiva rösten mot den EU-entusiastiska makteliten. Fabeln om den bruna pestens återkomst artade sig i slutändan alltmer till en självuppfyllande profetia där Macron och Le Pen göder varandras framgångar. Det såg vi 2017 och det såg vi i år igen.
_ _ _ _
I och med de gula västarnas revolt gjorde verkligheten plötsligt ett ovantät inbrott i detta alltmer förljugna politiska landskap. Men denna uppfriskande och hedersamma uppvisning av folklig stolthet kuvades med hjälp av samma narrativ: det finns inget moraliskt giltigt skäl att resa sig mot den sittande makten och den förda politiken såvida man inte är själv en lortig rasist.
Den gula reflexvästen symboliserade vanliga fransmäns försök att bli synliga för politiker besatta av makroekonomiska luftslott. Protestanternas krav till makthavarna var enkelt: att den politiska eliten i Paris skulle göra något konkret till fördel för vanlig. Och just därför var de gula västarna dömda att misslyckas. Ty vad kunde Pontius Pilatus i Elyséepalatset göra, förvaltaren av EU-provinsen Frankrike vars ekonomiska suveränitet för länge sedan delegerats till Bryssel? En Nation som inte längre har hand om sin egen valuta och som inte längre får bestämma fritt om sin budget och handelspolitik? En Nation utan verkliga gränser? Svar: utöva den enda makt en fransk president fortfarande förfogar över: ordningsmakten. Samt räkna med medias stöd för att övertala den trognaste delen av opinionen att demonstranterna i själva verket var bara en av Putin sponsrad dieselluktande pöbel av analfabeter, vilka förtjänar att behandlas med tårgas, gummikulor och chockgranater.
Under loppet av flera veckor från november 2018 till mars 2019 blev den franska arbetarklassen föremål för en repression vars brutalitet saknar motstycke i Frankrikes efterkrigstid och som för övrigt fick skarp kritik från Europaparlamentet och FN. (25 800 skadade bland demonstranter och förbipasserande, 12 107 arresteringar, 10 718 anhållanden, 3 100 domar varav 400 fängelsedomar.) Med denna uppvisning av regelrätt auktoritarism mot de lägsta klasserna kunde en av Bryssel, Berlin och Washington dominerad fransk president kompensera sin politiska impotens gentemot den egna befolkningen. Och när krisen väl hade lagt sig framstod den nakna kejsaren som något av en handlingskraftig försynens man inför en förtjust borgerlig opinion. Auktoritarism och polarisering skulle fortsätta att prägla Macrons maktutövning under resten av hans mandatperiod, inte minst under pandemin.
_ _ _ _
Det är inte särskilt svårt att föreställa sig paniken som våren 2020 utbröt i Elyséepalatset, när man väl insåg att ett okänt virus från Kina hotade att lamslå Frankrikes sjukvårdssystem. Man kom väl ihåg vilka förödande konsekvenser några få extra celsiusgrader hade lett till sommaren 2003: en överdödlighet på 15 000 i den franska äldreomsorgen, de överfyllda bårhusen i hela Île-de-France [1], liken som fick förvaras i kylrum i grossistmarknaden i Rungis. Om än ofarlig för 99 % av befolkningen tedde sig denna nya naturens nyck som ett potentiellt gissel av bibliska proportioner, när det väl nådde ett djupt avindustrialiserat land vars vårdsystem tålmodigt utarmats i decennier. I brist på munskydd, test-kit och respiratorer återstod bara ett kort att spela: än en gång kom auktoritarismen och en polariserande propaganda till maktlöshetens undsättning.
Genast iscensatte Macron sig själv som befälhavare i en ny typ av fosterländskt krig. Nedstängningsstrategins verkan mot själva smittspridningen förblir omstridd ur ett rent epidemiologiskt perspektiv. Rent politiskt föreföll den däremot som uppenbart fördelaktig: genom att förklara att landet var i krig och att över en natt dekretera drastiska restriktioner som fråntog medborgarna deras rörelse- och näringsfrihet, skyddade Macron sig själv från klandret att inte göra tillräckligt och när dödsfallen började minska kunde han få det att framstå som om det var hans egen förtjänst.
Maktlösheten inför viruset doldes bakom rökridåer av manhaftigt språkbruk och spektakulära förbudsåtgärder, vilka bidrog till att skapa hägringen av en stark ledargestalt som minsann hade tagit kommandot över situationen, när denne i själva verket blott gestikulerade som en vettvilling, som inbillar sig att han styr molnen dit de ska i alla fall. Slutet av mars 2020 hade omständigheterna blivit så förvirrade för att Macron, denna intighetens politiker, kunde jämföras i pressen med – Winston Churchill!
Den stigande debatten om restriktionerna och vaccinpasset fick snabbt effekten att splittra upp den franska befolkningen i två starkt motsatta sidor: de vettiga medborgarna som blint underkastade sig statens alla påbud och trodde på ”vetenskap” (gissningsvis samma människor som inte förfasades över polisvåldet mot de gula västarna), och ”heretikerna” som betonade den individuella friheten och ifrågasatte det vetenskapliga prästerskapets auktoritet.
Igen tillämpade Macron den välbeprövade taktiken ”divide et impera” (söndra och härska) och red på splittringen mellan de goda och onda medborgarna. Presidenten, som in i det sista vägrade att införa någon form av allmänt tvingande vaccinplikt, beskyllde de ovaccinerade för brist på samhällsansvar och solidaritet och kallade deras beslut för icke-medborgerliga.
”De oansvariga är inga medborgare längre”, sade han i en intervju i tidningen Le Parisien, och fortsatte med ett ganska ovanligt vulgärt språkbruk: ”Jag vill inte jävlas med det franska folket, men när det kommer till de ovaccinerade så vill jag verkligen jävlas med dem.”
Till slut vältrades skulden för den fortsatta smittspridningen på den minoritet av franska medborgare som vägrade att vaccinera sig. Macrons popularitet sköt i höjden hos dem som mest hade skäl att frukta pandemin: seniorerna vilka var dem som minst drabbades av nedstängningarnas sociala och ekonomiska konsekvenser. En politiskt betydande vinst inför nästa val, då pensionärerna utgör så mycket som en tredjedel – cirka 17 miljoner – av alla röstberättigade fransmän.
_ _ _ _
Rädslan för en folklig revolution och därefter rädslan för en ny pest bidrog till att legitimera Macron i rollen som stark ledargestalt. Men det var i kölvattnet på det vidriga mordet på historieläraren Samuel Paty den 16 oktober 2020 av en 18-årig tjetjen, som Macron verkligen fullbordade sin metamorfos från socialliberal progressiv till högerkonservativ maskot.
Den nationella hyllning som anordnades den 21 oktober till minnet av den mördade läraren, blev ännu ett tillfälle för en fransk president att plocka fram den annars alltid lätt suspekta gammaldags trefärgade patriotismen. Macron betonade vikten av den ”republikanska värdegrunden” och sekularismen. Man hörde samma diskurser som efter dådet mot Charlie Hebdo och teatern Bataclan: republiken (staten) heligförklarades, den islamistiska terrorismen demoniserades, rätten att häda (i synnerhet islam) var mer än bara en rätt: varje fransk muslim uppmanades att förlika sig med det faktum att den fria publiceringen av bilder på Muhammad tecknad som en penis var kulmen av den franska Republikens ideal.
Macron, som tre år tidigare framstod som woke-kulturens språkrör och hävdade till exempel att det överhuvudtaget inte fanns någon fransk kultur, betonade nu offensivt Frankrikes identitet och lovade en lag mot ”alla separatismer”. Och alltmedan anklagelser haglade mot organisationer och grupperingar utpekade för sitt påstådda samröre med eller daltande med radikal islamism. Miljöpartiet och Mélenchons parti La France Insoumise (Det upproriska Frankrike) kallades bland annat för ”vänsterislamism”. På så sätt kunde presidenten befästa sin väljarbas högerut och samla pluspoäng hos det konservativa Frankrike, det skikt av befolkningen som demografen Emmanuel Todd i sin omtalade bok Qui est Charlie? (Vem är Charlie?) kallar det ”zombie-katolska” Frankrike [2].
_ _ _ _
Auktoritet och polarisering blev ”liberalen” Macrons ledmotiv i hanteringen av alla dessa kriser, som blottlade Frankrikes rädslor och förbittringar. I stället för att se till att blidka det alltmer oroliga sociala klimatet eggade den elitistiske presidenten medvetet det franska samhällets polarisering (inte sällan med ett vulgärt och provocerande uppträdande) och tog helt öppet de välmående skiktens parti mod den ”perifera” landsbygden. Med sitt makalösa klassförakt och sin självgodhet lyckades den teknokratiska sprätten att imponera på den franska borgarklassen och skaffade sig därigenom den nya väljarbas han behövde inför det kommande valet.
Macron framstår ännu tydligare idag än när han valdes till president för fem år sedan som en ”elitens populist”; de väluppfostrades och välbärgades klanledare, vilken till skillnad från andra populiststämplade figurer inte pekar sitt finger uppåt mot eliten och de rika utan neråt mot dem som – för att använda hans egna ord:
”inte är någonting”.
En omvänd Trump med andra ord.
Presidentens kaxighet kunde i början tolkas som ett olyckligt karaktärsdrag hos en dåligt mediatränad nykomling i politiken. Snart visade den sig snarare vara till nytta i en lika cynisk som framgångsrik PR-strategi som såg till att han vann medhåll hos borgarklassen. Samtidigt som den stigande radikaliseringen inom samhällets lägsta element befäste Le Pens position som den av presidenten ständigt hånade arbetarklassens naturliga ledare. (Detta så mycket mer som media och Macrons parti under hela mandatperioden avstod från att kritisera sin favoritmotståndare.) Det hela bäddade nämligen för en valfinal precis som i valet 2017. Valet skulle handla om en folkomröstning om Demokrati, där den arroganta opportunisten tryggt kunde räkna med att bli omvald tack vare alla gratis röster från les castors (bävrarna), beteckningen på de väljare som 2017 motvilligt ställde upp för Macron i andra omgången för att bygga en ”fördämning” mot extremhögern.
Till slut gav det motbjudande kriget i Ukraina Macron tillfället till ett sista paradnummer i rollen som Europas räddare, och framför allt en utmärkt förevändning för att fullständigt ignorera den pågående valkampanjen och alla konfrontationer med de andra kandidaterna. Mot bakgrund av ännu en rädsla – denna gång för ett potentiellt tredje världskrig – kunde en låtsaskampanj äga rum inför den första valomgången, mest för formalitetens skull, där den avgående presidenten och tillika favoriten lyste med sin majestätiska frånvaro. Istället för att debattera med begåvade retoriker som den ivrige Mélenchon och den bildade Zemmour sparade presidenten på sina krafter inför den avslutande duellen med den mediokra Marine.
Som väntat kvalificerade sig Macron till valfinalen med 27,84 %. Mannen som 2017 gick vidare i valet tack vare den unga urbana och välutbildade medelklassen fick nu ett massivt stöd från de äldre välbärgade väljarna, mestadels före detta Républicains-väljare. (Les Républicains officiella kandidat Valérie Pécresse nådde inte högre än 4,78 %.) Le Pen kom på andra plats med ett brett stöd i det rurala Frankrike och inom arbetarklassen (23,15 %). Mélenchon överraskade med ett utmärkt resultat och hamnade på tredje plats med nästan full pott hos vänsterväljarna i storstäder och förorter (21,95 %). Bland de senare återfanns många väljare, som 2017 utgjorde Macrons väljarbas i första omgången.
Macron, Le Pen och Mélenchon utgör tre nyanser av samma politiska nihilism. Att dessa tillsammans samlade så mycket som 73 % av rösterna ter sig som en triumf av falska förespeglingar. Macron, den före detta globaliserade ungdomens idol som med tiden blev den äldre bourgeoisins beskyddare; Le Pen, systemets svarta får, som till följd av omständigheterna nu framstår som den franska arbetarklassens språkrör; Mélenchon, en före detta politiskt korrekt socialist, som på senare tid hittat sin nisch genom att uppge sig för att vara en fransk motsvarighet till Hugo Chavez. Den Femte Republikens traditionellt två största partier socialisterna och gaullisterna, tillintetgjordes i detta gyckelspel: det sammanlagda resultatet för Le Parti Socialiste och Les Républicains hamnade på 7 %.
Valkampanjen inför andra valomgången präglades av en hätsk och förutsägbar ensidighet. Trots att Le Pen bara några månader tidigare behandlades som en rumsren partiledare (hon välkomnades i olika TV-shower för att prata om sin ”svåra” uppväxt och sin kärlek för katter), utsattes hon och hennes parti för en demonisering samma kväll som första omgångens resultat tillkännagavs. Hon bombarderades genast av en oavbruten ”antifascistisk” propaganda från landets ledande media; utländska statschefer uppmanade de franska väljarna att ”välja rätt”; under Macrons valmöten kallades Le Pen väljare för vidriga rasister osv. Skrämselpropagandan mot den bruna fågelskrämman nådde höjder av irrationalitet: Le Pens seger skulle inte innebära något annat än att hakkorsen skulle vaja överallt i Paris; att Grundlagen och Friheterna skulle avskaffas omedelbart; kort sagt, ”fascismen” skulle triumfera.
Precis som 2017 gjorde Marine Le Pen exakt det som krävdes för att inte vinna. Visst höll hon skenet uppe och gav sig ut på valmöten runt om i hela Frankrike. Och under den traditionella debatten mot en arrogant Macron gjorde hon till och med relativt bra ifrån sig, till skillnad från valdebatten fem år tidigare. Men för övrigt gjorde Marine Le Pen just det som behövdes för att locka bort de riktiga kungamakarna i den andra valomgången, nämligen alla Mélenchons väljare som var beredda att rösta mot den sittande presidenten. Istället för att fortsätta kampanjen om den sociala frågan valde hon plötsligt att lägga fokus på identitet och islam, vilket avvärjde allt eventuellt stöd från vänsterväljare.
Den segervise Macron försatte å sin sida att sväva i kampanjen utan att vare sig ställas till svars för den gångna mandatperioden eller ens behöva komma med någon form av valprogram inför den kommande. Den obscena farsen resulterade i vad alla hade förväntat sig: sedan en tredjedel av de röstberättigade valt att antingen skolka i valet eller att rösta blankt, fick Macron föga imponerande 58,54% med ett tydligt stöd från de äldre och välbärgade väljarna (71 % hos 70-plussarna, 75 % hos den övre medelklassen). Ett tydligare klassval får man leta länge efter i Frankrikes politiska historia.
”Att segra utan risk är att triumfera utan ära”.
Ett valfirande iscensattes på storslagna Champs de Mars framför tre tusan statister som filmades i närbild för att skapa intrycket av en gigantisk hyllning. Ännu en gång hade Demokratin räddats. En nöjd och förmodligen lättad Le Pen förklarade att ”kampen” fortsatte inför det annalkande parlamentsvalet, liksom den lika nöjda Mélenchon. Europahymnen spelades samtidigt som landet sjönk ner i en bitter håglöshet.
NOTER
[1] Île-de-France är den franska region vars centrum utgörs av Paris. År 2014 uppgick regionens folkmängd till strax över 12 miljoner av vilka 2,2 miljoner var bosatta i staden Paris.
[2] Genom att studera statistik över deltagandet i protestmarscherna runt om i Frankrike strax efter terrorattacken mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo i januari 2015 (ett attentat som resulterade i 12 mördade personer) hittade Todd en tydlig överrepresentation från Frankrikes medelklassdominerade städer med stark katolsk tradition. Med andra ord, demonstrationerna som handlade om försvar för sekularism och mot islamism hade mobiliserat som allra mest i de delar av Frankrike, där kyrkans inflytande och makt förblev påtagligt långt efter 1789, inte sällan ända fram till 1960-talet: det ”zombie-katolska” Frankrike. De som skanderade Je suis Charlie (Jag är Charlie) kom alltså från samma kulturella bakgrund som deltagarna i de massiva protester mot lagen om samkönad äktenskap, vilka 2013 mobiliserade nästan en miljon fransmän. Macrons offensiva ”republikanism” kunde inte annat än falla i god jord hos denna provinsiella småborgerlighet som traditionellt röstar höger.