Edith Södergran − en finlandssvensk Sapfo på Karelska näset.
Per-Olov Käll
”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” ur diktsamlingen Septemberlyran, 1918 [1]
Edith Södergran (1892-1923) föddes inom den övre, bildade medelklassen i Sankt Petersburg. Strax efter hennes födelse hade familjen dock flyttat till Raivola på Karelska näset för att undkomma en koleraepidemi, som grasserade i Rysslands dåvarande huvudstad. I Raivola bosatte sig familjen i en stor trävilla som Södergrans morfar låtit bygga (bild).
Södergrans far var tekniker men dog när hon var 15 år. Fadern, med vilken hon till skillnad från modern möjligen hade svag kontakt, dukade under i tuberkulos, den sjukdom som även skulle ta hennes eget liv. I likhet med svensken Stagnelius dog Södergran i unga år, nästan på dagen 100 år efter svensken. Endast 31 år gammal avled hon i Raivola, efter att dessförinnan ha tillbringat långliga tider på sanatorier i Schweiz, bland annat i Davos [2]. Familjen var, åtminstone periodvis och efter morfaderns död, tillräckligt förmögen för att bekosta sådana vistelser.
En likhet mellan Stagnelius och Södergran är det romantiska anslaget – med den viktiga skillnaden att Stagnelius är en ”klassisk” romantiker, som gärna skriver bunden (rimmad) vers medan Södergran är en tidig modernist, som helst skriver obundet, ibland på ett språk som kan betecknas som ”modernistiskt” eller ”expressionistiskt”. I sina tidiga poesiövningar, som återfinns i det så kallade Vaxdukshäftet, använder hon dock en bunden form med dikter författade på i första hand tyska men även franska och ryska. Som den språkbegåvade person hon var lärde hon sig även engelska för att kunna läsa anglosachsisk litteratur såsom Charles Dickens och andra. 1908 börjar hon oväntat skriva på svenska, kanske för att hon blivit medveten om att det språket gav henne störst frihet i uttrycket.
Södergran umgicks i intellektuella kretsar både i Sankt Petersburg och Helsingfors. Den hjälp man behöver för att komma fram fick hon bland annat från bokförläggarfamiljen Schildt i Finland. Det stod tidigt klart att hon var en mycket originell och egensinnig poet och hon var god vän med och påverkade litterärt sådana som Elmer Diktonius (1896-1961). Även svensken Gunnar Ekelöf (1907-68) sägs ha varit starkt imponerad av henne.
Hur ska man beskriva hennes poesi? Jag skulle vilja säga att hon är påtagligt idémässigt orienterad. Även när hon i ord målar bilder – till exempel av landskap – så blir landskapet, eller dess stämning, en slags metafor för idén. Vilken idé? Det är inte så lätt att säga. Man vet att hon var starkt påverkad av filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), se till exempel dikten ”Vid Nietzsches grav” nedan. Det nietzscheanska draget i hennes tankevärld kommer till synes i följande rader, när hon nyårsaftonen 1918 i helsingforstidningen Dagens Press karakteriserade sin poesi:
”Jag kan icke hjälpa den som icke känner att det är framtidens vilda blod som pulserar i dessa dikter.
_ _ _
Den inre elden är det viktigaste människan äger. Jordklotet tillhör dem som inom sig bära den högsta musiken. Jag vänder mig till de sällsynta individerna och uppmanar dem att höja sin inre musik, detsamma som att bygga på framtiden.”
I motsats till Nietzsche finns, enligt min åsikt, hos Södergran samtidigt ett drag av religiös (kristen) mystik. Om hon i ordrätt mening var troende, vet jag inte. (Kanske skulle hon inte ansett frågan meningsfull.) Men i en dikt som ”Nattlig madonna”, publicerad i den postuma samlingen Landet som icke är (1925), framträder ett slags naiv gudstro [3]:
När de svarta molnen drogo över himlen
satt en moder vaken och ett barn sov.
Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad
alla världars lov.
Och den unga modern hörde likt ett eko
djupast i sitt inre nattens tysta lov:
o vad världen växte ut i alla vidder
när den lille sov!
På annat ställe i samma samling ger hon uttryck för en närmast panteistisk åskådning:
Och Gud är dold i den minsta blomma
och tingen förkunna hans namn.
Men människohjärtat som utstötts av Fadern
vet icke hur nära han bor.
I likhet med Stagnelius fick aldrig Södergran möjlighet att fullfölja sitt verk. Hur hennes diktning skulle ha utvecklats om hon fortsatt att leva är omöjligt att veta. Till det märkliga med henne hör att hon – trots den korta karriären – förmådde skriva dikter, som alltjämt framträder som mogna och fullödiga litterära konstverk.
| ur Dikter, 1916 DAGEN SVALNAR . . |
| I |
| Dagen svalnar mot kvällen . . . Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan . . . Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna ditt tunga huvud mot mitt bröst. |
| —— |
| II |
| Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte — jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart . . . O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta . . . |
| —— III Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm . . . Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina skära, skära drömmar. —— IV Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ — du är besviken. —— |
JAG.
Jag är främmande i detta land,
som ligger djupt under det tryckande havet,
solen blickar in med ringlande strålar
och luften flyter mellan mina händer.
Man sade mig att jag är född i fångenskap —
här är intet ansikte som vore mig bekant.
Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen?
Var jag en frukt, som var för tung för sin gren?
Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot,
hur skall jag komma upp för de hala stammarna?
Däruppe mötas de raglande kronorna,
där vill jag sitta och speja ut
efter röken ur mitt hemlands skorstenar.. .
VIOLETTA SKYMNINGAR . . .
Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer. . .
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint
kvinnokropp . . .
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli . . .
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad
kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.
Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
STORMEN (ur Septemberlyra, 1918)
Människor,
går ej stormen över himlen
den eder längtan tornat upp
av örnar buren
till oförvanskliga höjder?
Vem vill stormen tvinga på knä?
Var slår han ned,
den från höjden komne, obetvungne, fjärrtids-
vingade?
Hören I
röster i stormen?
Marshjälmar i dimman…
Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord.
Okända styra världen…
Högre, skönare, gudalika.
VAD ÄR I MORGON?
Vad är i morgon? Kanske icke du.
Kanske en annan famn och en ny kontakt och
en liknande smärta . . .
Jag skall gå ifrån dig med en visshet så som
ingen annan:
Jag skall komma åter som ett stycke av din egen
smärta.
Jag skall komma till dig från en annan himmel
med ett nytt beslut.
Jag skall komma till dig från en annan stjärna
med samma blick.
Jag skall komma till dig med min gamla längtan
i nya drag.
Jag skall komma till dig sällsam, ond och trogen
med ett vilddjurs fjät ur ditt hjärtas fjärran
ökenhemland.
Du skall kämpa mot mig hårt och maktlöst
som man endast kämpar mot sitt öde, mot sin
lycka, mot sin stjärna.
Jag skall le och linda silkestrådar kring mitt
finger
och ditt ödes lilla nystan skall jag dölja i min
klädnings veck.
VID NIETZSCHES GRAV.
Den store jägaren är död . . .
Hans grav draperar jag med varma blomgardiner..
Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån — skönare än du drömt dig.
Sällsamme fader!
Dina barn svika dig ej,
de komma över jorden med gudasteg,
gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?
Nej, riktigt . . . här är min plats,
här är min faders förfallna grav . . .
Gudar — hållen evigt vakt på detta ställe.
TILL EN UNG KVINNA
Aldrig ännu bedrog ett eldigt ögonkast.
Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar,
drag mannens stråleld i dina ögons isgemak!
Du är viss om kärlek som om himmelriket.
Han skall skänka dig sitt hjärta, ett rike och alla vårens blommor,
och du ger honom din längtans lätta slöja som gör fjärran blå.
Än har din andedräkt icke vidrört hans salighets flämtande ljus.
Än har ditt öga icke mätt vidden av hans tro.
Än hava dina fötter icke inträtt i hans ödes slutna krets;
det är dig ännu detsamma om han är röd eller blå.
Men det skall komma en dag då du hänger fast
vid honom som en blomma vid sin stjälk,
då hans skymning är ditt ljus och hans torka är din källa,
då du irrar kring i gångarna av ett vidsträckt slott och känner att du älskar
och att han endast lever av din renhets vita bröd
och att hans blod blott strömmar i din moderliga ömhets bäcken.
Det skall vara tungt och underbart och hårt och oskiljaktigt.
NOTER
[1] Den som söker material om Edith Södergran finner det i bl.a. följande källor: 1) Hela Edith Södergrans arkiv nu digitaliserat (lianapress.se); 2) svenska Wikipedia har en utmärkt och utförlig artikel om författaren: Edith Södergran – Wikipedia; 3) till dem som skrivit omfattande studier om Södergran hör på senare år Agneta Rahikainen, Ebba Witt-Brattström m.fl; 4) flertalet av hennes dikter kan läsas på Edith Södergran (runeberg.org); 5) Svenska Litteratursällskapet i Finland (SLS Finna | SLS) förfogar över ett omfattande Södergran-material, inte minst de fotografier som den flitiga fotografen Edith lämnade efter sig.
[2] Flera av de högt liggande sanatorierna från förra sekelskiftet är sedan länge omvandlade till alpina skidhotell. Författaren Thomas Manns hustru Katia Mann vistades länge på ett sådant sanatorium för att kureras mot påstådd tuberkulos. Långt senare framkom att hon blivit feldiagnosticerad och av allt att döma aldrig hade lidit av sjukdomen. Sanatorievistelsen resulterade dock i en av hennes makes mest läsvärda romaner, Der Zauberberg (Bergtagen). Edith Södergran var dock sjuk på riktigt och ett av de schweiziska sanatorier hon vistades på var Davos-Dorf. Hon vårdades där av Dr Ludwig von Muralt, som hon även fotograferade:
[3] Författaren Gunnar Ekelöf, som kände sin Edith Södergran, anmärker i en essä från 1943 om hennes tro:
”Att däremot pådyvla Edith Södergran något slag av kristen konfession är, såvitt jag förstår, överdrivet. Hon var konfessionslöst religiös. Hon liknar sin dikts landskap, Karelen, ett gränsland där öst och väst möts – eller vägrar att mötas –, ett land befolkat av kontraster, flyktingsspillror, eremiter, tenttudrinkare [drinkare av denaturerad alkohol; POK], skuggor och monotoni, de väldiga åskvädrens och de ständiga krigens hemvist”. Gunnar Ekelöf Skrifter 7, Bonniers, sid 390.