Dikter från tre årtionden (II)
Per-Olov Käll
Detta är en fortsättning av Dikter från tre årtionden, Förr och Nu nr 1 2023.
Februari 2013
Vintersol:
På andra sidan insjön en herrgård,
vars vita fasad lyser nästan övernaturligt i det starka ljuset.
Tjock, snötäckt is.
Vi går längs strandpromenaden,
och när vi kommer in i skogen
följer vi älgspåret i snön fram till ”Eremithyddan”,
en liten träbyggnad som uppförts i skogen
någon gång under det förr-förra århundradet.
En plats för frimurares ritualer
med väggarna klädda av torkad björnmossa.
Känslan av något på en gång högtidligt och mycket otidsenligt griper oss.
När vi återvänder:
två kvinnor på promenad med fyra hundar i koppel.
–Så många hundar, säger jag.
–Ja, här pågår koppleriverksamhet!
Minne
Ur tidsbrunnen:
det långsamt bleknande färgfotot av den tjugoåriga mannen.
Den gången smal och spänstig och med självmedvetet kisande blick under luggen.
Ett foto taget av den vackra schweiziskan,
hon vars far var läkare:
”Per-Olov, what’s the matter with you?
I don´t recognize you any longer!”,
som hon skrev i ett av sina sista brev.
Hon som sedan, sägs det, gifte sig med en norrman.
Vad blev det av henne?
Och hennes tyska väninna, som kom från arbetarklassen?
Och nog var den vacker den där ön i Adriatiska havet (omtyckt semesterparadis).
Här och där ett jätteproträtt av marskalk Tito i vit kostym.
Den skicklige militären och sluge politikern med de erkänt hårda nyporna,
som till och med Stalin sägs ha fruktat.
Njutningsmänniskan
som i likhet med mig med åren lade sig till med extrakilon,
resultatet av goda viner och läckra ostar.
Ingenting tänkte vi väl mindre på den gången än Jugoslaviens politik och historia!
Vi var som ungdomen ofta är – lyckligt ovetande
om historiens tysta närvaro i nuet.
Och ölet var gott och middagen kostade en spottstyver
under bakgårdsrestaurangens skuggande lövträd,
där vi nästan alltid åt wienerschnitzel med friterad potatis.
Och tomaterna ännu smakade som tomater ska smaka.
Våra skratt var inte förställda.
Jag tror inte ens att vi hoppades på något särskilt.
Vår
Åter vår på Öland.
(Inget överraskar som våren!)
Fåglarna som galna i buskagen.
Krokusen, den utsökt vackra blomman som för tanken till sagan om Askungen,
bär – dagen till ära – en blåviolett sidenklänning.
Fast snödropparna har redan flera veckor på nacken.
Deras skönhet är av det uthålliga slaget:
som trotsiga parisiskor i basker vilka röker nonchalant vid trottoarbordet
Och vintergäcken, Eranthis hyemalis,
breder ut sin intensivt gula solmatta utan att ta ett öre betalt.
Tillbakalutad i trädgårdsstolen
sluter jag ögonen och låter vårsolen förbättra min D-vitaminreservoar.
Inför min inre blick framträder nu ett vackert mönster som på en vävnad.
Ett mönster som Inkaindianer skulle ha kunnat väva.
Och som Frank Lloyd Wright nog skulle ha kunnat nyttja i något av sina hus.
Jag kan tydligt se mönstret i flera sekunder innan den bleknar bort.
(2021-03-25)
Över mina franska hustak
Över mina franska hustak i kommunen Abeilhan i Languedoc
skjuter en hög platan upp sin mäktiga krona.
Högst upp har en duva slagit sig ned.
När den ser sig omkring ser den ut över ett landskap
där människan odlat vin och oliver
i århundraden innan Julius Caesars legionärer lät grundlägga Baetarae (*).
NOT
(*) Numera heter staden Béziers.