Dikter av Folke Isaksson.
I urval av Håkan Ågren
valda Dikter och diktsamlingar
Den första födelsen. I Blått och Svart 1957, Bonniers
Humlan. I Det gröna året. 1954, Bonniers
Spoven, i Tecken och under, 1981, Bonniers
Isgång, i Tecken och under, 1981, Bonniers
Ljusranden, i Tecken och under, 1981, Bonniers
Stenstil, i Tecken och under, 1981, Bonniers
[Dikter hämtade från Litteraturbanken med tillåtelse från upphovsrättsinnehavarna.]
Den första födelsen (i Blått och Svart 1957)
Den första födelsen
Ett barn i norra Sverige
lade en afton sitt blåa huvud mot rälsen
och hörde milen draga förbi, vagn efter vagn.
Vilka varelser bo i så brusande hus?
Det hörde stjärnorna brusa förbi genom skymningen.
Himlavalvets cykelhjul rörde sig ett varv
med glimmande ekrar.
Gräsen sjöngo sina namn, och blommorna
slöto ögonlocken över gossen.
Lockrop djupnade i dalen.
Humlan (i Det gröna året 1954)
Humlan
Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!
Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,
det är mulen dag!”.
Men hellre ser jag humlan i annat värv:
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.
Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.
Spoven (i Tecken och under 1981)
Spoven
Nästan osynlig i detta ingenmansland mellan älv och skog:
den reglerade stranden. I detta huttrande och överkörda
I detta landskap som utsöndrar sorgsenhet, där resignationen
sipprar ur trädens bark, ur skarvar och fogar
Tystnad med smak av frusna lingon och gammal skvattram
Annars bara vattnets förödmjukade sorl
och stövlarna som suckar mellan granarna
och ett lösslitet isflak som vänder sig tungt i den mörka strömmen
Då: dessa fyra toner! Och någonting bland rötter
och tovigt fjolårsgräs, fnas och dy:
ett bockande huvud, en skymt av kroksabelsnäbben
Tårar som stiger i mina ögon, när den osynliga katapulten
sedan slungar kroppen uppåt. Och den vilar en sekund,
blick stilla, och så glider ut i en andlös, vid båge
Och det sorgsna, saliga jublet faller i stora, skimrande droppar
över jorden, över norra Norrlands kustland
isgång (i Tecken och under 1981)
Isgång
De plogade vägkanterna i Norrbotten i början av april
Hästspillning (små smulor från gråsparvarnas bord),
skålgropar, fördjupningar efter solen,
håligheter dit ljuset letat sig in
Också sådant som förts hit av vinden: damm från
sopskyffeln, en sotflaga från sotelden,
hö från en skrinda som på ylande medar drog här förbi
en smällkall dag i januari. Granbarr, änglahår, en kråkfjäder,
ett hörn av en tidningssida (rubrik ”Spökflygaren”)
Uppsatt på ett spjälstaket en borttappad lovikkavante
och på anslagstavlan vid Lutherska Missionshuset
en handskriven affisch: föredrag med skioptikonbilder
(Gallakrigarnas spjut och hårkronorna som liknar törnebuskar
med sin inpackning av kodynga)
Tvättkläderna i blåsten lite längre bort, bykgrytans
röksignal mot den flammande himlen (eldstoden på andra sidan älven)
På strykbrädan stänkflaskan. I mangelboden de tunga kavlarna
Kuggarna som stegrar sig, sucken i maskineriet (Lancaster 1886)
och lakanens doft av blankpenslat saffransbröd
Också kråkorna, det är sant, deras skrammel vid skogsranden,
och den förvirrade kamrerens bleka ansikte i skafferifönstret
i det skära huset på höjden. Norrskenets sporrar
och blindfönstren, ruvande över sina hemligheter
Påskrisets klibbiga blad och barnet under faderns rasande
ansikte (Själen som skingrar sig i panik, hatet
som borrar sig ned i golvspringorna)
Skaren med drömmens spår över fjärden
och dropparnas punktskrift från ladutaket,
inpräntandet bokstav för bokstav av upprorets nödvändighet
Början av april: solen bänder bland stenarna i mitt bröst
Ljusranden (i Tecken och under 1981)
Ljusranden
Här i Sverige har döden
fortfarande en grön dager
i sitt svarta flor
En svag doft av hägg
är förnimbar bakom tårarna
och katafalkvagnens karolinska fattigsilver
En förvirrande mildhet
som blandar sig med det obönhörliga
Som en linnéa i åsktung skog,
ensam bland dova flyttblock och hängande grenar
Eller en svart tjärn med ett grönt blad,
klibbalens blad som vilar över det bottenlösa
på den sviktande hinnan
En ensam solstråle tränger dit in
Bladet blänker i ljusranden
Stenstil (i Tecken och under 1981)
Stenstil
Här står stenen på slätten
med sitt bud till närstående
i tid och otid
att Olav, Gufis son,
blev dräpt i Estland,
”drepinn i Eistlandum”
Så vackert slingan
omsluter hällen, så handfast
stenmästaren präntar skriften
Sorgen är förkortad
till ett telegram,
en textremsa som oerhört långsamt
rinner fram ur tidsmaskinen
”En mycket dugande ung man”
fastslår fadern,
”dræng, harða goðan”;
han rekommenderar sonen på detta sätt
för eftervärlden
I stenen tränger känslan in
Den står ristad i graniten,
en sträng notskrift
mot myggsången som driver
över träskmarkerna, det eviga inandet
av sorg och undergång
Studera dikten,
gryningsljuset över staplarna,
tystnaden mellan dessa ord
av smärta och sten
Här framskymtar liv,
ett årtag glimmar vid synranden
Samtidigt
är någonting otydbart
Som de lönnrunor barkborrarna ristar
under den susande granens hud
Tackord
Ett varmt tack riktas till Folke Isakssons efterlevande, Marianne Isaksson, Pär Isaksson och Daniel Åhlén som givit oss tillåtelse att publicera Folke Isakssons dikter.