RECENSION

DIE MANNS – Ett tyskt familjedrama

Tilmann Lahme, Familjen Mann. Översättning: Linda Östergaard. Albert Bonniers förlag. 463 s. Ill.

 

 

 

 

 

av anders björnsson

Thomas Mann skrev tolv rader om dagen, och detta var hans yrkesverksamhet som författare. Man undrar vad han gjorde under resten av tiden, förutom att vara Thomas Mann. Jo, han förde också dagböcker, som till dels är utgivna på svenska. Hans tycks ständig ha rökt cigarrer, även när han håller ett barnbarn i famnen. Och hans opus är inte litet; jag har i mitt bibliotek ett urval av hans arbeten, utgivet på ett DDR-förlag, i smidiga sex sandstensfärgade band, och det är långtifrån allt. Framförallt var han en offentlig person, som ville representera det tyska, under olika epoker.

Hur var han då som privatperson, kan man fråga, bakom den strama masken och de många ärebetygelserna?

I Tilmann Lahmes familjekrönika framstår denne diktarfurste knappast som någon ideal familjefader. Hushållet och de sex barnen fick en förmöget född hustru och tjänstefolket ta hand om. Familjeöverhuvudet fick inte störas i sin diktargärning. Han medicinerade långvarigt mot psykiska besvär, vilket gav honom dålig mage och dåligt humör. På sina formuleringar tycks han ha råd att fila mer än de flesta. Men som Joseph Roth anmärkte: ”Han har begåvats med en förmåga att skriva bättre än han kan tänka. Han når inte upp till sin egen talangs intellektuella nivå.”

Alla hans sex barn – tre söner och tre döttrar – skulle bli skrivande personer, och alla måste anstränga sig utöver det vanliga för att träda ut ur skuggan av den världsberömde fadern. Åtminstone tre av dem missbrukade alkohol och andra droger; Klaus, kanske den mest skarpsynte, försökte flera gånger ta livet av sig och lyckades till slut. Golo, mellansonen, blev en uppmärksammad historiker av traditionellt snitt, modersbunden och i behov av psykiatrisk vård, kämpade hela livet med sin homoerotiska läggning, liksom fadern. De två äldsta, Erika och Klaus, hade intima relationer med både män och kvinnor.

Thomas Manns hustru Katia, 4:e fr.v., med sina sex barn Monika, Golo, Michael, Klaus, Elisabeth och Erika. Foto från 1919 (?) av okänd fotograf.

Alla, utom möjligen den yngsta, Elisabeth, var klart katastrofbenägna.

Är detta intressant? Ja, kanske. Det biografiska har naturligtvis betydelse för verket. För Thomas gestaltade verket livet. Som intellektuell hade han länge ett starkt drag av feghet. Han hade till slut omfattat Weimarrepubliken, men det dröjde över tre år innan han offentligt tog avstånd från den barbariska Hitler-regimen. Han var nog bara alltför mån om sin bekvämlighet som han förväxlade med oberoende. Under första världskriget gick han med den antidemokratiska strömmen. Sonen Klaus’ exiltidskrift Die Sammlung (1933–35), som både Joseph Roth och farbrodern Heinrich medverkade i, höll han sig på avstånd från. I en dagboksanteckning från april 1933 accepterar han rentav ”rättsväsendets avjudifiering” under Hitler – han, gift med Katia Pringsheim, en judinna!

Ingen familjemedlem, om man bortser från en av Thomas bröder, Viktor, bankman, blev kvar i Tyskland under Tredje riket. De gick förr eller senare i landsflykt, flera i fransk, senare amerikansk. Och endast Golo, historikern, fann ett verksamhetsfält i Tyskland under efterkrigstiden.

Lahmes berättelse tar sin början ett gott stycke in i den Mannska familjehistorien, när de många barnen redan har sett dagens ljus, och det är kärnfamiljen med dess många utlöpare som skildras i strikt kronologisk ordning, med brev och dagböcker som favoriserat källmaterial. De litterära verken som sådana redovisas närmast som milstolpar, utan ingående analys. Man får en stark förnimmelse av att Lahme finner en del av Thomas böcker pratsamma och händelsefattiga. För de självförbrännande syskonen Klaus och Erika tycks han hysa en större sympati – de är båda engagerade intellektuella som försöker sig på flera konstarter, inte alltid med framgång. Lillebror Michael drömmer om ett liv som musiker men bränner familjetypiskt många broar, innan han i mogen ålder bestämmer sig för att bli germanist och disputerar på en avhandling om Heinrich Heine som musikkritiker. En mellandotter, Monika, förlorar sin man på Atlanten, efter en tysk ubåtsräd, medan hon själv mirakulöst räddas och efter många motgångar finner ny kärlek i en illitterat tobakshandlare på Capri: proven på hennes spröda, skimrande prosa känns i sig som ett avståndstagande från ”familjetraditionen”, och hon är också den mest utstötta i syskonskaran. Elisabeth, den yngsta, gör till slut en framstående insats på det internationella planet, i arbetet på att få fram en bindande havsrättskonvention.

De flesta av barnen har under längre eller kortare perioder, också som fullt vuxna, hållits under armarna av dusörer från föräldrarna för att klara en livsföring som inte sällan har varit direkt utsvävande. I sanningens namn måste sägas att också fadern med sina skyhöga honorarinkomster uppträdde tämligen oblygt med tiggarstaven för att kunna leva behagligt. Den autodidakte bildningsborgaren tycks faktiskt hela tiden ha haft någonting att kompensera för.

Omslag till  en av Thomas Manns novellsamlingar av Johann Baptist Scherer (1869-1910).

Nej, Thomas Mann var ingen stor tänkare men blev med tiden tämligen vänstersinnad (detta till skillnad från exempelvis Golo som gick motsatta vägen). I 1948 års presidentval hörde han till dem – makarna hade fått amerikanskt medborgarskap – som stödde den oberoende kandidaten, Roosevelts tidigare vicepresident Henry Wallace. (Om detta säger Lahme ingenting.) Han och hans familj blev strax därpå tidiga offer för McCarthy-hysterin; flertalet återbördades till Europa. I Förenta staterna hade Thomas hunnit skriva ett av sina storverk, Doktor Faustus, om tonsättaren Adrian Leverkühn, vilken sålde sig åt djävulen, med betydande bistånd från sonen Michael, violinist, och Theodor Adorno, musikteoretikern, också han Amerika-exilant. Hur stort Thomas Manns eget bidrag till romankompositionen egentligen är förblir något oklart. Han lånar och skriver av, metodiskt och frenetiskt, konstaterar Lahme, som är rätt vass på den punkten.

Det har i svensk press gjorts gällande att Lahmes bok skulle vara skvallrig och ge en snedvridet oförmånlig bild av denna ”amazing family” (Per I. Gedin, ”Missvisande och nedsättande om familjen Mann i ny biografi”. Dagens Nyheter 6/9 2017). Nu får man väl säga att diskretion knappast var någon dygd i just denna familjekrets. Thomas och Katias barn gjorde vad de kunde för att exploatera familjenamnet och drog sig inte för att skrönemässigt tänja på sanningen för den goda effektens skull. TM:s dagböcker dryper av hätska utfall och personangrepp; Katias hån mot svägerskan Nelly, Heinrichs nergångna hustru med fläckigt förflutet, bär prägel av den högfärdigas låghet; Michaels försök i utgivningssammanhang att retuschera familjehistorien är förvisso mänskliga, samtidigt bedrövliga. Och visst rider Lahme själv på en sensationalistisk våg, men det är han nu inte ensam om i biografiskrivandets värld. På det hela taget är framställningen läsvärd utan att på något sätt vara en slutpunkt.

Översättningen kan ställvis kännas något valhänt. Det står atlet istället för friidrottare, önskningar istället för önskemål, förpliktigad istället för förpliktad, hjälpare istället för hjälpredor, Versailles fredsfördrag där det ska stå fredsfördraget i Versailles, förbindelse med Väst där det borde vara västbindning; en gång blir en generalmajor första bara major och sedan full general, och en ”överrättsdomare” i USA misstänker man vara ledamot av Högsta domstolen. Det stör väl inte läsningen så mycket, men man undrar om det är mer som är som det inte ska. Vakna förlagsredaktörer tycks det numera vara ont om.