Recension

Diana Johnstones memoarer

Henrik LINDE

 

 

Henrik Linde är elektronikingenjör och företagare, utexaminerad från KTH år 1960. Aktiv i Folket i Bild/Kulturfront sedan starten.

 

 

Diana Johnstone har valt Circle in the Darkness som titel på sin nya bok följt av Memoir of a World Watcher. Född år 1934 i Minnesota har hon levat under samma tid som jag själv (född två år senare) men haft en unik möjlighet att leva och verka i olika länder och följa deras politiska utveckling. Hennes bok bör givetvis komma ut i svensk översättning men jag kunde inte tåla mig till dess. Köpte den engelskspråkiga originalutgåvan och kunde snabbt konstatera att hon skriver en klar och lättläst engelska så jag behövde sällan använda mig av ordboken. Hon har skrivit en fantastisk bok, en mycket kunnig världsbetraktares minnen.

Diana Johnstones barndom var under Franklin D. Roosevelts tid som president. Han valdes första gången år 1932 och lanserade sitt program New Deal för att bekämpa depressionen efter den stora börskraschen. Han omvaldes tre gånger och ledde USA under andra världskriget. Hennes familj flyttade till Washington DC där båda föräldrarna fått arbete. Efter kriget var det dags för hennes första utlandsresa som år 1953 gick till Belgrad där hon skulle studera ryska vid universitetet.

Hon berättar:

”Vår grupp togs genast till amerikanska ambassaden där vi skulle lära oss hur vi skulle hantera umgänget med de infödda på universitetets studenthem. Första regeln: Håll era väskor låsta, annars försvinner saker. Regel nummer två: Undvik den jugoslaviska maten. Ni kan hämta konserver här på ambassaden. Tredje regeln: Ge små gåvor till de infödda. Ambassaden försåg oss, för detta ändamål, med kulspetspennor och förpackningar med tuggummi.” [min övers.]

Diana bröt genast mot reglerna. Hon installerades i en sovsal med sju jugoslaviska flickor och lät sin resväska stå öppen. De första dagarna gick det trögt med kontakterna men sen upptäckte flickorna att hon hade ett resestrykjärn i sin väska. Det gick runt bland de andra flickorna och snart var de ett kamratgäng. Hon fick under sommarledigheten följa med en av flickorna till hennes föräldrahem i Kosovo och reste vidare genom Makedonien, Monte Negro, Bosnien och längs Adriatiska havets kust. Året i Belgrad blev viktigt för hur hon sedan såg på vad som kom att hända i Jugoslavien.

För många svenskar är hon nog bara känd för vad man påstår att hon skrev om det kriget. Den 22 juni 2003 publicerades i Ordfront Magasin en artikel under rubriken ”En resa i Ljugoslavien” med en intervju redaktionschefen Björn Eklund gjort med Diana Johnstone i Paris efter att hon publicerat boken Fools’ Crusade: Yugoslavia, Nato and Western Delusions. Sedan hände inget anmärkningsvärt förrän Dagens Nyheter den 3 november publicerade en artikel av Maciej Zaremba under rubriken ”Ordfront förnekar folkmord på Balkan”.

Detta blev inledningen till Ordfrontfejden som splittrade föreningen och resulterade i att Björn Eklund avskedades. En bok om händelserna, Pudelns kärna, utgavs år 2006 av förlaget Nixon där Diana Johnstone fick möjlighet att svara på angreppen mot henne med repliken ”Från Torquemada till Zaremba. Hur jag uppfattade Ordfrontaffären”. En förödande kritik av okunskapen hos dem som angrep henne.

Det är fascinerande att läsa vad en god skribent kan skriva om ett innehållsrikt liv. På tyska finns uttrycket ”Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen…“ och Diana Johnstone har verkligen rest mycket och har mycket att berätta.

Hon hade lärt känna journalisten Herb Altschull, som år 1956 blev chef för Associated Press i Bonn. De gifte sig och bosatte sig i ett litet samhälle strax söder om staden. Hon följde honom på hans reportageuppdrag, som hans assistent, och fick träffa en rad mycket kända personer. Det gjorde henne väl insatt i tysk politik och då amerikaner i ledande ställning ofta tittade in på Associated Press kontor i Bonn blev hon också väl bekant med amerikansk utrikespolitik.

Men deras äktenskap tog slut och år 1960 återvände hon, efter ett drygt halvår hos goda vänner i Rom, till Minnesota med sin dotter för att avsluta sina universitetsstudier. Hon studerade fransk litteratur och reste för sin avlutande doktorsavhandling till Paris där hon på plats fick uppleva studentupproret år 1968. Tillbaka i USA fick hon en tjänst som lärare i litteratur vid universitetet i Minneapolis and Saint Paul och beskriver hur hon såg på undervisningen:

”Jag tyckte om att undervisa – och inte bara det. Jag trodde på det. Jag var övertygad om att undervisning i litteratur är ett utmärkt sätt att skärpa kritiskt tänkande. … Min utgångspunkt var att ställa två grundläggande frågor: Vad är det författaren försöker säga, och i vilken utsträckning lyckas han/hon med det?”

Mycket vid universiteten i USA kring denna tid handlade om annat än undervisning. Det var studentupprorens tid med protester mot USA:s krig i Vietnam. En dag såg hon en klunga studenter samlade utanför universitetets huvudbyggnad. Hon förstod att de planerade att ockupera rektorsexpeditionen och visste att polisen redan stod inne på universitetsområdet. Trängde sig genom skaran och upp på trappan där ledaren höll i en mikrofon. Tog den och höll ett anförande som fick dem att ge upp sina planer.

Efter en omröstning träffades de på kvällen för att organisera ett Community Contact Program. Det skulle så småningom resultera i att hon med en grupp på trettio vanliga medborgare från Minnesota, en blandning av olika åldrar och yrkesgrupper, reste till Paris för att träffa den förhandlingsgrupp från södra Vietnam som var där för att möta representanter från USA. De blev vänligt mottagna och man ordnade en välbesökt presskonferens. Men inte ett ord om detta i massmedia.

September 1971 bestämde hon sig för att flytta till Frankrike med sin nu tolvåriga dotter. Genom en vän fick hon tillgång till en billig lägenhet och använde tiden till att skriva en bok om landet Vietnams långa historia. När manuset var klart utkom en bok om samma ämne av en annan författare. Nu gällde det att hitta ett annat sätt att försörja sig. Hon fick tips om Agence France Presse där hon kom att arbeta under sju år. Genom att byta till nattskift fick hon högre lön och mera fri tid.

Hon började skriva ett eget nyhetsbrev, The Owl, som på den tiden fick skrivas på skrivmaskin, kopieras och distribueras med brev. Hennes första prenumeranter blev professorerna Edward S. Herman och Noam Chomsky. En av hennes texter kom in i Le Monde diplomatique och hon fick förfrågan om att skriva för Chicagotidningen In These Times. Från november 1979 blev hon också deras europakorrespondent och uppmanades att skriva om Italien.

Hon hade vänner i Italien och kunde nu skriva initierat om italiensk politik som genomgick ett skede av stor dramatik. Aldo Moro hade kidnappats och den 9 maj 1978 hittades hans kropp i bagageutrymmet på en bil. Den 2 augusti 1980 exploderade en bomb i Bolognas centralstation och 85 personer dödades. När Diana Johnstone skriver skildrar hon inte bara en tid av vår nutidshistoria. Hon resonerar också kring orsakerna till vad som händer och möjliga alternativ till förändringar av samhället.

Tysk politik kände hon väl från tiden med Herb Altschull. År 1990 blev hon anställd som pressekreterare för Die Grüne i Europaparlamentet och fick en god inblick i vad som hände i EU-arbetet. Att läsa vad hon skriver är en veritabel ögonöppnare för vad hela EU-kolossens parlamentsmedlemmar egentligen har för funktion:

”… Liksom de generösa lönerna gav det nödvändiga författandet av resolutioner parlamentsmedlemmarna ett uppmuntrande intryck av att de var betydelsefulla, trots deras maktlöshet. I själva verket är det så, att själva existensen av det Europeiska parlamentet, är för att ge ett intryck, främst för europeerna själva, att deras institutioner är demokratiska, med ett valt parlament … ”

Hon lämnade arbetet i EU 1996 och hade bestämt sig för att besöka det av kriget härjade Jugoslavien. Med sin lilla Opel Corsa gav hon sig i september 1996 iväg på en strapatsrik resa som kom att begränsa sig till Kroatien. I Split intervjuade hon professor Viscovic på universitetet som kunde berätta om president Tudjmans totalitära regim. Hon fortsatte sedan nedåt kusten och in i Bosnien till Mostar. Överallt ruiner efter kriget och tomma bostäder efter serber som fördrivits. Hon återvände samma väg och nådde Zagreb där hon intervjuade Milorad Pupovac, en av tre serber i parlamentet. Det usla vädret tog nu ut sin rätt. En luftrörskatarr tvingade henne att avbryta sin resa.

Januari 1997 kunde hon åter besöka Jugoslavien. Denna gång Belgrad. Hon fick bo hos en god väns föräldrar i en stor lägenhet centralt i Belgrad och fick tillfälle att träffa och samtala med många människor. Bland annat med Ana Brujic som var en av rumskamraterna från studieåret i Belgrad år 1953. Detta var en av många resor till Serbien som alla bekräftade samma intryck:

”Vad som sades om Serbien i väst var ingenting annat än en Grov Lögn.”

Hennes bok Fools Crusade kom sedan ut år 2003.

Oktober 1981 kallades Diana Johnstone hem till USA. Fadern Paul H. Johnstone låg för döden. Han hade handskrivit sina memoarer som till största delen handlade om de tjugo år han hade arbetat i Pentagon. Han var angelägen om att de skulle publiceras, kanske kände han skuld för att han arbetat med planeringen av kärnvapenkrig. Diana lovade honom att hon skulle ordna det men lyckades först år 2016, trettiofem år senare, få dem utgivna som From MAD to Madness av Clarity Press.

Hennes memoarer slutar med att hon initierat berättar om De gula västarna och diskuterar miljörörelsen. Men som född amerikanska finns alltid erfarenheten av amerikansk politik i bakgrunden. Januari år1983 skriver hon:

”Man får aldrig glömma att framgången för imperialistiska makter som USA är beroende av att det i varje klientstat finns en elit som vädjar om amerikanskt beskydd. Och att dessa eliter kan gå mycket långt för att överdriva, förvränga och även hitta på hot som förmodas göra intryck på de amerikanska ledarna.”

Kommer ni liksom jag att tänka på Peter Hultqvist? Sveriges försvarsminister!

Strängnäs den 8 augusti 2020