Tidsbild
”Det ni söker är på väg att försvinna”
En stipendiats anteckningar från Ryssland i slutet på februari-början av mars 1992.
av Christer Rahm
I början på 90-talet, bara några få år efter Sovjetunionens sammanbrott, var Ryssland ett land statt i upplösning. Ett rövarbaronernas och ojämlikhetens paradis. På den tiden talades det i väst positivt om utvecklingen i Ryssland. Man gladdes åt att Ryssland till sist skakat av sig kommunismens bojor och anammat den liberala kapitalismen. Nu, 25 år senare, när Ryssland kommit på fötter och utvecklats avsevärt ekonomiskt, utmålas landet återigen som lömskt, aggressivt och livsfarligt. Var det bara så enkelt att det man egentligen gladdes åt var att Ryssland då, i början på 90-talet, var svagt och förnedrat? Tanken kan vara värd att hålla i bakhuvudet vid läsningen av Christer Rahms (bilden) lika försenade som hårdkokta vykort från ett besök i Ryssland 1992. Christer Rahm arbetade som skådespelare på Riksteatern fram till sin pensionering.
1.
Timur har bett om att Aeroflots Soviet Airlines-flighten till Stockholm med TU-154 ska hållas kvar på plattan på Sheremetyevo ll i Moskva. Två och en halv timme försenade är vi på väg till Centrum från en av Rysslands äldsta städer; Suzdal.
Timur tillhör den nya överklassen – affärsmännen. Han har livvakt dygnet runt. Den 23-årige livvakten har svart bälte i karate och en pistol i ett axelhölster under kavajen. Klockan är kvart över åtta på morgonen och vi har bara kommit till Vladimir tre mil söder om Suzdal. Det är 22 mil kvar till Moskva. Tvätten hänger ute på balkongerna i ett nollgradigt Vladimir. Höghus dubbelt så stora som de i Botkyrka. Vi har blivit lovade att slippa incheckning om vi är framme 11.20. Timur ska möta oss. Chauffören svänger in på en bensinstation för att tanka bussen. Ute på väg M7 igen får vi eskort av Andrei och Mr. Bulba som åker före i en personbil av ryskt fabrikat. Vägen är så gropig att föraren kör sick-sack för att undvika kratrarna i vägbanan. Utmed den hårt trafikerade breda ryska vintervägen står havererade fordon på båda sidor om vägen. Man gör upp eld framför motorn på en del av dessa åk för att få igång dem igen. Omvänt är detta samma väg som en gång ledde till Sibirien och deportering. Då gick man till fots eller i bästa fall färdades med häst och vagn. Vladimirvägen – på den ryska slätten. Timur har inflytande, han har respekt med sig. Han sover tre timmar per natt. Han har bråttom. Ryssland står vid en avgrund, sägs det. Vi har kommit för att leta efter den ryska litteraturen, den ryska teatern, den ryska själen.
Jag lutade mig tillbaka i framsätet och tänkte tillbaka på de senaste dagarna. Förstod vi Ryssland nu? Andreis fru Lena är veterinär. De träffades på högskolan i Vladimir. Andrei Borodin rattar bilen som eskorterar oss. Vi hade varit hemma hos dem i en förort till Vladimir i deras ett rum och kök. De hade bjudit på te ur samovar. Lena kom hem från dagis där hon hämtat deras två småbarn. Den stora svarta hunden hade lagt sig på våra skor som vi tagit av i tamburen. Den lilla katten hade förskräckt stannat i köket och barnen på gården glodde in genom fönstret på första våningen och fnissade och skrattade. Vad var vi för ena? Andrei hade plockat fram familjealbumet ur en låda. Vi hade ställt frågor. Vad var hyran på? Hur mycket tjänade de i månaden? Vad kostar dagiset? Brukade de gå på regionteatern i Vladimir?
Vi hade besökt dagis, en vanlig skola i Suzdal centrum samt ett barnhem på Leningatan 9 i Suzdal. Chefen Galissa Gorbatjova hade visat oss runt. Plötsligt stannar bussen. Motorn kokar. Chaffisen tar en spann och hämtar vatten i en kran som står vid vägrenen. Groparna i vägen har fått rost att skaka ner i huvudet på en från taket.
2.
Första dagarna var det kallt. Vi samlades i en lokal på hotellet som även användes som balettsal. Det fanns speglar bakom draperierna utmed ena väggen och på andra sidan en balettstång. Rummet döptes av Leonid till ”The refrigerator” kylskåpet. I kylskåpet hade vi de flesta mötena. ”Don’t help Russia, help yourself” menade Leonid när diskussionerna kom in på tillståndet i landet och vad vi kunde göra. Varje dag människor som föreläste eller talade med oss, gav oss pusselbitar, ett mönster. Galina Semjonova en charmerande dam med en pälskappa slängd över axlarna i ”kylskåpet”, från början journalist på en kvinnotidning, ser ut som om hon skulle kunna vara med i ”Körsbärsträdgården”, berättar att hon blev uppringd av Gorbatjov som menade att istället för att agitera i TV och tidningar kunde hon lika bra sitta med i Politbyrån och få direkt möjlighet att bestämma.
En lördag åkte vi till Moskva för att se storstan och på kvällen skulle vi se Svansjön på Musikaliska Stanislavskij-och Nemirovitj-Dantjenkoteatern. (Har man inte sett Svansjön i Moskva förstår man inte den ryska själen! är ett talesätt i Ryssland.) Vi såg Kreml, vaktavlösning utanför Leninmausoleet. Vi överfölls av souvenirförsäljare. Hammaren och skäran en dollar. Det var mycket barn på teatern. Vackra som änglar. Det är någonting med ryska barn!
Dagen därpå träffade vi Leo Anninsky; litteraturkritiker. ”Om författarna slutade skriva vad skulle vi då ha litteraturkritikerna till?”, frågade han retoriskt, och svarade själv: ”De skulle förklara varför den försvann!” Han talade om ”världslängtan”, om ”Ryssland en avgrund.” ”Det ni söker är på väg att försvinna!”
3.
En dag när det snöar lite lätt och droppar utanför fönstret träffar vi teaterfolk. ”I rysk teater vill publiken inte gissa gåtor”, säger regissören Michail Memedov ”vår verklighet är otvetydig.” Vi har kommit in på amerikansk/aristotelisk dramaturgi kontra rysk dito. Tjechov är hemligheter. ”Secrets in darkness.” Kan publiken vila i en Tjechovföreställning? Nej! Det är omöjligt. I amerikansk film och teater kan publiken känna sig lika klyftig som filmmakaren eller pjäsförfattaren, menar en av de ryska teatermänniskorna. I Ryssland kräver man lite mer av publiken. Man är också noga med att ta reda på vad slags publik man kommer att spela för. Man är realistisk, vill inte spela för tom salong.
Pegasusboxen
Är detta undernäringen?
Är detta utmattningen?
Man skäms av varje rörelse
Av ens smärtande händer och fötter
Skäms av svälten… av syner
Och bröd
Ge mig bröd, bröd, dunkar hjärtat
Långt uppe, den klara himlen
Solens likgiltiga ring
Rykande andning, vasst vinande minus femtio
Är detta undergången?
Bergen ser och håller tyst.
Nina Gagen Torn skrev dikten i fångläger i Sibirien någon gång mellan 1937 – 1948. Gagen Torn hade svenskt påbrå genom fadern. Som genom ett mirakel överlevde hon två omgångar i läger. Hon kallade sin cell där hon diktade ”Pegasusboxen.” Anklagelsen mot Nina var antisovjetisk propaganda. Hon blev 90 år gammal. Olga Susjukova som är översättare och en av våra tolkar berättar om sitt arbete på författarförbundet och läser upp ovanstående dikt för oss. Olga letar i arkiv hos KGB efter ”lägerlitteratur.” Diktare som suttit i läger. Sibirien betyder liv eller död. Pennor och papper var förbjudet. En annan diktare i läger kallade sina dikter: Dikter utan papper.
Nina Gagen Torn låtsades vid ett förhör stamma för att kunna få tid att tänka ut ett bra svar. Vid ett annat tillfälle svor någon överordnad åt henne. Nina svor tillbaka i fem minuter. Hon var språkforskare och kunde varenda dj… a rysk svordom som fanns.
En tupp gal någonstans i närheten av hotellet. Det är töväder. Städerskan har just fått 10 dollar. Hon ville köpa mina skor. Man skottar snö utanför. Det är slaskigt, vattnet rinner inte undan. ”Nyckelpigan” knackar på och lämnar tillbaka mina skjortor från tvätten. En klockare tog med Kajsa och mig upp i tornet, han var stolt över sitt yrke. Vi kunde se hela stan däruppifrån. Träbron över floden Kamenka, kyrkorna med lökkupolerna. Trähusen med utsirade fönsterkarmar. Lenins staty står kvar på Krasnayatorget.
Bussen kränger till på väg M7 mot Moskva. Chaffisen lägger in en annan växel. Diesellukten är sövande. Högra vindrutan har fått ett stenskott. Framme vid Sheremetyevo ll är planet försenat och ska gå klockan fem minuter över ett. Jag ser en skymt av Timur i avgångshallen. Secrets in darkness. Hinner slänga i mig en kopp kaffe och en sandwich på en irländsk bar på flygplatsen. Sätter mig längst bak i planet nästan. Vet inte om min väska kommit ombord. TU-154:an taxar ut och drar på full gas för take-off.
Au revoir!
”Man kan inte sälja inspiration men man kan sälja manuskript.”
Pusjkin
