Om Goethes Den unge Werthers lidanden

Romanen

Jenny Tedjeza

Goethes klassiker Den unge Werthers lidanden är en briljant brevroman med en odräglig och självupptagen brevskrivare.

I min egen läsutmaning för 2022 kan jag nu kryssa i rutan för klassiker. Valet föll på Johann Wolfgang von Goethes genombrottsroman Den unge Werthers lidanden. En olycklig kärlekshistoria med tragiska följder.

Förlaget Sjösala skriver i förordet till sin upplaga att romanen var Goethes sätt att varna för sentimentalitet och stora gester. Han menade att en ensidig dyrkan av hjärtat var dömd att sluta illa. 

Trots att Goethe i litteraturhistorien ofta har fått personifiera romantiken tyckte han själv att den ”representerade allt som var sjukt”. Även om han senare i livet menade att det vore konstigt om inte alla människor har en period i livet då Werther verkar skapad bara för dem.

Jag är tacksam över att ha med mig förlagets förord under läsningen. Annars tror jag inte att jag hade stått ut med Werthers självupptagna känslostormar. Detta i kombination med hans sysslolösa överklasstillvaro gör honom till en ganska odräglig figur.

Jag har svårt att föreställa mig hur någon kan uppfatta den unge Werther som något annat än en karikatyr och ett varnande exempel. Ändå skapade romanen i sin samtid en Werther-feber där unga män började klä sig som Werther och imitera hans sentimentala kärleksfeber.

Brevroman

Men som romanbygge är Den unge Werthers lidanden briljant. Den består nästan uteslutande av brev skrivna av Werther själv. Dels till en manlig vän och dels till den älskade Lotte. Vi får bara läsa de brev Werther själv skriver, och aldrig vad mottagarna svarar. På så sätt upprätthåller Goethe hela tiden en osäkerhet kring vad som är sant och vad som bara finns i Werthers febriga hjärna. 

Det mest intressanta i den här 250 år gamla klassikern tycker jag är mötet mellan Werther och Lottes fästman Albert. I en scen diskuterar de självmordets moraliska aspekter. Albert kan inte alls förstå vad som skulle kunna driva en människa till en så dåraktig handling. Werther blir upprörd över Alberts kategoriska motvilja. 

Att ni människor, när ni talar om en sak genast måste säga: Det är dåraktigt, detta är klokt, detta är gott, detta är ont! Och vad mening har allt detta? Har ni utforskat en handlings inre halt? Kan ni med bestämdhet påvisa orsakerna, varför det måste ske just så? Hade ni gjort det skulle ni inte vara så snabba med er omdömen.

Detta är en av få scener där jag känner riktig sympati med Werther. Jag blir lika frustrerad som han när människor är snabba med att döma efter ytan, utan att veta vad som ligger bakom eller vad medmänniskor måste bära.

Det finns också stunder då Werther anar att hans problem inte går att lösa med ändlösa grubblerier. Han provar att skaffa sig en sysselsättning, och i ett ögonblick av klarsyn skriver han:

Sedan jag blivit tvungen att dagligen umgås med människor och ser deras handel och vandel står jag på mycket bättre fot med mig själv. Eftersom vi är så skapta, att vi jämför allting med oss själva, och oss själva med allting, ligger lyckan eller olyckan i de föremål vi jämför oss med, och då är ingenting farligare än ensamheten.

Jenny Tedjeza är fristående skribent och nås på Blogg – Bloggen Text & Tid (jennytedjeza.se)

När Goethe och Napoleon möttes

Per-Olov Käll

Jag hade kallats till kejsaren klockan 11 på förmiddagen [1]. En tjock kammarherre, Monsieur Pole, ber mig vänta. Det närvarande sällskapet skingras. Jag introduceras till Savary och Talleyrand. Jag ombeds stiga in i kejsarens arbetsrum. Samtidigt meddelas att Daru anlänt. Han släpps omedelbart in [2].

Detta får mig att tveka. Jag kallas nu en andra gång och stiger in. Kejsaren sitter vid ett stort runt bord, där han just intar sin frukost. På hans högra sida, på visst avstånd från bordet, befinner sig Talleyrand; på hans vänstra Daru med vilken han diskuterar skatter. Kejsaren ger ett tecken åt mig att komma närmare. Jag förblir stående framför honom på ett lämpligt avstånd. Efter att ha granskat mig under ett ögonblick säger han:

-Vous êtes un homme. (Ni är en människa.)

Jag bugar mig.

-Hur gammal är ni?

-Sextio år.

-Ni är väl bibehållen. Ni har skrivit några dramer.

Jag svarade endast det nödvändigaste.

Daru tog nu till orda. För att smickra tyskarna, som han måste göra så mycket ont, visade han sitt intresse för tysk litteratur. Han är också väl bevandrad i den romerska litteraturen och har utgivit Horatius. Han talade om mig ungefär som mina anhängare i Berlin kunde ha talat, i varje fall igenkände jag i hans tal deras tänkesätt och sinnelag. Han tillade att jag också översatt från franska [till tyska] Voltaires Mohammed. På detta svarade kejsaren:

-Det är inget bra arbete. Och förklarade något omständligt hur malplacerat det är att en av världens erövrare framställs på ett så pass ofördelaktigt sätt [3].

Han förde därefter över samtalet på Werther, som han uppenbarligen hade studerat i detalj. Efter flera fullkomligt korrekta påpekanden, nämnde han en särskild passage och frågade:

-Varför gjorde ni på det sättet? Det är inte naturligt. Och han talade utförligt och fullständigt exakt om passagen.

Jag hörde lugnt på och svarade med ett leende att jag inte visste om någon annan hade fällt samma kommentar, som jag dock fann fullständigt berättigad och höll med om att man kunde finna att just detta stycke brast i autenticitet.

-Men, tillade jag, en diktare kan måhända ursäktas om han tar sin tillflykt till ett konstgrepp, som visserligen kan te sig onaturligt, men om han därigenom uppnår vissa effekter som inte kan åstadkommas på ett enkelt och naturligt sätt.

Kejsaren föreföll nöjd med svaret. Han återvände till dramat och uttalade några kloka reflektioner, såsom från en observatör som hade iakttagit den klassiska tragedin med den störta uppmärksamhet, likt en domare i ett brottsmål, och nu upplevde mycket djupt hur fransk teater hade avlägsnat sig från naturen och sanningen. Han fortsatte med att tala om fatalistiska dramer, som han ogillade. Dessa tillhörde den mörka eran.

-Varför fortsätter de idag med att ge oss ödet? sa han. Politiken är ödet.

Han vände sig på nytt till Daru och talade med denne om skatter. Marskalk Soult anmäldes. En lång man med ett fint och rikligt hårbevuxet huvud gjorde entré. Kejsaren frågade honom retsamt om några otrevliga händelser i Polen, vilket gav mig tillfälle att se mig omkring i rummet och reflektera över svunna tider. De gamla tapisserierna var fortfarande kvar. Men de gamla porträtten hade försvunnit. På platsen där hertiginnan Amalias porträtt hade hängt hängde nu andra […].

Kejsaren reste sig, gick fram till mig samtidigt som han med ett slags manöver separerade mig från de övriga som stod bredvid. Han vände ryggen till dessa människor och tilltalade mig med dämpad röst. Han undrade huruvida jag var gift, om jag hade barn och andra sådana personliga spörsmål.

Han undrade också över mina relationer med prinsarnas hus, om hertiginnan Amalia, om prinsen och prinsessan. På dessa frågor svarade jag på ett naturligt sätt. Han föreföll nöjd och upprepade för sig själv svaren, men på ett mer eftertryckligt sätt än jag själv förmått.

Jag måste också tillägga att jag under hela vår konversation beundrade variationen av hans bekräftande svar och gester, ty han var sällan orörlig när han lyssnade. Ibland nickade han eftertänksamt och sa: ”ja”, ”det är riktigt” eller något liknande. Om han hade formulerat en idé tillade han allt som oftast:

-Vad anser Monsieur Goethe om den saken?

Jag passade nu på att ge ett tecken till kammarherren för att utröna om jag kunde dra mig tillbaka, och då denne nickade bekräftande lämnade jag omedelbart sällskapet.

(Övers. POK)

NOTER

[1] Mötet ägde rum i Erfurt i Thüringen den 2 oktober 1808.

[2] Anne Jean Marie René Savary, 1:e hertig av Rovigo (1774–1833), fransk general och diplomat. Deltog i de franska revolutionskrigen 1792-1802, Napoleonkrigen 1803-1815 och den franska invasion av Algeriet 1830. Åtnjöt stort förtroende hos Napoleon och kom att ersätta Fouché som polisminister i Paris 1810-14. Förblev kejsaren trogen ända fram till dennes slutliga fall 1815.

Charles Maurice de Talleyrand-Périgord, furste av Benevento (1754-1838), fransk biskop, politiker och diplomat. Särskilt som diplomat räknas han som en av de skickligaste i Europas historia. I egenskap av biskop bannlystes han av påven, när han medverkade till den franska revolutionens avskaffande av såväl kyrkan som adeln. Utrikesminister under Napoleon, som aldrig litade på honom men å andra sidan inte kunde avvara hans tjänster. Efter Napoleons fall deltog Talleyrand i Wienkongressen.

Pierre Antoine Noël Bruno Daru, (1767-1829), fransk greve, ämbetsman och författare. En framstående militär administratör hörde han till Napoleons mest betrodda medarbetare och var denne trogen ända till slutet.

Nicolas Jean-de-Dieu Soult, 1:e hertig av Dalmatien, (1769-1851), en av Napoleons främsta marskalkar. Var dock politiskt ombytlig och efter Napoleons abdikation 1814 övergick han till att stödja Ludvig XVIII (yngre bror till den avrättade Ludvig XVI) och dennes bourbonska restauration. Slöt åter upp bakom Napoleon, när denne återvände från Elba och på nytt grep makten under de s.k. hundra dagarna. Var i tre omgångar mellan 1832 och 1847 Frankrikes regeringschef.

Den ”hertiginna Amalia” som omnämns torde vara Anna Amalia av Braunschweig-Wolfenbüttel (1739-1807), som var en central gestalt i Weimars blomstrande kultur- och musikliv. Hon komponerade själv och arbetade som redaktör. Systerdotter till Fredrik II av Preussen (”den store”).

[3] Le fanatisme, ou Mahomet le Prophète, (ung. Fanatismen eller profeten Mohammed) är en tragedi i fem akter av skriftställaren och filosofen Voltaire (1694-1778). Pjäsen skrevs 1736 och uppfördes första gången i Lille 1741. Napoleon ansåg dock att Voltaire beskrev religionsstiftaren Mohammed (ca. 570-632) på ett missvisande sätt. Under sin fångenskap på Sankt Helena förklarade han för sin levnadstecknare Emmanuel-Auguste-Dieudonné, greve av Las Cases:

”Voltaire har när det gäller sin hjältes karaktär och uppträdande avvikit både från naturen och historien. Han har degraderat Mohammed genom att låta honom befatta sig med de lägsta av intriger. Han har återgivit en stor man, som förändrade världen, genom att framställa honom som en skurk värdig galgen.” Memoirs of the Life, Exile, and Conversations of the Emperor Napoleon, volume 2, Redfield, 1855, sid. 94.