Den menlösa tiden – det tidiga 1800-talets konstliv i Sverige
Peter ekström
Peter Ekströms artikel Den menlösa tiden – det tidiga 1800-talets konstliv i Sverige bygger på boken Drottningens protegé som nu utkommit 2024 på Stockholmia förlag. Den handlar bland annat om konstnären Anders Lundquist (1803-1853) född i Örebro, som var verksam som konstnär vid Konstakademien i Stockholm. Peter Ekström (f 1954) är bildkonstnär och författare, bosatt i Örebro, och har varit rektor för Örebro konstskola. Han är mångårig medarbetare i Förr och Nu. Hans böcker om konstteori, konstutbildning och konsthistoria, bland annat om John Berger, har tidigare presenterats här i Förr och Nu nr 4-2022.
Anders Lundquist var 11 år då han blev elev på Konstakademien 1814. Denna institution hade då visserligen funnits i nästan åttio år men hade ändå knappt funnit sin form.
Konstakademier hade, med början i Italien redan på 1500-talet, vuxit fram i många av Europas länder under främst 1600- och 1700-talen. Det var del av en långsträckt utveckling där konsten sakta skiljdes ut från hantverket. Akademierna startades ofta på furstligt initiativ som sammanslutningar för tidens etablerade konstnärer – vittra samfund. Det var en hedrande utmärkelse att utses som ledamot. Ledamöterna i en akademi kunde i sin tur ge glans åt sin huvudman. Många akademier utsåg därför utländska ledamöter vid sidan av de inhemska.
Den svenska konstakademiens tillkomsthistoria skiljer sig från flertalet. I och för sig har de flesta konstakademier drivit, eller driver, konstskolor, men dessa har oftast tillkommit i andra hand. I Sverige var det tvärtom, konstskolan kom först och funktionen som vittert samfund senare.
För att säkra den konstnärliga kompetensen under uppförandet av Kungliga Slottet i Stockholm tog greve Carl Gustaf Tessin (1695-1770), som var ansvarig för bygget, initiativ till en skola som fick namnet Kongliga Ritaracademien. Skolan, som från början mest utgjordes av en teckningskurs, startade 1735 och den franske konstnären Guillaume Thomas Taraval (1701-1750) som var verksam vid slottsbygget, blev dess förste lärare.
År 1766 ombildades skolan enligt internationell förebild med både skola och sammanslutning för etablerade konstnärer. Den ändrade namn till Kongliga Målar- och Bildhuggarakademien. I den nya formen var dess förste direktör den franske skulptören Pierre Hubert L’Archevêque (1721-1778). År 1773 skrev Gustaf III de första stadgarna efter fransk förlaga. År 1810 ändrades namnet igen, nu blev det Kungliga Akademien för de fria konsterna, det namn som fortfarande gäller.
Etableringen av en konstakademi svarade mot ett behov att skapa en kunnig och specialiserad konstnärskår i Sverige, något som till viss del saknades. Men skråväsendet levde fortfarande och Målarämbetet gjorde länge motstånd mot akademien. Denna kom dock så småningom att överta Målarämbetets privilegier och myndighetsfunktioner. Det dröjde till 1846 innan skråväsendet avskaffades helt i Sverige.
Konstakademien hade stora svårigheter att etablera sin verksamhet. Planer och visioner formulerades tidigt. Men av olika skäl var det besvärligt att förverkliga dem. Det var både yttre krafter, bland annat i form av njugg tilldelning av ekonomiska medel och usla lokaler, och inre krafter i form av intriger mellan olika fraktioner och inkompetens hos en del personer i ledande ställning, som gjorde detta.
Först 1780 kunde Konstakademien flytta in i ett eget hus. Fram till dess hade verksamheten bedrivits i provisoriska lokaler och olika löften om förbättringar blev aldrig infriade. Det var först med en privat donation från överdirektören vid Kungliga Styckegjuteriet, Gerhard Meyer (1704-1784), som det blev ändring. Kanske är det från denne donators namn som smeknamnet Mejan kommer. Den donerade byggnaden låg på samma adress som Konstakademien fortfarande befinner sig på, Fredsgatan 12 i Stockholm. Fastigheten var dock från början illa anpassad till den nya verksamheten och därtill rätt sliten. Undervisningssalarna var mörka, fuktiga och i dåligt skick. Konsthistorikern Bo Lindwall (1915-1993) beskriver saken:
”Fogelberg hade skrivit om akademien 1835 att den ’liksom flyglarna på dess hus är halvrutten’. Det var sant även då det gällde flyglarna. Huset var gammalt, det hade renoverats på 1770-talet och sedan varit utsatt för svår nedslitning, sedan akademiens skolor flyttat in.”
Särskilt besvärligt var det i Modellskolan. Där hade endast ett dussin elever, de mest lovande, rätt att vistas. Där satt de med ritbrädet i knät och tecknade till det flackande skenet från ett talgljus som stod i en hög trästake invid varje elev. Det var ”en sorglig lokal”, sade Egron Lundgren. Enligt den ungefär jämnårige Scholander var där trångt, varmt, osnyggt och osunt; runt väggarna hängde gamla rödkritsteckningar, förmodligen relikter från 1700-talet, med anatomistudier; i salen stod ett skelett och en s k écorché, en flådd människokropp av gips, målad i naturliga färger.”
Det var också illa beställt med ordningen på skolan. De äldre eleverna var bråkiga och kom och gick lite som de ville. Även de yngre eleverna på Principskolan, där Anders Lundquist började, var odisciplinerade. Lindwall igen:
”Disciplinen var obefintlig i de lägre skolorna, i Principskolan framför allt. Protokollen från akademiens sammankomster vittnar om det kaotiska tillståndet.
Scholander har i sina minnesanteckningar skrivit om hur ”tre olyckliga gubbar skulle undervisa och hålla reda på svinahjorden”. De tre åldringarna hette C G Eckstein, som dog 72-årig 1838, J A Aleander, som 1843 avgick som extralärare, 76 år gammal, och […] C W Swedman, som vid sin död 1840 var 78 år gammal. Ingen av dem kunde hålla eleverna i styr: gipser slogs sönder och smutsades ner, gravyrer vilka användes som förlagor klottrades ner till oigenkännlighet – 1836 utgallrades 985 blad som var så misshandlade att de inte kunde renoveras – och glasen krossades på de inramade sticken.”[i]
Den idériktning som länge hade favoriserats bland de dominerande i Sveriges konst- och kulturliv, var klassicismen. Nere på kontinenten hade en opposition mot klassicismen börjat växa fram – romantiken. Denna fick fotfäste i Sverige främst genom Götiska förbundet som bildades 1811. Klassicismen framstod som konservativ och en del av de yngre intresserade sig för göticismen och romantiken. Detta sammanföll med ett missnöje över förhållandena på Konstakademien. Så här skriver Bo Lindwall om de äldre eleverna:
”…några bland de ambitiösaste brukade delta [i Götiska Förbundets verksamhet], bl a Bredas egen son John och dennes kamrater B E Fogelberg och J G Sandberg. De vantrivdes i akademiens fallfärdiga och trånga lokaler och reagerade mot de överåriga lärarnas kraftlöshet och oförmåga att hålla disciplin.
Under lektionerna rådde kaos och oreda i undervisningen och de ambitiösa eleverna hade därför börjat skolka och teckna efter modell på egen bekostnad i en förhyrd lokal ute i staden. De stiftade ”Sällskapet för konststudium” [1814], vilket skulle ”befordra den litterära konstbildningen”, och övertalade den mest götiske bland Götiska Förbundets medlemmar, Per Henrik Ling, att hålla föreläsningar. […] Situationen polariserades med akademiens nyklassicister å ena sidan och göternas sympatisörer å den andra…”[ii]
Den avdelning inom Konstakademien där Anders Lundquist började kallades Principskolan. Den hade två olika inriktningar: figurteckning och ornamentsteckning. Det var ett slags förberedande skola för unga pojkar som snabbt hade blivit populär efter att den startats 1777. Akademidirektören Lorens Pasch dy (1733-1805) krävde 1794 att man skulle införa en minimiålder på 9 år eftersom Principskolan var överbefolkad. Han ansåg att det var ”nödvändigt att den lille gossens hand når upp till ritbänken.”[iii] Trycket fortsatte emellertid och något år senare sattes minimiåldern till 12 år. Därtill skulle ”barn och lärlingar av konstnärer, fabrikörer och hantverkare” få företräde.
De högre skolorna omfattade dessa tidiga år Gips- och Antikskolan, Modell- och Naturskolan samt Arkitekturskolan. Särskilda lektioner gavs i geometri, anatomi och perspektiv. Huvudlärarna hade professors titel och undervisade två månader per år. Undervisningen var nästan helt och hållet inriktad på teckning: ”Landskaps-, ornaments- och blomsterritning, perspektivritning, croquisritning etc.”[iv] Skulptur och måleri stod inte på schemat. Eleverna förväntades lära sig dessa saker genom privatlektioner.
Senare skapades nya avdelningar. Bland annat i måleri och skulptur. Avdelningarna tillkom och avvecklades utifrån behov och mode. Därmed skiftade lokalernas användning. Huset på Fredsgatan har byggts om ett flertal gånger. Dess nuvarande utseende är från 1897.
På Anders Lundquists tid blev de av Principskolans elever som lärarna ansåg vara mest begåvade erbjudna att studera vidare inom akademien. De olika professorerna tog sig an de nya eleverna. Under studietiden fick de sedan möjlighet att gradvis få tillgång till de olika avdelningarna – Antikskolan, Modellskolan, Ornamentskolan och så vidare. Professorerna hade ibland också privatelever som emellanåt slussades in i akademiens skolverksamhet.
Den professor som tog sig an Anders Lundquist var Fredric Westin (1782-1862). Han var ordinarie professor från 1816. 1828-1840 var han också direktör för Konstakademien. Westin var klassicist och en omtvistad person. Göticisten Johan Gustaf Sandberg (1782-1854), som senare blev direktör för Konstakademien, ansåg att Fredric Westin var ”en fjäsker” och en ”man [som] är minst att lita på av hela kåren”.[v] Konsthistorikern Georg Nordensvan (1855-1932) citerar ett flertal av dåtidens konstkritiker som är mycket frostiga i sina omdömen. Han skriver att Konstakademiens preses Fredrik Samuel Silverstolpe (1769-1851) ansåg att Westin sysselsatte sig med konst av lågt värde, att arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander (1816-1881) kallade hans porträtt för vaxgubbar och att litteraturhistorikern, konstkritikern och göticisten Lorenzo Hammarsköld (1785-1827) menade att av alla svenska konstnärer var Westin den som av ”naturen fått de ringaste anlagen för porträttmålning”.[vi] Men Fredric Westin var under sin tid ändå en tongivande konstnär som fick en mängd uppdrag från kungahuset.
Anders Lundquist, som både fick uppdraget att teckna en satirisk nidbild och ett hyllande porträtt av Lorenzo Hammarsköld och som beundrade professor Westin, hamnade därmed mitt i konflikten mellan romantikerna och klassicisterna.
Trots att det slog gnistor i denna uppgörelse har den epok som den ingår i, av journalisten Nils Arfwidsson (1802-1880), kallats ”Den menlösa tiden”[vii]. Läkaren och författaren Axel Otto Lindfors (1852-1909) var mer drastisk: ”…en verklig järnålder för den svenska konsten, kallare, gråare och mera initiativ- och fantasilös än kanske något annat af dess utvecklingsskeden.”[viii] Det ligger något i dessa omdömen, åtminstone på ytan. Tiden, som mer officiellt benämns Karl Johanstiden (1810-1844), är ur konsthistorisk synvinkel, händelsefattig. De konstnärer som hade talang, stark drivkraft och personlig uttrycksfullhet lämnade i allmänhet Sverige och blev borta under åratal. Skälen var blandade – man ville få impulser från de internationella strömningarna, man ville komma bort från småttighet och usla förhållanden och man ville leva ett friare liv än vad som tycktes vara möjligt i dåtidens Sverige. Men även om många av de utresande var kritiska mot den svenska ”ankdammen” var det vanligt att de efter hemkomsten accepterade en professorsutnämning på Konstakademien.
En lyckad konstnärskarriär startade med fem till sju års utbildning på Konstakademien. Där var det möjligt att erövra olika utmärkelser. Varje år utsåg ledningen för akademien ett prisämne. De var under det tidiga 1800-talet klassicistiskt präglade som till exempel ”Apollo som öfwerlämnar sin späda Son Esculapius till Centauren Kiron, att af honom upfostras” eller ”Ulysses igenkänd af Euryclia”. Att vinna årets prisämne var en viktig sak. Skoltiden kröntes i bästa fall med ett av de eftertraktade resestipendierna. Dessa täckte en utlandsvistelse på omkring fem år. För många var Italien det viktigaste resmålet. Ett resestipendium var prestigefyllt och gav möjlighet till konstnärlig utveckling. Under utlandstiden kunde det bli några viktiga beställningar, kanske till och med från kungahuset. Och vid hemkomsten dessutom utnämning till ledamot i Konstakademien och eventuellt en professorstitel. Särskilt bemärkta konstnärer kunde också utses till riddare av Vasaorden.
Bland de konstnärer från Karl Johanstiden som satt avtryck i konsthistorien finns det några som kan nämnas här. De konstnärliga kretsarna var inte omfattande och många kände varandra. Även om Anders Lundquist inte tillhörde konstlivets maktelit så bör han ha kunnat stöta ihop med tidens mest kända konstnärer vid ett flertal tillfällen. Några var lärare vid Konstakademien, andra var hans skolkamrater.
Genom professor Westin blev han bekant med Pehr Hilleström (1732-1816), gobelängvävare och målare. Denne var direktör för akademien 1810-1816.
Per Krafft dy (1777-1863) kom från en konstnärsfamilj och blev tidigt inskriven som elev på Konstakademien där han hade Lorens Pasch som sin professor. Han reste till Italien och till Paris där han blev elev hos den kände klassicisten Jacques-Louis David. När han kom hem blev han 1818 professor på Konstakademien vilket han förblev fram till 1856. Han var en mycket flitig porträttmålare men gjorde också en del historiska motiv.
Carl Johan Fahlcrantz (1774-1861) kom som sextonåring till Stockholm där han blev lärling hos dekorationsmålaren Per Emanuel Limnell (1766-1861) som också var lärare på Konstakademien. Han började på akademins Principskola. Senare hade han fransmannen Louis Belanger som lärare och fick genomslag med sina landskapsmålningar – han har kallats det svenska landskapsmåleriets fader. Han har också jämförts med den mest kände av romantikens målare, tysken Caspar David Friedrich. 1805 fick han Konstakademiens eftertraktade resestipendium men stannade i Sverige. 1815 blev han utnämnd till professor.
Bengt Erland Fogelberg (1786-1854) var son till en gelbgjutare i Göteborg. Han skrevs in som elev på Konstakademien 1804. Där studerade han för professor Johan Tobias Sergel. Han blev intresserad av göticismen och är en av denna idériktnings främsta konstnärer. Hans skulpturer av asagudarna Tor och Oden är kända. 1820 fick han akademins resestipendium. 1821 anlände han till Rom där han bodde resten av sitt liv med korta avbrott för besök i Sverige.
Johan Niclas Byström (1783-1848) arbetade i ungdomen som butiksbiträde. I tjugoårsåldern dog hans far och han sökte sig till Konstakademien för att studera skulptur hos professor Sergel. Denne avvisade honom till en början och han hade Louis Masreliez som lärare tills Sergel till slut tog sig an honom. 1809 fick han akademins resestipendium och for till Rom. Där blev han kvar och kunde utveckla sitt klassicistiska intresse. Hans villa blev centrum för de svenskar som kom till Rom. I Rom var annars dansken Bertel Thorvaldsen det stora namnet bland de nordiska konstnärerna. Byström återkom i perioder till Sverige. 1832 blev han utnämnd till professor vid Konstakademien.
Fogelberg och Byström är ett par av periodens mest kända konstnärer. De var båda skulptörer och samtidigt bosatta i Rom. Men de var väldigt olika som personer och verkar inte ha haft mycket kontakt med varandra.
Johan Gustaf Sandberg började på akademiens Principskola 1794 och blev uppflyttad till Antikskolan 1801. Trots att han var bland de ledande i kritiken mot Konstakademien fick han ett flertal utmärkelser. 1828 blev han utnämnd till professor och 1833-1838 arbetade han med det mycket prestigefyllda uppdraget att måla en serie fresker över Gustav Vasas liv i Uppsala domkyrka. Han var direktör för Konstakademien 1845-1853.
Maria Röhl (1801-1875) hade ingen möjlighet att bli elev på Konstakademien. Kvinnliga elever accepterades inte förrän 1847. Hon var inackorderad hos akademiens grafiklärare Christian Didrik Forssell (1777-1852) som tillsammans med Alexander Hambré blev hennes lärare. Hon blev snart en efterfrågad tecknare och målare av porträtt. Bland annat tecknade hon ett flertal av Forssells elever och andra unga konstnärer. 1843 blev hon, som en av de första kvinnorna, både kunglig hovmålare och ledamot av Konstakademien. Samma år reste hon till Paris och studerade där i tre år.
Carl Gustaf Qvarnström (1810-1867) hade Fredric Westin och Gustaf Erik Hasselgren som lärare på Antik- och Modellskolan där han började 1824 efter två år i Principskolan. När Johan Niclas Byström kom tillbaka till Sverige 1829 blev han dennes lärjunge och satsade helhjärtat på skulpturen. År 1836 reste han till Rom och stannade i sex år. Där tog han också intryck av Bengt Erland Fogelberg. När han kom tillbaka blev han 1843 utnämnd till vice professor. Han tog initiativ till att kvinnor skulle släppas in i Konstakademien. 1853 blev han utnämnd till direktör för akademiläroverket (akademiens skolverksamhet). Som sådan startade han 1856 akademiens Målarskola.
Carl Walhbom (1810-1858) började på kadettskolan Karlberg 1824. Där fick han viss undervisning i teckning och kom i kontakt med gymnasten Per Henrik Ling (1776-1839). Genom Ling blev han intresserad av göticismen. Han fick privatundervisning av Fredric Westin och lärde känna bröderna Cardon som lärde honom litografi. Han blev elev på Konstakademien. År 1838 reste han till Paris där han mötte den kände publicisten Charles Philipon som försökte värva honom. Han åkte vidare till Rom och arbetade hos Bengt Erland Fogelberg. Från 1840-talet och framåt växlade han mellan djurstudier och historiemåleri. Han kom tillbaka till Sverige 1848 och blev professor på akademien men 1853 reste han åter till Rom. Där gjorde han sin mest kända målning – Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. De sista åren av sitt liv var han hårt plågad av sjukdom. Viggo Loos skriver i sin biografi över honom: ”Undertonen i denna i förtid brutna konstnärsbana blir tragisk; de rika möjligheterna hunno aldrig helt förverkligas. Men vad konstnären skapat i sina bästa ögonblick befäster hans plats bland de främsta personligheterna i vår konstutveckling…”[ix]
Nils Månsson Mandelgren (1813-1899) växte upp i en fattig skånsk lantbrukarfamilj. Han började som dekormålare och fick en viss utbildning i Höganäs. Där fick greve De la Gardie ögonen på honom och ordnade att han kom in på Konstakademien. Där gick han cirka 1834-1838. Efteråt flyttade han till Köpenhamn och studerade där konsthistoria och arkeologi. Han intresserade sig för äldre nordisk kultur och var en stor samlare. Framför allt är han ihågkommen som folklivsforskare. Det var han som såg till att bevara Anders Lundquists memoarer och anteckningsböcker efter dennes död.
Av Karl Johanstidens konstnärer är det endast ett fåtal som visats något större intresse av vår samtid. En av dessa få är Carl Samuel Graffman (1801-1862). Han kom från Göteborg och gick där i lära hos dekorationsmålaren Johan August Beyer. År 1821 blev han anställd hos Per Emanuel Limnell i Stockholm. Han blev elev på Konstakademien och hade Fredric Westin och Carl Johan Fahlcrantz som lärare. Efter en resa till Skottland gav han ut en svit litografier med titeln Skottska vuer. År 1838 hotade han att skjuta den ryske tronföljaren som skulle komma på besök till Sverige. Han arresterades och hamnade på Konradsbergs mentalsjukhus där han blev kvar till sin död. Det är framför allt de bilder han gjorde under sin sjukdomstid som under senare år fått stor uppskattning.
Liksom Graffman kan Josabeth Sjöberg (1812-1882) betraktas lite som en särling, eller i alla fall som en konstnär som inte befann sig i det etablerade konstlivet. Också hon har fått sin största uppmärksamhet långt efter sin död. Hon försörjde sig genom att färglägga illustrationer i böcker och tidskrifter. Hon målade akvareller med interiörer från sina olika bostäder och andra enkla miljöer på Södermalm i Stockholm. Dessa finns idag på Stadsmuseet och är ett unikt vittnesbörd från hennes tid.
Den sortens konstutställningar, ofta separata, som idag är en hörnsten i konstlivet, förekom nästan inte alls. Utställningar var glest förekommande och omfattade alltid en stor samling av konstnärer med sina verk tätt hängda enligt den så kallade salongsprincipen. Länge var det endast Konstakademien som arrangerade konstutställningar. Den första, som också var den första konstutställningen över huvud taget i Sverige, skedde 1784. Fler följde men inte med regelbundenhet. Det fanns dock en intresserad konstpublik och på grund av det bildades 1832 Konstföreningen i Stockholm. Denna lever fortfarande kvar i form av Sveriges Allmänna Konstförening. Konstföreningen började genast arrangera utställningar och köpa in konst. Därmed blev föreningen en viktig ny aktör i det gryende svenska konstlivet.
Hovet, de rika adelsfamiljerna och kyrkan var fortfarande viktiga beställare och köpare av konst. Men under det tidiga 1800-talet började konstlivet att breddas och en rudimentär konstmarknad uppstod. En del av detta berodde på att spridningen och försäljningen av grafik, litografier med mera, hade etablerats. De ekonomiska villkoren för konstnärerna var i bästa fall nyckfulla. Viktiga beställningar och stipendier kunde innebära åratals försörjning men vid sidan av dem var inkomsterna ofta blygsamma. Till och med mycket etablerade konstnärer, som till exempel Fredric Westin, kunde gå i konkurs och hamna på obestånd.
Två faktorer påverkade vid denna tid kraftfullt förutsättningarna för tidningar och andra tryckta media. Den ena var den tekniska utvecklingen. Snällpressen, litografin, andra uppfinningar, samt en mer utbredd läskunnighet, lade grunden för det vi idag kallar massmedia. Den andra var den relativt frihetliga tryckfrihetsförordning som antagits av riksdagen i olika steg under århundradets första decennier. En okontrollerad våg av trycksaker blev resultatet. Litteraturvetaren Bengt Åhlén (1897-1955) beskriver saken på detta sätt:
”Man får […] inte förbise att flera årtionden av frihetsförtryck under Gustav III:s sista och Gustav IV:s hela regeringstid ackumulerat krafter som nu i tryckfrihetens hägn bröt fram med hejdlös styrka. Politiska kannstöpare tvekade inte att inför allmänhetens ögon lägga funderingar som de tidigare knappt tordes viska i klubbar och på kaffehus. Sekterister och domedagsprofeter framträdde med allt annat än ortodoxa salighetsläror. Kverulanter skyndade att i tryck redogöra för sina verkliga eller inbillade oförrätter, därvid otvivelaktigt smädande myndigheter och förnärmande enskildas rätt. […] Tidningar och tidskrifter började anslå en friare ton och skrädde inte orden i sin kritik. Tarvlig pornografi bredde ut sig i folklitteraturen, till en början maskerad som ”sexuell upplysning” men snart ohöljt framträdande som förströelseläsning.”[x]
Myndigheterna hade dock en arsenal av motmedel. Viktigast av dessa var den så kallade indragningsmakten. Författare och publicister kunde fortfarande råka riktigt illa ut om de varit misshagliga. Religionsmålet 1820 mot författaren Erik Gustaf Geijer (1783-1847) blev mycket uppmärksammat men det fanns många andra som också fick känna på statsmaktens kraft. 1838 dömdes redaktören och riksdagsmannen Magnus Jacob Crusenstolpe (1795-1865) för majestätsbrott efter det han skrivit i sin tidskrift Ställningar och förhållanden. En dom som utlöste allvarliga kravaller. Ytterligare ett exempel var ”Litografen Pettersson” (Adolf Petter Pettersson, 1811-1877), en tecknare och publicist som landsförvisades efter en artikel i tidningen Demokratien 1851. Tecknad satir och bitska texter var ingen riskfri sysselsättning.
I strömmen av politiska pamfletter, rövarromaner och annat fanns även sådant som var mer seriöst. Till exempel Boijes Magasin eller som det egentligen hette Magasin för konst, nyheter och moder. Denna kulturtidskrift gavs ut av baron Fredrik Boije af Gennäs (1773-1857) under åren 1818-1844 och hade stor betydelse för tidens intellektuella. En lång rad konstnärer medverkade i hans magasin som också innehöll konstkritik och avbildningar av offentliga konstverk. Kritikerna var än så länge mest självutnämnda tyckare. Om Lorenzo Hammarsköld skriver Bo Lindwall att han: ”uttalade sig med sedvanlig aningslös säkerhet, grundad på gedigen okunnighet.”[xi] Men läsarna var intresserade och det fanns en spridd vilja att få ta del av tidens konst. De första försöken att skriva om den svenska konsthistorien gjordes också vid denna tid. Hammarsköld var tidigt ute men det var också hovdamen Marianne Ehrenström (1773-1867) som 1826 gav ut Notices sur la Litterature et les Beux-Arts en Suède, en redogörelse på franska över Sveriges konst och litteratur.
Delar av de kungliga samlingarna fanns utställda i Konglig Museum som var inrymt i Stockholms slott. Det öppnade 1792 och blev därmed ett av de första offentliga museerna i världen. Konstakademiens elever hade tillgång till museet och det var öppet två dagar i veckan för allmänheten även om föreståndaren Lars Jacob von Röök helst inte ville släppa in ”pöbeln”[xii]. Lokalerna var små och olämpliga. Olika förslag till en särskild museibyggnad kom i omgångar under hela första halvan av 1800-talet. År 1845 togs beslut i riksdagen om att bygga ett museum och 1866 kunde så Nationalmuseum invigas. En ny konstnärlig era hade inletts.
Fakta om Anders Lundquist (1803-1853)
Anders Lundquist föddes 1803 i utkanten av Örebro. Omständigheterna var fattiga. Fadern var frånvarande och efter några år dog hans mor och han hamnade på ett barnhem i Örebro.
1810 hölls riksdag i Örebro eftersom det inrikespolitiska läget gjorde att Stockholm ansågs osäkert. Därför vistades kungaparet Karl XIII och Charlotta i Örebro. Drottning Charlotta uppmärksammade den föräldralöse Anders och såg till att han fick fosterföräldrar i Stockholm.
När han var elva år gammal fick Anders börja på Konstakademien, den i stort sett enda konstskolan som fanns i Sverige vid den tiden. Han blev yrkeskonstnär men utan att sätta så stora spår i konsthistorien. Han är representerad på Nationalmuseum och en del andra mindre museer. Han var en av de första konstnärerna i Sverige som arbetade med litografi. Han undervisade också i teckning och måleri.
Tack vare drottningen fick han en bra utbildning. Den var kanske en förutsättning för den välskrivna levnadsberättelse som han lämnade efter sig och som finns på Kungliga biblioteket. Han dog utfattig 1853. Han efterlämnade fru, en mängd barn och stora skulder.
Fakta om boken Drottningens protegé
Den levnadsbeskrivning som Anders Lundquist lämnade efter sig var inte helt okänd. Olika forskare och författare har citerat ur den. 2021 beslöt en grupp personer i Örebro att försöka få hela Lundquists text publicerad och insatt i sin kontext. Gruppen bestod av Einar Lyth, Ingemar Söderström, Kjell Lund, Kjell Kallenberg och Peter Ekström.
Projektet resulterade i boken Drottningens protegé som utkommit på Stockholmia förlag 2024.
Fotografier
Fotografierna i denna artikel är publicerade med författarens och förlagets tillstånd. Titelbilden till detta nummer av Förr och Nu 1-24 är färglitografin Heros Scriblerus 1836, sannolikt av Anders Lundquist.
Noter
[i] Rolf Söderberg och Göran Söderström red, De sköna konsternas akademi, Allmänna förlaget 1986. Sid 39.
[ii] Rolf Söderberg och Göran Söderström red, De sköna konsternas akademi, Allmänna förlaget 1986. Sid 32.
[iii] Rolf Söderberg och Göran Söderström red, De sköna konsternas akademi, Allmänna förlaget 1986. Sid 30.
[iv] Rolf Söderberg och Göran Söderström red, De sköna konsternas akademi, Allmänna förlaget 1986. Sid 45.
[v] Bo Lindwall, Det tidiga 1800-talet, AWE/Gebers 1981. Sid 60.
[vi] Georg Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundrandet, Bonniers 1925. Sid 196-197.
[vii] Bo Lindwall, Det tidiga 1800-talet, AWE/Gebers 1981. Sid 7.
[viii] Axel Otto Lindfors, Johan Holmbergsson, Ord & Bild häfte 5 1906.
[ix] Viggo Loos, Carl Wahlbom, Allhems förlag 1949. Sid 7.
[x] Bengt Åhlén, Ord mot ordningen, Ordfront 1986. Sid 216.
[xi] Bo Lindwall, Det tidiga 1800-talet, AWE/Gebers 1981. Sid 50.
[xii] Bo Lindwall, Det tidiga 1800-talet, AWE/Gebers 1981. Sid 89.