Aktuell politik
De Gula Västarna – fransmännens förkvävda revolt mot den ekonomiska nyliberalismen
Frankrikes president Emmanuel Macron har kritiserat Venezuelas president Nicolas Maduro för att förtrycka oppositionen. Tyvärr glömde Macron i hastigheten bort att nämna de hittills 3 300 arresterade, 2 000 skadade och 8 dödade i samband med polisattackerna på de ”Gula Västarna” (les Gilets Jaunes). Julien Hach, en i Sverige bosatt fransman, reder ut konflikten mellan de Gula västarna och Frankrikes politiska etablissemang.
Av Julien Hach (text) & gaël Delachat (illustrationer)
När Macron vann presidentvalet drog många en lättnadens suck, (se min artikel i Förr och Nu, nr 2 2017). Den nye ”progressive” franske presidenten hyllades som en välkommen motvikt till den farliga trend som hade lett till brexit, Trump och högerpopulismens frammarsch i hela västvärlden. Att denna valseger i själva verket liknade en oligarkins kupp, där de franska väljarna berövades sitt val efter att en kolossal mediepropagandakampanj och olika diverse politiska manövrer vilselett dem inför ett falskt alternativ – den mellan en så kallad fascistisk pest och en nyliberal kolera – det kunde man med fördel lägga åt sidan och jubla över ett bevarat yttre sken av humanism och framstegsoptimism som triumferade över de mörka krafterna.
Dock var sanningen den att Macron inte hade vunnit valet. Förvisso gjorde han det rent formellt eftersom han fick fler röster än Marine Le Pen i den andra valomgången. Men om man kommer ihåg alla turer och detaljer i den ytterst sällsamma och osunda franska valrörelsen 2017 kan endast en slutsats dras:
Macron hamnade i Elyséepalatset eftersom väljarna röstade bort Le Pen.
Att tolka valresultatet som om 66 procent av fransmännen gav en in blanco-check för Macrons ”liberala förnyelse” av Frankrike är inte bara dumt. Det innebär en grov förvanskning av verkligheten; att med flit vanställa den franska demokratins naturliga tillstånd. Men som vi säger i Frankrike:
När det som är naturligt drivs iväg kommer det galopperande tillbaka.
Novemberrevolten
Det tog inte mer än ett och ett halvt år för att folkets vrede till slut vällde fram mot liberalernas idol och Europas tilltänkte räddare. Det hela började som bekant med en folklig protest mot franska regeringens förslag om att höja bensinskatten med det uttalade syftet att minska miljöförstörande utsläpp. Men från det ursprungliga grundkravet på en lindring av den planerade reformen utvecklades protesterna ganska snabbt till någonting betydligt bredare. Snart hördes protestrop mot ett krångligt regelverk och en byråkrati som motarbetar småföretagare; mot det höga skattetrycket och orättvisorna i beskattningen; mot bristen på samhällsservice och den dåliga infrastrukturen i glesbygden; mot arbetslösheten, köpkraftens minskning och fattigdomen; mot den massiva skatteflykten, EU och slutligen mot Macron själv. Så småningom blev bensinskatten bara en sekundär aspekt av det som föreföll vara ett utbrott av allmän frustration.
Efter att ha organiserat sig på sociala medier samlades folk för första gången den 17 november ute på vägarna iklädda gula reflexvästar och blockerande trafiken runt om i landet. Enligt franska inrikesdepartementets officiella siffror deltog 287 000 människor i demonstrationernas ”första akt”, de allra flesta i provinsen (la province), det vill säga Frankrike utanför Paris, (där bara några tiotal demonstranter marscherade).
Det säregna med de ”gula västarna” (les gilets jaunes) hade inte undgått någon. Det handlade om en gräsrotsrörelse, som bröt fram ur folkdjupet i hela dess bredd – inte om ett traditionellt demonstrationståg där plakatbärande politiska aktivister skanderar gamla slagord om arbetsrätten. Proteströrelsen hade initierats av de franska medborgarna själva utan att något fackförbund eller oppositionsparti stod bakom och dessa vanliga fransmän kom från samhällets alla hörn: de var studenter, pensionärer, löntagare, arbetslösa, fattiga eller välbärgade, storstadsbor och glesbygdsbor, vänsterfolk och högerfolk. Det gick alltså inte att rita en enkel klichébild av de gula västarna. Enklast var nog att nämna de som saknades: de rika och förortsinvandrarna.
Politiska kommentatorer varnade för att proteströrelsen var av sådan art och omfattning att den kunde utgöra en enorm utmaning för den sittande makten. Bakom de olika, ibland motsägelsefulla, kraven som uttrycktes fanns nämligen ett gemensamt missnöje med sakernas tillstånd i kombination med en djup misstro mot den politiska elitens förmåga – eller ens vilja – att förbättra folkets villkor. Misstron mot all form av representation bekräftades i gula västarnas vägran att låta sig sammanblandas med någon etablerad politisk organisation. Gula västarna bevisade alltså in concreto vad otaliga politiska skribenter och akademiker hade skrivit om sedan decennier tillbaka:
”den politiska representationens kris” var ett faktum.
Under andra veckans protester fortsatte flera tiotusentals människor att vara mobiliserade. Den 23 november, på en parkeringsplats i ett köpcentrum i staden Angers, fick polisen förhandla med en ”gul väst” med en sprängladdning runt halsen. Denne krävde att presidenten tog emot representanter för proteströrelsen i Élyséepalatset. På ön Réunion (på franska La Réunion, en ö belägen i Indiska oceanen och sedan mitten av 1600-talet en fransk koloni) var läget ytterst spänt. Utegångsförbud infördes och militären kallades in.
Den 24 november inleddes demonstrationernas ”andra akt”. I Paris, där flera tusen gula västar hade samlats på Champs Elysées, byggdes det barrikader, bilar och butiker sattes i brand, stenar kastades mot polisen som svarade med tårgas och vattenkanoner. Om demonstranterna var färre jämfört med helgen innan – endast omkring hälften – visade våldsamheterna i huvudstaden att rörelsen höll på att radikaliseras.
Regeringen anklagade prompt våldsamma element (casseurs) från både extremhögern och extremvänster för att ligga bakom skadegörelsen och betonade det oacceptabla med ”krigsscener” mitt i Paris. Höjdare inom LREM (La République En Marche!, det parti som i april 2016 grundades av den nuvarande presidenten Emmanuelle Macron) tillsammans med en stor del av medieetablissemanget försökte avfärda protesterna på det beprövade sättet: gula västarna beskrevs som okunniga klimatskeptiker, anhängare av Marine Le Pen och så vidare. Ministern Gérald Darmanin dristade sig till att fördöma
”den bruna pesten som demonstrerar”.
Och snart nog började man även spekulera om ryska trollfabriker…
Tisdagen den 27 november höll Presidenten ett tal framför Élyséepalatset som förväntades utgöra ett svar till demonstrationerna. I stället serverade presidenten en teknokratisk utläggning om regeringens planer för miljön och talet gav således intrycket av en verklighetsfrämmande president, som talade om 2050 när ”småfolket” inte får det att gå ihop innan månaden tar slut. Det enda begripliga budskapet till gula västarna var att presidenten höll fast vid sitt ”progressiva” program. Samma dag tog miljöministern emot två representanter för de gula västarna, Eric Drouet och Priscilla Ludovsky, ett möte som de två senare beskrev som god dag-yxskaft. Den 30 november bjöd premiärministern in för samtal de åtta ordförandena för de gula västarna. Sju av dem avböjde. Dagen efter brann Paris i de värsta upploppen sedan studentrevolten i maj 1968.
Själv satt jag och tittade nästan hela dagen på de franska nyhetskanalerna. Vid lunchtiden strömmade flera tusentals gula västar till Place Charles de Gaulle och den väldiga Triumfbågen, som Napoléon lät uppföra till minnet av slaget vid Austerlitz. Den gula folkmassan sjöng Marseljäsen högt och en eller en annan trikolor viftades. De stannade vid den okände soldatens grav, där Frankrikes presidenter lägger en krans varje 11 november till minne av första världskrigets offer, och sjöng nationalsången igen medan kravallpoliserna stod och tittade på. Bara två veckor tidigare hade Macron tillsammans med 84 statschefer varit på samma ställe och lett 100-årsfirandet av första världskrigets slut.
De 4000 fullt utrustade poliserna, som hade satts in i huvudstaden för att upprätthålla ordningen, kunde snart inte längre hålla läget under kontroll. Gator, affärer, byggnader, bilar förstördes i det som erinrade om äkta gerillascener. Jag tittade häpen och omskakad på skärmen och undrade hur allt detta elände kunde ske, hur tusentals poliser – ungefär lika många som demonstranterna enligt de officiella siffrorna – kunde misslyckas att hålla emot? Kunde det vara så att regeringen valt ”kaosets strategi”? Att man medvetet hade låtit Paris lamslås av våld för att sedan utnyttja våldets avskräckande effekt på opinionen och de fredliga gula västarna?
Dagen efter vaknade i alla fall Paris i ett moln av tårgas och brandrök. Den vanliga expertkåren som brukar gästa TV-studion uttryckte en samfälld oro. Det stod klart att en vändpunkt hade nåtts, att Macron nu satt lika osäkert som president de Gaulle hade gjort femtio år tidigare. Makten stod inför ett uppror, som ingen hade förmått förutse och som dessutom hade fått ett historiskt brett stöd inom opinionen (upp till 80 procent enligt vissa opinionsundersökningar som publicerades i mitten av december). I tidningen Le Monde slog prefekterna larm:
Det som händer är resultatet av flera års fragmentering av det franska samhället. Än så länge har regeringen varit helt ute och cyklat. De är helt bortkopplade från vanligt folk. Läget är upproriskt. Det som återkommer mest är ett rent hat mot presidenten. [1]
Den 3 december blockerades fler än 100 gymnasier runt om i Frankrike. Det redan ytterst kritiska läget kunde bli till rena mardrömmen för Macron, om Frankrikes ungdom nu anslöt sig till protesterna. I staden Mantes-la-Jolie tvingade polisen 148 elever att gå ner på knä med händerna bakom huvudet och sitta stilla i timmar. Några av dem satt hopsjunkna, med pannan mot en väg som vid en avrättning. Den vedervärdiga scenen hade filmats av en av poliserna och blev viral [2].
Dagen efter, tre dygn efter upploppen, höll en märkbart nervös premiärminister ett inspelat TV-tal och meddelade att ett moratorium skulle införas på bensinskattehöjning. Kritiken mot presidenten och regeringen haglade från alla håll. Oppositionspartier släppte loss sitt raseri mot en makt som uppenbarligen vägrade förstå krisens allvar. Dagen innan gula västarnas ”fjärde akt” var hela landet på helspänn. Så mycket mer som man från officiellt håll hade annonserat en förändrad polistaktik: polisen skulle nu minsann ta i med hårdhandskarna och direkt konfrontera de våldsamma elementen.
Blod, eld och tårgas
Den 7 december sattes totalt 89 000 poliser in i hela landet – varav 8000 bara i centrala Paris – med bepansrade fordon, vattenkanoner, tårgas samt en arsenal av ”vapen med reducerad dödlighet”: pistolen ”LBD40” som avfyrar gummikulor stora som deodorantflaskor i 300 km/h och chockgranaten ”GLI-F4” laddad med 25 gram TNT, (ett vapen vars användande mot demonstranter är förbjudet i alla andra EU-länder).
Den nya polistaktiken fick som direkt effekt att våldet bytte sida. Redan på kvällen kunde pressen konstatera att gula västarnas våld var ”på reträtt” och annonserade att cirka 2000 personer hade gripits, ofta i ”förebyggande syfte” och att 264 demonstranter hade blivit skadade. Medan inbjudna proffstyckare i mainstreamedia och regeringen slog sig för bröstet och hyllade ”polisens professionalism” mot de våldsamma elementen cirkulerade på sociala medier bilder på lemlästade demonstranter.
Polisens övervåld kom hädanefter att prägla varje lördagsdemonstration. Officiell statistik som publicerades i början på mars ger oss en föreställning om repressionens omfattning: sedan gula västarnas ”fjärde akt” inletts den 1 december hade inte mindre än 13 000 ”flashballs” avfyrats och över 2000 demonstranter blivit skadade, ibland för livet [3].
Samtidigt skulle tusentals franska medborgare arresteras och lagföras genom rättsliga metoder på gränsen till vad som är acceptabelt i en rättsstat värd namnet. I enlighet med instruktioner från den franska statsåklagaren i Paris hölls de frihetsberövade demonstranterna anhållna ”så länge som möjligt” och skrevs in i brottsregistret, till och med när ärendet skulle bordläggas. Regeringen drev sedan igenom en lag som bland annat öppnade möjligheten för administrationen att förbjuda personer som ansågs utgöra en ”hot” från att demonstrera, en åtgärd som ledamoten Charles de Courson (centerpartiet) jämförde med lagar från Vichy-regimen och som till slut upphävdes av Författningsdomstolen (Conseil Constitutionnel) [4].
På sociala medier spreds det mängder av videoklipp där polisens brutalitet hade filmats av privata åskådare. Man kunde till exempel se en rullstolsburen man sprejad i ansiktet med tårgas eller civilklädda poliser puckla på personer som redan låg på marken, (i det ena fallet fick man se hur en på en kullerstensgata omkullkastad man fick huvudet trampat på tills näsan knäcktes). Poliser och killar från ”brigade anti-criminalité” filmades när de i strid mot fransk polislag medvetet siktade mot demonstranters ansikten med flashballs. Demonstranter som förlorat ett öga eller fått en hand avsliten av polisens granater är vittnesbörd om det brutala polisvåldet [5].
Trots att såväl Europarådet som Europaparlamentet och självaste FN fördömde den polisiära brutaliteten i starka ordalag, fortsatte den franske regeringsmakten med samma hårda våld mot proteströrelsen [6]. När Macron senare skulle få påpekanden om ”polisens övervåld” avfärdade han godtyckligt klagomålen genom att svara att han bedömde det som helt enkelt olämpligt att i en rättstat som Frankrike börja tala om ”repression” eller ”polisiärt övervåld” – en tämligen märklig inställning då just polisvåld täcks in i den franska brottsbalken och att flera fall av polisvåld blivit anmälda till IGPN, den franska myndigheten som har tillsyn över polisen, och lett till interna undersökningar.
Att denna auktoritära skrämseltaktik var problematisk ur demokratiskt perspektiv, och dessutom gick på tvärs med Macrons uttalade liberalism, undgick inte alla. Bloombergs nyhetsmedia vågade sig till exempel på en saftig jämförelse mellan Macron och Putin [7]. Och i Dagens Nyheter kallades Macron för ”liberal på halvtid” [8]. Men på hemmaplan kunde den havererade presidenten (vars opinionssiffror låg under 20 procent) fortfarande räkna med ett orubbat starkt stöd inom den parisiska medieindustrin.
I likhet med mina vänner och släktingar i Frankrike kunde jag konstatera att gula västarnas krav och aktioner genast hade gått hem hos de flesta. Äntligen hade småfolket fått träda in på den politiska scenen och sätta dit en fjärran politisk elit, så tänkte många. Vid rörelsens början kunde inte media göra något annat än att öppna sig och gula västar blev inbjudna i flera TV-program, där de fick argumentera för sin sak.
Det verkade då som om något av människornas verkliga liv för en gångs skull hade nått fram till TV-skärmarna. Undersköterskor, lastbilschaufförer, hantverkare, småföretagare, bönder satt nu i studiosoffor och berättade om sina levnadsvillkor med sina egna ord. Konkreta vittnesmål från det som geografen Christophe Guilluy kallar för ”det perifera Frankrike”, det samhällsskikt som så småningom görs överflödigt av en modern maktelit besatt av globala ambitioner [9].
En hel del mustiga debattprogram anordnades där gula västar fick diskutera på ett rakt och oftast välartikulerat sätt med proffspolitiker och diverse ”tänkare” vilka med nöd och näppe klarade att bemöta enkla argument baserade på livserfarenheter och sunt förnuft. Vad dessa människor hade att säga var rätt så elementärt: ekonomin är till för oss som arbetar. Vi ska vara herrar i eget hus, i vår nation. Nej, vi måste inte acceptera arbetslöshet och svältande pensionärer, försämrad vård, polis och skola, omlokaliseringar och den franska industrins nedmontering; att de stora slipper undan skatt medan småföretagare kvävs under skatter, kort sagt vill vi bryta med fyra decennier av politisk vanstyre och den nyliberala religionen av åtstramningar och avregleringar.
Dessa gula västars uppträdande var långt ifrån den karikatyr som regeringsmakten försökte utmåla. De var vanliga människor som tillhörde Sarkozys ”Frankrike som stiger upp tidigt” och inga ”samhällsparasiter” som lever på bidrag eller blodtörstiga vänsteranarkister. Inte heller kunde gula västarna reduceras till en homogen grupp med en särskild agenda. Alla dessa människor från Frankrikes alla hörn och med olika positioner uttryckte en gemensam upprördhet, en känsla av att inte längre vara ekonomiskt integrerade i samhället, av att vara ignorerade av en politisk elit som verkar ha övergivit allt ansvar för den egna befolkningen.
Men efter upploppen i Paris i samband med gula västarnas ”fjärde akt” skedde det inom media en tydlig attitydförändring. All sympati och förståelse som journalistkåren till en början verkade hysa för de vanliga medborgarnas kamp för ett drägligare liv tynade bort och ersattes av en växande skepsis mot dem som så småningom kom att beskrivas som en våldsam pöbel på väg att kullkasta ”Republiken”. Mainstreammedia började med andra ord att åter fungera som maktelitens megafon, precis som man kan vänta sig i ett land där alla tongivande medier ägs av ett fåtal moguler och drivs av storstadshipsters, som aldrig mött en fransk arbetare.
Utöver det ”materiella våldet”, som gula västarna utsattes för varje lördag, aktiverades alltså även ett ”symboliskt” våld i form av tendentiös rapportering kryddad med ett ohämmat klassförakt, vilket sakta men säkert splittrade de gula västarna och – framför allt – eroderade symbiosen mellan agitatorerna och den allmänna opinionen.
Ett överdrivet fokus kom att läggas på de mest våldsamma upploppen i Paris medan riksmedias rapportering om de fredliga manifestationer som ägde rum runt om i landet knappast förekom.
Gula västarna i allmänhet anklagades för plundringar, bränder och drabbningar med polisen, trots att huvuddelen av förstörelser orsakades av ligister som nästlat sig in i proteströrelsen. Polisens övervåld behandlades varligt men man missade aldrig att rapportera om varje individuellt felsteg, som kunde tyda på att proteströrelsen egentligen hade en dold antisemitisk, homofobisk eller rasistisk agenda. När till exempel den judiske filosofen och Akademiledamoten Alain Finkielkraut (som själv ställde sig positiv till protesterna) blev verbalt angripen av en grupp demonstranter och kallad för ”smutsig zionist”, gick några kommentatorer så långt som att anklaga gula västarna för den växande antisemitismen i Frankrike. Incidenten kom som en skänk från ovan för Paris finaste tyckarfolk, som tog tillfället i akt för att släppa loss sitt inbyggda folkförakt mot det ”obildade” och ”hatiska” slöddret som varje helg strömmade in i ”deras” vackra huvudstad för att ”jaga snutar, judar och bögar”, som skenfilosofen och megakändisen Bernard-Henri Lévy uttryckte det.
I takt med denna avskyvärda mediepropaganda kom gula västarnas stöd i opinionen att bit för bit sjunka. I dagsläget visar opinionssiffror att rörelsen bara kan räkna med stöd av hälften att de tillfrågade fransmännen, en minskning med 30 procent jämfört med i protesternas början. En rimlig gissning är att dessa 30 procent tillhör medelklassen, den del av opinion som faktiskt delar arbetarklassens rädsla att förlora sin ställning men som samtidigt fruktar att stämplas som extremister och tappa sin moraliska respektabilitet.
Bröd och skådespel
Slaget om opinionen kunde inte överlämnats enbart till ett flitigt mediefolk utan krävde att presidenten i hög person ingrep.
Som presidentkandidat hade Macron lovat en ny ledarstil: han skulle utöva makten som den romerske översteguden Jupiter, regera ovanifrån och inte beblanda sig med kreti och pleti. Kanske var det den inställningen – och kanske också ren panik – som hade gjort att presidenten hållit tyst när krisen nådde sin kulmen. Men nu när Jupiter var på god väg att sluta som Ikaros (för att låna den associationsrika bild som journalisten Chris Forsne använde) var det dags att göra det otänkbara: att brottas med plebejerna [10].
Macron gav sig alltså ut på en ”mediatisk reconquista” vars första steg blev talet till nationen som han höll den 10 december. Den gamle investmentbankiren gav då en demonstration av sina finslipade kommunikationsfärdigheter. Överraskande ödmjuk i tonen erkände Macron att han inte hade tagit tillräckligt intryck av protesterna. Men nu hade han förstått. Ja, det var faktiskt så att många fransmän hade det tufft rent ekonomiskt. Enligt Eurostat, EU-kommissionens officiella statistikbyrå, räknas 8,8 miljoner av Frankrikes invånare, 14 procent, som fattiga.
Inte nog med att han gjorde en ordentlig pudel – han bad till och med franska folket om ursäkt för hans upplevda arrogans. Klassföraktet mot de fattiga har varit en konstant i Macrons retorik. Till exempel har han förkunnat offentligt att det finns vinnare och folk ”som ÄR ingenting”; att många arbetare är ”analfabeter”; att det räcker att ”gå över gatan” för att ”hitta ett jobb”; att fransmännen är ”förändringsfientliga galler”, ”latmaskar” osv. Men nu var han även redo att dela ut julklappar: bland annat skulle minimilönen höjas med 100 euro i månaden och en impopulär skattehöjning på pensionärer togs bort. Och så annonserade han en ”stor nationell debatt” om en ny fransk samhällsmodell.
Den 14 januari publicerade Macron ett brev där han bjöd in Republikens alla medborgare att dela med sig av sina åsikter i den utlovade debatten.
”Vi kanske inte är överens om allt, det är normalt, det är demokrati. Men åtminstone kommer vi att visa att vi är människor som inte är rädda för att tala, utbyta åsikter och debattera”, förklarade presidenten.
Trots att presidenten på pappret lovade en stor konsultation med folket där ”inga frågor är förbjudna” begränsade han i samma veva debatten: den skulle gälla skatterna och de offentliga utgifterna, statens organisation, miljöpolitiken samt demokrati och medborgarskap. Den mest brådskande frågan, nämligen ekonomin, hade – föga förvånande – lagts åt sidan.
Konsultationen skulle, enligt Macron, ligga till grund för ett nytt så kallat ”kontrakt för nationen”. Det skulle prövas i en ny form av ”deltagardemokrati” i Frankrike. Möten skulle organiseras och medborgarna inbjudas att tycka till via internet. Men i praktiken såg man genast hur Macron – vars kärlek till teaterkonsten är ökänd (hans fru Brigitte var hans teaterlärare på gymnasiet) – kapade konsultationen och förvandlade den till ett jippo till sin egen förmån.
Med uppkavlade skjortärmar och mikrofonen i handen reste de Gaulles efterträdare landet runt för att hålla timslånga monologer om frågor, som han själv hade bestämt i förväg. I stället för ett spontant möte med befolkningen framstod snarare det hela som en illa dold valkampanj, ett försök för presidenten att försvara sin ”reformagenda” och framför allt förbättra sin urusla image. Målet med denna skattefinansierade ”stand-up tour” var alltför tydligt: att fysiskt ockupera den mediala terräng som gula vänstarna intagit och låta påskina att regeringsmakten med presidenten i spetsen återtagit kommandot.
Befolkningens engagemang i denna dyra (12 miljoner euro) skenmanöver blev minst sagt måttligt: bara en procent av befolkningen lär ha deltagit på något sätt i denna falska dialog. Enligt opinionssiffror publicerade i mitten på mars var det 70 procent som uppgav att de inte trodde att presidentens initiativ skulle lösa den politiska krisen. Den stora debatten hade med andra ord fallit platt till marken.
Det var en ödets ironi att mindre än två timmar innan president Macron skulle tillkännage regeringens svar på det senaste halvårets protester gick brandlarmet i Notre-Dame-katedralen i Paris. Den vemodiga synen av den kollapsande huvudspiran, röken som formade ett tjockt mörkt moln över den stolta skeppsliknande byggnaden avbröt för en stund den politiska tumulten och väckte åter känslan av att Frankrikes forna storhet höll på att falla i spillror.
Macron begav sig till katedralen, lovade att monumenten skulle räddas till varje pris och miljardärerna Pinault och Arnault annonserade genast snuskigt höga donationer för att renovera nationalklenoden. Denna gest av generositet förde tankarna till, om inte det himmelska, så åtminstone till ett annat och närmare till hands befintligt paradis. ”Jaha, nu finns det pengar”, tänkte de som mindes det drastiska svar presidenten hade gett till en sjuksköterska som klagade på nedskärningar i vården:
–Hördu, det finns inga magiska pengar.
Den 25 april var det äntligen dags för sanningens ögonblick. Macron skulle meddela under en pompöst upphaussad TV-sänd presskonferens vilka slutsatser han hade kommit fram till efter den tre månader långa debatten. Pressen beskrev händelsen som avgörande för presidentens politiska framtid. Det han levererade föreföll dock som en repris på hans tal den 10 december.
”De pågående förändringarna ska inte stoppas”, förklarade presidenten. ”De motsvarar våra landsmäns förhoppningar. Riktlinjerna som antagits under de två senaste åren har varit de rätta i många avseenden.” Återigen gjorde han en mea culpa för sitt beteende och lovade att i framtiden visa en mänskligare sida.
Sedan lovade han bland annat:
– att inkomstskatten ska sänkas
– att inga skolor eller sjukhus ska stängas före 2022
– att landet ska ha full sysselsättning 2025
– att minimipensionen ska höjas från dagens 637 euro till 1 000 euro per månad
– att kantonerna ska få speciella servicehus
– att antalet ledamöter ska minskas med 25-30 procent – och att 20 procent av dessa skulle väljas i proportionerliga val
– att antalet medborgare som krävs för att en folkomröstning ska hållas reduceras till 1 miljon
– att decentraliseringen ska fördjupas
– att det kända franska elitskola École Nationale d’Administration (ENA) ska stängas
– att tillsätta en utredning om skattefusk
Med ett ord, presidenten svarade på fransmännens krav på en radikal förändring med vaga löften om bättre tider, justeringar av skatter och förändringar av institutioner. Detta erinrade, allt annat lika, om en viss fransk kung som i juni 1789 stod och pratade om skatter och budgetunderskott framför den samlade ständerförsamlingen i Versailles. Opinionsundersökningar som gjordes strax efter presskonferensen rapporterade att cirka 60 procent av de tillfrågade ansåg att Macron inte lyckats övertyga dem med sina nya förslag. Onsdagen den 1 maj fortsatte protesterna.
Slutsatser
I mångt och mycket handlar de gula västarnas uppror om en motreaktion mot Macron, den olyckliga avkomman till ett incestuöst äktenskap mellan den franska toppbyråkratin och affärsvärlden, vilken placerades i presidentämbetet med förhoppningen att snabba på ett fortsatt obstinat lands tvångskonvertering till den globala nyliberala ortodoxin. Macrons offensiva liberalisering av Frankrike – samt hans oerhört aggressiva ton – har utan tvekan varit den omedelbara orsaken till den folkliga revolten.
Ur ett bredare perspektiv hävdar många observatörer att de gula västarna utgör ett tecken på den tydliga motsättningen som kan observeras i västländerna mellan ”vanligt folk”, som känner av ett ökat ekonomiskt tryck, och den ekonomiskt dominerande eliten, som tjänar på den nya globaliserade ekonomin. Intressekonflikten mellan dessa två samhällsskikt är uppenbar: den första (och största) gruppen har ett objektivt intresse av att behålla nationalstaten för att genom skatter och diverse samhällsfunktioner hålla samhället i balans; den andra – David Goodharts ”anywheres”, vars position är kopplad till den globala sfären och som ser sig själva som världsmedborgare – vinner på ytterligare avregleringar, den offentliga sektorns nedmontering och det de själva kallar för ”en värld utan gränser” (fri handel, fri marknad, fri rörlighet).
Konflikten i fråga är någonting större än den mellan ”rika” och ”fattiga” eller mellan ”progressiva” och ”konservativa”, mellan ”höger” och ”vänster”. I själva verket artar den sig som en skilsmässa mellan landsmän som känner motsatta lojaliteter och inte längre upplever sig själva som delar av samma gemenskap.
I allt fler länder där så kallade populister och nationalister på gott och ont gör sig till ”småfolkets” talesmän, kan vi se hur den politiska kartan håller på att ritas om. Trump och Macron må vara motpoler utifrån deras väljarbas och ideologi; faktum kvarstår att dessa två herrar gjorde succé genom att framhäva sig själva som Challengers, utmanare, utan förankring i ett föråldrat partilandskap och bekräftade i likhet med Brexit att de traditionella dispyterna mellan höger och vänster häller på att bli obsoleta och att politiken i den liberala epoken vi nu lever i alltmer handlar om en kamp mellan det globala och det nationella. Mellan de som gladdes när Macrons valtriumf firades med en ceremoni där Europahymnen spelades före Marseljäsen och de som varje lördag på Paris gator outtröttligt sjunger:
”Allons enfants de la Patrie / Framåt ni Fosterlandets barn!”.
Franska folkets växande misstro mot liberalism/nyliberalism har än så länge inte fångats av någon enad politisk struktur och plottrar fortfarande bort sig mellan olika existerande ytterpartier från både höger och vänster. Marine Le Pens Nationell Samling, Mélenchons France Insoumise (ung. det Okuvliga Frankrike), Frexitpartiet UPR, Nicolas Dupont Aignans Debout la France ( ung. Det Upprätt[stående] Frankrike), Florian Philippots Patrioter. Dessa partier – som i Frankrike kallas för suveränister, snarare än populister – går till val med löftet om att återerövra nationellt självbestämmande och ta tillbaka demokratin. Uppskattningsvis utgör de 50 procent av väljarkåren. I 2005 ställde de sig på nej-sidan i folkomröstningen om EU och segrade med 55 procent av rösterna. Men i alla övriga val, där majoritetssystemet tillämpas (presidentval, riksdagsval, lokalval) är dessa partier dömda till upprepande misslyckanden så länge de förblir oeniga.
I brist på någon verklig avspegling i det representativa fältet uttryckte sig folkets vrede mot liberalismen i dess nakna form, utan filter. Medborgarna själva – ”de som är ingenting” – gick till slut till aktion mot presidenten och Frankrike hamnade i ett slags förrevolutionärt läge, som den ”liberala” regeringsmakten brutalt försöker tukta. Aldrig tidigare i den Femte Republiken hade man upplevt en så pass allvarlig kris.
Frankrikes konstitution erbjuder flera medel som kan användas av presidenten i händelse av en politisk kris. Regeringen kan ombildas, en folkomröstning kan ordnas, nytt parlamentsval kan utlysas, precis som under studentrevolten i maj-68 som ledde till president de Gaulles avgång. Men sedan Paris brann för första gången i höstas har inget av dessa ens varit på tal. Den politiskt oerfarne presidenten verkar redo att klamra sig fast vid makten och sätta hårt mot hårt för att ovillkorligen driva igenom sin impopulära liberala agenda.
Macron betonar gång på gång att linjen förblir oförändrad. Ingen minister har avsatts, inte ens den hopplösa inrikesministern Castaner. I Nationalförsamlingen dominerar samma majoritet av följsamma Macron-anhängare. Denna skara självutropade ”humanister”, som 2017 tillskansade sig makten, fortsätter att godtyckligt hänvisa till behovet av att ”modernisera” Frankrike, likgiltiga inför vilka konsekvenserna blir för det land de råkar styra.
De offentliga utgifterna SKA skäras ner.
Välfärden SKA stramas åt.
Den offentliga sektorn SKA säljas ut.
Kapitalet SKA ha skattelättnader.
Marknaden SKA växa fritt.
Det finns inga alternativ, inga val. Och det kvittar om en sådan politik leder till ekonomisk stagnation, ojämlikheter, medelklassens förfall och en utbredd fattigdom. Eller om blod spills. Eftersom man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg.
Frågan är hur långt alla dessa liberalfanatiker och deras sociopatiska ledare är redo att gå.
PS: En kommentar till franska EU-valet
Nu har franska väljarna fått säga sitt. Valdeltagandet blev ganska högt för ett EU-val: 50,12% (man måste gå tillbaka till början på 90-talet för att finna en sådan ”hög” siffra). Jag läste någonstans att man observerade ett ökat valdeltagande i de ”perifera” områdena där gula västarna varit som mest aktiva.
Inte oväntat tog Marine Le Pens Rassemblement National (Nationell Samling) första platsen, precis som i valet 2014 fast med ett något sämre resultat: 23,3% (25% i 2014). Macrons LREM tog andra platsen med en procent mindre än extremhögern. Även om man kan tolka LREM:s andra plats som ett nederlag ter sig ett sådant resultat långt ifrån som en katastrof: jämfört med presidentvalet tappade faktiskt Macron nästan ingenting.
På tredje platsen hittar man, helt oväntat, miljöpartiet med 13,5% och långt efter det valets största förlorare, Republikanerna, med 8,5%. Det absolut sämsta resultatet någonsin för den politiska familjen som skapade Femte Republiken och ett jätteras jämfört med partiets resultat i presidentvalet (där de ändå lyckades nå 20%). Samma sak hände Mélenchons France Insoumise som från 19,5% i presidentvalet kollapsade till 6%, det vill säga lika skamligt lågt som ”det vandrande kadavret” Socialispartiet (Parti Socialiste).
Med en helt söndertrasad opposition och en huvudmotståndare vid namn Le Pen ser Macrons chanser till omval ganska bra ut.
NOTER
[1] https://www.lemonde.fr/politique/article/2018/12/03/face-a-la-crise-du-mouvement-des-gilets-jaunes-les-prefets-sonnent-l-alerte-politique_5391904_823448.html?fbclid=IwAR3wHmnS7aSuxmQuhY_KKRr_AtLH4TP_Ji_kWHP7Ku8DaJalannl65FzmCU
[2] https://www.francetvinfo.fr/faits-divers/police/lyceens-interpelles-et-mis-a-genoux-a-mantes-la-jolie-pourquoi-les-forces-de-l-ordre-defendent-le-mode-operatoire-utilise_3089235.html
[3] http://www.lefigaro.fr/flash-actu/2019/03/07/97001-20190307FILWWW00244-plus-de-13000-tirs-de-lbd-depuis-le-debut-du-mouvement-nuez.php
[4] https://www.theguardian.com/world/2019/jan/31/authoritarian-anti-protest-gilets-jaunes-measures-draw-criticism-in-france?fbclid=IwAR1kvCYr62tD7JEXCZmC5uBvdhMboUbomI78nUMQSTE-BJaY4rVpQ0N4-KU
[5] https://www.mintpressnews.com/macron-tactics-against-yellow-vests-have-nothing-to-do-with-public-safety-everything-to-do-with-global-politics/254782/
[6] https://www.ohchr.org/en/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=24166&LangID=E
[7] https://www.bloomberg.com/opinion/articles/2019-01-09/macron-s-gilets-jaunes-response-makes-putin-look-soft?fbclid=IwAR29CISG9AZOU5Kl6puaC30PNZ1Oq4dDgM_T14AAFtH-rIXcJKarqEeOXqo
[8] https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-macron-ar-bara-liberal-nar-det-passar-honom/?fbclid=IwAR3IN7vmW1Zt_EFTs-lfy9ZrUFI1QKqIXfnyfXouzPkvdyUNZJ-YQNxRTHs
[9] https://en.wikipedia.org/wiki/Christophe_Guilluy
[10] https://ledarsidorna.se/2018/09/fran-jupiter-till-ikaros-emmanuel-macrons-resa-mot-botten/