De goda krafterna måste segra

Jan Käll

Egentligen var det musiken jag hade velat ägna mig åt. Så blev det inte. Jag blev samhällskunskapslärare i stället. Det var ingen senkommen, panikartad flykt in i anständigheten. Jag såg realistiskt på mina framtida försörjningsmöjligheter inom musikbranschen. Jag har alltid haft en starkt realistisk ådra. Det har jag från mormor. Dessutom: musiken försvinner inte. Den kan man alltid ägna sig åt på sidan om. Det är bara att ta upp gitarren och börja spela.

*

Som nyutexaminerad från lärarhögskolan sökte jag medvetet en tjänst i periferin. Jag tog en tjänst i en av de socioekonomiskt svaga förorterna. Jag ville göra en insats för de mindre bemedlade barnen.

I samma ögonblick som eleverna kliver över tröskeln till skolan förlorar deras sociala tillhörighet sin betydelse. I skolan är alla jämlika. Det är en av grundbultarna i det demokratiska samhället.

Det var sådant vi upprepade gånger fick till oss på lärarhög­skolan. Jag tog orden på allvar. Jag finner dem alltjämt stora och vackra.

Varför skulle jag inte göra det?

Det är i skolan framtiden byggs. Det är vad vi skapar där som kommer att prägla morgondagens samhälle. Således är skolan en av samhällets viktigaste institutioner. Kanske den allra viktigaste.

*

Yrket var mer slitsamt än jag föreställt mig. Det tog all min energi. När jag på eftermiddagarna kom hem till min tvårummare på Kungsholmen var jag fullkomligt slutkörd. Det i sig hade jag inget emot. Det hade kunnat vara en lycklig utmattning. Det som tärde på mig var att undervisningen gick så motigt. Hur jag än försökte tycktes eleverna inte intresserade av att ta till sig av de kunskaper jag förmedlade. Gång på gång förklarade jag för dem vikten av att skaffa sig insikt i det demokratiska systemet och lära sig att bli en kritiskt tänkande människa. Men mina ord föll på hälleberget.

 Jag ville ingjuta demokrati, mänskliga rättigheter, ickediskriminering och antirasism i mina elever, men det var som om jag aldrig kom dithän. Bråk och stök ställde sig ideligen i vägen. Jag märkte hur jag sakta men säkert förvandlades från kunskapsförmedlare till en småaktig och tjatig rastvakt.

Jag fick även andra problem. Det började gå rykten i kollegiet. Det påstods att jag inte kunde hålla ordning. Jag snappade upp brottstycken av dämpade samtal i lärarrummet. Hur eleverna var alldeles uppjagade och vilda efter varje lektion jag haft med dem, och hur det försvårade kollegornas arbete. Samtalen tystnade så fort jag klev in i rummet. Blickarna irrade skuldmedvetet längs väggarna.

Jag bestämde mig för att inte bry mig om det. Jag hade min metod och andra hade sin. Jag sa till mig själv att jag åtminstone visste vad jag ville med min undervisning. De flesta kollegorna harvade bara mekaniskt på i enlighet med vad de ansåg vara läroplanens intentioner.

Motsättningarna fortsatte att växa i det tysta. Till slut kom det till öppen konfrontation. Vi satt kring konferens­bordet i lärarrummet. Det var under en lunchrast. Vi kom in på frågan om pedagogisk metod.

Jag försökte förklara mina intentioner för dem. Jag kom inte långt. De kastade sig över mig. All deras uppdämda vrede och frustration sköljde över mig. De kallade mig olämplig. De sa att jag saknade varje tillstymmelse av fallenhet för yrket. De sa att jag inte ens begrep de elementära förutsättningarna för undervisning.

Jag lät dem skälla. Jag insåg att diskussion med dessa människor var meningslös. De förstod mig inte. De var fångna i det förgångnas fyrkantiga föreställningar.

Även om resultaten av mina ansträngningar var svåra att spåra i elevernas utveckling arbetade jag vidare i den riktning jag stakat ut.

Jag sa till mig själv:

”Får jag bara med mig en handfull är det belöning nog. Med tiden kommer resten att följa.”

*

Jag kämpade i tio år. Sedan hade jag fått nog. Jag såg en annons där Skolverket sökte medarbetare till en nyinrättad enhet för strategisk styrning. Jag sökte tjänsten. Jag bifogade ett personligt brev där jag beskrev mina tankar om vad skolan borde vara. Jag blev kallad till intervju. Två leende tjänstemännen beskrev för mig vad den utlysta tjänsten innebar. De talade om styrning, strukturer och övergripande mål. Det var en befrielse att lyssna till dem.

*

Jag låter rytmen komma. Jag låter den sakta gunga fram inom mig. Sedan tar jag fram gitarren.

Gården vid Siljan är vår tillflyktsort och vårt paradis. Det är dit vi drar oss undan storstadens larm och jäkt för att njuta av sommaren och ladda batterierna inför den stundande hösten. Det är mormors hus. Här föddes hon och här levde hon sitt liv. Numera vilar hon på kyrkogården inne i Leksand. Jag tänker ofta på henne. Hon påverkade mig mycket. Hon var så jordnära och vis. Det smärtar mig att mina egna barn aldrig fick lära känna henne. Jag gör vad jag kan för att vidarebefordra hennes visdom till dem.

Jag sitter på bänken vid husknuten och spelar, i skuggan av den stora fläderbusken. Det är en ny låt som långsamt växer fram. Den, och kanske en till, är mitt sommar­projekt. Sedan är det den traditionsenliga syltningen och saftningen av sommarens bär. Och så givetvis, så fort jag får en stund över, hängmattan och högen med olästa romaner.

Vi stryker ett nytt lager rödfärg på baksidans fasad. Mormor var noga med sådant. Hon sa att regelbundna strykningar får ett hus att leva länge. Jag och sönerna urinerar i de stora färgpytsarna innan vi börjar stryka. Även det är ett av mormors knep. Det får färgen att hålla längre. Vi reser en ställning längs husväggen. Vi smörjer oss med solkräm på armar, axlar och nacke. Vi knyter hättor av sönderrivna lakan. Vi arbetar tillsammans, jag, hustrun och barnen. Det förenar familjen.

När kvällen sveper in med sin svalka sitter vi på verandan och spelar blues. Det är jag och äldste sonen, Viggo, som jammar. Jag och hustrun dricker varsitt glas vin och pojkarna njuter av fjolårets saft. Så ser familjens paradis ut.

*

Mitt nya arbete på myndigheten var mycket tillfredställande. Jag visste att vi i det långa loppet gjorde skillnad. Vi drog upp de stora, övergripande linjerna. Därtill var lönen betydligt högre än vad jag någonsin skulle kunna hoppas på som samhällskunskapslärare.

Vi arbetade i team. Det gjorde det möjligt att utbyta tankar och idéer med varandra, och emellanåt också låta våra uppfattningar bryta sig mot varandra. Det var stimulerande och lärorikt.

Vi studerade lagstiftningen och övriga styrdokument. Vi identifierade luckor och brister och hemställde åt regeringen om åtgärdande av dessa. Vi hade regeringens öra. Allt som oftast beslutade den i enlighet med våra rekommendationer. Det var ett kvitto på riktigheten i våra analyser.

Min hustru gladde sig åt mitt nya arbete. Hon såg vilken positiv inverkan det hade på mig. Hon sa att det hade gett mig lusten och energin tillbaka. Jag kunde inte annat än instämma.

*

Vi får aldrig glömma. Aldrig. Jag talar förstås om Förintelsen. Allt annat skulle vi egentligen kunna glömma, men inte Förintelsen. Förintelsen är den eviga historiska händelsen. Den måste för all framtid förbli fastbränd på mänsklighetens näthinnor. Det är en av utbildningsväsendets centrala uppgifter att se till att det förblir så.

När var det jag insåg att det var på det sättet? Jag är inte längre helt säker. Det är en insikt som växt fram genom åren. Jag försöker tänka tillbaka på min egen skoltid. Jag kan inte minnas att Förintelsens betydelse då framstod som så klar för mig. Det talades givetvis om den i historieundervisningen, men inte på samma sätt och inte med samma nödvändiga fokus som nu.

Regeringen fäster numera också, oavsett politisk färg, stor vikt vid detta. Det är mycket glädjande. Det är ett bevis på att frågan är överordnad ideologiska meningsskiljaktigheter.

*

Det goda samhället är inget i sig själv givet. Det kräver medborgerligt engagemang. Det är ett ständigt pågående arbete. Vi kan inte enbart hänge oss åt våra privata liv och hoppas på att någon annan ska ta hand om resten.

*

Åren går och barnen växer. Även ett stimulerande och utvecklande arbete övergår förr eller senare i rutin. Jag kom på mig själv med att drömma om nya utmaningar. Jag ville vidare. Jag ville ta nästa steg.

Liksom på alla arbetsplatser talar även människorna på Skolverket med varandra om sina karriärer och vad som eventuellt kan stå dem till buds yrkesmässigt, och vad som vid en given tidpunkt är karriärmässigt klokt eller rätt att göra. Jag deltog i sådana diskussioner. Det bidrog till att forma mitt val.

En myndighet är underordnad regeringen. En myndighet är det verktyg regeringen använder sig av för att förverkliga sin politik. Att gå från myndighet till regeringskansli innebär således att förflytta sig uppåt i beslutshierarkin. Det innebär att man kommer närmare det ursprungliga beslutsfattandet. Följaktligen ger det större möjligheter till inflytande och styrning.

Det är därför som Regeringskansliet inom Skolverket omfattas av en alldeles särskild strålglans.

Med min erfarenhet och bakgrund var det inga svårigheter att ta steget. Jag väntade till dess en tjänst på Utbildningsdepartementet utlystes. Jag sökte tjänsten, och fick den. Något annat hade nästan varit förvånande. Det var också vad mina överordnade på Skolverket sa till mig. De sa att regeringen behövde visionära personer med min expertis. Den enda smolken i bägaren – även om sådant naturligtvis inte betyder något – var att min titel ändrades från undervisningsråd till kanslisekreterare. Min lön förblev dock densamma som hos myndigheten.

*

Jag måste erkänna att det inte var utan spänning jag inträdde i maktens mytomspunna korridorer. Redan första dagen fick jag skaka hand med självaste skolministern och hennes två statssekreterare.

Min arbetsplats var på sjunde våningen. Grundskoleenheten. Det var en stor avdelning med närmare femtio anställda. Enhetschefen visade mig runt och presenterade mig för samtliga medarbetare.

Så fort jag och enhetschefen blivit ensamma på hennes kontor redogjorde jag för vilka frågor jag helst av allt ville sysselsätta mig med. Jag talade med inlevelse om demokratiarbetet, mänskliga rättigheter och ickediskriminering.

Hon avbröt mig med ett överseende leende.

”Jag tycker verkligen om att du är så engagerad”, sa hon.

”Jag kan inte tänka mig något viktigare arbete än det här”, sa jag.

Hon fortsatte att le och sa:

”Vi tänkte att du skulle ingå i en grupp som arbetar med en lagrådsremiss om utökade disciplinära åtgärder i skolan.”

”Men det är inte alls mina frågor”, sa jag.

Hon fortsatte att le och sa:

”Vi tror att det är bra att du får en bred inblick i arbetet här på departementet. Därför är det nog bra att du börjar med frågor som ligger en aning utanför ditt expertområde.”

*

Jag fick ägna mig åt att i brödtext motivera öppen repression.

Mobiltelefoner under lektionstid. Det var det stora numret. Skolan skulle ges lagstadgat rätt att ta ifrån och förvara elevernas mobiltelefoner under skoldagen.

Det visade sig att frågan varit föremål för inte mindre än tre statliga utredningar, och att det var den sista av dessa som jag och mina kollegor i arbetsgruppen skulle omvandla till lagrådsremiss.

Det första som juristen i arbetsgruppen sa var:

”Det här är helt onödig lagstiftning. Det blir bara dubbelreglering. Skolan har redan genom gällande bestämmelser möjlighet att ta ifrån och förvara elevernas mobiltelefoner.”

Jag anmärkte att det kanske ändå var bra att det tydliggjordes ytterligare.

Juristen gav mig en föraktfull blick.

En annan av arbetsgruppens medlemmar skrattade och sa:

”Om vi varje gång frågade oss om lagstiftningen vi föreslår är nödvändig skulle vi inte få ur oss särskilt många lagrådsremisser.”

De brast allihop ut i skratt.

*

Skolan ska förmedla kunskaper och värden till eleverna. Men skolan ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som vårt samhälle vilar på.

Det är vad lagen säger.

Men kan förstås tvista om huruvida förmedlingen av kunskaper bör vara överordnad förmedlingen av de demokratiska värderingarna. Frågar man mig är svaret givet. För mig kommer de demokratiska värderingarna i första rummet. Ju äldre och mer erfaren jag blir desto starkare blir min övertygelse att det är värderingarna och inte kunskaperna som är det allra mest grundläggande. Kunskaper kommer och går, de föråldras och förändras, men värderingarna är eviga. Åtminstone måste vi betrakta dem som eviga, om vi önskar upprätthålla det goda samhället.

*

Vi får aldrig vika. Vi får aldrig ge upp. Håll i och håll ut, som jag brukar säga.

Det gäller att vi ständigt håller följande tanke levande inom oss. Eftersom vi vet att vi har rätt vet vi att vi i slutändan kommer att segra.

Upprepa den.

Eftersom vi vet att vi har rätt vet vi att vi i slutändan kommer att segra.

Mörkret kommer förr eller senare att ge vika. Det kan helt enkelt inte sluta på något annat sätt. Det är som en ekvation. Lösningen är given.

Håll i och håll ut.

*

Mina kollegor hade rätt. Lagstiftningen vi utarbetade och som regeringen senare lade fram för riksdagen, som antog den, saknade mening. Den gjorde varken till eller från. Det huvudsakliga skälet till dess tillkomst var att ge regeringen möjlighet att skicka ut pressmeddelanden med påståendet att den nu tog krafttag mot stöket i skolan. Men alla vi som arbetade med lagstiftningsprodukten, och troligtvis även riksdagens ledamöter som röstade igenom den, visste att lagstiftningen var meningslös.

Juristen i vår arbetsgrupp sa:

”Det finns två saker som man inte vill veta hur de går till i praktiken. Korvstoppning och lagstiftning.”

Mina kollegors gomsegel fläktes upp i en rungande skrattsalva.

*

Efter tre år lämnade jag departementet. Det var ingen plats för mig. Jag kunde inte förlika mig med cynismen och uppgivenheten. Där fanns inga visioner. Där fanns ingen verklig vilja till förändring. Skenhelighet, lögner och byråkratiskt apspel var vad det var.

Jag återvände till myndigheten. Jag är nu sedan flera år ansvarig för skolväsendets demokratiarbete. Jag är chef för enheten som ansvarar för dessa frågor. Det innebär att jag leder många spännande projekt. Det som ligger mig närmast om hjärtat är något som vi valt att kalla Demokratistegen. Det är ett verktyg som vi utvecklat i samarbete med Förintelsemyndigheten,som i sin tur förestår Förintelsemuseet.

*

Jag låter rytmen komma. Jag låter den sakta gunga fram inom mig. Sedan tar jag fram gitarren.

Paradiset sluter oss i sin trygga, sommarvarma famn. Men Viggo är inte med i år. Han är vuxen och i väg på egna äventyr.

Jag tänker mycket på arbetet den här sommaren. Jag når inte riktigt ner till den djupa avkopplingen. Några gånger anmärker min hustru på att jag verkar tankspridd.

Jag tänker på sådant vi formulerat inom ramen för Demokratistegen.

Skolan är en spegel av det omgärdande samhället. Många av de problem som finns i samhället finns också i skolan.

Vi diskuterade mycket kring vilken enorm utmaning detta var och hur svårt det skulle bli. Men nu slår det mig att det samtidigt är en enorm möjlighet. Kan vi komma till rätta med problemen i skolan borde vi också ha en chans att komma till rätta med samhällets problem. Då skulle vi kunna utrota de antidemokratiska strömningarna, rasismen och diskrimineringen. Vi skulle kunna mota den frätande desinformationen och återupprätta förtroendet för de etablerade och seriösa medierna. Vi skulle kunna implementera de mänskliga rättigheterna fullt ut.

Jag vet naturligtvis att det inte är så enkelt. Men tanken gör mig lycklig. Och vad vore människan utan sitt hopp?

Kvällens svalka sveper in. Jag sitter med gitarren i knät. Långsamt låter jag mina tankar förvandlas till rytm och toner.

*

En höstdag i Ljugskil-Hede i Västernorrland tar en 14-årig pojke med sig sin pappas hagelgevär till skolan och skjuter sin samhällskunskaps­lärare och tre klasskamrater.

Det är horribelt. Jag är djupt chockad. Hela myndigheten befinner sig i chock. Att den mördade läraren undervisade i samhällskunskap gör förstås inte saken bättre. Men det som är allra tyngst att bära är att skolan i fråga hade implementerat och använde sig av Demokratistegen i sitt arbete.

Varför kan inte människor tala med varandra i stället för att tillgripa våld?

Jag blir tjock i halsen. Tårar tränger upp i mina ögon.

Men vi får inte förtvivla. Nej. Vi får inte ge upp. Vi måste intensifiera vårt arbete.

Minns:

De goda krafterna måste segra.

Minns:

De goda krafterna kommer att segra.

Förr eller senare.

Det är oundvikligt.

Håll i – håll ut.

De goda krafterna måste segra.

Jan Käll arbetar som domare i Förvaltningsrätten i Stockholm, tidigare på utbildningsdepartementet. Han är också skribent och verksam som dramatiker. Han skriver romaner, dramatik och noveller. Han ingår i redaktionen för Förr och Nu.