De bedrövliga herrarna på banken – om tillkomsten av Wermlands Enskilda Bank

Hans B. Johansson

Författaren skriver om sig själv: ”Jag brukar kalla mig pensionerad kock nu för tiden efter många år i hotell- och restaurangbranschen. Jag var doktorand i historia vid Stockholms Universitet under 1980-talet. Innan dess var jag anställd bl.a. som flottare och maskinoperatör inom skogsindustrin och som plåtslagare och smed inom tillverkningen av utrustning till samma industri. Min doktorandplats vann jag med hjälp av två omfattande uppsatser om Wermlands Tidning respektive Wermlands Provincial-Bank under 1830- och 40-talen.”

Det förskräckliga levernet på kaféet

Ja, herreje sä de leva på kaféet,
å körs i Jesses å jestande je!
Jag stod i dörrn där en kväll och fick se’et,
ja jag fick se det jag inte ville se.

Där sitta herrarna timtals och dricka,
det är en rök som när elden är lös,
det är för styggt för en anständig flicka,
jag både svettades, skälvde och frös.

Det är en hundfröjd, ett klingkling, ett klangklang,
det är ett kvinnfolk som dansar på tå,
hon gör en dans som di kallar för kang-kang,
med, Gud förlåte mig, ingenting på.

För den eländiga ussliga kluten
hon har om livet är mindre än kort.
Och ni skall tro hon är uttäck i truten,
det är så fult, så en vänder sig bort.

Och varje gång som hon lyfte på skänken
var det så lett så jag känner det än,
men de bedrövliga herrarna på banken
de skreko: ”bravo, detsamma igen!”

För när de druckit, så bli de så fria
att deras usslighet all kommer fram,
de lägga armen om Mia och Fia
— ja, var det mig, sa jag, ”hutt och vett skam!”

Men Fia Bergman hon smilar och smiskar
och jamar med som ett mähä, förståss,
och gör sig vänlig och flissar och viskar,
nog finns det skröpliga kvinnfolk, gunåss!

Och det är en där, som särskilt är Fias,
(men håll er tyst!) — det är snusfabrikörn!
Ja har ni hört! — Men du milde Jeremias,
där står han själv vid fru Anderssons hörn!

En av de första privatbankerna i Sverige

Gustaf Frödings ”Det förskräckliga levernet på kaféet” publicerad första gången i Söndagsnisse 1894. Var det för att banken rimmade på skanken som skvallerkäringarna fick jämra sig över tjänstemännen i Wermlands Enskilda Bank? Det kunde väl inte vara så att privatbanken eller affärsbanken fortfarande efter drygt sextio år inte var accepterad bland stadsborna i Karlstad? Hypoteksföreningar och sparbanker var ju pålitliga institutioner.

Visst är dikten ett tidsdokument. Fröding var ju journalist också när dikten skrevs. Men säg trettio år tidigare? Då var det definitivt så att folk i gemen inte gjorde stor skillnad på alla de ockrare, som fortfarande dominerade kreditmarknaden för enkelt folk med kapitalbehov, och på privatbanken. Hur det förhöll sig i själva verket var antagligen mindre tydligt för käringarna och kanske också för Gustaf Fröding. Det skall jag skriva om här: debatten om privatbankers roll i finans- och näringsliv när deras idé ännu var mycket ung.

Ser man frågeställningen med dagens ögon så skulle man kunna säga att bankerna numera har gått i barndom, eftersom de åter i huvudsak ser ut att verka inom de egentligen snäva sfärer som utgörs av deras ägare och dessas affärskontakter.  Problemet nu är väl att de senare ofta är så okända att de betraktas som ökända… eller tvärtom… och väldigt många, ty dagens banker har hela världen som marknad och inte bara Värmlands län. Wermlands Provincial-Bank, grundad 1832 och omdöpt enligt tidens mönster till Wermlands Enskilda Bank 1857, den är idag en försvinnande liten och aldrig omnämnd del av Nordea. 

Anakronismer ligger alltså nära till hands. De skall undvikas fortsättningsvis. Men jag kan inte låta bli att citera en bekant som konstaterade för ett par år sedan att: ”affärsbankerna gör skäl för sitt namn dubbelt upp nu för tiden”.

Men det kanske inte var bättre förr, även om det är värre nu?

Svensk kredithistoria

Affärsbanker, privatbanker, enskilda banker, diskontkompanier! Det är vad de institutionella men privata kreditgivarna har kallats om vi går baklänges i den svenska bankhistorien. Så långt bakåt som till frihetstiden – mitten av 1700-talet kommer vi. Längre tillbaka än så kan inte privata kreditorer kallas institutionella här i Sverige.

Det fanns naturligtvis besuttna personer, som lånade ut pengar. Men det fanns ingen, vars verksamhet var helt reglerad av kungen och/eller rikets ständer. Ett förslag till riksdagen 1756 var ett försök att minska penningbristen i landet. En allt livligare och mer långväga inrikes handel krävde betalningsmedel i form av pengar, framför allt sedlar. Pappa till Olle på Bellmans höbåt i ”Solen glimmar”, han ville ha penningar med bestående värde för sitt hö när han kom till Stockholm – inte bytesvaror. Men förslaget hann aldrig antas. Det bordlades och en efterföljande missväxt och varubrist skapade en inflation, som inte lockade till utökad kreditgivning.

1773 är egentligen årtalet för Sveriges första privatbank. Den kom till på initiativ av Gustav III, till glädje för Olle på höbåten. Inflationen ersattes av god tillgång till handelsvaror och optimism bland hugade näringsidkare. Penningbrist och utökat kreditbehov med påföljande ockerränta kunde inte åtgärdas av Riksbanken enbart. Riksbankens verksamhet styrdes av rikets ständers rädsla för inflation, ty inflation sammankopplades med oår, missväxt, svält och annat elände.

Kung Gustav och menige man behövde penningar att köpa för. Så skapades tanken att enskilda (privata) banker inte bara skulle låna ut penningar, som myntats av Riksbanken, utan också borde beviljas rätten att utge kreditsedlar med bestämda valörer – papperspengar alltså.

Gustav III var ju den han var – en enväldig konung. Eftersom Diskontkompaniets vinster och kreditmöjligheter överträffade alla förväntningar övertog han makten också där i början av 1780-talet för att lösa kronans och Riksbankens finansiella problem. Men tanken på enskilda banker hade ändå slagit rot. I 1800 års realisationsplan medgav man att även om det numera så kallade Riksdiskontverket kunde hålla Stockholm med penningar och krediter så fanns det ute i landet i ”aflägsna, folkrika och närinsfulla städer” ett liknande behov. Så uppstod i Göteborg, Malmö (och Åbo före finska kriget) och i samband med Göta Kanal ”diskontkontor”.

Problemet med Riksdiskontverket i Stockholm var att det saknade inlåningsverksamhet eftersom det var knutet till Riksbanken. I Stockholm fanns alltså pengar och ute i landet ett växande behov av krediter. Diskontkontoren i Göteborg och Malmö förlade alltså sin inlåning till huvudstaden men lånade ut dessa medel till de delar av riket man hade affärsförbindelser med. Men det var inte bara in- och utlåning det handlade om. Diskontkontorens reverser kom att skrivas i runda bestämda tal ända ner till 5 riksdaler och kom att användas som betalning i mer än ett led. Allt fler näringsidkare ute i landet upplevde att detta var metoden, som kunde sätta fart på affärerna.

Det finns dock ingen obruten linje mellan de olika diskonterna och de enskilda banker som senare skapades. De ekonomiska kriserna efter 1812 ledde till en rusning efter insatta medel. Diskontkontoret i Malmö hade t.ex. endast 100 000 riksdaler i eget kapital men hade en inlåning på 2 100 000 riksdaler år 1814. För att balansera sin utlåning  tvingades diskontkontoren låna medel från Riksbanken när de insatta medlen försvann. Ändå gav man mitt under dessa kriser sina ägare en utdelning på 24 till 28 % på insatt kapital. Utlåningsräntorna var låga (som mest 6 %) och långt under vad privata ockrare tog ut men vad var skillnaden mellan ockrarna och diskonterna? Jo, de senare fick sin stora vinst med hjälp av Riksbanken och staten – med hjälp av allmäna medel. Efter 1817 upphörde diskontkontorens verksamhet i praktiken.

Man kan naturligtvis framhålla den mer eller mindre moraliskt omfattade skeptisismen mot privata kreditorer, men än viktigare var sannolikt den kvardröjande merkantilismen i bondeståndet och riddarhuset, främst på grund av jordbrukets situation i en tid när Europas gränser och maktförhållanden hastigt förändrades.

 Verklighetens brist på krediter och betalningsmedel drev utvecklingen i en annan riktning. Riksdagens – ständernas – och regeringens svar blev att starta riksbanksfilialer utanför Stockholm, först och främst i Göteborg och Malmö. Det hotande statliga monopolet på kreditgivning var etter värre för jordbruk som bergsbruk. Det var, sade man, motbjudande att svenska näringsidkare skulle vara skuldsatta till ett väldigt statsmonopol.

Många såg det nog som en smygande utvidgning av skattesystemet. År 1824 antogs därför av riksdagen en kunglig förordning om enskilda banker. Riksbanken behöll rätten till sedelutgivning och den maximala räntan sattes till 6 %. Utanför den institutionella lånemarknade hade man inga problem med dessa bestämmelser, så räntenivåer och skuldsedelshantering svängde med konjunkturerna.

Karl XIV Johans roll

Det dröjde ända till 1830 innan den första enskilda banken startades. Innan dess såg man institutionella banker som en dålig affär. Även kungen – Karl XIV Johan – hade en skeptisk inställning till den då drygt 150 år gamla Riksbanken, men han ville öka sitt och regeringens inflytande och drev 1830 igenom en ny förordning gällande Riksbanken. Dess inflytande över andra kreditverksamheter begränsades. När oktrojer för enskilda banker beviljades från och med 1830 så åsidosattes alla tidigare regler för sedelutgivning medan den maximala räntenivån på 6 % fortfarande skulle gälla. Man hade helt klart kvar minnet av diskonternas ekonomiskt så framgångsrika hantering av reverser med fasta och runda penningbelopp och dessa sedlars värde som smörjmedel när varor skulle byta ägare.

Kungens konservatism kom alltså på det ekonomiska området att förenas med den då mest utvecklade ekonomiska liberalismen. Riksbanken var den gemensamma fienden. Men också motståndet mot enskilda banker rymde en allians, som åsidosatte den tidens begrepp om konservatism och liberalism. Patriarkaliska bruks- och godsintressen förenades med de radikalt demokratiska till försvar för småföretagare och egendomslösa arbetare. Penningpåsen var fienden.

Svenskar använder inte portmonnä, sade man, utan sedelklämma. Riksdagen 1834-1835 drev rätten till utgivning av sedlar (officiellt ”kreditsedlar”) vidare och där var sannolikt kunskaperna om det framväxande banksystemet i Storbritannien – och särskilt det skotska –  en viktig faktor som vi skall återkomma till.

Om banken hade ett tecknat kapital på en miljon riksdaler så bestämdes att 60 % (600 000 riksdaler) skulle vara reserverat som säkerhet. Denna säkerhet berättigade till en sedelutgivning på samma summa. Till detta kom att sedelutgivning dessutom kunde ske på upp till 50 % av det tecknade kapitalet (i exemplet 500 000 riksdaler). Enskilda banker blev en god affär. En bank med ett tecknat kapital på en miljon kunde alltså ge ut sedlar för 1,1 miljoner riksdaler förutom kontanta kassatillgångar medan delägarnas kontanta insatser i exemplet kunde ligga så lågt som 200 000 riksdaler. Resten av det tecknade kapitalet (800 000 riksdaler i exemplet) kunde reserveras i form av hypotek (fastigheter, affärsrörelser osv).

Enkelt uttryckt skulle man kunna göra en vinst som var fem gånger större än den maximala räntan på 6 % om utlåningen skedde med bankens egna sedlar. Det är i den faktiska situationen som debatten på Wermlands Provincial-Banks stämma äger rum 1837.

”… liksom ett slutet helt för sig…”

Från 1500-talet fram till omkring 1800 hade, med ganska stor säkerhet, Värmlands län den största folkökningen i riket. Det började visserligen på låg nivå, men 1810 uppskattades befolkningen till 130 000 människor. Den trenden fortsatte så att länet 1860 var det tredje i riket i fråga om befolkningsstorlek. Då  fanns det nära 250 000 människor i Värmland med stor spridning i skog och mark och på snabbt växande bruksorter. Det var skogen och skogen och skogen, som var nyckeln tillsammans med vattenkraften.

Två faktorer som har med järnhanteringen att göra och som indirekt är viktiga för den här berättelsen och för Wermlands Provincial-Bank måste vi förklara här. För det första var det enklare att transportera järnmalmen från gruvorna till träkolen än tvärtom. Det kan tyckas bakvänt när kolet vägde mindre än en tiondel av järnet, men järnmalmen var ju mindre skrymmande. Det innebar i praktiken att malmen transporterades på slädar om vintern. Tjäle, snö och is var inget hinder utan faktorer, som underlättade transporten. Samma sak gällde för det tunga, färdiga järnet. Man behövde slädföre till transporten.

För det andra kommer berättelsen att nämna Fastingsmarknaden. Den var från början ett möte mellan dem, som ville sälja järn, och dem, som ville köpa. När drottning Kristinas regering gav den lilla orten Bro öster om Karlstad stadsrättigheter under namnet Kristinehamn, så avsåg bergsmän och regering att skapa en första anhalt för järnexporten via Göteborg (den som vill kan ju också fundera på hur viktig Elfsborgs Lösen var för Bergslagen). Detta möte kom med tiden – ända till järnhanteringens avreglering på 1860-talet – att omfatta också andra finansiella frågor, som försäljning av andelar i järnbruk och skogstillgångar m.m. Det ägde förstås rum när tjälen var djup, isarna bar och snön täckte marken, ty det var som sagt då man lättast tog sig fram med tunga transporter. Ja, julen varade som bekant inte till påsken, ty däremellan kom ju fastan och med den fastingsmarknaden, lokalt benämnd Fastingen. Det hände att den pågick ända till påskveckan med både nöjen och affärer.    

Järnbruk anlades där det fanns skog att bränna till träkol och vatten att driva hammare och bälg. Sågverk anlades där det fanns timmerskog att såga och vatten att driva sågramar. De vida skogarna kunde ta emot alla de människor som friställdes från det allt effektivare jordbruket i bygderna söderut. Det röjdes odlingsmark och byggdes stugor och uthus för ko, gris och framför allt får. Om inte arrendejordbruket räckte till att föda familjen, så högg man timmer eller kolvirke. Hade man häst körde man åt bruket. Långa vägar med malm på släde om vintern. Det fanns hur mycket arbete som helst och Värmland var ett nybyggarland.   

Idag har Värmland drygt 280 000 innevånare och nu bor hälften av dessa i Karlstad med kranskommuner på mindre än 10 % av länets yta. 1865, vid den stora stadsbranden, bodde i Karlstad cirka 5 000. Större delen av den nutida kommunens bostads- och industrimark var landsbygdskommuner med jordbruk och skogsbruk. Det var ett annat län, än det där dessa rader skrivs, helt bortsett från internet!

I december 1836 utkom ett prospect till Wermlands Tidning som bilaga till nr. 51 av Örebro Tidning. Ansvarig utgivare var boktryckaren J. Lundberg och redaktör var lektor J. Ch. Söderberg. Denne Söderberg framhöll i vad som kan liknas vid en ledare att

”vissa förhållanden av en särskild beskaffenhet äga ofelbart rum beträffande Wermland, […] det utgör liksom ett slutet helt för sig i avseende till dess läge, liksom dess näringar”.

Denna tidning var ursprunget till det som idag är Nya Wermlands-Tidningen och Anderkoncernen. Tidningens historia och framtida namnbyten hänger framförallt ihop med vilken personlighet, som lektor Jöns Christopher Söderberg (1803-1853) var. Det förstnämnda skall inte utvecklas vidare här men väl rektorns personlighet så långt det går. Den var en väsentlig del av det som finns kvar av debatten om Wermlands Provincial-Bank 1837. Försök ändå att bortse från alla fördomar och anakronismer, som hans liv kan locka en nutida människa till!

Han var son till brukspatronen på Mölnbacka bruk och föddes 1803 som ett sladdbarn med en handfull äldre systrar och bröder. Han blev student i Uppsala 1820 och elva år senare docent i historia. Under en kort period vikarierade han för Erik Gustaf Geijer vid dennes föreläsningar. Det blev kortvarigt, därför att studenterna med emfas krävde att han skulle avskedas. Han lämnade själv tjänsten som docent, helt säkert på uppmaning av universitetets ledning och återvände redan samma år till Värmland och ett lektorat i historia vid  gymnasiet i Karlstad.

Från 1836 var han i ett par perioder också rektor för gymnasiet och deltog i revisionen över rikets elementarläroverk. Han var samtidigt också sekreterare i länets hushållningssällskap och som sagt redaktör för Wermlands Tidning. En framgångsrik man kan man tänka. Det påstås att Geijer hade kallat honom för ett ”magasin av lärdom”.

Men det påstås också att Geijer hade kallat honom för en osund och obehaglig man och att han därmed hade sällat sig till samma uppfattning som studenterna i Uppsala. Hans lärargärning vid gymnasiet i Karlstad varade inte heller många år. Det finns minnesanteckningar, som antyder att han var utsatt för både öppet hån och fysisk förföljelse av gymnasisterna. Han tvingades sluta och de sista åren av sitt liv utnyttjade han sin prästvigning och tjänstgjorde som kyrkoherde, först i Grava socken strax norr om Karlstad och till sist i Hammarö socken strax söder om staden. Han hade också flera andra uppdrag inom stiftet.

I april 1853 begärde han avsked från alla sina tjänster inom kyrkan. I motsats till sina syskon hade han aldrig gift sig. I maj samma år hängde han sig i ett uthus på ett av de större godsen strax utanför Karlstad. Godset tillhörde genom giftemål hans äldsta syster, som förmodligen var den enda människa, som någonsin hade visat honom någon form av uppriktig kärlek i vuxen ålder. Orsaken till självmordet var att han hade ett åtal för sedlighetsbrott hängande över sig. Hans självuppfattning var minimal, ansåg nog många i hans samtid, liksom hans förmåga att läsa andra människor.  

1841 hade han sökt den då vakanta Skytteanska professuren i Uppsala. Trots goda vitsord från biskop Agardh i Karlstad och trots sina kunskapsmeriter blev Söderberg ratad på, som det påstås i Carlstads stifts herdaminnen, ”den studerande kårens begäran”. Den stora gåtan för många på den tiden var nog framför allt hur Svenska Kyrkan kunde hålla honom om ryggen. I V. Vendels 1928 utgivna minnesbok Karlstads Gymnasium läsåren 1821 – 1850, vilken grundar sig på en del anteckningar som aldrig förstördes i den stora stadsbranden 1865, i motsats till som det verkar i dokumentationen av fakta i åtalet mot Söderberg, kan man läsa både på och mellan raderna:

”Sina lärjungars respekt vann han emellertid aldrig, antingen detta nu berodde på en olycklig orginalitet i hans sätt och livsföring eller på märkbara fel i karaktären.”

När Nya Wermlands-Tidningen firade sitt 150-årsjubiléum 1986, tackade man artigt nej till att publicera något, som hade med Söderberg att göra, och nöjde sig med boktryckare Lundberg. Om man likt Cicero brister ut i O tempora, o mores så blir det inte ett brott mot anakronismförbudet!

Söderberg ville inte acceptera begreppen liberal och konservativ. Vi bör hålla i minnet att också radikala liberaler på hans tid avskydde partibildningar. Det påminde om hur ett beroende av främmande makter under frihetstiden ledde till nationell split och förlamning. Men inte heller en absolut monark föll Söderberg i smaken.

Han kallade sig frisinnad med vördnad för konungen och nordiska traditioner. Den kristna etiken, tron och organisationen var för honom nyckeln till hela världens framsteg. Han spådde att inte bara Europa, utan också de framväxande kolonialväldena skulle njuta frukterna av självständighet, när de hade tillägnat sig de europeiska och kristna värdena. Revolutionära och omstörtande rörelser var enbart ytliga och materiella och inte alls framstegsvänliga egentligen. Den svenska statskuppen 1809 var naturligtvis helt annorlunda, ty den fyllde ett ädelt syfte. Dessutom utgick den från Värmland vilket enligt Söderberg bevisar att värmlänningar är modiga, frisinnade, eniga och utan skråmässig anda; alltid beredda att gå först när det krävs.

Gustav Frödings morfar var Carl Adolf Agardh (1785-1859), som 1834 valdes till biskop i Karlstad. Agardh var skåning och lundensare och som så många andra av sin tid inte bara kyrkoman. Han var också internationellt känd botaniker och så intresserad av näringsliv och ekonomi att han var initiativtagare till Lunds Sparbank och hypoteksföreningar i Skåne innan han kom till Karlstad. Han deltog också i diskussionen på Wermlands Provincial-Banks stämma 1837.

Biskopsvalet 1834 stod till att börja med mellan Geijer och Tegnér. Det ryktades då att Söderberg som en hämnd mot Geijer hade skrivit och spritt en paskill mot Geijer och för Tegnér. Enligt uppgift rasade hela studentkåren i Uppsala mot Söderberg och samlades till möte till stöd för Geijer. Tegnérs anhängare hävdade att det var de, som stödde Geijer, som hade fabricerat skriften för att misskreditera Tegnér.

Hänger ni med fortfarande? Det gjorde nog inte Söderberg. 

Brukspatron mot bolagsdisponent

Det var helt klart för riksdagen 1834-35 att inga enskilda banker skulle uppstå om de inte hade rätt att utge sedlar på små runda belopp. Till slut fastställde regeringen det lägsta beloppet till 2 riksdaler. En av initiativtagarna till Wermlands Provincial-Bank, greven och brukspatronen David Frölich (1788-1862), framförde i bancoutskottet ett förslag, som innebar att privatbankerna skulle få ensamrätt på all sedelutgivning under 66 2/3 riksdaler. De förenade banko- och lagutskotten motiverar sig på följande sätt:

”Man är allmänt övertygad om att Sveriges statsbank illa motsvarat industrins behov av en väl organiserad penningrörelse; att penningrörelsen själv är en industrigren och just den, som mäktigast inverkar på samhällets materiella förkovran, samt alltså bör få naturligen utveckla sig under så fri tävlan som möjligt, samt att den vinst, som staten kunde skörda av ett i dess hand än vidare bibehållet monopolium på själva villkoret för andra näringars fortkomst, icke motsvarar de fördelar av en växande produktion och en livligare handel, som förbättrade och åt dessa föremål riktade kreditanstalter sannolikt skola framkalla.”

Ursprungligen väcktes förslaget om en privatbank i Värmland vid ett bruksägarmöte i samband med fastingsmarknaden i april 1832 av landshövdingen Johan af Wingård. Ett möte i september antog förslag till bolagsregler och gav Frölich, biskop Hedrén och kamreraren C. G. Nyström i uppdrag att ansöka om oktroj och i övrigt förbereda bankens bildande. Förslaget till bolagsregler var uppställt av Frölich, Wingård och disponenten för Uddeholmsbolaget, Jonas Waern. Det var Frölich och Waern, som blev huvudpersonerna i debatten på Wermlands Provincial-Banks stämma 1837.

Förslaget till bolagsregler innehöll två huvudprinciper, som båda kom att skilja den värmländska banken från de flesta andra vid den här tiden. Den ena var, kan man säga, konservativ, ty den innebar solidariskt ansvar mellan delägarna – det vill säga en för alla, alla för en. Den andra huvudprincipen måste betraktas som liberal. Den innebar att man efter de skotska affärsbankernas mönster startade lokalkontor på orter utanför Karlstad.

Bankens beviljade oktroj gällde för hela Värmlands län. Redan från början tillkom bankkontor i Kristinehamn och Filipstad, två städer där järnhanteringen hade betydligt större betydelse än i Karlstad. Det var i järnhanteringen – bergsbruket – som behovet av krediter och betalningsmedel var som störst. Arbetsstyrkan – heltidsanställda, säsongsarbetare och enskilda entreprenörer – hade mindre behov av järnprodukter men desto mer av livsmedel och textilier.

Naturabetalning var inte längre att tänka på i en tid när brukens verksamhet vid sidan av själva bergsbruket hade blivit för kostsam och otidsenlig. Industrialismens specialisering hade börjat styra utvecklingen och med den ökade behovet av lätthanterliga betalningsmedel. Bergslagen var, tillsammans med de största städerna, de viktigaste penningmarknaderna. Detta gällde naturligtvis krediterna som sådana, men, framför allt gällde de penningar som en vara i sig själv.

När Wermlands Provincial-Bank – och de andra privatbankerna under 1800-talets första hälft – berömde sig för att vara grundad efter samma principer som de skotska bankerna, så var det om inte lögn så i vart fall en betydande överdrift. Det skotska systemet hade tre huvuddelar. För det första en kreditivrörelse som motsvarade 1900-talets checkräkning. För det andra gav man en generös ränta på av kunder insatt kapital, vilket innebar att risken för rusning efter insatta medel i dåliga tider minimerades. För det andra gav man kredit mot växlar med hög säkerhet, vilket innebar att utlåningen var höglikvid.

De skotska bankernas sedelemission var inte avsedd att vara en lukurativ affärsrörelse utan till för att smörja handeln och utgöra bevis på uppgjorda avtal. Det skotska systemet blev aldrig mer än ett föredöme för de svenska privatbankerna. Det var, som Ingemar Nygren skriver, fortfarande Riksbanken tillsammans med den icke-institutionella kreditmarknaden, som stod för den absoluta merparten av utlånade medel och privatbankerna framstod mer som undantag än som regel. Men producerade penningar, det gjorde privatbankerna med framgång. De kunde till och med sakna reglerade förhållanden för kunder att sätta in pengar. Depositionsrörelsen blev alltså en bisak medan brytandet av riksbankens sedelmonopol blev en huvudsak.

– – – –

Greve David Frölich, av den grevliga ätten nr. 49 på Riddarhuset, skaffade sig en juristexamen med högsta betyg i Uppsala i början av 1800-talet. Han tjänstgjorde som häradshövding hos justitiekanslern från 1812 till 1815, när han helt lämnade jurist- och ämbetsmannabanan för att ägna sig åt skötseln av egendomar som han ägde eller var delägare i. Bland dessa egendomar fanns också Mölnbacka Bruk, där Söderberg föddes 1803. Som huvudman för den yngre grenen av sin ätt hade han också så att säga med födseln fått en plats i ståndsriksdagen.

Två år efter bankstämman återger Söderberg, från Sveriges Biografisk Lexikon, en artikel om Frölich där det sägs att Frölich inleder sin politiska bana 1818 på den mer moderata liberala sidan med att tala för och stödja ett förslag om att Riddarhusets debatter skulle vara offentliga. Texten hoppar sedan tio år framåt i tiden till 1828, när han hävdar att varje prövning i det ännu pågående laga skiftet skulle ske inför domstol. Han anses då varken höra till de konservativa eller till de radikala liberalerna

Under riksdagen 1834 till 1835 talade han för en parlamentarism där makten lades hos godsägare och brukspatroner. Han ville att de fyra stånden skulle slås samman till två kamrar, vilande på respektive näringsgren. Han hade vid denna riksdag en mycket stark ställning på Riddarhuset och valdes till ordförande i bankoutskottet och hans tanke och hand märks mycket väl i den ovan citerade texten från de förenade utskotten. Men strax senare havererade hans politiska bana.

I samband med en koleraepidemi lade han fram en motion, som krävde att avspärrningarna skulle upphävas och han fick i detta stöd av det radikala Aftonbladet. Han medgav några år senare att avspärrningarna hade varit ett stort hinder för hans trävaruaffärer. Både de konservativa och de liberala påstod att Frölich inte alls hörde till oppositionen mot regeringen utan att han i smyg konfererat med utrikesstatsministern om att få en plats som minister. Han anklagades för självrådighet i bancoutskottet och fick lämna ordförandeposten. Han verkar bryta definitivt med liberalismen när han skriver sitt  ”Sändebrev till de liberala och illiberala tidningsredaktörerna och i synnerhet till Hrr L. J. Hierta och W. F. Dalman”. Men han har uppenbarligen inte brutit helt, menar biografin, ty vid riksdagen 1840 talar han för ett förslag om rösträtt för varje ”välfrejdad” man över 25 år och lägger fram ett förslag om kommunalt självstyre. 

”Men med F:s riksdagskarriär var det nu i realiteten slut och själv hade han givit upp allt hopp om att kunna påverka händelserna på det inrikespolitiska planet”, sammanfattar biografin. ”Han var en god talare men yttrade sig alltför ofta.”

Frölichs vidare öden är liksom Söderbergs värda en biografi, och om fakta saknas i vart fall en biografisk roman, kan man tycka. Men här går vi vidare till hans främste kombattant vid stämman 1837.

– – – –

Disponent Jonas Waern föddes 1799. Trettio år senare blev han anställd vid Uddeholms Bolag som disponent, det vill säga koncernchef.

Uddeholmsbolaget hade formellt grundats 1720 av Bengt Geijer och var fortfarande familjeägt när Waern tillträdde. Vid Bengt Geijers död hade hans äldste son tagit över, men han hade andra intressen och flyttade till Ransäter några mil söderut längs Klarälven. Där startade han så att säga en ny dynasti. Hans sonson Erik Gustaf Geijer föddes 1783. Även om det var en växande värld, så var den fortfarande 1837 förvånande liten. Det ena namnet efter det andra dyker på nytt upp i nya sammanhang. Den som vill veta mer om Uddeholmsbolaget under familjen Geijer kan läsa Ingvar Andersson utmärkta Uddeholms historia till 1914 (Stockholm 1960).

En yngre son till Bengt Geijer övertog ledningen av bolaget i stället för den äldste. Han adlades av Gustaf III med namnet af Geijerstam. När Jonas Waern tillträdde 1829 så disponerade han över ett bolag vars ägarstruktur reglerades av Bengt Geijers testamente. Där föreskrevs att bolaget och dess ledande poster skulle ärvas inom familjen. Men eftersom Waern hade gift sig med en fröken af Geijerstam, kunde man anse att han hörde till familjen.

Jonas Waern var också son till en brukspatron och hade goda kunskaper om järnhanteringens förutsättningar. Han var utbildad inom handel och kansliverksamhet och även underlöjtnant i ingenjörskårens fältmätningsbrigad. Han tillhörde de mer radikala liberalerna i yngre år och var god vän med Jonas Love Almquist. Almquists svärmiska liberalism passade honom inte i längden. Han sökte sig till nya vänner där man oftare talade om Adam Smith än om Swedenborg och hade en mer praktisk inställning till liberalismen.

Han hade gift sig 1823 och blev 1825 ombud i Uddeholmsbolaget. 1826 blev han ordonannsofficer hos kronprins Oscar (senare kung Oskar I). Han hörde alltså till den krets som genom sitt inflytande fick kronprinsen att närma sig det liberala lägret och bryta med faderns, Karl XIV Johan, konservtism och allt mer desperata försvar av kungamakten.     

Uddeholms Bolag var visserligen en av de största järnproducenterna i riket, men strukturer och sammanhang mellan de många olika bruken var föråldrade och delvis ineffektiva. I oktober 1829 fick Waern reda på att Munkfors Bruk, som innehade omfattande kungliga smidesrättigheter, skulle säljas. Det var högt intecknat och kontantinsatsen var därför låg. Han föreslog att ett separat för tillfället upprättat bolag skulle köpa Munkforsbruket med medel från försäljning av ”mindre väl lokaliserade enheter”. Sedan när affären var klar skulle det tillfälliga bolaget upptas i Uddeholms Bolag.

Tillsammans med bl.a. Carl af Geijerstam lät Waern sprida ett cirkulär i fem punkter till bolagets delägare. För det första skulle även Uddeholmsbolagets sågverksrörelse kunna koncentreras till Munkfors med dess goda förutsättningar i form av vattenkraft och yrkeskunnande. För det andra kunde man också i västra delen av riket få igång en omfattande plåtproduktion via Munkfors smide. För det tredje skulle priset på träkol sänkas genom en förening mellan Uddeholms och Munkfors skogstillgångar. För det fjärde skulle de av Uddeholm hittills outnyttjade domänerna söder om Munkfors bli en lättillgänglig råvarutillgång. För det femte skulle hela Uddeholms Bolags transportsystem kunna rationaliseras med Munkfors som nav.

Förslaget godtogs av en bolagsstämma i november samma år. Det var det första steget i riktning mot en dominerande roll i Klarälvsdalen. Man måste väl säga att Waern gjorde en rivstart som Uddeholms disponent. 1836 tog man nästa steg uppströms. Man ansökte om tillstånd för fyra nya stångjärnsbruk, framför allt med motiveringen att kolningen i norra Värmland kunde ge nya arbetstillfällen och en förbättrad försörjningsmöjlighet för en fattig landsända. Mark- och vattenrättigheter hade Waern försäkrat sig om i förväg. Ansökan möttes av en storm av protester från Uddeholms konkurrenter.

David Frölich var en av de ledande opponenterna. Han var delägare i det relativt nybildade norska Trysils Bolag, vilket i god unionistisk anda var huvudintressent i timmertillgångarna i norra Klarälvsdalen (samma älv heter i Norge Trysilelva). Frölich spådde ett tyranniskt monopol från Uddeholms sida om ansökan inte avslogs. Sådan var situationen mellan Frölich och Waern vid Wermlands Provincial-Banks stämma i februari 1837.  Med en snabb blick in i vad som då var framtiden, kan vi konstatera att Waern på hösten samma år fick ja till tre av sina fyra smideshammare men nej till den fjärde. 3-1 till bolagsdisponenten i den matchen alltså. Hur det gick i bankmatchen återstår att berätta. Jonas Waern var en bolagsman, men han hörde vid tiden för stämman inte till Uddeholmsbolagets storägare. Hans intresse var företaget som sådant. 

Men det finns ytterligare en förutsättning med roten i Uddeholms Bolag, som har stor betydelse för diskussionen på bankstämman. Bolaget hade en ’Brukskassa’, eller sparkassa eller sparbank om man så vill. Från 1830 till 1835 ökade kassans insatta kapital från 115 000 riksdaler till 280 000. Bland insättarna fanns förutom bolagets anställda av varierande yrkestillhörighet också en varierande population från geografiska områden, som tillhörde bolagets domäner. Kassans insättningsränta låg på 5 % och dessa medel kunde alltså lånas ut till den högsta lagliga räntan på 6 %. För övrigt var vid den här tiden Uddeholms kreditbehov med marginal tillgodosedda av Jernkontorets och Bruksägarnas gemensamma hypotekinrättning. 1836 uppgick bolagets krediter där till 365 000 riksdaler.

Bankstämmans revisionsberättelse

Kärt barn har många namn, sägs det. I så fall var privatbakerna högt älskade. De kallades inte bara privata utan också, som vi vet, enskilda. Affärsbank sade de radikalaste redan när bankerna fortfarande låg i vaggan – liksom penningrörelse. Provinsialbank var det namn, som bäst speglade vad de mer konservativa tyckte var passande för en bank, eftersom de ansåg att sedelutgivningen inte borde generera hutlösa vinster utan enbart råda bot på penningbristen och tillhandahålla krediter ute i provinsen.

En anonym insändare i Wermlands Tidnings andra nummer i januari 1837 vill tala för privatbanker, men inleder med att citera en av de ledande motståndarna – inte utan viss förståelse:

”Många ser ännu i allt annat Bankväsende än det centrala, Riksens Ständers, ett fördärv, som förr eller senare skall utbrista över det Svenska Folket. Greve Schwerius minnesvärda profetia att ’Banker skola uppstå som svampar ur jorden’, torde av mången till sin fullbordan redan i närvarande ögonblick emotses med en fasa, som icke förmår urskilja, att den för sitt fosterlands väl nitiske mannen blott ivrade mot ett felaktigt Privat-Banksystem.”

Med andra ord! Passa er, ni radikala privatbanksanhängare, om ni inte tillgodoser allmännyttan. Då blir bankerna inte populära hos allmänheten. Utan att nämna namn, men med klar syftning på Skånska Privatbanken skriver insändaren:

”… under det att en tidigare privatbank, hittills förgäves strävande efter sympati och vinst, synes återgå i sitt eget enskilda sköte. Och så gånge med all inrättning, som icke är fotad på riktiga grunder och därtill icke har allmänhetens vinst lika mycket som sin egen till föremål!!”

Det som har fått insändaren att ta till pennan är ett förslag från Örebro att starta en privatbank också där. Orsaken till den skånska bankens kräftgång anses vara att den hade åsidosatt den solidariska ansvarigheten emellan delägarna. Nu föreslogs en liknande skrivning om begränsat ansvar i Örebro.

Vem insändaren är framgår aldrig i klartext. Man kan misstänka Söderberg själv, eftersom innehållet speglar hans åsikter och därför att han, förmodligen som ett avskräckande exempel, publicerar hela förslaget till stadgar för banken i Örebro. Men, som vi skall se i referaten från Wermlands Provincial-Banks stämma, är det än troligare att insändaren är David Frölich.

Den 1:a februari dyker ännu en anonym insändare upp i Wermlands Tidning. Den går till angrepp mot de stadgar som skall gälla banken i Östergötland, (i gamla Linköping vid Kryddbodtorget lär det finnas en utställning med privatbankssedlar). Också i Östergötland vill man åsidosätta den solidariska ansvarigheten, vilket bara kunde leda till att privatbankernas förtroende skulle undergrävas.

Men insändaren har ett förslag. För att främja förtroendet för privata banker i allmänhet vore det bäst att Wermlands Provincial-Bank utsträckte sin verksamhet till Närke och Västergötland. Det hade också den fördelen för bankens andelsägare att de inte behövde oroa sig för konjunktursvängningar, eftersom det skulle innebära att kreditverksamheten grundade sig på järnbruksintresset såväl som på jordbruksintresset. Insändaren medger att många delägare i banken på kort sikt kanske fruktar minskad vinst i och med ett utökat kapital och ”invecklade förhållanden” med högre driftskostnader. Men själva bankidéns långsiktiga intressen är viktigare än den kortsiktiga vinsten. Dessutom borde man tänka på att nya banker i grannlänen skulle kunna innebära att det genom konkurrensen blev svårare på sikt att få omsättning på de enskilda bankernas sedlar.

”Ögonblicket är viktigt! Det beslut, som vid nästkommande bolagsstämma inom Wermlands-Banken möjligen kommer att fattas i ämnet bliver troligen det, som för alltid bestämmer denna viktiga frågas öde, och med detsamma kanske hela den nyttiga Provincials-Banksidéns seger eller undergång uti en icke avlägsen framtid.”

Så var bankstämmans stridsäpple ute i det offentliga i god tid. Revisionsberättelsen publicerades inte i Wermlands Tidning förrän senare, men den fanns givetvis tillgänglig för bankens delägare vid tiden för stämman. Det var den som det handlade om. Revisorer var David Frölich tillsammans med häradshövding Hagander och brukspatron Dyrén, men det var Frölich som hade författat själva texten och de andra två hade förmodligen bara läst, godkänt och signerat.

Under 1836 hade bankens utlåning ökat från i runda tal 660 000 till 760 000 riksdaler. Det maximala beloppet utelöpande sedlar hade ökat från 550 000 till 750 000. Bankens kassatillgångar hade som lägst varit 196 432 riksdaler. Bancosedelstocken blev som mest drygt 400 000 och fastän att den aldrig sjönk under det kontant inbetalade kapitalet under året så blev bankens vinst för räkenskapsåret 33 543 riksdaler. Trots lovorden över resultatet ville revisorerna dock komma med en varning. Om man driver sedelutgivningen för lång utan att skapa en större bas för verksamheten så kunde det ta en ände med förskräckelse. 

Det var alltså inte enbart en balansräkning med kommentarer utan ganska omfattande förslag inför framtiden. Huvuddragen var desamma som insändarnas i Wermlands Tidning. Man borde utsträcka verksamheten till grannlänen för att möta den framtida utvecklingen och dess svårigheter. För att få tillstånd till detta från regeringen måste man redan från början utöka bankens inbetalade kapital. När bankens geografiska utbredning sedan skulle genomföras, så skulle andelar av detta kunna erbjudas till intresserade närkingar och västgötar. De enda alternativen till utökad verksamhet var enligt revisorerna mer kontant inbetalt kapital från nuvarande delägare – utan fördelen av utvidgning – eller att man satte ett tak för sedelutgivningen.

Wermlands Tidnings referat från stämman är omfattande och detaljerat och sträcker sig över tre nummer. Under tre veckor är alltså stämman och dess ”livliga diskussioner” tidningens huvudinnehåll.

”Även har vi här hört beryktade riksdagstalare, däribland tvenne av de vid senaste riksdag mest bemärkta, greve D Frölich och brukspatron J Waern. Man anade olikhet i åsikter mellan dessa herrar som även förloppet besannade, varför ingen lär misstyda om vi yttrar oss, att i fall den ene, när man jämför deras opinioner, syntes mera överväga i råd, övervägde den andre mera uti dåd; ehuru beskaffenheten av de förekommande överläggningsämnena samt deras uppfattning ej för bägge gjorde samma utveckling av deras talanger erforderlig.

Att greve Frölich uti detta drama ägde första rollen lär ingen bestrida: därom lämnas bevis i revisionsberättelsen, repliken på direktionens utlåtande över densamma, samt uti hans mångsidiga och i bankväsendet flerfaldigt ingående muntliga föredrag, blixtrande av en livlighet och lätthet, även ej undgående att erkännas av dem vilkas övertygelse visade sig för tillfället oböjlig mot talaren. Det emot honom egentligen upptagna stridsämnet, var den av honom författade revisionsberättelsen, däri, emot vanligheten, en ändring föreslogs böra göras.”

Bankstämman enligt Söderberg

Stämman avhölls i bankens egna lokaler. Rummet var delat i två delar av ett skrank. I den inre och större delen av rummet hade delägarna sina platser. I den yttre delen kunde personer, som hade begåvats med biljetter, ta plats som åhörare. Bland dessa åhörare fanns två av männen bakom privatbanksprojektet i Örebro. Den ene var greve Lewenhaupt med stora intressen i jordbruket i Västergötland. Den andre var Jonas Waerns svåger, brukspatron G. E. af  Geijerstam, som  hörde till den ledande gruppen inom Uddeholm och trots en del motsättningar också var en av Waerns förtrogna i flera av bolagets expansionsplaner. Det fanns, enligt Söderberg, personer på stämman, som därmed trodde att revisionsberättelsens utvidgningsförslag låg nära till hands. För detta talade också Lewenhaupts relationer i Västergötland, menade man.

Den första stridsfrågan kom upp i samband med beslutet om utdelning till bankens delägare. En av bankens direktörer och styrelseledamöter, professor Sundberg, hävdade att bankens reservfond borde vara en del av dess soliditet. Frölich och stämmans majoritet menade dock att reservfonden snarare var till för att täcka eventuella förluster i samband med enskilda krediter. Ett mot noll till Frölich. Men Waern hade inte börjat att spela än. Han hade siktat in sig på revisionsberättelsens karaktär av cirkelbevis i resonemangen för utvidgning. Det är helt klart att han hade en bättre förståelse för motiven bakom besluten att bli delägare i banken.

Vilka motiven var? Girighet, svarar nu alla eländiga anhängare av anakronistisk historieskrivning. Girigheten var naturligtvis då som nu ett begrepp nära knutet till hantering av penningar och själva ordet var ett skällsord. Men låt oss vrida lite på okularet!

Det är möjligt att det bland delägarna fanns personer, som kunde ha stått modell för Charles Dickens Mr Scrooge. Waerns motiv var i stället, påstår jag, den absoluta näringsfriheten i en tid, där snart nog varje ekonomiskt projekt större än försäljningen av en enstaka häst krävde kunglig licens eller i vart fall länsstyrelsernas godkännande. Han använde sedelutgivningens vinster till att beskriva, hur näringsfrihet såg ut när den mötte den tidens verklighet. I det korta perspektivets ekonomiska vinster fanns för Waern den enda vägen till ekonomiskt välstånd för så många som möjligt i ett längre perspektiv. Det är först med den inställningen på vår tidskikare, som vi kan få en klar bild av vad det var som hände på stämman. Söderbergs synpunkt att Frölich var den större i råd medan Waern var den större i dåd blir alltså inte bara smickrande ord.

Stämman pågick i fem sessioner från lördag förmiddag till måndag kväll, vilket i sig säger en hel del om hur omfattande diskussionen egentligen var. Söderberg vill gärna tona ner motsättningarna, men själva sakinnehållet i hans beskrivning visar att det var en principiellt viktig strid.

Waern inleder med att han i revisionsberättelsen tycker sig se vissa doktriner, vilka i sig tycktes vara anpassade till en begränsning av bankens verksamhet snarare än en utvidgning. Både den av revisorerna föreslagna ökningen av insatt kapital liksom en begränsning av sedelutgivningen skulle snarare hämma bankens utveckling. Han föreslog i stället att stämman skulle anta den paragraf som hade nummer 28 i förslaget till stadgar för banken i Örebro. Där slog man inte bara fast att det inte kunde finnas någon som helst övre gräns för sedelemission, utan att den också kunde grundas på de egna sedlar som för tillfället innehades av andra banker. Ett beslut om en begränsning av sedelutgivningen på stämman kunde också, menade Waern, hos allmänheten skapa en misstro mot hur bankens direktion skötte verksamheten.

Frölich och Nordenankar påpekade emot detta att också banken i Östergötland hade haft en liknande bestämmelse och därför fått problem när regeringen beslutade om dess oktroj. Waern medgav att §28 innebar obegränsad sedelutgivning, men fortsatte med att det var just detta som låg bakom hans förslag. Det är tydligt att Waern insåg att §28 på grund av den solidariska ansvarigheten inte var godtagbar för Wermlands Provincial-Banks stämma i februari 1837. Men med sitt förslag hade han flyttat matchen till sin egen hemmaplan och också fastställt att det var hans regler – den absoluta näringsfriheten – som gällde för spelet.

På Waerns direkta fråga hade revisorerna med Frölich i spetsen sagt att den geografiska utvidgningen i första hand var en möjlighet att öka kreditgivningen. De påpekade också att det kontant inbetalda kapitalet från delägarna 1837 låg på 185 000 riksdaler, medan sedelmängden hade uppgått till 800 000 som mest. Bankens tillgångar i fråga om riksbanksmynt hade också ökat markant. Därför borde stämman besluta om geografisk utvidgning. Frölich såg sig i detta läge tvungen att motionera till stämman om ett ökat kontant inbetalt kapital. Detta var ju förutsättningen om man skulle få regeringens tillstånd att bedriva bankverksamhet i Västergötland och Närke.

Waerns argument mot den geografiska utvidgningen var enkla och grundade sig på siffrorna i revisionsberättelsen. Efterfrågan på lån hade inte ökat under 1836. Exportkonjunkturerna var fortsatt goda och visade inga tecken på att avta. En bank som förutom Värmland också omfattade Närke och Västergötland skulle bli besvärlig att administrera, inte minst för att näringarna i de olika provinserna hade så olika karaktär och förutsättningar. Omfattningen av en sådan bank, avslutade han och drog stämmans tankar i riktning mot Riksbanken, skulle innebära att man kunde behöva en egen silverfond.

Frölichs motion bordlades till en senare session. Men Waern fick stämmans stöd för ett principiellt förkastande av varje begränsning av sedelemissionen. Även ett principiellt ställningstagande mot att utöka bankens fond antogs. Detta uppnådde han mot att han drog tillbaka sitt förslag att anta Örebros §28.

Egentligen var Waerns seger redan klar. Han ville uppenbarligen ändå se till att revisorernas förslag inte skulle komma att påverka bankens verksamhet i framtiden. Han lade fram en motion om en förändring i revisionsberättelsen. Den blev förkastad av stämman, men i stället beslutades att bankens direktion skulle få göra ett särskilt yttrande som tillägg. Detta yttrande skulle behandlas på stämmans sista session på måndag eftermiddag.

På söndagseftermiddagen förkastades Frölichs motion om ökad täckning med en förkrossande majoritet. Flera av de delägare, som tidigare visat intresse för geografisk utvidgning, yttrade sig nu mot Frölichs motion och ansåg att en ökad täckning skulle innebära en ränteförlust för de nuvarande delägarna. Man sade också att

”det finns inte många, som vill vara en osäker seglare på ett obekant spekulationshav”.

Ytterligare några sakfrågor hade avhandlats under de tre dagarna. I snart nog varje fråga fronderade Waern mot Frölich. Vi skall här nöja oss med att beskriva hur Söderberg återger striden om direktionens yttrande över revisionsberättelsen på måndagens eftermiddag. Bland annat väljer  Söderberg ett direkt citat från yttrandet:

”När här [revisionsberättelsen; min anm.] säges: att av bolaget [banken; min anm.] bör fixeras en för sedelemissionen lämplig gräns, och efteråt ordas om följderna i fall denna skulle fortgå att, utan uppmärksamhet på de opinioner som nu blott susa genom luften ideligen sträva till högre vinst, så kan väl svårligen någon föreställa sig annat än att uti förvaltningen råder för närvarande en anda, som blivit berusad av diskontvinst; ty vartill annars – måste läsaren fråga sig själv – denna varning? Vartill? Om icke någon anledning framkallat den.”

Direktionen uppmanar därför revisorerna att

”genom en ny redaktion av denna tirad”

se till att

”ställa dessa tvetydiga uttryck i någon närmare harmoni med vad som vid slutet anföres rörande förvaltningens redbarhet och ordentlighet”.

De tre revisorerna lämnar inte en gemensam skriftlig replik till direktionens yttrande. Hagander avstår helt med motiveringen att han som stämmans ordförande kan lämna sina synpunkter muntligen. Frölich hävdade i sin replik att direktionen ännu inte helt hade förstått, eller ville förstå, den egentliga innebörden av revisionsberättelsens förslag. Han går så långt att han angriper sina medrevisorer för att de inte försvarar vad som egentligen sägs där, och han avslutar sin skriftliga replik:

”… hade icke å en annan sida en alltför stor otålighet att i förtid fatta beslut, mera utgjort den ledande andan i denna bolagsstämmas förhandlingar än en lugn undersökning och prövning av vad som revisionsberättelsen innehåller och sakens vikt fordrade, så hade orden klander och våda icke ens behövt nämnas.”

Majoren Nordenankar, som kom att efterträda Frölich som revisor, menar i huvudsak att han har insett att tiden inte är mogen för en geografisk utvidgning men att en utredning av frågan bör tillsättas. Han medger också att diskussionerna har fått honom att inse att revisionsberättelsen i många stycken alltför mycket hade liknat enskilda motioner. Detta är vad framtida revisorer har att lära, påpekar han.

Röstningen om huruvida revisionsberättelsen skulle följas till trycket av direktionens yttrande och revisorernas repliker, utföll med knapp majoritet för att allt skulle publiceras, 166 andelar mot 148. Detta kan jämföras med röstningen om Frölichs motion, som avslogs med 200 mot 26. Man röstade alltså, som i fråga om alla bolagsstämmor, i andelar i samtliga förekommande frågor. Antalet personer med andelar i banken var vid utgången av 1836 enligt revisionsberättelsen 153.

Söderberg trodde att den synpunkt som fällde avgörandet i frågan om publiceringen, var den som herr L. Lennartsson framförde. Denne ansåg att det var bättre att allmänheten fick ta del av alla dokument för sanningens skull, snarare än att lösa och oundvikliga rykten skulle få leda till vilka spekulationer som helst.

Den ende som formellt reserverade sig mot publiceringsbeslutet var biskop Agardh. Han hade inte yttrat sig mycket under stämman. Det tyckte tydligen Söderberg var ursäktligt med tanke på att han inte hade varit i Karlstad så länge och att han helt nyligen blivit delägare i banken. Dock visste Söderberg att Agardh ansåg att endast en utvidgning av bankens territorium var skäl nog för ökade kontantinsatser. Om sedelemissionens begränsning hade han inget att säga.

… de skreko: bravo, detsamma igen!

Vad hände sedan?

Hur gick det för bankidén?

Hur gick det för huvudkombattanterna?

En sak är väl klar för de flesta, då som nu: det som var radikalt, kanske libaralism och… ja rent av revolutionärt 1809; det var konservativt 1837.

Söderberg överger privatbanksidén. I stället jämför han den några veckor efter stämman med hypoteksinrättningar och sparbanker under rubriken ”Om ekonomiska förbättringar i Skåne”. Dessa inrättningar, som biskop Agardh hade varit med och skapat, hade alla fördelar jämfört med ”industriella” sedelutgivare. Där kunde till och med allmogen finna en trygg kredit, som kunde gå i arv från far till son. Biskopen nämns inte vid namn, men han bidrog säkert med sina kunskaper, får man anta.

I ett par anonyma insändare ondgör man sig över hur banken i Örebro sköts. Dessutom finns en insändare, som argumenterar för Wermlands Provincial-Banks utvidgning till Älvsborgs län, när nu tanken på en utvidgning till Skaraborgs län hade uppgivits till förmån för banken i Örebro. Argumenten från stämman återkommer.

I övrigt får hela bankfrågan vila tills strax före Provincial-Bankens stämma i  början av 1838. I ännu en insändare prisas bankens verksamhet, men åter argumenteras för en ökad ut- och inlåningsverksamhet, för en utökad kapitalfond och för en mer spridd och utåtriktad verksamhet. Det finns också brister, påpekar insändaren, men de skall inte skyllas på direktionen. De är snarare resultatet av de dåliga konjunkturerna. Om de dåliga tiderna inte medger att enskilda andelsägare ökar sina insatser, så bör banken kunna låna medel i Sverige eller utomlands. Argumenten fortsätter och utvecklas i en riktning, som visar att insändaren är skriven av en person i akut behov av kredit till en överkomlig ränta. Vi återkommer till detta.

Wermlands Provincial-Banks stämma i februari 1838 behandlar Söderberg liksom i förbifarten i tidningen av onsdagen den 21 februari. Han konstaterar att intresset och diskussionerna lyst med sin frånvaro och stämman klarades av på några timmar under måndagen den 19:e. Han menar att banken för att väcka intresse hos allmänheten måste bli mer konservativ i sin hållning till kreditmarknaden; bli mer lik hypoteksinrättningar och sparbanker, kan man förmoda.

I stället får den stränga vintern mycket utrymme i samma nummer av tidningen. Efter att jordbruket år 1837 drabbats av missväxt, var det särskilt oroande. Bristen på potatis och spannmål gjorde att handeln avtog både i det dagliga och på marknader där större affärer borde ha ägt rum. Söderberg ger också utrymme åt att man i Boda socken hade hittat en tiggarflicka sittande ihjälfrusen vid vägkanten med händerna för ansiktet. En häst hade också frusit ihjäl mitt under arbetet av brist på foder. Han skyller inte detta på herrarna i banken, men han antyder att girighet inte underlättar i svåra tider. Vi lämnar därmed Söderberg och Wermlands Tidning åt sitt öde, väl medvetna om hur det slutade för honom personligen och hur det ännu inte har slutat, snarare tvärtom, för tidningen.

Sedelemission förblev den viktigaste verksamheten för privata banker i ytterligare tjugo år. Inte förrän 1856 när André Oscar Wallenberg grundar Stockholms Enskilda Bank får Sverige en bank, som fullt ut grundas på samma principer som de skotska bankerna. Det nya för Sverige var att inlåning på lång sikt skulle uppmuntras. På så sätt ökade bankens tillgängliga kapital utan att ägarna behövde utöka sina insatser. Detta kapital låg sedan till grund för krediter framför allt till de delar av näringslivet, som hade förutsättningar att växa. Riksbanken fick därmed en konkurrent fullt ut och dessutom en som hade inlåningen som en fördel. Ingen enskild kunde ju sätta in pengar på Riksbanken. Men enskilda privatpersoner fick fortfarande i huvudsak sina lån från icke-institutionella kreditorer, oftast benämnda ockrare.

När det gäller Frölich vill jag citera en hembygdshistorisk skrift, utgiven 1975, som i sin tur bygger på gamla handlingar från Mölnbacka Bolag:

”I många stycken var Frölich för djärv och icke omtänksam nog och år 1839 kom han på obestånd och den 2:e ferbruari 1840 sålde han Mölnbacka. Frölich flyttade från Katrineberg (på den tiden Hollerud) och lämnade även Sverige och bodde några år i Livorno (i Toscana), där han dog den 2:e april 1862 i stor fattigdom.”

Vid fastingsmarknaden i Kristinehamn vintern 1840 sålde Frölich alla sina värmländska bruksintressen. De köptes upp av vänner och kompanjoner, som ville rädda inte bara Frölich utan också sina egna intressen i hans bruk. Summan av dessa sammanfördes i Mölnbacka Bolag med sexton lottägare, varav de flesta var högre militärer. Majoren Nordenankar – som vi känner till från stämman och från 1838 Wermlands Provincialbanks revisor – utsågs till disponent. Det är också troligt att dessa lottägares till Frölich betalda pengar omedelbart gick vidare till icke-institutionella fordringsägare, men att det fanns flera sådana skulder, vilka föranledde Frölichs flykt till Italien.

Om Jonas Waerns fortsatta öden och äventyr finns mycket att berätta. Så mycket att jag nöjer mig med huvuddragen. Oscar I gav honom 1844 en plats i regeringen som ett bevis på den nye kungens goda kontakter med den liberala oppositionen. Men regeringen hade för många konservativa inslag och Waerns roll ifrågasattes allt oftare av de liberala. I samband med februarirevolutionen i Frankrike 1848 bröt Waern med regeringen. Han sade sig vara trött på att fungera som regeringens (kungens?) liberala skylt.

Han fortsatte dock sitt arbete inom Uddeholms Bolag ytterligare några år. Ingvar Andersson sammanfattar i sin Uddeholms historia till 1914 hans verksamhet som disponent:

”Då Jonas Waern lämnade Uddeholms ledning, upphörde den första generationen av den ekonomiska liberalismens målsmän att sätta sin prägel på företaget. Waern var alltsedan sin ungdom övertygad anhängare av de nya lärorna och hade ett utpräglat sinne för det ekonomiska livets dynamik. Hans framtidsoptimism var nästan ett karaktärsdrag hos honom; han delade denna inställning med många i sin egen och i närmast efterföljande generation.”

1857 blev Waern adlad och samma år utnämndes han till landshövding i Skaraborgs län. 1866 drog han sig tillbaka från alla uppdrag och han dog två år senare i Hova socken i samma län. 

Källor och litteratur

Wermlands Tidning, årgångarna 1837-42. Karlstads Universitet

C. D. Skogmans: Utkast till momenter uti Lag för Sveriges Rikes Bank. Riksarkivet.

Ingvar Andersson, Uddeholms historia till 1914. Stockholm 1960

John Blom/Gunnar Wiklund, En bok om Nedre Ullerud. Karlstad 1975

Sven Brisman, Sveriges affärsbanker – grundläggningstiden, Stockholm 1924

A. Edestam, Karlstads stifts herdaminnen, band 2. Karlstad 1965

H. B.  Johansson, Wermlands Tidning och Crusenstolpes kravaller. Högskolan i Karlstad 1982.

Karin Kock, Skånska Privatbanken – minnesskrift. Stockholm 1931

Göran B. Nilsson, Banker i brytningstid – A. O. Wallenberg i svensk bankpolitik 1850-60. Stockholm 1981.

Ingemar Nygren, Svensk kreditmarknad 1820-75. Göteborg 1981.

Ernst Söderlund, Örebro Enskilda Bank 1837-1918. Örebro 1977.

Wermlandsbanken 1832-1908. Faksimil som nyutgåva av bankens 75-årsskrift, Karlstad 1982.

Svenskt biografiskt lexikon, band 16. Stockholm 1966.

Svenskt boklexikon, Linnström, band 2, 1830-65.

V. Vendel, Karlstads Gymnasium läsåren 1821-50. Karlstad 1928.