DAMEN MED HUCKLE

 

Anders Björnsson

 

 

Disa Jönsson, född Fjelke, tyckte om att gå i huckle, hon valde färggranna. I örsnibbarna bar hon guldringar. Sin make döpte hon till Sagamoren, efter en figur i en indianbok. Hunden, en bulldogg, hette Allington. Paret bodde i en trävilla, som de inte hade råd med, och mannen, som inte blev konstnär, hade supit upp en förmögenhet. Han var en stor självbedragare, Sagamoren, och han ljög bäst när han drack som mest. Släkten talade om honom som Lulle. I själva verket hette han Ludvig, ett kunganamn.

Huset var fullt av reverser, två testamenten, ett falskt och ett äkta (det falska godkändes sedermera av häradsrätten), och en papegoja. Gojan kunde säga: ”Fy på sig, gamla människan!” Den var nästan lika skräckinjagande som doggen. Den senare ville, till skillnad från gojan, alltid slita sig, springa ut på fotbollsplanen och bita pojkarna som spelade där. De hade en inneboende som aldrig syntes (och som vittnade falskt i rätten). Han kom från Ungern. Utan hyran från ungraren hade Lulle aldrig kunnat dricka sig full.

Lulle hade målat en tavla, motivet var en tallbacke, den hade bortskänkts till en svåger, vars uppgift i livet var att låna ut pengar till honom, men den var så pass anskrämlig att den inte kunde hänga någonstans. När han kom på besök, togs den fram, men sedan försvann den in i klädkammaren igen. Lulle hade fått sparken från ett företag där personaldirektören hette Hård af Segerstad i efternamn. Lulle kallade honom i smyg för Mjuk av Nederlag och framhöll att han hade finare anor är direktören. Det borde han inte ha gjort.

Detta om Lulle.

Disa Jönsson, född Fjelke, tillhörde en känd borgarfamilj som hade sett sina bästa dar. Den hade en vräkig men sargad gravvård på Norra begravningsplatsen i Solna, nära professorskvarteren. Själv ansåg hon att hon klädde sig som en konstnärshustru, markerande att hon hade trätt in i ett nytt stånd. Men mannen var en okvalificerad industritjänsteman, kontorsbiträde, fast med realexamen på fickan, och stod och pimplade starksprit i trappuppgångarna i väntan på bussen, på väg hem från arbetet, medan han ännu hade ett. Det var hans bohemeri. Något sällskap med de andra egnahemsägarna hade de inte. Till julen åt de kalkon och plumpudding, inte skinka och lutfisk. De bjöd aldrig grannar. Och de blev aldrig hembjudna.

Hon skällde, Disa Jönsson, född Fjelke, med en rytande alt. ”Sagamoren tar igen sig”, röt hon, ”medan jag måste ta hand om berget av tomflaskor.” Det hördes vitt över nejden, över fotbollsplanen och folkskolans gård. Lulle hade gått emellan Disa och hennes före detta make. De skenheliga systrarna vågade ingenting säga. De var alla bigotta, fadern hade varit hotelldirektör som gjort bakrutt. En var puckelrygg och gav pianolektioner. Hon hade en svart storpudel som hette Sickan. En annan hade varit sällskapsdam hos en grevinna Sparre. Den tredje gifte sig med en österrikare som hette Maximilian. Han gjorde portföljer och resenecessärer och sålde till underpris. De hade vuxit upp med jungfrur. En av systersönerna blev svensk nazist och arbetade i flygförvaltningen.

Det gick utför med dem alla i ett samhälle som det gick uppför med och där hembiträdena plötsligt försvann. De var småborgerskap, där det inte fanns plats för småborgaren. Man försökte sig på skobutik och mjölkaffär under varuhusepoken, man skaffade tysk agentur i samma veva som D-marken revalverades. En svåger, kallad Nalle, ritade ett gravkapell i nyklassicistisk stil och en villa i funkisstil. När man bryggde kaffe, silades vattnet två gånger genom duken för att få rätta styrkan med minsta åtgången. Från konkursboet, anno 1914, hade sparats ett schwarzwaldur med lod.

Hon var ett irritationsmoment, gick aldrig på bröllop och begravningar, blev bortmotad, Disa Jönsson, född Fjelke. Det var också därför man subventionerade villaköpet åt dem, för att hålla henne på avstånd. En av svågrarna, som hade fått Vasatrissan, kom men bara när någon revers skulle omsättas, drack mahognygrogg i trädgården, den gula plyschsoffan i vardagsrummet kunde han inte komma upp ur. Släktingarna talade alla göingska, utom denne svåger som hade lagt sig av med det och inte talade någon dialekt alls. Men Disa Jönsson, född Fjelke, talade Stockholmsslang och lade egna Åkeröäpplen på bordet. Sagamoren rökte pipa, blev allt tunnare – ”vackrare” sade hustrun – och gick bort i tidig cancer.

Också Allington dog, grym och överviktig. Disa Jönsson, född Fjelke, skaffade en boxer och försvann sedan i dimman, yrade om diplomkonserter som hon aldrig givit och om brorsonen Loffe som hängde sig när han inte längre kunde sälja sina båtar. Hon anmäldes för djurplågeri och röt då desto mera. Lokaltidningen kom på besök. Hon blev fotograferad med sopkvast i näven och huckle, såg ut som ett hjon. Fattigaste släktingen protesterade mot det falska testamentet – det blev just han eftersom han inte ägde någonting som var utmätningsbart – och när domstolens ordförande frågade henne vem denne herre var svarade hon inte ”En välkänd reklamtecknare” utan ”Min älskare”. Och så skrattade hon. En kort tid därefter förblödde hon på köksgolvet.

I bouppteckningen efter henne upptogs bland tillgångar pantflaskor av märket Eau de Vie, förvarade i källaren, till ett belopp av tolvhundra kronor i 1973 års penningvärde.