Tidsbild

UR PARALLELLDAGBOKEN mars-maj 2019

av anders björnsson

 

Ålderskrämpor. Ja, jag har börjat göra beståndsinventeringar, ett slags Samdok (samtidsdokumentation). Den första handlade om tomten eller trädgården ute i Giresta. Den är inte mer än 1 200 kvadratmeter stor. Vilket räcker och blir över. Jag antecknade ur minnet allt det som fanns när vi kom hit för tjugotvå år sedan, det som gått ut, det vi tillfört. Sedan kom turen till möbler, tyger och mattor, lampor och värmekällor: varifrån de härstammar, hur vi kommit över dem. Därpå konstföremålen. I Girestastugan är det en Aino Winard, i blandteknik, som står i centrum; i Kista har jag tre William Gibson, två oljor, en pastell, som jag månar om – WG idag totalt förbisedd, jag talade om honom och hans verk på Konstnärsklubben i höstas. Böckerna kommer jag aldrig att katalogisera: de påminner mig alltför mycket om det jag en gång miste.

Särskilt mycket arvegods har jag aldrig kunnat tillgodoräkna mig, och det är väl en lättnad, för vad ska man göra av alla föremålen, men en sak som jag har tagit i arv är en bajonett. Den härrör möjligen från min farfar som var hemvärnsområdesbefälhavare – med löjtnants tjänsteställning – under kriget och resten av fyrtitalet. (Varför fanns där inte också en stålhjälm, kan man undra: kanske blev den blomkruka.) En kanonkula från förra seklets början använder vi när vi rullar skånsk senap till jul. Nå, vad använder jag bajonetten till? Den hänger på dörrhandtaget till mitt arbetsrum, som ett tecken på att bara vänner släpps in där. Ännu har ingen bett mig visa prov på min skicklighet i närstrid [1].

Kan man återfå sin ungdom? Javisst. Genom att utsätta sig för sådant som var betydelsefullt för en när man var mycket ung. Jag köper mig ibland en länge sedan läst bok – men det ska vara i originell och vacker bindning! – på ett antikvariat och försöker hitta en timme när jag kan slå mig ned i en parksoffa, till exempel på Jakobs kyrkogård, i vilsam eftermiddagsskugga och läsa, som nu senast, några noveller av Tjechov. Det går aldrig någon förbi en sådan soffa, och jag kan skratta högt för mig själv, vilket är en obestridlig lyx. Särskilt novellerna med läkar- eller sjukhusmotiv tilltalar mig; Tjechov var ju själv doktor, och jag minns plötsligt hur jag memorerade (då det ännu var lätt att memorera) den komiska monologen om rökningens skadlighet, utan att den någonsin blev uppförd av mig. (Ingen frågade.) Jag minns också hur vi läste ”Damen med hunden” i gymnasiets sista årskurs, så att vissa partier kunde reciteras utantill, på ryska. Nu får man stryka för och excerpera, på svenska. Det är gott nog. Här några utdrag (i Hjalmar Dahls översättning, fast Dahl eller Tigerstedt, som har skrivit efterordet, transkriberar Tjehov):

”Sedan han inspekterat lasarettet, kom Andrej Jefimytj [nyutnämnd sjukhusläkare, med efternamnet Ragin] till slutsatsen, att det var en omoralisk institution, skadlig för stadsbornas hälsa. Det klokaste man enligt hans mening kunde göra var att skicka hem de sjuka och stänga lasarettet. Men han insåg samtidigt, att han inte ensam kunde besluta om något sådant och att för övrigt inte heller denna radikala åtgärd hade varit till någon nytta. Om man befriade ett ställe från fysisk och moralisk orenlighet, så skulle den helt enkelt övergå till ett annat. Det gällde att vänta, tills den vädrat ut sig själv. Och för övrigt – om dessa människor inrättat ett sjukhus och tålde det sådant det var, så fyllde det tydligen ett behov. Fördomar och andra vederstyggligheter, som mänskligheten fick dras med, voro nyttiga på sitt sätt, de bearbetades och förvandlades med tiden till något användbart och fruktbringande – liksom gödseln förvandlades till svartmylla. Det finns ingenting gott här i världen, som inte haft något vederstyggligt i sitt ursprung.” (”Paviljong 6”)

”De stodo där och slängde varandra i ansiktet den ena oförtjänta förolämpningen efter den andra. De hade väl aldrig, inte i drömmen en gång, sagt så många orättvisa, hårda och vanvettiga ord. De voro båda uppfyllda av de olyckligas egoism. De olyckliga äro egoistiska, onda, orättvisa, hårda, de äro mindre än idioter i stånd att förstå varandra. Olyckan förenar inte människorna, den stöter dem ifrån varandra, och till och med där två människor drabbats av samma olycka, utföres det mycket flera orättvisa och grymma handlingar än bland folk, som äro relativt lyckliga.” (”Fiender”)[2].

_ _ _ _ _

På kliniken: ”Känner vi varandra?” (Jag hade inte hunnit få av mig solclipsen.) ”Det tror jag inte.” ”Så du är inte Lars Kleberg?” ”Nej, men du kan ha sett mig ändå.” ”Du läser Radetzkymarschen.” ”Ja. Det är en mycket bra bok.” ”Jag har översatt noveller av Joseph Roth.” ”Vad heter du?” ”Det får du reda på när du har skaffat novellerna,” [3]. ”Jag har stått på scenen.” ”Jag har stått i katedern.” ”Tänk om vi skulle byta roller.” ”Det kan vi göra, men ingen skulle lyssna på oss.” ”Du har inte frågat vad jag heter.” ”Det kan du tala om för mig när du har läst novellerna.” ”Är de bra?” ”De är mycket bra, det lovar jag.” ”Det lovar du?!” Då kom den kvinnliga läkaren. Hon tyckte att vi var väl högljudda i den solbelysta korridoren på världens dyraste sjukhus. (Jag hade ännu inte fått mina nya hörapparater.) ”Max von Sydow har spelat kretspresidenten”, sa jag till avsked.

Vissa ord och uttryck förknippar man med en alldeles bestämd person. Min far använde ofta ordet ”drullputte”, även om mig. Nu ser jag på Wikipedia att det är ett korsordsord [4]. Min far löste gärna korsord, men det är det ju många som gör. Min mormor å sin sida hittade på egna ord. Hon var ingen gudfruktig kvinna men gillade fördenskull inte svordomar. ”Jäsika nitton”, sa hon när en annan skulle ha sagt: ”Fy sjutton!” Det kan inte googlas fram. ”För höge fan”, sa min far, liksom oförhappandes.

Handskriftsavdelningen heter – alltjämt – den finaste avdelningen på Kungl. biblioteket. Den leder till Specialläsesalen, dit inte vem som helst släpps in (och där man kan studera inte bara handskrifter). Jag undrar om någon arkivarie på denna avdelning ville förbarma sig över mina handlingar när jag dör. Troligtvis inte. Thomas Nydahl citerar på sin sajt ett uttalande av min vän Alberto Manguel i Times Literary Supplement, där han säger att

“today the repudiation of handwriting as an outdated technology has been officially endorsed in certain countries, and the trend is growing. Archives and libraries are trying to find electronic strategies that will allow them to gather the drafts and correspondence of authors who today communicate only by evanescent emails and tap out an always final draft on their laptops.” [5]

Men institutionerna – de lärda verken – värjer sig inte bara mot det som skrivs på papper med penna. Enligt en mycket trovärdig källa slänger således Stockholms universitetsbibliotek 97 procent av alla pliktleveranser av svenskt tryckt material, exempelvis böcker, som producenterna är skyldiga att tillhandahålla men mottagarna (förutom KB och UB i Lund) inte är skyldiga att behålla. En av mina vänner, som tidigare var i förlagsbranschen, säger att när Statens kulturråd ger litteraturstöd åt en titel, vilket får till följd att alla Sveriges 290 kommuner erhåller ett gratis biblioteksexemplar, ligger samma titel inom kort ute till försäljning på antikvariatssajter i ett hundra exemplar [6]. – Jag har länge tänkt att där den offentliga kulturvården missbrukar sitt mandat så kapitalt, borde den privata träda in. Men hur?

Vet aldrig vilka som mottar mina meddelanden (utom dem som hör av sig). Ibland kommer det massreturer, men det framgår inte vilken adress som har varit felaktig eller vilket annat fel som kan ligga bakom. ”Vårvinterbrevet” undgick en del, har jag förstått. Bäst att inte ha så många adressater åt gången. Och jag tänker nu inte göra det lättare för mina belackare genom att gå till ”sociala medier” (en idiotisk term, de fostrar asocialitet, se not [2]) för att inhösta eller riskera eventuella kommentarer. Man får leva i okunskap, och det man inte vet mår man inte illa av. Jag har till exempel aldrig vetat hur och var man anlägger en märgelgrav, där grodor trivs.

Rotslagning pågår. Har vi övergött krukväxterna? Några av dem slokar plötsligt. Som om de utsatts för en chock. Idag är det den 11 april, enstaka snöflingor faller utanför mitt Stockholmsfönster. Jag talar ikväll på Skönlitterära Författarsällskapet. (Har bidragit med några berättelser till dess kommande antologi.) Redan för tio dagar sågs de första blåsipporna i Ursviksskogarna [7]. Det nästan genomskinliga blåa mot den bruna, ännu ej gräsbeklädda marken, med halvt ruttnade fjolårslöv – finns en mera betagande färgprakt? Kommer att tänka på blad av Nisse Zetterberg.

Lever i ett parallellsamhälle. Det är så mycket som inte angår mig; därför en viss tillbakadragenhet, även skygghet. Ägnar mig åt sådana saker som att utplåna min farmors gravplats och att föreläsa på ett Jan Myrdal-seminarium. Det senare gjorde också min gamle chef Mats Svegfors: vi skrattade båda på de rätta ställena. (Livrädd för att upprepa mig själv.) Någon har bett mig vara officiant vid vederbörandes borgerliga begravning. Hur ska jag gå i land med detta? Noréns ”Andante” på Dramaten fick oss varken att skratta eller att sörja. Viktigast nu: att ge synpunkter på en ny bok som min dotter håller på med.

Vårt lilla bestånd av backskärvfrö har gått ut, här på Giresta. Somliga anser det vara ett ogräs. Den låga, vita blomväxten höll sig tätt intill ett par av husväggarna. Den förekommer endast vilt (?). Istället tar vi till Hjälstavikens nordspets med kaffe och bulla, i jakt på backsippa, som finns i överflöd detta år, och grådraban, den senare släkt med backskärvfröet [8]. En natt i påskveckan hade vi 4,4 minusgrader utomhus, mitt på dagen 21,9 grader plus. Jag drömmer redan om svalkor. Lika efterlängtade som tystnaden, stillheten.

Vi lagar soppa, det värmer – ena gången på jordärtskocka, andra gången på kirskål. Men ramslöken har ännu inte brett ut sig tillräckligt för att bli föda; den får några år till på sig. Pilfinkarna bråkar med varandra vid fröautomaten. En kattuggla överröstar allt annat. Jag förundras var vår ställd inför dessa återkommande dramer, dofter, sällsam- eller vanligheter. Men jag räds också att någonting ska brista. Bilar går sönder, människor går sönder. Vad rår man för?

När jag har gjort något obetänksamt eller vederstyggligt, brukar jag ta fram en bok som jag har fått av min vän, den eminente historikern Thorsten Nybom. Den handlar om brittiska kufar och skurkar, ett litet lexikon över knäppgökar, dårar och kriminella med garanterat underhållningsvärde [9]. Som här:

”Hamilton, Robert (1743–1829), forskare. Urtypen för den tankspridde akademikern. Hamilton utnämndes 1799 till professor i filosofi vid universitetet i Aberdeen. Vid samma tidpunkt utnämndes en herr Copland till lärostolen i matematik. Båda anlände till universitetet samma dag för att tillträda sina respektive befattningar, men lyckades genom tankspriddhet förväxla varandras lärosalar och i fortsättningen även förväxla varandras tjänster, ämnen och studenter. Hamilton kom därför de följande 18 åren att undervisa i matematik, som han hade vissa kunskaper i, medan Copland undervisade i filosofi som han inte behärskade.”

Studenter besköt den världsfrånvände Hamilton med ärtor medan denne stod vid tavlan med sina ekvationer. Hamilton lyckades missuppfatta detta som ett terrordåd.

Ett modernare exempel från akademin är John Allegro (1923–88), filolog med inriktning på semitiska språk. Han gav ut flera arbeten om Dödahavsrullarna och var verksam till sin pensionering vid universitetet i Manchester:

”Allegro hävdade – i strid med de flesta auktoriteterna på området – att Jesus var en kringvandrande svamp och Gamla Testamentets Gud ’en jättelik penis i himlen, som i ett åsklikt klimax ejakulerade sin sperma i Moder Jords sköte’. Argumentet grundade sig på hans uppfattning att kristendomen var en ockult version av en antik sex-kult, som hade låtit sig inspireras av den hallucinogena svampen Amanita muscaria [Röd flugsvamp]”.

Kritiker insinuerade att han led av sexuella mardrömmar efter att ha ätit giftsvamp som han inte kunnat smälta, vilket Allegro häftigt förnekade. Kring hans bok The Sacred Mushroom and the Cross (1970) uppstod ironiskt nog en ny kult, tillägger Wikipedia [10].

En konservativ parlamentsledamot, född 1921, till yrket både bokförläggare och vinhandlare, tullade väl mycket på sina flytande varor, till den grad att var tvungen att slå upp i Hansard, protokollen från parlamentsdebatterna, för att kontrollera om han alls hade varit närvarande i kammaren. Underhusets vice talman, som berömde sig om att känna var och en av de över sex hundra ledamöterna personligen, mötte den ofta frånvarande i ett av husets rökrum och ursäktade sig för att han inte kunde erinra sig hans namn. ”Min herre, ni behöver inte ursäkta er”, sa den tilltalade. ”Jag har ingen aning om vem ni är heller.” Ledamoten dömdes sedermera till fängelse för växelförfalskningar, enligt egen utsago utförda i fyllan, i tre fall. Vid samma domstol tjänstgjorde en domare som skrev poesi men som aldrig fick någonting utgivet. Varje gång han avkunnade en dom, läste han ur sina opublicerade skrifter.

Allt sådant uppiggande när det kan se som allra mörkast ut! (Ädelskurkar – utpressare, mördare – här utelämnade.)

NOTER

[1] Jag var dock artillerist – underbara tid! – Också Tolstoj och Solzjenitsyn var artillerister.

[2] Jag tänker mig att den odrägliga, hånfulla nätmobben måste vara ett kondensat av alla samhällets olycksbarn.

[3] Se även Anders Björnsson, Svindleriets ädla konst. En idébiografi över Joseph Roth. Stockholm: Dialogos 2014.

[4] 2 400 träffar.

[5] I översättning: ”förkastandet av handskriften som en föråldrad teknik har officiellt anammats i vissa länder, och trenden växer. Arkiv och bibliotek försöker hitta elektroniska (digitala) strategier som möjliggör för dem att samla utkast och korrespondens från författare, som idag enbart kommunicerar med kortlivad e-post och alltid låter trycka ut den slutliga versionen på sin dator.”

[6] Min översättning av Marlen Haushofer fick litteraturstöd. Jag ska kolla.

[7] Strax bakom före detta FOA, bland mobbförråd, raserade skyttevärn och övergivna järnvägsvallar.

[8] Lena Jonsell, Upplands flora. Uppsala: SBF-förlaget 2010, s. 291. – Uppgiften om grådraban förmedlad och karterad av professor Gunnar Eriksson, Hacksta.

[9] William Donaldson, Rogues, Villains and Eccentrics. An A–Z of Roguish Britons Through the Ages. London: Phoenix 2004 (orig. 2002).

[10] https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Marco_Allegro