Recension
När man inte hunsar – och trettiofyra andra miniessäer om musik av Anders Björnsson (Celanders förlag)
FORMAT Häftad (Danskt band)
SPRÅK Svenska
ANTAL SIDOR 96
UTGIVNINGSDATUM 2021-03-22
FÖRLAG Celanders förlag
- ISBN 9789187393631
Marta Fallgren
I den lilla boken När man inte hunsar – och trettiofyra andra miniessäer om musik flyter du snabbt och lätt rakt in i och mellan olika tidsepoker med musiken som en röd tråd. Redan i den första essäen En erinring förundras jag över hur ledigt och lätt jag som läsare snabbt flyter in i en annan värld med många milda och behagliga övertoner. Nyanserna i boken torde dock bli tydligare med graden av förförståelse av musikaliska termer och referenser som läsaren har.
Författaren tillåter essäerna att via associationer flyta mellan epoker och referenser och till en början fanns en fundering om det störde att det var så flytande, men landade i slutsatsen att det snarare berikar. Boken svindlar mellan arbetarrörelsens marschmusik tillbaka till barockens kompositörer och åter till dagens (nåväl för ett år sedan – i dessa så snabbt omställda tider) musikaftnar. Det reflekteras över frånvaron av kvinnor vid dessa tillställningar. Det nämns inte att de personer som nämns vid namn som bekanta oftast har framstående positioner i samhället.
Tankarna vandrar vänligt vidare till exempel i essän tyranner, modernister där författaren refererar till en döende farfar som förkunnar att ”när man kommer till himlen får man dricka gott kaffe och lyssna på Mozart”. Anders Björnsson spekulerar i vilka verk det kan ha handlat om och landar i att det eventuellt kan handla om Don Giovanni eller Pianokonserten i A-dur, nr 23. Jag kompletterar med Laudate Dominum, som tonårens musiklärare introducerade med att ”det finns viss musik som är så självklar så frågan är om den ens komponerats, eller om den bara nedtecknats från världsalltet”.
Även om boken hela tiden förflyttar sig rumsligt, men framför allt i tidsled präglas boken även i sina nutidsskildringar av nostalgier, såsom till exempel i essäen Folkhemskt som refererar till folkets hus med Spånga som exempel. Här dyker en Malmsjö-flygel upp, som på ett personligt plan ger en känsla av tillhörighet och igenkännande, då fabrikatet är detsamma som mina egna fingrar en gång lärde sig den första sonaten på i barndomshemmet och som i sin tur gått i arv sedan mormors föräldrar fått pjäsen av Stenhammar, som donation till en musikalisk men sämre bemedlad familj. Språket är lättfattligt och på samma gång fyllt av intressanta reflektioner som fångar. Ett exempel är beskrivningen av klientelet vid en webbsänd operaproduktion såsom ”kännare, inte nödvändigtvis livsnjutare”. Det ger en beskrivande bild, som samtidigt är öppen för tolkning. Nostalgin går också igen i Vardagsljud som avslutas med Greidercitatet gällande musikskolorna kopplat till förra seklet fram till 80-tal, då inkomstklyftorna var som smalast. Då expanderade musikskolorna. Sedan blev samhället rikare och det sparades på detta och mycket annat som för människan till människa. Igenkänningen är också total i beskrivningen av att sjunga Bach-kantater i Materialkännedom, i jämförelse med de samtida Vivaldi och Händel.
Titelessän När man inte hunsar behandlar den bitterljuva, jordiga Fadon med vackra beskrivningar av såväl musik som den miljö där den kommer mest till sin rätt. Det beskrivs hur den kommer till sin rätt på små caféer i Lissabon, på ett annat ställe reflekteras över att operascenen ofta ikläds en dödsdans. Kanske är det så att viss musik (eller all?) har en kuliss där den kommer allra mest till sin rätt? När man inte hunsar är en trevlig läsning som varmt rekommenderas – och kanske ännu lite varmare om du har några musikaliska referenser och / eller erfarenheter som sträcker sig från klassisk musik till nutida.