Tidsbild
HÖSTCIRKULÄR 1-8
Av Anders Björnsson
1.
Hjälmarekräftor. Några kokar dem med tio delar vatten, en del mörkt öl. Jag köper sex stycken, färdigkokta, till förrätt.
Ensamt i Giresta nu, det är augusti. Dagen därpå far jag till Uppsala konstmuseum och ser Birgit Ståhl-Nyberg, slutvisning, hon har utsmyckat t-banestationen i Akalla. Mellan Akalla och Husby ligger en utmärkt simhall. Efter ett morgondopp brukade jag sitta en stund på torget i Husby, läsa Financial Times, dricka turkiskt kaffe, doften av höstlöv, ljudet av vårtrastar. Sällsam upplevelse. Bara jag och en helsvensk alkoholist som inte var från främmande land. Bakom husen i Husby växte trumpetsvamp, vid Eggeby gård kremlor. (Det låter som om jag har börjat skriva mina memoarer.)
Lars Engwall frågar, under vårt fortgående ornitologiska seminarium: om man skulle tänka sig en motsvarighet till den flitige bävern uti fågelriket? Margareta föreslår: flugsnapparen. Taget, svarar Lars.
Eric Fylkeson (med skälmromanen En helt annan historia, 2018, som spelar i Hässelbymiljö, undantagandes en utflykt till en apokryfisk svartklubb för herrar i Gävle) förundrar sig över att jag aldrig såg Mälarens stränder under min uppväxt. Men det kanske jag gjorde. Familjen hade under några år en sportstuga i Stockby, Stenhamra, på Färingsö. Fast den sjö vi badade i var helt liten, en göl. Allt minns jag från mitten av detta femtital i Stockby. Vattenpumpen (grönmålad), köksutensilierna av rostfritt stål, hur stubbarna bröts upp ur marken (farsan fick ryggskott), grannen som var meteorolog och hette Roy, en annan granne odlade astrar. (Ja, memoarer.)
Tar mina vänner illa upp av att bli apostroferade?
2.
”En muslimsk kvinna har vägrat ta i hand under en anställningsintervju, därför avförts från rekryteringsprocessen men fått skadestånd genom beslut i domstol. Gott så. Själv tar jag långt ifrån alltid i hand när jag hälsar. Med min syster har jag aldrig gjort det. I det militära var det honnör och ställningssteg som gällde. På klubben en nick. Bär jag hatt, lyfter jag den för att markera artighet. Vissa människor vill att man kramas och pussas. Handhälsar man på den man är gift med? En del personer vill man inte bevärdiga med en blick, än mindre en hand. Viss kroppsberöring med händer är nästan alltid otillåten eller skamlig i vår kultur.” (Ur brevväxlingen, också augusti.)
Från en påbörjad mapp med excerpter:
Älgörten (Spiraea ultmária L.)
Örten har haft användning i läkekonsten, folkmedicinen, hushållet och av biskötare.
I läkekonsten har infusion på blommorna fordom föreskrivits som svettdrivande medel, särskilt i utslagssjukdomar. Roten har nyttjats dels invärtes i diarré, blodgång, vid fluss och hysteri samt utvärtes på sår.
I folkmedicinen använde lantbefolkningen i Blekinge, i synnerhet fordom, dekokt på örten som yttre medel mot ohyra hos boskapen.
I hushållet hava bladen dels nyttjats till krydda på mjöd och öl och dels, särskilt under kristiden (1914–1918), försökts till te.
Biskötare i Dalsland, Värmland m. fl. landskap bruka sedan gammalt mångenstädes gnida bikuporna och bikupsbottnarna med örten, för att bisvärmarna, sedan dessa intagits i kuporna, skola bättre trivas i dessa.
Älgörten innehåller bl. a. färdigbildad salicylsyra.
Ur Rektor J[ohannes]. Henriksson (1853–1935), Vartill våra växter duga. Kroppefjälls hembygdsförenings förlag. Dals-Rostock & Uddevalla 1978 (facsimile av första utgåvan 1923). – Jagar nu biografica om denne man. Tacksam för input. Pensionärssyssla.
4.
Före städpatrullen tvingas man alltid städa och efter den rätta till alla tavlorna. Alla.
5.
Fredag, två dagar till allmänna valet. (Måste jag blankrösta?) Sätter mig i bilen, från Giresta till Johannesbergs slott: jag ska tvåtimmarsföreläsa om de svenska tjänstemännens organisering ur ett historiskt perspektiv. Slår på radion: den kloka Barbro Hedvall på tråden, om partiledarnas yttre, deras klädstil och allmänna framtoning. Alla ser snälla ut (också Busch Thor!), har prydliga kläder som inte sticker ut, verkar vältränade, ingen är överviktig, ingen överårig. Här finns alltså en standard, en måttstock. När jag har återvänt, plockar jag fram ett utkast som jag har låtit ligga länge – det vanliga är att jag slänger texter som jag kör fast på. Om utseendeideal och kroppsfixering. För många år sedan talade K. och jag om detta ämne, fast då sa vi yta. Exponeringen av kroppsytan, huden, i så många sammanhang. Reklamens ikonografi, dess glatthet och lömskhet, som sprider sig i det kommunikativa rummet, exempelvis på idrottsarenorna. Badstrandsmundering i publika lokaler. En aspekt av det offentligas intimisering (kan man längre använda ett uttryck som intimt umgänge?), en utlevelsekult utan gränser. Två unga kvinnor bildade en ”gerillagrupp” med syfte att få kiosker och tobakister att sluta tillhandahålla pornografiskt material: då skulle de bli certifierade. Fyndig idé. Men sedan tog pornografin vägen över nätet. En ansedd bokhandel kan idag saluföra ohöljd pornografisk litteratur, ungefär som konstböcker. Under denna yta ruvar mycken tragik. Jag – måste väl fortsatt betraktas som journalist, ehuru a. D. – har samlat en hel del material som återstår att bearbeta. Kanske lyckas jag färdigställa någonting läsbart under hösten. Då ska jag också skriva om döden, påbörja ett projekt, är det tänkt, ”The Administration of Death”.
6.
Skillnaden mellan ”Vilka trevliga barn ni har!” och ”Trevliga barn ni har!”. (Så kallad fårading, ett ord som ingen annan än jag använder.)
Sommarens arbete redovisat på Dixikon: https://www.dixikon.se/bland-sandstrander-och-storkarjohannes-bobrowskis-litterara-landskap/
8.
Se även dagens: https://www.alliansfriheten.se/de-olika-brodrafolken/#more-15144
