BROTT OCH STRAFF
Anders Björnsson
Vår Mälarfiskare i Torsvi stängde vid årsskiftet. Då blir det svårt att få tag i siklöja. Handlarna betalade dem bara 3 kronor kilot. Då förstår man. På Gestbloms bokhandel i Enköping försökte jag köpa Johan Svedjedals Martinson-biografi. Den fanns inte. Däremot flera exemplar av riksbrottslingen Clark Olofssons memoarbok Skit på dig. ”Brott lönar sig inte”, stod det i varje nummer av Rekord-Magasinet, under gamle boxningspromotorn Edwin Ahlqvist. Det var onekligen ett tag sen man hörde den devisen.
I Norge stal ledaren för vänsterpartiet Rødt nyss ett par solglasögon, värda 2000 svenska kronor, på Gardermoens flygplats. Beloppet var väl som en springnota. Han blev bötfälld och sjukskriven, inte avsatt. För några år sedan blev jag bestulen på en keps på en herrklubb. Ingen höjde på ögonbrynen. Den var kanske inte värd tvåtusen, men jag beslöt ändå att inte sätta min fot där på ett tag. På nittiotalet blev jag vräkt från en lägenhet av en ny fastighetsägare, en av de större i landet. ”Du behöver den inte”, fick jag höra. ”Det är min arbetslokal”, sa jag sanningsenligt. Hyran var alltid punktligt betald. Det hjälpte inte. Man skulle sälja bostadsrätter. Jag hade redan en.
Nå, jag borde förstås ha protesterat. Den store skämtaren Henrik Bernhard Palmær blev uppsagd från en lärartjänst på Karolinska institutet, innan han inledde sin sedermera legendariska publicistiska karriär och grundade den fortfarande utkommande dagstidningen Östgöta-Correspondenten. Detta var på 1830-talet. Palmær bad sin professor att dra dit pepparn växer. ”Säger man så till bättre folk?” sade professorn. ”Till bättre folk har jag aldrig sagt så”, svarade Palmær. Då skulle man ha varit med. Palmær skrev också: ”Riksdagsmännen äro tillsatta att afhjelpa statens många lyten, men äro sjelfva bekajade med ännu flera. Man tycker sig se ett lasarett, hvarest samtlige patienterna äro medicine doktorer.” Naturligtvis valdes han till riksdagsman, för Linköping och Vimmerby.
Henrik Bernhard Palmaer (1801-54), satirisk författare, journalist och riksdagsman. Grundade Östgöta Correspondenten. Litografi av okänd konstnär, 1848 eller tidigare. (Public domain)
Lat var han, Palmær. Han tyckte mest om att ligga på soffan och läsa. Men han gjorde nog vad han kunde för att få ett tryckfrihetsåtal på sig. Den hädiska artikeln hette ”Yttersta domen i Kråkvinkel”. Och ja, naturligtvis blev han frikänd, minus en mindre bötessumma. Men han gav inte upp. Biskopar var det särskilt roligt att retas med:
”En svensk prelat, som hade den sedan att aldrig offentligen visa sig, utan att vara fullt upp dekorerad med biskopskors och ordensstjernor, brukade ofta gå ut för att taga sin motion. Då han kom till en viss gård i staden, der ett gungbräde fans mellan två lindar, satte han sig der för att hvila. Då hände sig en gång, att gårdsegarens son, en fyraårig gosse, som ännu hade i behåll det älskliga barnförstånd, som vid äldre år förloras, nämligen det förståndet att ej ens ana någon rangskillnad, sprang fram till prelaten och frågade: hur mår kära farbror? Prelaten, mycket barnkär, tog gossen på sitt knä och gungade honom. Under tiden satt denne och lekte med prelatens stjernor och kors. ’Ja ser du’, sade omsider hans högvördighet, som ville yttra något för barnets fattningsförmåga lämpligt, ’sådant får man, när man är beskedlig.’”
Fast inte blev det åtal den gången, och det med visst besked. Frågan är nu, om det inte borde åtalas mera i vår sladdriga tid, på det att mången bleve rentvådd, androm till varnagel. Några har bevisligen lyckats med det senare.
(För Clas Kjellins förlagsblogg Ditt eget rum.)